12:24 Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.
I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändÃ¥ begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sÃ¥ngen.
Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” frÃ¥n 1844, men filmatiseringen frÃ¥n 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.
Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, sÃ¥ det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.
DärifrÃ¥n är inte steget lÃ¥ngt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.
Annat som har gÃ¥tt i TV är mig mycket mer främmande, sÃ¥ serien som pÃ¥ svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.
Sedan unga Ã¥r är jag en inbiten radiot. AlltsÃ¥ lyssnade jag troget pÃ¥ ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger, att jag genast förstÃ¥r, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.
Jag har själv sjungit bÃ¥de den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy frÃ¥n Ã¥r 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.
Och jag har förstÃ¥s, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm pÃ¥ Ã¥tminstone de lÃ¥tar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.
Inte heller förvillas jag av att fÃ¥ höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” pÃ¥ gitarr med The Steelmen.
Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” frÃ¥n 1935.
SÃ¥ jag har faktiskt en viss förstÃ¥else för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.
Och jag har till och med, sÃ¥ irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sÃ¥ng och min glädje”.
Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.
