3566 items (3566 unread) in 7 feeds
I Agent X9 nummer 4 2016 pÃ¥nyttföds mitt intresse för ”Velvet” (manus Ed Brubaker, bild Steve Epting och färgläggning Elizabeth Breitweiser). De tidigare publicerade, lite spretiga inledningsavsnitten fÃ¥r i och med Velvet Templetons hemliga Ã¥terkomst till London, där underrättelseorganisationen ARC-7 finns, ny skärpa, och serien blir plötsligt bÃ¥de begriplig och spännande. Hon anar att den som har fÃ¥tt ARC-7 att jaga henne är en agent för främmande makt, placerad mitt inne i ARC-7s kärna. Och hon har nu ocksÃ¥ blivit allt mer övertygad om att samma person tidigare fick henne att likvidera sin egen man pÃ¥ grunder som kan ha varit falska.
Alltså försätter hon direktör Mannings livvakter ur spel och kidnappar honom.
Särskilt den här avslutningen i det aktuella avsnittet är spännande och fartfyllt – men fortfarande har jag mot den här vältecknade serien invändningen, att pratbubblorna är för fÃ¥ och att handlingen förs framÃ¥t av berättande text.
Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise” lever däremot bÃ¥de genom bilderna och pratbubblorna. Och ”Dödligt arv” frÃ¥n 1995-1996 har faktiskt allt en klassisk äventyrsserie bör ha för att fÃ¥nga läsarens intresse. Det aktuella avsnittet handlar om striden om ett stort arv, som rättmätigt ska gÃ¥ till en kvinna pÃ¥ Nya Zeeland, halvmaori, vilket i den av Modesty Blaise och Willie Garvin anförda försvarsstriden mot de lejda mördarna leder till att en grupp maorier – mycket modern, visar det sig – bidrar till att besegra skurkarna.
En ännu äldre seriebekanting är ”Rip Kirby”, skapad 1946 av Alex Raymond. Fast det avsnitt, ”Skivsamlaren”, som finns i det aktuella numret av Agent X9, är frÃ¥n 1996 och signerat John Prentice, som gjorde den här serien fram till dess nedläggning 1999. ”Rip Kirby”, som jag har läst oändligt länge bÃ¥de i dagstidningar och i serietidningar, är en klassisk deckarserie, men det aktuella avsnittet, ”Skivsamlaren” frÃ¥n 1996, hör kanske inte till de allra bästa jag har läst.
Slutligen innehÃ¥ller det här Agent X9-numret del 4 av 5 av ”Aquilamysteriet”, ett avsnitt av Fabien Nurys (manus) och Pierre Alarys (bild) ”Silas Corey”. Jag är, som jag tidigare har skrivit, inte särskilt entusiastisk över den här serien. Alarys tecknarstil är ganska stereotyp, och Bruno Garcias färgläggning gör inte bilderna bättre. Och sÃ¥ är faktiskt Nurys sätt att berätta ganska snÃ¥rigt – i den svenska utgÃ¥van översätts i ett slags fotnötter en del fraser som sägs pÃ¥ tyska (vilket jag inte behöver men säkert är bra), men jag undrar i vilken utsträckning i vart fall yngre svenska läsare kan förstÃ¥ handling, tid och miljö, detta särskilt som ocksÃ¥ jag har svÃ¥rt att hÃ¥lla reda pÃ¥ personerna och handlingen.
Det i vissa frågor vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är internt svårt splittrat allt sedan ordförandestriden, som den sittande ordföranden, Edgar Savisaar, vann överraskand knappt, när han fick riksdagsgruppens ordförande Kadri Simson som utmanare.
Sen dess har läget varit spänt; bland annat har Kadri Simson hotats med uteslutning. Majoriteten i riksdagsgruppen valde för en tid sen om henne som gruppens ordförande, men det har lett till att den förlorande Savisaar-sidan därefter knappast alls har kommunicerat med Simson.
I längden är ju ett sÃ¥ spänt förhÃ¥llande ohÃ¥llbart, sÃ¥ i onsdags kväll fick man till stÃ¥nd ett möte mellan de bÃ¥da fraktionerna i Centerns sammanlagt 27 personer starka riksdagsgrupp. Det här hoplappningsmötet hölls symtomatiskt nog inte i Riigikogu, Riksdagen, utan i en konferenslokal pÃ¥ hotell L’Eremitage.
Det finns inga utförligare rapporter om vad som sas vid det här mötet; däremot framgår det, att de närvarande fick tala fritt och säga sitt hjärtas mening. Men mötet tycks ändå ha präglats av en strävan att hålla ihop partiet, och Kadri Simson sa sig efteråt vara nöjd. Sedan återstår det förstås att se, om enigheten kan upprätthållas i praktiken.
En komplikation här är att partiordföranden Edgar Savisaar, som inte är riksdagsledamot, inte deltog i det här mötet – ingen vet därför hur han kommer att agera, nu eller framledes.