23:23 Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av två nordiska mästare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen är det 150-årsjubileum i år, och jag tyckte faktiskt att det som vid gårdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvärt än det vi fick höra av Alfvén.
Nielsendelen av konserten, som upptog första hälften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” frÃ¥n 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte nÃ¥got av Nielsens mest kända, var flöjtistens roll, och flöjtist här var den för ändamÃ¥let inlÃ¥nade Tobias Carron.
Därmed inte sagt att jag i det här fallet hade några som helst invändningar mot Paul Mägi och den på grund av verkets karaktär blåsarreducerade Uppsala kammarorkester.
Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo Alfvéns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det här är sÃ¥ledes ett tidigt verk, och sÃ¥ vitt jag förstÃ¥r har det inte framförts särskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gÃ¥ngen jag hörde det här verket, men riktigt övertygad om att Alfvén hade talang även pÃ¥ det här omrÃ¥det blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlÃ¥n frÃ¥n den folkmusikaliska sfären, men sen verkade det som att Alfvén menade, att det behövdes pompa och stÃ¥t för att det skulle bli en riktig symfoni.
* * *
Birgitta och jag inledde den här konsertkvällen med att äta buffémiddag i restaurangen på bottenvåningen i konserthuset.
Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just återkomna från en resa till Rīga.