Nyttarbetarparti.se har inte uppdaterats på länge och kommer inte uppdateras mer heller.
Socialisterna – Välfärdspartiet har nu en ny hemsida och vi hänvisar er till den:
Vi vill också tipsa om vår väldigt aktiva Facebooksida:
1853676 items (1853676 unread) in 479 feeds
Nyttarbetarparti.se har inte uppdaterats på länge och kommer inte uppdateras mer heller.
Socialisterna – Välfärdspartiet har nu en ny hemsida och vi hänvisar er till den:
Vi vill också tipsa om vår väldigt aktiva Facebooksida:
På VT:s ledarsida (29/5) upprepar Edvard Hollertz frågan: ”Hur kan det vara möjligt att använda strejkvapnet mot en arbetsgivare som redan har kollektivavtal?” Hollertz syftar på den utdragna konflikten mellan APM Terminals och Hamnarbetareförbundets lokalavdelning i Göteborg, Hamnfyran. Vidare upplyser Hollertz läsaren om att ”konflikten inte handlar om pengar”, enligt VT:s ledare handlar den om att Hamnfyran anser att fel fackförbund tecknat kollektivavtalet.
Efter att ha upprepat en rad osanna påståenden stämmer ledaren in den den kör av borgerliga partier, näringslivsorganisationer och andra ledarskribenter som kräver att arbetares konflikträtt skall inskränkas – mer.
Det finns några saker som behöver klargöras här.
1. Det är helt rimligt att en fackförening kan bedriva konflikt även när avtal tecknats med annan fackförening. Alternativet är att öppna för så kallade ”avtalsshopping” och gula fackföreningar. Vad de borgerliga partierna och näringslivets organisationer vill är alltså att ett företag skall kunna skriva avtal med vilken fackförening som helst, oavsett hur få medlemmar den har och att resten av arbetarna då inte ska kunna lyfta ett finger – varken för att försvar eller förbättra arbetsvillkor.
2. När det kommer till avtalsfrågan i Göteborgs hamn vill inte Hamnfyran putta bort Transport utan endast erkännas som fullvärdig avtalspart. Om Hamnfyran skall sälja sin konflikträtt vill de precis som Transport få samma inflytande. Detta är inte alls konstigt, inte minst med tanke på att Hamnfyran organiserar 85 procent av hamnarbetarna i Göteborg.
3. Konflikten handlar om att APMT valt en extremt aggressiv och fackföreningsfientlig personalpolitik. APMT har redan kört över tjänstemännen till den grad att Unionens fackklubb lagt ner. APMT har ensidigt sagt upp ingångna överenskommelser. APMT bryter mot föräldraledighets- och semesterlagen. APMT vägrar respektera Hamnfyrans skyddsombud och vägrar förhandla med Hamnfyrans representanter. Den aktuella konflikten handlar alltså inte om avtalsfrågan utom om föreningsrätten. Avtalsfrågan är snarare konfliktens lösning.
4. Hamnfyrans aktioner har begränsat sig till ett antal mindre punktstrejker och en blockad mot övertid och nyanställningar. APMTs lockout har många gånger större omfattning och ekonomisk inverkan på hamnens verksamhet än Hamnfyrans alla aktioner tillsammans. Om borgerliga partier, näringslivsorganisationer och ledarskribenter anser att detta utvecklar konflikten till en nationell kris borde de givetvis uppmana APMT att ge upp sin fackföreningsfientliga personalpolitik.
Sist men knappast minst viktigt. Om regeringen väljer att lyssna på denna kör som genom kraftigt begränsad konflikträtt vill tvinga tillbaka Sveriges löntagare i tiden, då är det hög tid för samtliga LO-förbund att klippa banden till socialdemokratin.
Johannes Regell
Västerviks Socialistförening
Arbetsförmedlingen har nyligen publicerat en rapport med en lång rad olika statistik kring arbetslösheten idag. Extra mycket fokus lägger rapporten på den kategori människor som har en utsatt ställning på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis konstateras att arbetslösheten är mycket lägre bland inrikes födda än utrikes födda: 4,4 % respektive 22,4 %. Inom gruppen utomeuropeiskt födda är siffran dessutom ännu högre, nämligen 31,3 %. Vidare finns en trend att ju högre utbildningsnivån är för en kategori personer, desto lägre är arbetslösheten.
För tillfället ökar sysselsättningen och arbetslösheten minskar. Det är framförallt tydligt bland utrikes födda, där sysselsättningsgraden har ökat med 6,5 % (vilket motsvarar 1 procentenhet) under det senaste året. Utrikes födda har här och nu en sysselsättningsgrad på 67 % och inrikes födda 82 %.
Det finns flera stora skiljelinjer när det gäller arbetslösheten. Bland gruppen med enbart förgymnasial utbildning (vilket sträcker sig från personer som helt saknar utbildning till de som fullföljt hela grundskolan) är arbetslösheten 21,6 %. Inom gruppen med gymnasial utbildning är arbetslösheten 6,4 % och bland de med eftergymnasial utbildning 5,0 %. De inbördes siffrorna mellan inrikes födda och utrikesfödda skiljer sig mycket över hela fältet, oavsett utbildningsnivå. Tydligast är dock skillnaden inom gruppen med allra högst utbildning, där arbetslösheten är nästan sex gånger så stor bland de utrikes födda. Inom gruppen med gymnasial utbildning är skillnaden betydligt mindre. Rapporten konstaterar även att arbetslösheten bland utrikes födda sjunker ju längre tid de befunnit sig i landet.
Arbetsförmedlingens statistik gör en särredovisning mellan den kategori som har utsatt ställning på arbetsmarknaden och kategorin övriga. Det finns fyra grupper personer som har en utsatt ställning på arbetsmarknaden, men en och samma person kan såklart tillhöra flera av dessa grupper på samma gång. Till denna kategori tillhör personer som:
Det är inom denna kategori som risken för långtidsarbetslöshet är allra störst och där utflödet från arbetslöshet till sysselsättning är som minst. Den här gruppen personer har ökat mycket under den senaste tioårsperioden, från 50 % av den totala andelen arbetslösa år 2006 till 72 % idag. Det är idag 260 000 arbetslösa som tillhör kategorin med utsatt ställning på arbetsmarknaden. Övriga arbetslösa är 103 000 personer. Denna utveckling beräknas fortsätta under kommande år. Nästa år kommer tre fjärdedelar av de arbetslösa att tillhöra kategorin med utsatt ställning på arbetsmarknaden.
Inom kategorin med utsatt ställning på arbetsmarknaden är det gruppen födda utanför Europa som har stått för den stora ökningen under de senaste åren. Andra grupper har antingen stått i stort sett stilla eller minskat (personer med funktionsnedsättning). Detta visas av nedanstående diagram. Kategorin av övriga arbetslösa beräknas samtidigt minska i antal från 103 000 personer idag till 96 000 personer nästa år.
Rapporten vill förklara utvecklingen med konjunkturella och strukturella orsaker, utan att specificera detta närmre. Av diagrammet att döma skedde en minskning i arbetslösheten bland samtliga kategorier med utsatt ställning på arbetsmarknaden under perioden 2006–2008, för att därefter ta fart ordentligt i och med finanskrisen 2009. För tre av kategorierna klingade utvecklingen av redan efter något år och har legat på liknande nivå sen dess, men en högre nivå än innan finanskrisen. Gruppen arbetslösa bland utomeuropeiskt födda tycks dock bara öka oavbrutet.
Kalle Wadin Wesslén
Socialisterna Välfärdspartiet
Det är skillnad på folk och politiker, det påminner politikerna om hela tiden. Politiker brukar prata om politikerförakt, men hur är det med ”väljarföraktet” – politikers förakt för medborgarna? Det går bra för politiker att tala om för medborgarna vad de har för skyldigheter, men för politikerna gäller egen gräddfil.
Senaste exemplet på denna gamla sanning är Moderaternas Christin Rampeltin Molin, vice ordförande i Barn-och utbildningsnämnden (BUN). Trots att hon endast deltagit vid ett av nämndens fem sammanträden under hösten, kvitterar hon ut arvode på 6 500 kronor i månaden.
Vanliga arbetande och arbetslösa människor kan inte kvittera ut lön för arbete de inte utför. Moderaterna uppfann något de kallade för ”arbetslinjen”, folk ska jobba, de ska inte leva på ”bidrag”. Arbetslinjen gäller tydligen inte för moderater, för dem är det tydligen rimligt att få betalt för uppdrag man inte utför.
Moderaternas Harald Hjalmarsson säger att det är ett viktigt uppdrag som Rampeltin har och att mycket av det politiska uppdraget bygger på att han får kontinuerlig information från henne. Vi är nyfikna på vilken information som samlas in på Mallorca och hur den kan användas för våra barn, unga och hårt arbetande skolpersonals bästa.
Anders Södergren
Johannes Regell
Socialisterna – Välfärdspartiet
Grattis Sverige! Vi fick 22 nya miljardärer 2016, nu har vi 178 miljardärer som tillsammans äger 2 076 000 000 000 kr. 2 076 miljarder kronor. Sveriges stadsbudget år 2016 var 890 miljarder kronor.
Hur mycket är en miljard? Om man har en miljard i madrassen och ger sin fru en tusenlapp i matpengar om dagen. Hur länge räcker pengarna? 30–40 år kanske. Nej, miljarden räcker i hela 2 739 år. Börjar man i morgon är madrassen tom år 4 755.
Trots det är allt vi hör från politiker och svenskt näringsliv : VI HAR INTE RÅD! Vi måste spara, vi måste skära ner på välfärden. Det finns inte utrymme får några löneökningar, detta trots att vi bor i ett av världens rikaste länder och aldrig har varit rikare än vi är nu.
Men det finns alltid utrymme för aktieutdelningar, direktörsbonusar och nya miljardärer. Löntagarnas andel av kakan minskar medan ägarnas del av kakan hela tiden ökar. Alltid ett ramaskri om skatten höjs några kronor för höginkomsttagare, SKATTECHOCK, brukar det heta då.
I Sverige ökar klyftorna mellan hög och lågavlönade varje år. Nyliberalismens egoism och girighet verkar inte vara svaret på att få ett bättre samhälle, skattesänkningar och skattebefrielser för de rikaste verkar inte lösa problemen för en vård och infrastruktur värdigt ett modernt land 2016.
Som exempel har vi istället tagit beslut om 2016, att sänka hastigheten på de mest trafikerade järnvägarna för att de är i så dåligt skick att det är farligt att köra på dem, och vi skickar gravida kvinnor till Finland för att föda sina barn där, 2016 i Sverige har vi inte platser för att föda våra egna barn.
2017 kan vi se fram mot fler nedskärningar, en vård, skola och omsorg som ska kosta så lite som möjligt, istället för en vård, skola och omsorg som motsvarar våra behov. Sverige behöver en vettig skatte- och fördelningspolitik. Då har vi råd! Sverige behöver inte fler miljardärer.
Anders Södergren
Västerviks soocialistförening
Motion av Johannes Regell, gruppledare i Västerviks kommunfullmäktige för Socialisterna – Välfärdspartiet. Motionen tar upp frågan om hedersförtryck och yrkar på att kommunen undersöker hur det ser ut inom dess verksamhetsområden samt antar en övergripande strategi för hur man skall motverka hedersförtryck.
Leif Svensson svarar i VT 2016-12-13 på min kritik. Svensson menar att landstinget har en ”välskött ekonomi” men när pengarna är slut måste de skära ner.
Vi hör samma visa från samtliga etablerade partier, pengarna är slut, vi tvingas skära ned. Vi har hört denna visa länge nog och vad har den gett? Utbyggda sjukhus, fler vårdcentraler, tillgängligare vård? Knappast.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att medborgarna ska ha en tillgänglig, jämlik och god vård. Denna lag slutar inte gälla när det är ont om pengar i landstingets kassa. Politiker idag väljer ändå att skära ner utan att ifrågasätta det orimliga i att försämra vården i ett samhälle vars totala rikedom ständigt ökar. Man väljer en så kallat välskött ekonomi framför vårdens kvalitet, om så sista sjukhuset ska läggas ned för att hålla budget.
”Vården håller den kvalitet som beslutats” sägs det. Fundera på innebörden i detta, du medborgare som är patient eller landstingsanställd. Vår sjukvård är fantastisk på många vis absolut, men det finns också många fel och brister, förbättringspotentialen är stor.
Att lönerna och arbetsförhållandena inte är goda ifrågasätts av Svensson. Jag rekommenderar att prata med personalen som arbetar på golvet. Att hänvisa till förbättringsarbeten och andra landstings löneläge hjälper inte upp den situation vi har idag, personalbristen talar sitt tydliga språk.
Jacob Hoffsten
Västerviks Socialistförening
[www.vt.se] – Länk till Leif Svenssons (V) svar till Hoffstens tidigare text ”Perspektivlöst om vården, från höger till vänster”
I debatten kring minskningen av antalet vårdplatser på Västerviks sjukhus får man höra mycket, Leif Svensson (V) är en av dem som uttalat sig, liksom en samling företrädare för den borgerliga så kallade oppositionen inom landstinget. Svensson hävdar att vårdens kvalitet inte påverkats, att det är bemanningsföretagens fel att det är personalbrist samt att landstinget försöker lösa situationen genom att underlätta nyrekrytering.
Att inte vårdens kvalitet påverkas är ett anmärkningsvärt påstående, färre vårdplatser betyder att personer som i annat fall skulle ha blivit inlagda eller fått stanna längre på sjukhuset skickas hem. Mindre kapacitet på avdelningarna är mycket alvarligt om en större epidemi eller olycka skulle inträffa. Att skadeverkningarna på grund av platsbristen än så länge minimerats beror på enorma ansträngningar av personalen på sjukhuset. Rådande situation är dock inte hållbar i längden.
Personalbristen och bemanningsföretagen ges av Svensson skulden för situationen, man får intrycket att problemet kommit plötsligt. Sanningen är att personalbristen till stor del kunnat förutspås i åratal, inga eller otillräckliga åtgärder har gjorts för att säkra tillgången på ny personal efter stora pensionsavgångar. Dåliga löner och arbetsförhållanden är en stor del av förklaringen till att folk sökt sig till bemanningsföretag, företag som inte borde ha varit tillåtna på den svenska arbetsmarknaden från första början. Bemanningsföretag förbjöds under 1930-talet, ett förbud som vidmakthölls fram till 1990-talet.
Vi ser nu hur borgarna spelar oroade och oskyldiga, samtidigt som de rödgröna förringar problemen och försvarar sig med sent komna åtgärder. Såväl borgerliga som rödgröna partier har skapat den situation vi har idag genom årtionden av nedskärningar, tillåtande av bemanningsföretag och en bristande förmåga och vilja att planera samhällets resurser på ett sätt som möjliggör en god och trygg vård för medborgarna.
Ingen vågar säga sanningen, bra vård kostar pengar, pengar som måste komma genom en omfördelning av samhällets resurser, delar av vårt samhälle är rikt. 156 miljardärer i vårt land kontrollerar nästan dubbelt så mycket pengar som staten gör av med på ett år. Det är dags att vi medborgare ställer krav, vårt samhälle är rikt på grund av vårt gemensamma arbete, en trygg vård av högsta kvalitet är vår rätt.
Jacob Hoffsten
Västerviks Socialistförening
Video från debatt om den minst sagt bristande integrationen av nyanlända på Västerviks Gymnasium. Socialisterna Välfärdspartiets ledamot Johannes Regell debatterar här med Tomas Kronståhl (socialdemokrat och kommunalråd) och Gunnar Jansson (socialdemokrat och ordf. Barn- och utbildningsnämnden). Debatten hölls på Västerviks kommunfullmäktiges sammanträde den 31/10 2016.
Vid Västerviks kommunfullmäktiges möte 2016-09-26 restes frågan om vad de styrande i kommunen gör för att minska förekomsten av så kallade delade turer för välfärdsarbetarna. Delade turer är innebär att man får en lång obetald paus i mitten av arbetsdagen och borde naturligtvis inte förekomma. Socialnämndens ordförande Angelica Katsanidou gör ett försök att besvara Regells frågor.
Vårens och sommarens debatt i Sverige har till stor del handlat om kvinnors och flickors klädsel, samt frågan om kvinnor och flickor har rätt till det offentliga rummet utan att riskera trakasserier och sexuellt våld. I sin iver att skydda kvinnor från ovälkomna händer, så har det ena mer verklighetsfrånvända förslaget efter det andra kommit upp. Flera gånger har förslaget om separata badtider för män och kvinnor kommit upp, men få har tänkt tanken att utestänga de män och pojkar som inte kan sköta sig.
I Västervik har debatten handlat om förbud mot slöjor på flickor i skolan. Vi menar att i det offentliga rummet är det ömsesidig hänsyn som ska gälla, inte var och ens rätt till religion. Ännu viktigare när det handlar om barn. Skolan är barnens arbetsplats under åtminstone nio år och vi anser att skolan ska vara en konfessionsfri plats där deras rätt till bra undervisning ska prioriteras. Man kan även undra om små barn kan anses vara katoliker eller muslimer? Vi menar att barnen anpassar sig efter den religion som föräldrarna har. Dessutom är det bara flickors klädsel som är i fokus – varför?
Ni som accepterar slöja för småflickor cementerar de könsroller som Sverige försökt motverka genom ett gediget jämställdhetsarbete under etthundra års tid. Med ert ställningstagande säger ni också att pojkar och män inte kan eller bör tygla sina lustar, eftersom allt ansvar ligger hos flickorna och kvinnorna i hur de klär sig. Betyder arbetet för rättvisa och jämställdhet ingenting? Länder som ligger långt ifrån Sveriges syn på jämställdhet, som Afghanistan, där män och kvinnor lever enormt segregerade liv, så är också synen på mänskliga rättigheter mycket avlägsen.
I Sverige råder skolplikt. Genom att stå upp för alla barns fri- och rättigheter så stödjer vi dem som växer upp med andra förutsättningar än majoriteten. Med tanke på att det i Sverige nu finns hela segregerade bostadsområden där förhärskande patriarkala strukturer sätter dagordningen, så är det desto viktigare att det svenska samhället inte stödjer religiösa friskolor, eller med skattemedel finansierar föreningar som motarbetar jämställdhet och idén om alla människors lika värde.
De religiösa friskolorna har vuxit fram för att skydda ”sina” barn från skadligt inflytande, till exempel sekulära idéer eller att umgås med icke-troende. Ett exempel är den strängt kristna sekten Plymouthbröderna, som har egna skolor både i Sverige och i England. Medlemmarna och deras barn lever sina liv i en snäv krets där allt är förutbestämt in i minsta detalj, de utbildar sig och gifter sig inom gruppen.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Skolan har en viktig social funktion att fylla förutom att ge god utbildning skall även tolerans och mångfald främjas. Endast en konfessionsneutral skola där elever med olika bakgrund möts kan garantera deras rätt till frihet från religion, så att de senare som fria vuxna själva kan välja livsåskådning.
Kerstin Gullbrand, Erik Lundgren och Marcus Jansson
Socialisterna Välfärdspartiet
September 2016
Vi lever i en motsägelsefull tid. Aldrig har vi haft så goda objektiva förutsättningar att leva ett gott tryggt liv. Vi har en högt avancerad produktion som har potential att med liten arbetsinsats ge oss mat, tak över huvudet samt en hel del bekvämligheter. Vi har befriat oss från tidigare samhällens inskränkta världsbild och besitter kunskap som gör att vi har möjlighet att förstå varandra och överbrygga skillnader mellan olika grupper, att hjälpa de som behöver det. Vi har informationsteknologi som möjliggör samordning på ett tidigare otänkbart sätt.
Jacob Hoffsten håller låda. Foto: Jessica Jansson.
Rent konkret så är samhället rikare än någonsin tidigare, och tvärt emot vad många påstår så har vårt land mycket goda ekonomiska tillgångar, hundratals miljarder i överskott i statens tillgångar. Utifrån detta skulle man kunna tro att politikens uppgift skulle vara att använda dessa tillgångar och resurser för medborgarnas bästa. Att debatten som förs skulle handla om hur man bäst fördelar och satsar överskottet för att det ska komma de bäst behövande till del.
Men så är det som bekant inte. Ser man på den politiska debatten idag så verkar det snarare som att det är konkurrens om att vara mest snål och ogin, om att ha den mest pessimistiska människosynen. Människor och deras behov talas det inte om, det talas om kostnader. Ska funktionsnedsatta få assistans, eller kostar det för mycket? Ska vi se till att alla som behöver har arbete och bostad, eller är det för dyrt? Bäst att sy igen plånboken verkar våra etablerade politiska partier resonera. Politikerna av idag söker också göra vad de kan för att begränsa människors möjligheter att ta del av vad som finns kvar av välfärd och sociala trygghetssystem.
Bland exemplen på detta är förslag från borgerligt håll på hembesök till socialbidragstagare för att se till att dom inte har det för bra. Pensionärer som behöver hemtjänst måste få varje enskilt moment av hjälp beviljat av en biståndshandläggare. KD levererade under Almedalsveckan det senaste rekordet i bakåtsträvande med sitt förslag att människor som erhåller bistånd ska utföra oavlönat tvångsarbete för att få ersättning.
Detta är bara ett axplock av förslag och fenomen som visar på att dagens politiker präglas av en instrumentell människosyn där medborgarens syfte är att vara lönsam för näringslivet. När vi inte arbetar eller konsumerar, eller när vi rent av tar del av välfärd eller sociala trygghetssystem så ”kostar vi skattepengar”.
Det är en uppochnervänd världsbild där människor är till för produktionen, inte tvärt om. Denna unkna människosyn kommer att driva vårt samhälle i en högst obehaglig riktning så länge vi som drabbas sitter tysta. Hur långt ska det behöva gå innan vi gör motstånd?
Jacob Hoffsten
Västerviks Socialistförening
augusti 2016
I slutet av mars meddelade rikspolischefen att Polisen kommer anställa 700 personer utöver budget. Detta beslutades utan att riksdag och regering hade gett något klartecken, men Polisen motiverade sitt beslut med att nyrekryteringen var helt nödvändig för att kunna upprätthålla en fungerande verksamhet och att de politiska makthavarna förhoppningsvis skjuter till pengarna i efterhand. På liknande sätt bör många andra offentliga verksamheter agera. Sedan 25 år tillbaka har 300 000 jobb försvunnit från den offentliga sektorn. Under denna tid har inte behoven av denna personal blivit mindre, utan rentav större. Befolkningen har vuxit och allt mer personal behövs för att ta hand om både våra barn och äldre. Politikerna vägrar skjuta till de pengar som behövs för att återbesätta tjänsterna som krävs. Därför är det helt enkelt nödvändigt att sätta press på riksdag och regering genom att agera ungefär på det sätt som Polisen nu har gjort. Anställ de personer som behövs och skicka räkningen till regeringen.
Offentliga pengar är till för att användas, inte läggas på hög. Det är inte acceptabelt att bedriva nedskärningspolitik och på samma gång fortsätta betala av på en i praktiken icke-existerande statsskuld. De offentliga medel som finns ska användas där de behövs. De offentliga medlen bör dessutom bli större genom att bland annat sätta stopp på överklassens skatteplanering och alla de skatteintäkter som försvinner där. De som gör stora pengar bör betala in en rimlig andel till det offentliga. Bolagens vinster bör inte gå till aktieutdelningar, utan istället till nyinvesteringar. Det är en omfördelningspolitik som behövs för att samhället ska kunna må bra och den ständiga nedskärningspolitiken stoppas och istället ersättas med nyrekryteringar. Bakslag bör bytas ut mot framgång. Då får vi en befolkning som mår bättre på alla plan och sjuktalen kommer minska dramatiskt. Likaså kommer arbetslösheten och bidragsberoendet att minska. Elevernas skolbetyg kommer att öka, men inte genom betygsinflation, utan genom en större förvärvad kunskap.
Västernorrlands landsting har sedan länge en omfattande problematik kring sin sjukhuspolitik. För ett antal år sedan genomfördes stora neddragningar vid Sundsvalls sjukhus. Sedan dess har under långa perioder rått stabsläge, där folk ofta tvingas arbeta dubbla pass och fackliga rättigheter har satts ur spel. I och med neddragningarna blev trycket för hårt för den kvarvarande personalen och många har sagt upp sig, vilket leder till ytterligare en negativ spiral.
Landstinget vill idag genomföra neddragningar vid Sollefteå sjukhus. I april var vi ett antal medlemmar ur Sundsvalls Socialistförening som närvarande vid en protest mot dessa neddragningar. Där talade en lång rad personer från flera olika håll. Åtminstone jag själv fick känslan att vissa talare har bilden av någon form av motsättning mellan sjukhuset i Sundsvall och det i Sollefteå. Det fanns formuleringar som pekade i den riktningen att nedskärningarna i Sollefteå ska stoppas, men gärna istället genomföras i Sundsvall. Detta vore självklart totalt oacceptabelt. Det är oroväckande att folk från de respektive sjukhusen upplever att de konkurrerar om samma pengar och att nedskärningar måste genomföras på det ena för att rädda det andra. Då är Socialisternas linje mycket viktig att poängtera: nej till alla nedskärningar!
Vi ska ha en fungerande sjukvård i hela länet och den personal som behövs måste återföras. Liknande problematik finns i många av landets landsting och kommuner. Det måste skjutas till mer pengar från statens sida till kommuner och landsting. Därför bör Västernorrlands landsting agera på samma sätt som Polisen: anställ alla som behövs och skicka räkningen till regeringen. Det behövs ingen form av klartecken, för detta kommer ändå inte att komma. Sätt nödvändig press på regeringen och kräv det vi har rätt till.
Kalle Wadin Wesslén, Sundsvalls Socialistförening
21 Juni 2016
Under Ådalsmarschen, den 14 maj 2016 mellan Frånö och Lunde, höll Västervikssocialisten Johannes Regell tal. Regell knyter samman dåtidens kamp med dagens.
Det som framförallt behövs för att lösa samhällets problem är investeringar. I tider av bostadsbrist måste vi genomföra ett omfattande bostadsbyggande. I tider av hög arbetslöshet måste vi genomföra nyanställningar. I tider av nedskärningar måste vi göra det motsatta: investera, nyanställa, renovera och bygga nytt. Det stora problemet med den rådande politiken är att makthavarna krampaktigt håller hårt i pengarna och på något sätt försöker lösa allting genom att spara. Det är en rent kontraproduktiv linje.
Arbetslösheten ligger idag på runt 7,5 %. Den enda rimliga målsättningen är att sträva efter full sysselsättning. Det finns enorma ekonomiska tillgångar i samhället och vi har definitivt råd att skaffa sysselsättning åt alla som är arbetsföra och bygga bostäder åt alla som behöver. Detta görs däremot inte och det beror framförallt på makthavarnas ovilja till nödvändiga investeringar och ovilja att driva in de pengar som bestulits från det allmänna genom överklassens skatteplanering.
De 50 framgångsrikaste svenska bolagen gjorde under 2014 en total vinst på 539 miljarder före skatt. Bland annat denna omständighet är ett bevis på att vi har mer än tillräckliga tillgångar i Sverige för att lösa de problem som behöver lösas. Det har gång på gång bevisats att förmögna svenskar ägnar sig åt skatteplanering genom exempelvis offshorebolag. Detta har återigen kommit i blickljuset i och med den nyligen uppdagade Panamaskandalen. Stora summor som egentligen skulle komma det allmänna till del genom skatteinbetalningar har istället gått till rika privatpersoner. Det enda rimliga är att dessa åläggs att betala tillbaka allt som de har stulit från samhället.
Det är viktigt att arbetarrörelsen sätter hårt mot hårt gentemot kapitalet. Inte bara läggar sig platt och låter sig köras över, som vi alltför ofta har sett från Sossarnas och Vänsterpartiets sida. Det vi behöver göra är att se till att alla de pengar som har stulits från det allmänna ska krävas tillbaka. Vidare måste vi få stopp på nedskärningarna, bygga bort bostadsbristen och anställa bort arbetslösheten. De 300 000 jobb som under senaste 25 åren försvunnit från offentlig sektor bör omgående återbesättas. Dessa arbeten behövs, både för att garantera en hög kvalitet i skola, vård och omsorg, men även i kampen för att ta oss mot full sysselsättning. Sammanfattningsvis: nedskärningspolitiken måste upphöra och istället ersättas med nödvändiga investeringar. Samhällsproblemen måste lösas, inte förvärras ännu mer genom ständigt och onödigt sparande.
Kalle Wadin Wesslén,
Sundsvalls Socialistförening
Maj 2016
Vår vån och kamrat Hannes Schönfeldt gick nyligen bort alltför tidigt. Från föreningens sida vill vi hedra honom med denna minnesskrift författad av Kalle Wadin Wesslén som var nära vän med Hannes under ett antal år.
Hannes Schönfeldt föddes i Katrineholm 1986. Han tillbringade sina gymnasieår i Sundsvall, där han gick omvårdnadsprogrammet på Västermalm. Jag lärde känna honom 2006 och under de kommande åren umgicks vi frekvent. Under denna tid arbetade han på äldreboendet Lindgården vid Sundsvalls sjukhus. 2006 var han med och återuppstartade Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) i Sundsvall och kom att bli en av våra verkliga kärnmedlemmar under första åren.
Sommaren 2007 var vi även ett antal jämnåriga som tillsammans drog igång ett korpfotbollslag, Stella Rossa FC. Vi brukade vid Höglundaskolan och Hannes deltog ofta. Jag minns speciellt ett tillfälle när ett antal grabbar i 5-6 års ålder ville vara med och spela. Det var en och annan i laget som inte tog någon hänsyn till deras ålder, utan körde på för fullt. Hannes var den som efteråt tröstade dessa smågrabbar efter den omilda behandlingen från vissa spelare. Då syntes att han hade mycket god hand med barn och han hade garanterat blivit en utmärkt förälder. Nu blev det aldrig så.
Det är i första hand som en politiskt engagerad människa jag minns Hannes, därför att detta var vårt stora gemensamma intresse. Första maj 2008 var det han som höll tal för organisationens räkning. Vid denna tid kände dock Hannes att han behövde ett miljöombyte och flyttade sommaren 2008 till Östersund, och sedan till Stockholm där han bodde ett par år. Jag vill minnas att han under denna tid arbetade som personlig assistent.
Så småningom kom han tillbaka till Sundsvallsområdet. Under åren han var borta hade vi hunnit upplösa SUF Sundsvall, men några av veteranerna därifrån grundade istället Sundsvalls Socialistförening. En tid efter hemkomsten blev Hannes medlem även där. Jag minns särskilt att han var med på vår resa till Lunde i maj 2011 för att hedra 80-årsminnet av Ådalshändelserna. Nu är det snart dags för 85-årsminnet och det kommer kännas konstigt att resa utan Hannes denna gång.
Han levde inget långt liv. Han blev inte ens 30 år gammal, men det avtryck han har gjort, och det tomrum han lämnar efter sig, är stort. Vi saknar honom mycket och sörjer att han inte får åldras tillsammans med oss andra.
Kalle Wadin Wesslén,
för Sundsvalls Socialistförening
April 2016
Ådalsmarschen är en manifestation av arbetarrörelsen. 14 maj 2016 går vi samma väg som 14 maj 1931. Tillsammans kämpar vi för samma sak, nu som då.
Arrangemanget har flera bottnar. Syftet är primärt att skapa en samlingspunkt för alla olika delar av arbetarrörelsen och skapa ett forum där vi kan diskutera och manifestera vilka förändringar vi vill se i ett samhälle som blir allt mer segregerat och orättvist. Vi ser det också som mycket viktigt att lyfta den historiska aspekten och koppla den till nutid genom de senaste 85 årens utveckling.
Planen är att vi under lördagen den 14 Maj ska marschera så nära originalvägen vi kan komma mellan Frånö folkets hus till Lunde. Under marschen kommer vi att ha aktiviteter, fika med mera. Under kvällen kommer det att vara fest på Frånö Folkets hus med mat, tal och uppträdanden. Under söndagen hoppas vi få till ett eller flera seminarier, paneldiskussion eller dylikt.
Vi erbjuder en möjlighet att delta med en massa andra människor i en manifestation för att öppet och rättvist samhälle. Vi vill se ett samhälle där klyftorna mellan olika grupper minskar, inte ökar. Vi vill se ett samhälle där människor kan leva och inte bara överleva på marknadens premisser.
Vi erbjuder en tid och en plats och vi kommer att ordna en del saker runt omkring, resten är upp till er. Vi ser årets arrangemang som ett försök att skapa något nytt och hoppas att det kommer att bli en årlig manifestation och samlingspunkt för alla oss som vill se en enad arbetarrörelse och ett rättvist samhälle.
Huvudarrangör
Föreningen Ådalsmarschen
Medarrangörer
ABF Kramfors
Härnösands Fria Kulturförening
Birger Norman-sällskapet
Allt åt Alla Stockholm
Ådalens syndikalister
Sundsvalls LS av SAC
Sundsvalls Socialistförening
Örnsköldsviks Syndikalister
Måndagen den 25 april 2016 utmanade Socialisterna gruppledare i Västerviks kommunfullmäktige, Johannes Regell Sverigedemokraterna i debatt. Sverigedemokraten Bo Karlsson nappade på kroken. Sverigedemokraterna hade skrivit en motion om att kommunen borde uppmana alla skolor att hålla skolavslutningar och andra firanden (lucia och advent) i kyrkan. Regell argumenterade utifrån linjen att detta är ett angrepp mot det moderna och sekulära samhället och att Sverigedemokraterna inte alls är islamisternas främsta motståndare – utan snarare deras ”fula kusiner”.
Den cirkus som i folkmun kallas Sundsvalls kommun har slagit rekord i förödande beslut. Den socialdemokratiskt ledda socialnämnden godkände den 16 december 2015 de aviserade nedskärningarna inom äldreomsorgen i Sundsvall.
I bild till vänster: undersköterska Rickard Altin.
Foto: nyttarbetarparti.se
Socialnämnden i Sundsvall gick år 2015 mot ett underskott på 205 miljoner kronor. Under samma år har utgifterna för inhyrda konsulter i kommunen ökat till 159 miljoner kronor. Dessutom ska konsulttjänster för nya områden upphandlas under 2016. Bland annat ska Sundsvalls kommun betala pengar för en ”inköpsexpert”, ”omvärldsbevakning” och ”workshopledare” – något som kommunen bedömer är nödvändigt för Sundsvalls utveckling.
Upphandlingschefen Göran Bodén uttrycker sig på detta vis i Sundsvalls tidning den 11 december 2015: ”ibland behöver vi kompetens som vi inte har och ibland blir någon hos oss sjuk och vi behöver ta in hjälp utifrån”. Det enda jag och herr Bodén är rörande överens om är avsaknaden av kompetens inom Sundsvalls kommun. Däremot kan jag svära i sten att vi inte är på samma våglängd gällande var kompetensen egentligen fattas.
Om man som jag kan tycka att våra gemensamma skattemedel bör läggas på andra, viktigare saker än t.ex. ”omvärldsbevakning”, bör man tydligen inte oroa sig alltför länge. För samma dag i samma tidning förklarar socialnämndens ordförande, Malin Larsson (S): ”jag förutsätter att det är behövda konsulter för våra skattemedel”. Personligen förutsätter jag att folkvalda politiker som säger sig vara arbetarklassens företrädare bör ha mer insikt över sina besluts verkan.
Socialnämnden har nu beslutat att minska schablontiden från 60 minuter/tillfälle till 30 minuter när det gäller social samvaro och aktivitet för vårdtagare. I kombination med att man sänker den så kallade grundbemanningen från 0,64 till 0,58 tjänst per äldre, inför man också fast schema med arbetsplikt varannan helg och beslutar att personalen ska sluta koka potatis åt de äldre. Tiden för mathållning ska minskas med 5–10 minuter per person och dag. Allt detta går stick i stäv med vad ett välfärdssamhälle som tar hand om sina åldrande medborgare egentligen borde göra och stå för.
Enligt Sundsvalls kommun kommer de nya besluten innebära ett förändrat arbetssätt för medarbetarna. Med andra ord försämrade förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter. Brukarna kommer dock även fortsättningsvis att få samma insatser som tidigare, om än i mindre omfattning. Man erkänner således från kommunens håll att även kvalitén kommer försämras. Det är kontentan av socialnämndens beslut, en kraftig försämring för de som vårdar och för de som är i behov av vård och omsorg.
I ett solidariskt välfärdssamhälle som värnar om alla medborgare kan vården av våra äldre aldrig få vägas på våg, den skall aldrig mätas i kronor och ören. Sveriges tillgångar har aldrig varit så stora som nu, Sverige har aldrig varit rikare. Det är på tiden att vi lägger pengarna på rätt plats och att vi prioriterar vad som är viktigt i ett samhälle.
Rickard Altin
Sundsvalls Socialistförening
januari 2016
Den cirkus som i folkmun kallas Sundsvalls kommun har slagit rekord i förödande beslut. Den socialdemokratiskt ledda socialnämnden godkände den 16 december 2015 de aviserade nedskärningarna inom äldreomsorgen i Sundsvall.
I bild till vänster: undersköterska Rickard Altin.
Foto: nyttarbetarparti.se
Socialnämnden i Sundsvall gick år 2015 mot ett underskott på 205 miljoner kronor. Under samma år har utgifterna för inhyrda konsulter i kommunen ökat till 159 miljoner kronor. Dessutom ska konsulttjänster för nya områden upphandlas under 2016. Bland annat ska Sundsvalls kommun betala pengar för en ”inköpsexpert”, ”omvärldsbevakning” och ”workshopledare” – något som kommunen bedömer är nödvändigt för Sundsvalls utveckling.
Upphandlingschefen Göran Bodén uttrycker sig på detta vis i Sundsvalls tidning den 11 december 2015: ”ibland behöver vi kompetens som vi inte har och ibland blir någon hos oss sjuk och vi behöver ta in hjälp utifrån”. Det enda jag och herr Bodén är rörande överens om är avsaknaden av kompetens inom Sundsvalls kommun. Däremot kan jag svära i sten att vi inte är på samma våglängd gällande var kompetensen egentligen fattas.
Om man som jag kan tycka att våra gemensamma skattemedel bör läggas på andra, viktigare saker än t.ex. ”omvärldsbevakning”, bör man tydligen inte oroa sig alltför länge. För samma dag i samma tidning förklarar socialnämndens ordförande, Malin Larsson (S): ”jag förutsätter att det är behövda konsulter för våra skattemedel”. Personligen förutsätter jag att folkvalda politiker som säger sig vara arbetarklassens företrädare bör ha mer insikt över sina besluts verkan.
Socialnämnden har nu beslutat att minska schablontiden från 60 minuter/tillfälle till 30 minuter när det gäller social samvaro och aktivitet för vårdtagare. I kombination med att man sänker den så kallade grundbemanningen från 0,64 till 0,58 tjänst per äldre, inför man också fast schema med arbetsplikt varannan helg och beslutar att personalen ska sluta koka potatis åt de äldre. Tiden för mathållning ska minskas med 5–10 minuter per person och dag. Allt detta går stick i stäv med vad ett välfärdssamhälle som tar hand om sina åldrande medborgare egentligen borde göra och stå för.
Enligt Sundsvalls kommun kommer de nya besluten innebära ett förändrat arbetssätt för medarbetarna. Med andra ord försämrade förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter. Brukarna kommer dock även fortsättningsvis att få samma insatser som tidigare, om än i mindre omfattning. Man erkänner således från kommunens håll att även kvalitén kommer försämras. Det är kontentan av socialnämndens beslut, en kraftig försämring för de som vårdar och för de som är i behov av vård och omsorg.
I ett solidariskt välfärdssamhälle som värnar om alla medborgare kan vården av våra äldre aldrig få vägas på våg, den skall aldrig mätas i kronor och ören. Sveriges tillgångar har aldrig varit så stora som nu, Sverige har aldrig varit rikare. Det är på tiden att vi lägger pengarna på rätt plats och att vi prioriterar vad som är viktigt i ett samhälle.
Rickard Altin
Sundsvalls Socialistförening
januari 2016
Vi lever i omskakande tider av ekonomiska kriser, krig och klimatförändringar. Människor förflyttar sig i en omfattning vi inte sett sedan andra världskriget och inget tyder på att det här kommer att avta under överskådlig framtid. Här uppe i Norden har vi kunnat följa utvecklingen i omvärlden på distans men nu knackar den på vår dörr.
”Vi socialister är för att hjälpa människor som flyr från krig, misär och elände – alternativet är att vi överger vår medmänsklighet.”
Frågor kopplade till flyktingmottagande upptar en stor del av den politiska debatten idag – både bland politiker, i medier och ute i stugorna. Många frågar sig hur ska vi klara detta? Vi har ju inga bostäder ens till våra egna ungdomar, vart ska alla bo? Vad händer med vår skolan, vård och omsorg – som redan bantats i decennier? Hur skall folk komma in i samhället när arbetslösheten är hög?
Många är idag med all rätt oroliga över vad som sker och kanske framförallt hur framtiden kommer se ut. Mycket kan sägas i denna fråga. Det viktigaste är det dock allt för få som pratar om.
Vi socialister är för att hjälpa människor som flyr från krig, misär och elände – alternativet är att vi överger vår medmänsklighet. Detta gör dock inte att vi påstår att allt är lätt eller att svårigheterna som uppstår i vårt samhälle löser sig själva. Det stora felet med svenskt flyktingpolitik är inte att vi tar emot för många – eller för få. Det stora felet är att Sverige inte har någon plan för hur vi skall lösa de frågor som uppenbarar sig.
En plan kring flyktingmottagande innebär för oss:
En aktiv och socialbostadspolitik – inriktad på att bygga bort bostadsbristen. Marknaden klarar inte på långa vägar att sköta detta, därför behövs ordentliga subventioner av byggnation av moderna hyresrätter tillgängliga för vanligt folk!
Satsningar på offentlig välfärd. Välfärden i Sverige har i decennier utsatts för nedskärningar. Resurser som gick till att göra Sverige till ett bra land att födas, leva och åldras i – har omfördelats från oss alla till de redan rika. Denna politik måste brytas och den offentliga välfärden måste rustas upp. Detta blir extra viktigt för att kunna hantera utbildning, vård och omsorg för alla som nu flyttar till vårt land.
Slutligen måste arbetslösheten bekämpas. Utan jobb är allt snack om integration bara tomt prat. Arbetslösheten bekämpas bäst genom vad vi ovan skrivit, bostadsbyggande och satsningar i välfärden. Behoven finns och därmed även jobben. Politiken för att tillgodose behoven saknas idag och inget parti i Sveriges Riksdag verkar ha modet att lyfta de krav situationen kräver.
Alla partier från vänstern till Sverigedemokraterna förhåller sig till politiken som om vi inte har råd med något längre. Detta gör dem till en åttaklöver. Sverige har aldrig varit rikare och om politik för jämlikhet och trygghet var möjlig för 30 år sedan borde den rimligtvis vara det även idag. Att som idag lägga allt ansvar på kommunerna – och därmed tvinga fram nedskärningar – är att driva människor in i Sverigedemokraterna. SD är ett parti som till synes står mot etablissemanget men de talar aldrig om vart resurserna faktiskt gått – därmed är de lika lite en del av lösningen som de partier som fört oss dit där vi nu är. Detta kommer bli en bitter läxa för många som idag hoppas på Sverigedemokraterna.
Johannes Regell,
ordförande Västerviks Socialistförening,
december 2015
Lördagen den 12 december anordnade Västerviks Socialistförening julbord för medlemmar och sympatisörer. I anslutning till julbordet hölls också ett boksläpp av Frances Tuuloskorpis fjärde bok i sin serie om arbetsplatskamp – Om strejker.
Mötesdeltagare lyssnar till Frances föreläsning. Foto: nyttarbetarparti.se
Frances höll sitt boksläpp tillsammans med Erik Lundgren, tidigare aktiv inom Skogs- och träfacket. Lundgren var klubbordförande på fönsterfabriken i många år, så även vid dess nedläggning. Erik berättade om erfarenheterna från nedläggningen och om hur man där gjorde något i Sverige mycket ovanligt – man tog kamp för bättre villkor. Läs mer om detta här.
Frances Tuuloskorpi och Erik Lundgren. Foto: nyttarbetarparti.se
Efter intressanta diskussioner blev det dags för julbord. Många deltog och det blev en mycket trevligt kväll med god mat, kamratskap och livemusik. Västerviks Socialistförening vill med detta passa på att hälsa alla kamrater och antagonister en riktigt god jul!
Mats Molin och Axel Asp spelade under kvällen. Foto: nyttarbetarparti.se
De senaste åtta årens borgerliga styre har påskyndat avvecklingen av det vi en gång kallade vårt gemensamma. Ute i kommunerna ser det inte annorlunda ut; oavsett Socialdemokrater eller Moderater har vi aldrig råd med vård eller skola. Men de som faktiskt säger sig värna välfärden – de som gick till val på att förbjuda privat vinst i det offentliga – vad gör de i praktiken, i kommuner där de faktiskt har inflytande?
I bild till höger: Hans Zetterkvist, Vänsterpartiet Sundsvall. Foto: Sundsvalls tidning.
Men de som faktiskt säger sig värna välfärden – de som gick till val på att förbjuda privat vinst i det offentliga – vad gör de i praktiken, i kommuner där de faktiskt har inflytande? Vänsterpartiet Sundsvall visar i frågan om vikariestoppet vad de verkligen går för. Inte nog med att de inte går ut och kraftigt kritiserar en åtgärd som gör det ännu svårare för lärare och skolor att bedriva en god jämlik skola. Hans Zetterqvist (V) yrkar i barn- och ungdomsnämnden för att införa köp- och vikariestopp i Sundsvalls skolor.
Att ett parti som säger sig stå för välfärd och en skola för alla gör så här, kan inte ses som något annat än ett svek mot väljarna. Dessutom var det faktiskt ett parti som reserverade sig mot detta beslut, som tog fackets sida och sade nej till förslaget. Det var Sverigedemokraterna. Att vänsterpartiet då inte kunde göra detsamma är fullkomligt obegripligt – hur kan man ens föreslå en sådan här åtgärd?
Vi undrar hur Hans Zetterqvist och Vänsterpartiet kan medverka i denna nedskärningspolitik. Hur kan man som socialist rösta för försämringar som drabbar samhällets mest utsatta?
Erik Åslund
och Mattias Gradin
Sundsvalls Socialistförening
Oktober 2015
Sundsvalls kommun har beslutat att spara in 15 miljoner kr på kommunens skolor, vilket innebär anställningsstopp och riskerar att många lärare kommer att saknas nästa termin.
Detta är ännu ett led i de nedskärningar vi varje år ser inom det offentliga i Sverige där välfärd och utbildning aldrig får kosta pengar. Det hänvisas till budget i balans och krona för krona som om det vore några naturlagar, trots att det är ekonomiska ramverk som är politiskt beslutade.
Självklart ska offentlig service vara effektiv, men någonstans måste man inse att utbildning, sjukvård och så vidare inte finns för att gå med vinst utan för att det ska hålla ihop och bygga upp samhället.
Vi har även skollagen som kommunen uppenbarligen inte väljer att ta hänsyn till. Med den i beaktande borde kommunen vägra nedskärningar i skolan då det äventyrar utbildningens kvalitet och försämrar elevers och personalens hälsa. Detta kommer att leda till att kommunen inte tar sitt ansvar som huvudman för utbildningen i kommunen.
Ansvariga politiker måste kräva hjälp av staten för att klara den samhällsservice man ska leverera, men även kräva att statsbidragen ökar om det egna skatteunderlaget inte räcker till.
Det minsta vi kan kräva av politikerna är att de skall följa skollagen och ge kommunens elever en skola värd namnet, men detta klarar man inte av då lagen om budget i balans är viktigare att följa. Trots allt är Sverige ett land som har råd med god utbildning till alla.
Mattias Gradin
och Erik Åslund
Sundsvalls socialistförening,
oktober 2015
Richard Ebstein, professor i psykologi, och hans kollegor på universitetssjukhuset i Jerusalem upptäckte 2005 en altruistisk gen, DNA på kromosom nr 11, som hjälper receptorerna att överföra dopamin, ett må-bra-hormon. Vi mår bra av att samarbeta och hjälpa varandra.
Lasse Berg sammanfattar i boken Skymningssång över Kalahari 2011: ”tvåbentheten handlade framförallt om samarbete”. Samma sak med de små hörntänderna. De betyder att hannarna inte slogs om honorna, att vi som normala apor inte använde aggression för att lösa konflikter. Vi samarbetade istället. Det har varit vår hemlighet i sex miljoner år. Den slutsats primatforskare drar är att det som i hominidernas, vår natur tidigast skilde oss från de andra primaterna, var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer (min kursiv).
I närheten av Hudiksvall ligger Björn Lundén Information, ett förutom en vd, chefslöst företag med ca 100 anställda, eftersom lagen kräver en sådan för aktiebolag. SvD:s Emmylou Tuvhag berättar: ”beslut fattas demokratiskt på personalmöten och avdelningsmöten. Personalen beslutar gemensamt om var och ens lönenivå och medarbetarna har stora möjligheter att påverka sina egna arbetstider”. Grundaren Björn Lundén menar att ”en organisation som bygger på att de anställda leder sitt eget arbete skapar motiverade medarbetare”.
Vidare säger Lundén: ”de anställda stärks när de själva får en motsvarande kraft som en chef annars använder för att trycka ned dem uppifrån […] Jag anser att alla bestämmelser i ett företag bara har ett enda syfte, nämligen att kränka de anställda”. Han har rätt, våra gener skriker nej, jämlikhet och samarbete mellan människor är ledordet. Bestämmelser och regler kan personalen skapa själva.
William Brochs-Haukedal, professor vid norska handelshögskolan, anser att platta chefslösa organisationer har konkurrensfördelar, presterar bättre och att det visats via forskning ett samband mellan självbestämmande och motivation.
Chefslöshet är lika med mindre byråkrati vilket ger snabbare, men också bättre beslut.
Region Gotland behöver ingen vd eftersom den inte är aktiebolag. Regionen har 6825 (SCB) anställda och är rikligt försedd med underchefer av varierande slag. Avskaffa den onödiga och överbetalda chefsbyråkratin. Låt personalen ta över under demokratiska former! De som vet vad som behöver göras. Samma gäller för regionens företag AB Gotlandshem.
Varför ineffektiv underordning istället för kompetent ansvarstagande?
Dan Persson,
Visby,
september 2015
Regeringen presenterade 26/8 ett investeringspaket fokuserat på jobben, klimatet och skolan. Utan tvekan har det varit dags att börja leverera vallöften om “en ny färdriktning” för att opinionen ska bära mandatperioden igenom. Att landet behöver satsa råder ingen tvekan om, reformutrymmet har istället för aktiva investeringar gått till skattesänkningar och privatiseringar. Bekymrande är att finansminister Magdalena Andersson och biträdande finansminister Per Bolund fortsatt slår an en alarmistisk ton.
I bild: Finansminister Magdalena Andersson.
Foto: SVT.
På DN-debatt 26/8 skriver man:
”För att få plus och minus att gå ihop krävs nu både inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar. Detta innebär flera tuffa prioriteringar och obekväma beslut, men det är så man tar ansvar. Steg för steg ska underskotten minska.”
[www.dn.se]
Samma dag skriver även Konjunkturinstitutet att “Med regeringens princip att finansiera reformer krona för krona kommer underskotten bestå fram till 2018. Budgetutrymmet är därmed obefintligt, även vid en eventuell övergång till ett balansmål för de offentliga finanserna.” [www.konj.se]
Bilden man målar upp är alltså ett fortsatt svårt ekonomiskt läge där återhållsamhet är en nödvändighet och inte en politisk prioritering. Om så är fallet kunde den borgerliga kritiken från ledarsidor om våghalsighet vara befogad. Låt oss därför först reda ut om Sverige är ett fattigt land, balanserandes på kanten till kollaps.
Att Sveriges ekonomi gått förhållandevis bra under krisen råder ingen tvekan om. Trots en av de djupaste ekonomiska kriser världen hittills har sett har BNP stadigt vuxit, landets nettotillgångar är fortsatt höga och statsskulden är under kontroll. Under djup kris har man sålt tillgångar (Innehav i Nordea, Vin&Sprit & Vasakronan) och man har avskaffat flera skatter (exempelvis fastighetsskatten.). Här kan vi se landets BNP-utveckling sedan åren innan finanskrisen:
Som grafen från finansdepartementet visar har vi inte bara återhämtat BNP utan vi har haft tillväxt på nästan 10% från 2006 nivåer.
För att få en bild av situationen i landet är det också en god idé att betrakta vad man kallar “finansiell nettoställning” det vill säga tillgångar minus skulder. Här sammanställt i grafisk form med uppgifter från finansdepartementet:
Vad diagrammet visar är att trots en nedgång 2007 och 2010 har samhällets förmögenhet ökat. I ljuset av detta ser varken statsskuld eller “tidigare finanspolitiska åtgärder” ut att vara en överhängande fara för samhället.
Sett i relation till nettoställning och BNP-tillväxt krymper också investeringspaketet till något liknande valet för en riksdagsman att unna sig en kanelbulle till kaffet. Jobbsatsningen på 10 miljarder kronor per år under mandatperioden motsvarar inte ens den förväntade utdelningen från Riksbanken nästa år.
I sammanhanget är värt att nämna regeringens målsättning att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU till 2020. Övrigt i regeringens investeringsplaner finns 15000 nya bostäder per år. Vilket inte motsvarar hälften av de 38000 per år Boverket beräknar behovet till. Relaterat till miljonprogrammets ambition om 1,000,000 nya bostäder bleknar bilden av offensiva investeringar allt mer. (Miljonprogrammet var en del av det socialpolitiska programmet under 60 och 70 talen som skulle säkra en generell hög standard på bostäder och välfärd)
Mycket kan regeringen beskyllas för, men offensiva investeringar eller slösaktighet hör inte dit.
I princip är det en teknisk konstruktion av hur man i riksdagen lägger budget och organiserar landets tillgångar som gör att man talar om att landet har ett underskott och saknar pengar..
Sedan 1990talet har Sverige ett ramverk för statsbudgeten bestående av ett överskottsmål, det kommunala balanskravet och utgiftstaket. Det är inom dessa tre ramverk man måste passa statsbudgeten. [www.ekonomifakta.se] på följande länk finns genomgång av vad de innebär) När riksbank och regering talar om att ekonomin är pressad är det inom politiskt bestämda ramar om hur stor en budget får vara, inte om landet är rikt eller fattigt.
Relativt de nedskärningar och skattelättnader som skett sista 15 åren är det inte heller stora satsningar. Bara kostnaden för RUT-avdraget är per år större än jobbsatsningen (ca 17 miljarder 2013 och 2014) Kort sagt: Istället för att investera i järnvägar, bostäder, sjukvård, integration, klimat eller arbete har det offentligas rikedom gått till att sänka skatter eller så har man helt enkelt gjort sig av med inkomstkällor genom privatiseringar.
Sammanfattningsvis är den alarmism som samtliga riksdagspartier och konjunkturinstitutet förmedlar ogrundad. Vad debatten kring underskotten borde handla om är i sådana fall hur man gör om budgetreglerna för att frigöra tillgångar för att på allvar klara de utmaningar framtiden har. Inte hur man sparar. Konsekvensen av debattens snävhet blir att man slaviskt håller sig till den högst ideologiska politiska linje Sverige slagit in på sedan 1990 talet.
Kan man istället för att behandla skattesystem och budgetregler som naturlagar tala om de som de högst politiska konstruktioner de är öppnar sig möjligheten att föra en verkligt levande diskussion om vart vi vill styra samhället. Idag sätter inte ekonomin gränserna, vi gör det.
Axel Gruvaeus,
redaktör tankesmedjan Brunnen,
september 2015
Höga chefslöner är ett resultat av en upp och nedvänd ideologisk föreställning som organiserats i regioner, kommuner och landsting, i hela landet. Det finns en övertro på hierarkiska organisationer, där chefen ordnar allt, vilket de också gör. Det resulterar ofta i mer krångel och byråkrati.
Ansvar är det styrande argument för att öka löneskillnader. Chefer brukar hänvisa till att de har personalansvar för alla underställda och när vi kommer högre upp används argumentet, ”övergripande ansvar”. Hur stort ansvar man lyckas snickra ihop, ökar lönepåslaget. Lönekurvan för de underställda går i motsatt riktning eftersom deras ansvar anses obetydliga. Chefer betalas för sitt ”höga” ansvar, men om något går galet, är det oftast underställda som det går illa för. Emellertid har alla sitt ansvar.
Argumentet ”övergripande ansvar” belönas mest. Det är en konstruktion med en massa luft. För om ansvar över människors liv skulle belönas borde busschaufförer ha betydligt högre lön, de borde faktiskt tjäna mer än cheferna. Ty chauffören har ett verkligt övergripande ansvar, det om fordonet och om passagerarnas liv.
Varför ska chefer ha högre lön än de som utför arbetsuppgifterna vilka chefen pekat ut? Varför ska städledaren ha högre lön än de som utför städningen? Det kan tilläggas att just städjobbare är en av de mest arbetseffektiva på marknaden enligt mätningar.
Anders Örtenblad, fil dr i företagsekonomi, föreslår att chefer inte ska tjäna mer än andra samt att yrket avdramatiseras. Tillsättande av chefer kan då styras av intresset för själva arbetsuppgiften, i stället för pengar, status och för ”maktgalna och statuskåta girigbukar” enligt Örtenblad.
Vi bör ”se chefen som administratör som inte har någon högre nivå än medarbetarna, utan som helt enkelt utför andra arbetsuppgifter. Att förverkliga medarbetarnas idéer blir lika viktigt – om inte viktigare – än att förverkliga chefens egna. Varför administration skulle betalas bättre än andra arbetsuppgifter är oklart.” (AB 2009-05-26)
En arbetsplats, en organisation, kan beskrivas som ett rutnät där varje ruta innehåller en eller flera arbetsuppgifter. Dessa rutnät av skiftande arbetsinnehåll samverkar för att leverera en slutprodukt. En annan metafor är en kedja, ett band av länkar, där alla är lika viktiga. Alla arbetsuppgifterna måste utföras, men värderas nu helt olika.
Själva värderingen utförs oftast på helt godtyckliga grunder. LO-facken har inte kunnat motstå arbetsgivarnas krav på individuella löner – det vill säga en lönesättning där chefen avgör – utan slukat hela idén. I kriterier för lönesättningen ingår också anställdas beteende och personliga egenskaper som initiativförmåga, samarbetsförmåga etc. Detta innebär ett system där anställda blir konkurrenter, i stället för arbetskamrater och kollegor. Man ska framhäva sig själv på andras bekostnad. Den gamla tanken om solidaritet slås sönder, vilket är själva syftet. Forskning visar en negativ kurva för kvinnors löner. Kvinnor är inte lika ”bra” på att sälja sig själva.
Fackföreningarnas ledning hånade kritikerna av individuella löner för reaktionärer alternativt konservativa. I den forskning som finns råder enighet kring ekonomiska belöningars underordnade betydelse för anställdas arbetsmotivation. Andra villkor som exempelvis arbetsklimat, de anställdas inflytande i arbetet och ledarskap har större betydelse. Det finns med andra ord inget stöd för den idag så spridda uppfattningen att individuell lönesättning leder till högre arbetsmotivation bland anställda och därmed också till bättre produktivitet och verksamhetsresultat.
Dan Persson,
Visby,
Augusti 2015
Måndagen den 29 juni höll Västerviks kommunfullmäktige budgetmöte. Alexandra Isaksson presenterade Socialisternas välfärdsbudget. Budgeten har tre syften; att bekämpa arbetslösheten genom offentliga jobb, att säkerställa god kvalité inom välfärdssektorerna och att förbättra välfärdsarbetarnas arbetsmiljö. Under debattomgången försökte fullmäktiges ordförande avbryta Johannes Regell när denne höll ett anförande med utgångspunkt i skolan och det svåra läge den befinner sig i.
Alexandra Isakssons presentation av Socialisternas budget:
Johannes Regells anförande om läget i skolan:
Kortversion av Regells anförande:
För fler videos välkommen att besöka:
Socialistisk Motståndsmedia
Socialdemokraternas ansvarige för skolan, Gunnar Jansson, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, skriver i ett svar till mig att den bild som jag förmedlat från skolpersonal till nämnden inte stämmer. Han fortsätter med detta att avfärda vad jag rapporterat, trots att han tillsammans med mig och förvaltningschef Kalle Söderberg fick samma, minst sagt tydliga bild av skolpersonal vid ett möte. Detta kallas på svenska för att ljuga.
I bild till höger: Johannes Regell, ledamot av Barn- och utbildningsnämnden i Västerviks kommun. Foto: nyttarbetarparti.se
Bilden av läget är inte ny. Västerviksupproret visade på föräldrarnas stora missnöje. I lokalpress har vi alltför länge kunnat läsa hur lärare och fackliga företrädare beskriver att vad de kunde göra förut, hinner de inte idag. Stressen och otillräcklighetskänslorna av att inte längre kunna räcka till för alla barn ökar. Alla elever drabbas, men särskilt de elever som behöver extra stöd. Elever tappar taget och lärare sviktar. Skolan som skall vara för alla har blivit en skola för ingen. Ser inte Jansson vad alla andra ser, att skolans personal inte längre räcker till för alla elever?
Jansson frågar i sin artikel vad vi socialister vill. Vi vill att Barn-och utbildningsnämnden lyssnar in vad problemen är och beslutar vad som ska göras för att det ska bli bättre. Första steget måste givetvis vara att sluta skära ner. Utan ett slut på nedskärningarna kan inget förbättringsarbete diskuteras på allvar. Nämnden måste såklart ta reda på hur det ser ut på varje skola, och särskilt uppmärksamma det som gör att elever inte lyckas i sitt skolarbete. Vi får heller inte glömma att skolan inte bara skall stödja de med behov av särskilt stöd utan också stimulera de starka barnen att nå sin fulla potential.
För det första måste vi utgå från det all forskning visar, nämligen att det är läraren som är viktigast om eleven ska trivas, utvecklas och lära sig. Kompetensutvecklingen som idag är ordentligt eftersatt måste stärkas upp. Lärarna skall ha goda möjligheter att utvecklas inom de ämnen de undervisar. Vi vill satsar resurser på skolan, så att inte rektorer och lärare ger upp och flyttar. Vi vill att nya lärare som söker jobb skall kunna välja vår kommun bland de första, inte de sista. Vi måste ha en så god bemanning att vi klarar att uppfylla skollagens och läroplanernas krav.
Vårt andra förslag gäller elever i stort behov av stöd. Tidigare fick dessa elever stöd tidigt av särskilt utbildade lärare, nu ska de få det av klassens lärare. Detta sparar pengar, men innebär att alla elever blir lidande när klassläraren inte räcker till för allas behov. Och tro det eller ej Gunnar Jansson, men skolans syfte är inte att kosta så lite som möjligt. Det är inte därför vi har en skola.
Vi vill skapa en modell där elever i stort behov av stöd, kan få det under en begränsad tid i en särskilt utformad grupp under ledning av speciallärare. Jansson ifrågasätter i detta sammanhang min människosyn. Vi vill att varje elev ska kunna växa i skolan. Vissa elever behöver mer stöd än andra. Vilken människosyn är det Gunnar Jansson, att veta om att elever inte får det stöd de enligt lag har rätt till, men inte göra något åt det? Att höra lärare som vädjar om uppmärksamhet på sin situation, men vända sig bort?
Slutligen, Gunnar Jansson hävdar att det i vår värld finns oändligt med resurser. Om vi leker med tanken att Socialisternas många goda krav i vår välfärdsbudget skulle genomföras i motsvarande omfattning i hela riket skulle detta kosta runt 60 miljarder kronor. I nedskärningarnas tider kan detta låta mycket. Lite perspektiv på saken skadar dock inte. Sedan 2006 har Alliansens genomfört skattesänkningar på ca 130 miljarder kronor årligen (i relation till 2006 års skattekvot), dvs mer än det dubbla. Oändligt med pengar har vi Socialister aldrig hävdat att det finns. Dock att rikedomarna är så stora att det är fullständigt vansinnigt att inte ens kräva en bråkdel av dem.
Johannes Regell,
ledamot av Barn- och utbildningsnämnden,
Socialisterna – Välfärdspartiet,
Västervik,
juni 2015
”Dom säger att det brinner i betongen, ja alla kan den sången. Men är det nån som gör nåt åt det? För allt jag hör är gråten…. Som ekar där bland husen där barnen lekte för en minut sen. Hör ni mig?”
I bild till vänster: Jenny Svensson, Socialisterna i Överum. Foto: nyttarbetarparti.se
Texten är introt på en låt med Bigry Mac och handlar om känslan av förfallet i förorten. Hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå. Att förorterna har sociala problem och att välfärden krackelerar, klyftorna mellan fattiga och rika växer och människorna blöder är allmänt känt av de flesta. Detta har lett till diverse åtgärdsprogram och insatser vilket är ett välkommet och välbehövligt arbete för att motverka segregation. Mycket mer behövs såklart, främst satsningar i bostadsbyggande och välfärden. Samtidigt ser vi att det pågår en nedmontering av välfärden ute på Sveriges landsbygd. De senaste åren har vi bland annat kunnat följa hur landstingspolitiker har startat ”projekt avveckling” av vårdcentralen och på fullt allvar tror att människor i Överum med omnejd inte har förmåga att förstå det.
Man har låtit en privat aktör bedriva verksamhet på så dåliga villkor och under ett så begränsat antal timmar i veckan att det i stort sett varit omöjligt att lyckas med uppdraget. Detta har inneburit ett stort tapp på antal listade patienter (från 2500 personer till ca 1000 personer). Idag skickades ett brev ut till alla listade patienter att den berörda läkaren avvecklar sin verksamhet den 25 juni. Gamleby hälsocentral kommer den 3 september att öppna en mottagning i Överum. Märk väl: 3 september! Mottagningen kommer att vara öppen 2 dagar per vecka och alla kommer listas om från Överum till Gamleby. Så alla Överumsbor som har behov av vård, vilket kan misstänkas vara en hel del personer då en stor del av invånarna är 65 år eller äldre, bör passa på att bli sjuka innan 25 juni alternativt efter 3 september.
Det finns nog inte någon som inte förstår att detta är steg 2 i att få alla att lista sig på annan ort för att slutligen stänga ner vårdcentralen. De senaste åren MVC, BVC, tandläkare och högstadium försvunnit eller planerats att flyttas. Detta drabbar invånarna hårt. Invånare som tyvärr redan är relativt utsatta. Arbetslösheten blir allt högre i bruksorterna över hela Sverige och utbildningsnivån är generellt låg, så även i Västerviks kommun. Det är i kommuner där fler har lägre inkomst och lägre utbildning, där industri- och tillverkningsrelaterade yrken är vanliga som man i högre grad röstar på SD. Att tro att det beror på att invånare på landsbygden skulle vara rasistiska i högre grad än i större städer är både naivt och ignorant att. Människor är besvikna och dom känner sig negligerade. Med all rätt. I Almvik, Totebo eller Ukna bedrivs inga åtgärdsprogram, där tar man i stället sin hand från invånarna.
Vi kräver nu att man börjar lyssna på invånarna i hela kommunen och att kommun och landsting börjar ta sitt ansvar. Vi har mycket att lära av de åtgärdsprogram som gett nytt hopp och kraft till många av de utsatta områdena vi finner runt Sveriges större städer. Sveriges småstäder avfolkas i snabbast takt i hela Europa och enligt intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting är det bruksorterna i som har det tuffast ekonomiskt. Bruksorten är småstädernas förorter. Dom säger att det brinner i Överum, i Ankarsrum och i Gunnebo, ja alla kan den sången. Men är det nån som gör nått åt det? För allt jag hör är gråten… Som ekar där bland husen där barnen lekte för en minut sen. Hör ni oss?
Jenny Svensson,
Socialisterna – Välfärdspartiet,
Överum,
juli 2015
Föredrag hållet på Arbetarrörelsens Bokcafé i Västervik den 30 maj 2015 av Erik Lundgren, tidigare aktiv inom Skogs- och träfacket.
Erik Lundgren. Foto: nyttarbetarparti.se
”Bråka inte med världens starkaste fackförening” varnade Wanja Lundby Wedin klart och tydligt 2008 när borgarna drog i gång en ny veva med försämringar och nedskärningar. Ett redan näst intill nedmonterat välfärdssamhälle skulle nu bli ännu sämre. Vad hände? Blev det massdemonstrationer på gator och torg? Utlysta generalstrejker? Reagerade fotfolket? Nej inget hände inom rörelsen.
Nedskärningarna fortsatte i rasande fart, kollektivavtalen slogs sönder, arbetsmiljön försämrades, folk utförsäkrades, m.m. Det enda som inte rasade var bonusar och vinster, som istället slog nya osannolika rekord. Fredrik Reinfeldt valdes om 2010 och förde sedan den mest antifackliga politiken sedan mellankrigstiden. Nu skulle väl åtminstone fackföreningsrörelsen vakna till? Nej, inget hände inom rörelsen. Inte den gången heller.
Hur kunde det bli så här? Hur kom facken att bli försvagade? Hur ska vi få en mer politisk och demokratisk rörelse? Tittar vi historiskt så har ju fackföreningsrörelsen skördat många framgångar, men det har även såklart varit många bakslag. Under 70-talet kom många lagar till, till vår fördel och facken hade stora mål och visioner om ett människovärdigare arbetsliv. Krav formulerades och restes politiskt. Under lågkonjunkturen på 90-talet fick arbetsgivarna möjlighet att ta revansch. Många avtal sades upp gällande arbetsmiljö, trygghetsförsäkringar vid arbetsskador. Utöver det så blev det slimmade organisationer, arbetslöshet, bemanningsföretag som blomstrade, outsourcing m.m. Här kommer bl.a. en punkt som jag tror har varit avgörande till att facket tappat så mycket.
I och med den nedåtgående spiralen på 90-talet så började man prata ännu mer om samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Nu skulle det inte längre tas strid om arbetsmiljö och inflytande, här skulle det samarbetas – industriavtalet 97 är ett bra exempel – medlingsinstitut bildades 2000. Detta medförde bl.a. att rätten att strejka begränsades. Arbetsgivarna i Teknikföretagen sade upp ”samarbetsavtalet” 2010, för man tyckte inte att det gav dem tillräckligt mycket. Ingen väckarklocka för facket utan ett nytt samarbetsavtal 2011 där TF hoppade på tåget igen. Man kan undra vad för eftergifter facket har gjort då för att locka tillbaka arbetsgivarna?
Den konflikt som finns mellan kapital och arbete har ju inte på något sätt minskat, men facket har hela tiden trott på samförståndslinjen – och jag menar att man har valt den linjen i stället för att bedriva en kamp (i mitt tycke en ödesdiger linje). Följden blir att facken inte gör några framsteg, inga erövringar. Man har alltså tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och kapitalet företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medans fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär ju att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra.
Och hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Och att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att den en gång skarpa gränsen mellan fack och företag suddas ut. Ett exempel är ju IF Metalls krisavtal 2009 som innebar lönesänkningar i tron om att det skulle rädda jobb. Sen blev knegarna uppsagda ändå och då var a-kasseersättningen körd i botten. Kanske inte konstigt att många medlemmar inte ser meningen då, med att vara med i ett fack som resonerar som företagsledningarna. Varför betala medlemsavgiften för att få lönen sänkt när arbetsgivaren gärna gör det gratis?
Det har pågått länge och till slut så börjar medlemmarna ifrågasätta nyttan av att vara med. För många medlemmar är facket nu bara ett försäkringsbolag. Jag tittade själv igenom LO:s 14 medlemsförbunds hemsidor och det är lättare att hitta info om medlemslån, rabatter på hotellövernattningar och stugor i Åre, än att hitta visioner/tankar om framtiden, fackliga utbildningar och hur man ska organisera sig.
Ett annat skäl som jag ser det till att dagens fackförbund är så svaga, är den starka kopplingen till Socialdemokratin. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är väl en självklarhet, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett typexempel av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden.
Det innebär också att man använder makten för att stänga ute alla goda krafter och viljor som inte är socialdemokratiska. Man använder makten till att kväsa den som vill förändra både Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Mer makt läggs på att hindra facklig fotfolks-ilska än att bygga starka fackförbund. Som jag ser det måste facken inta en mer självständig hållning gentemot socialdemokratiska partiet. Ja eller klippa banden. Idag så ligger makten över fackföreningsrörelsen, hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.
Ett annat skäl till de svenska fackens svaga ställning är bristen på demokrati och medlemsinflytande. Idag fattas nästan alla beslut som berör miljontals arbetare, på yttersta toppnivå. De fattas av olika representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlemmar har ju faktiskt inte en djävla aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller kanske det viktigaste, hur man gemensamt kan rösta bort dem och rösta in nya. Det är ett oerhört stort problem – medlemmarna kontrollerar alltså inte sina egna fackföreningar längre. Makten över fackföreningsrörelsen ligger återigen hos en sorts socialdemokratisk fackföreningsbyråkrati som strävar efter att anpassa rörelsen till en massa samförståndslösningar.
Som jag ser det så måste direkt medlemsdemokrati införas. Till en början ska det vara viktigt att gå på ett fackmöte och få göra sin röst hörd och att den betyder något, att man bli lyssnad på. Det finns ingen mening att gå på ett fackmöte när allt redan har blivit beslutat av ordföranden och avtalen är påskrivna. Skall det bli en verklig förändring krävs det en omfattande demokratisering i de flesta fackförbund som första steg. Jag anser att man förutom kollektivavtalens innehåll, även ska få rösta om vilka ombudsmän som skall få företräda medlemmarna.
Det ska vara medlemmarna som ”anställer” ombudsmännen och dessa ska inte sitta för tid och evighet. Det ska gå att ta bort dem om de inte företräder medlemmarna på ett bra sätt. Förutom det så måste vi på golvet börja se facket som vår egen organisation och faktiskt lägga oss i hur den sköts. Facken måste också bli mer politiska och lyfta samhällsfrågor på ett annat sätt än vad som görs idag. På det sättet tror jag att vi på lång sikt kan bygga upp en fackföreningsrörelse som kan återta kontrollen över sin egen rörelse på alla nivåer och på det sättet även skrota ”samförståndsandan” som förlamar den fackliga makten. Med det kommer att bli ett tufft arbete och jag tror Socialdemokratin kommer göra allt de kan för att fackeliten skall försvara partiets politik ute på arbetsplatserna.
En annan del som försvagar facket är den i Sverige väldigt begränsade strejkrätten. Det kan nämnas att på 1970-talet genomfördes ca 1300 olovliga stridsåtgärder i Sverige, eller om man så vill ungefär en ny strejk var tredje dag. Från perioden 2000-2014 så har strejkerna utslaget på varje person i landet, varat i 10 minuter/person och år, vilket säger en del. Vi har idag bland de hårdaste strejklagarna i världen vilket är ett stort problem. Genom Medbestämmandelagen är det förbjudet ett strejka under fredsplikt, när avtalen löper ut så måste facken varsla motparten om stridsåtgärder 7 dagar i förväg och parterna har en långgående skyldighet att medla med medlingsinstitutet, innan man kan utlysa en strejk. Det finns en uppsjö av begränsningar och ordningsföreskrifter gällande strejker och bryter man mot detta så blir det böter i Arbetsdomstolen, men jag anser att vi inte kan sitta och vänta på en ”generösare lagstiftning” gällande strejkrätten.
Så avslutningsvis: Vi måste ta saken i egna händer och jag menar att med mer medlemsdemokratiska och starka fackföreningar som både genom praktik och teori visar på att det är viktigt att vara med i facket, ja då kommer vi en bit på vägen. Vi kanske kommer bort en bit ifrån den där passiviteten, maktlösheten och historielösheten som nu genomsyrar fackföreningsrörelsen. Det kan låta uttjatat och vi har hört det förr, men det handlar mycket om att gräva där man står. Och tro mig, det funkar, under nedläggningen av Överums fönsterfabrik så grävde vi så mycket vi kunde och det gav faktiskt resultat.
I en nyligen utgiven rapport från OECD framgår det att de svenska skolresultaten har varit kontinuerligt sjunkande under en längre tid. Deras egna kunskapsutvärderingar, de så kallade Pisa-studierna, utvärderar kunskaper inom ämnena matematik, läsförståelse, naturvetenskap och problemlösning. OECD har sammanställt resultaten vid ett antal olika nedslagspunkter. De senaste fyra nedslagspunkterna har varit åren 2003, 2006, 2009 och 2012. I ett stapeldiagram över detta går att utläsa att Sverige tidigare har presterat bäst inom läsförståelse, men inte längre. I 2012 års undersökning har svenska elever för första gången presterat bättre inom naturvetenskap. Dock har siffrorna sjunkit undan för undan inom alla dessa ämnen, allra mest i läsförståelse och matematik.
OECD poängterar att inga andra länder har tappat i så snabb takt som Sverige. Av de 34 OECD-länder som deltog i 2012 års studie har Sverige hamnat på plats 28 i matematik, plats 27 i läsförståelse och plats 27 i naturvetenskap. Detta har inträffat trots, eller kanske på grund av, ett flertal olika skolreformer under de senaste åren, reformer med syfte att förbättra resultaten, men som i själva verket har lett till en försämring. Enligt OECD-rapporten har Sverige de allra högsta siffrorna för elevernas sena ankomster. Enbart 5 % av den svenska högstadielärarkåren tycker att de har ett arbete som är högt värderat av samhället. Denna siffra tillhör de sämre av OECD-länderna. Vidare konstaterar rapporten sammanfattningsvis att den ökade immigrationen till Sverige enbart har haft en begränsad effekt på de sjunkande skolresultaten. Däremot har skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda elever blivit större. Siffrorna visar att 48 % av utrikes födda elever hamnar under snittet för matematikresultaten, men siffran för inrikes födda elever är enbart 22 %.
Rapporten avslutar med att rikta ett antal förslag till de svenska beslutsfattande politikerna. Det handlar bland annat om att höja statusen på läraryrket och för de som jobbar inom skolledningarna, alltså huvudsakligen rektorer. De pekar på att enbart hälften (53 %) av de svenska högstadielärarna har svarat att de skulle välja samma yrke om de hade fått chansen att välja igen. Detta beror framförallt på den höga arbetsbelastningen och låga löner. De poängterar också att svenska lärare har dåliga möjligheter till att utveckla sina pedagogiska kunskaper och vidareutvecklas i sina yrkesroller. Det satsas alltför lite på den nödvändiga fortbildningen. OECD anser även att de pengar som går till den svenska skolan inte i tillräckligt hög grad kan förbättra utbildningens kvalitet. Man efterlyser mer öronmärkta pengar till de grupper av elever som har sämre prestationsnivåer. Dessa elever bör få stärkt stöd även på annat håll, exempelvis att göra större satsningar för att höja språkkunskapernas hos invandrade elever (samt gärna också deras föräldrar), förbättra kvalitén hos de internationella klasserna för nyanlända samt att anställa mer stödpersonal och specialpedagoger.
OECD riktar dessutom ett önskemål till Sveriges politiker att utforma en rikstäckande strategi för att utveckla den svenska skolan. Skolinspektionen måste också ta ett större ansvar att befrämja en positiv utveckling genom att göra återkommande uppföljningar och erbjuda riktat stöd. Man anser att Skolinspektionen ska försöka få till en kulturförändring eller ett ändrat arbetssätt, eftersom man idag tycker att skolan är alltför inriktad på administration och en alltför svag orientering mot förbättringsarbete och utvecklingsmöjligheter. Dessa saker är vad OECD tror skulle kunna få de svenska skolresultaten att vända mot det bättre och stoppa den pågående negativa utvecklingen.
Kalle Wadin Wesslén,
Kalmar,
maj 2015
I SVTs nya dokumentärserie Delat Land reser en reporter runt i dom delar av Sverige som inte syns så mycket i riksmedia. Det är nästan som att vissa delar av landet helt är bortglömda. Folk är arbetslösa, välfärden rustas ned samtidigt som många människor flyttar därifrån och därmed minskar skatteintäkterna. Likadant ser det ut i Uppdrag gransknings program om det lilla samhället Grums i Värmland. Det som visas upp är droger, arbetslöshet och en dyster syn på framtiden.
I bild: Laxå, en av många bruksorter som drabbats hårt av industrinedläggning.
Bilden är från Jan Jörmarks sida.
Här finns samma sociala problem som i många av storstädernas förorter, men skillnaden är att väldigt få skildrar dom. Vill vi verkligen att hela Sverige ska leva eller är det mest bara en sak politikerna säger under valår, men sedan snabbt glömmer när man kommer till Rosenbad?
Landsbygdsupproret den 3 april var ett tecken på att landsbygden i alla fall inte lagt sig platt, folk är fortfarande beredda att kämpa för sin bygd men frågan är vad som bör göras. För ska man tro svenska politiker är det marknaden som man måste lita på. Trots att vi befinner oss i en kroniskt hög arbetslöshet, trots att vi inte ser tecken på att något mirakel kommer att ske som kommer få företagen att vilja anställa fler. Oavsett subventioner, oavsett hur mycket politikerna vill försämra arbetsrätten så händer ingenting. När North Lands gruva i Pajala öppnade hoppades man kanske att marknaden och kapitalet ändå fortfarande kunde skapa jobb i glesbygdskommunerna. Men North Land gick i konkurrens förra året, och krisen i gruvindustrin verkar fortsätta med neddragningar vid jättar som LKAB.
Missförståndet här är detsamma som gäller för övrig arbetsmarknadspolitik i vårt avlånga land, samma missförstånd som gör att Arbetsförnedringen inte förmedlar jobb längre. Det missförståndet är att kapitalismen år 2015 skulle ha samma behov av arbetskraft som förut, när människor gjorde saker som maskiner idag klarar av. Men kapitalet behöver allt färre av oss, oavsett hur många flashiga nya IT-jobb som skapas. För företag anställer inte folk för att dom är snälla, utan för att dom behöver ett jobb utfört. Kan en apparat utan lön göra det jobbet väljer man den apparaten istället.
Som sagt, vad att göra? I det korta perspektivet måste vi skapar fler statliga jobb i våra samhällen, det är inte så att vi har för många människor anställda i offentlig sektor. Vi har en järnväg som desperat behöver rustas upp, detsamma gäller många vägar och broar i framförallt inlandet och glesbygden. Staten kan skapa de här jobben om vi vill det, om vi med påtryckningar och opinion kräver att alla människor måste kunna försörja sig. I det långa loppet behövs en arbetstidsförkortning då ännu fler arbeten kommer automatiseras bort under dom kommande åren. Men i slutändan måste vi fråga oss om det här samhället kan tillgodose alla människors behov eller om vi måste skapa ett annat samhälle, ett där vi inte längre är beroende av lönearbete för att överleva.
Mattias Gradin,
Sundsvalls Socialistförening,
maj 2015
För fler videos, välkommen att besöka Socialistisk Motståndsmedia
Det var en regnig eftermiddag då Västerviks Socialistförening demonstrerade den första maj i år. Men trots dåligt väder dök cirka ett 70-tal upp för att demonstrera ”för arbete och välfärd”. Från fängelsetorget, där man hade avtalat en samlingspunkt inför demonstrationen, tågade man igenom stadskärnan till trumslag och slagord.
Demonstranter på väg upp för Storgatan. Foto: RedPoint
Tåget avslutade sin marsch när man nådde Stadsparken. På plats var musikern och socialisten Mats Molin som var redo att spela, men först efter att folk tagit för sig utav kaffe och lite fika satte han igång. Medans första majdeltagarna, i det nu duggande regnet, tog plats på läktaren framför Stadsparkens scen, presenterades trubaduren utav konferencieren – Sara Rais.
Sara Rais höll i mötet. Foto: Per Malmborg
Efter låten utlyste konferencieren att årets första första majtal skulle hållas. Upp i talarstolen klev Linköpingsstudenten tillika Socialisternas nationella ordförande Axel Gruveus, som talade om framtidsvision och arbetarrörelsen.
”Arbetarrörelsen var den nytänkande och framåtblickande kraften, i horisonten hägrade målet om en ny framtid. Vägen dit tänkte man bygga själva, sten för sten. När det gällde att säkra vardagen, eller nästa generations välfärd gjorde man det efter devisen ”endast det bästa är gott nog”. Det skulle bygga styrka för nästa steg fram.”
Axel Gruvaeus talar om arbetarrörelsen som visionär rörelse. Foto: Per Malmborg
Han fortsatte:”Där vi tillsammans börjar röra oss ser vi nästa steg framåt. Vi växer där vi rör oss, där vi betyder, där vi kan leverera och där vi vågar ingjuta hopp. Socialismen är den rörelse av människor som tillsammans strävar för ett samhälle där mänskligheten inte längre hålls tillbaka av de kapitalismens bojor som läggs på oss som individer och på produktivkrafterna som helhet. Det kan inte vara en idé som söker en rörelse, det är en rörelse med behov av en idé. Det är också så vi ska förhålla oss till vår historia, den skatt av erfarenheter, samhällsbygge, vinst och förlust som tidigare generationer och vi själva samlat på oss. Vår idé ska vara en levande organism som följer vår rörelse. I stort och smått, inte en strypsnara som håller oss tillbaka.”
Applåder ifrån en blöt publik uppstod för att sen skifta till tystnad och inväntande av nästa punkt i programmet. Denna gång var det dags för fyra andra musiker att ta plats på scenen. Sjöng gjorde Jacob Larsson. De övriga bluestonerna i låten ”Falsk matematik” stod Adam Dimpker, Martin Dimpker och Jonathan Hoffsten för.
Västerviks Socialistförening Blues band. Frv: Martin Dimpker, Jacob Larsson, Adam Dimpker och Jonathan Hoffsten. Foto: Per Malmborg
Dagens andra talare var Albin Jansson, elektriker och sekreterare i Västerviks Socialistförening. Han ställde frågan varför det är viktigt att vara politisk i dagens läge.
”Att vara politisk i en tid som är till bredden fylld av mänskligt lidande, i en tid av global svält, klassklyftor, massarbetslöshet, fattigdom och krig är för människan idag en kamp i sig. Trots att samhället producerar mer än vi någonsin har gjort i hela mänsklighetens historia, uppfattar människan sig idag ha mindre tid för det som inte endast tjänar som självbevarelse. Med självbevarelse menar jag inte bara det konkreta, så som arbeta, äta och sova, utan menar också det som gör för individen livet värt att leva.”
Albin Jansson i talarstolen.
Foto: RedPoint.
Som avslutning besvarade talaren sin egen fråga: ”Idéer är något vi skapar när våra fötter placeras på ny mark och vi kan se världen ur ett annat perspektiv. Att flytta sina fötter är inget som händer av sig självt. Det är en medveten handling som endast kan utföras om vi själva vill det. Att vara politisk är synonym till att vilja flytta sina fötter. Att vara politisk är att vilja få nya idéer. Att vara politisk är att ha möjligheten att kunna förändra det rådande. För det vi kallar rådande idag, är inte längre hållbart. Vi måste skapa oss någonting bättre, någonting där livet inte mäts i pengar, där alla har ett arbete och arbetet inte mäts i ofri tid. Det finns ingen gräns för vad vi kan uppnå så länge vi är beredda att byta ut gamla idéer mot nya och vara politiska.”
Ännu en gång greppade musikerna Jacob Larsson och Adam Dimpker instrumenten och bjöd alla på en humoristisk men klassisk låt som fick åhörarna att le: ”Fy på dig sosse”.
Dagens tredje och sista talare välkomnades sedan upp i talarstolen för att tala om nedskärningar och välfärd. Det var Jonathan Hoffsten, låssmed samt styrelseledamot i Västerviks Socialistförening som höll låda.
”Vi är gång på gång vittnen till nedskärningspolitikens följder och det är med stor sorg och frustration vi ser paniken och maktlöshetens dunkla hinna i välfärdsarbetarens ögon. Undersköterskan kan inte ge de gamla den meningsfulla vardag de förtjänar, den gravida kvinnan tvingas på grund av platsbrist att föda i förlossningsavdelningens korridor, listan på förskräckliga förhållanden kan göras mycket lång och jag behöver knappast delge fler exempel då de flesta av oss känner någon som har fallit offer för nedskärningar eller så kallade besparingar.”
Jonathan Hoffsten. Foto: Per Malmborg
Hoffsten förklarar även vilka möjligheter vi har: ”Sanningen är att vi har bättre förutsättningar nu än någonsin, vi har möjligheten att bygga något större än vad vi någonsin har haft, en välfärd där våra barn får bästa tänkbara skolgång och varje elev får det som den behöver för att utvecklas. En välfärd där våra äldre kan uppleva mening och leva sin sista tid i gemenskap och i bekvämlighet.
Där de sjuka och svaga behandlas jämlikt och på bästa sätt oavsett om de är rika eller fattiga, en fungerande välfärd är inte enbart trygghet och drägliga levnadsförhållanden, den är även ett av stegen mot ett tillstånd där vi har möjligheten att förändra samhället i grunden, den dagen vi återigen har byggt upp en välfärd värdig sitt namn, är en dag då vi kan kräva mycket mer. Kampen för välfärd går hand i hand med visionen om ett helt nytt samhälle”.
Efteråt var det dags för det sista bandet att kliva upp i rampljuset. Inga mindre än Dimpker Brothers (Adam Dimpker och Martin Dimpker) framförde sin egen låt ”Carema” som redan blev en hit under förra årets valkampanj och mottogs med glädje utav åhörarna.
Dimpker Brothers. Foto: Babsan Kide
Med en klarare framtidsvision och möjligtvis en aning klarare väder började dagens firande lida mot sitt slut. Fika hade fikats, korv hade grillats och politik hade pratats. Sist men inte minst så var det var allsång av ”Internationalen” som fick runda av årets våta, men lyckade förstamajfirande!
Sundsvall
Trots löften om regn även i norr strålade solen när det gemensamma vänstertåget samlades för att fira 1 maj i Sundsvall. Precis som föregående år arrangerade och deltog Sundsvalls Socialistförening i det gemensamma 1 maj-tåget med bland annat Vänsterpartiet, Ung vänster och Sundsvalls LS. Årets paroll var Solidaritet ger styrka, och inför firandet hade vi varit ute i bostadsområden runt om i staden och delat ut flygblad, samt affischerat.
Den enade vänsterns tåg i Sundsvall 2015. Foto: Linnea Nyström
Klockan 11:15 var det samling på Sjögatan, banderoller vecklades ut och människor ställde upp bakom frontbanderollen. Demonstrationståget, innehållande cirka 200 deltagare, gick genom centrala staden mot Stora torget, under slagord och musik från ljudanläggningar.
Väl på Stora Torget hade människor samlats för att lyssna till 1 maj-talen. Från Sundsvalls Socialistförening talade Robin Andersen. Han tog upp varför han är socialist, och varför han anser att det är viktigt:
”att vara socialist innebär att tro att en annan värld är möjlig. Det finns ett nästa steg. Det innebär att man ser orättvisor som något att bekämpa och inte acceptera. Det betyder också att man ser en kamp mellan grupper i samhället. Ibland en tydlig kamp, och ibland en mer otydlig. Jag som socialist har valt sida.”
Robin Andersén höll ett rungande tal. Foto: Linnea Nyström
Han tog även upp att det är 125 år sedan Första maj firades första gången, och att kampen går vidare men att ”arbetarrörelsen idag behöver bli aktiv, levande, stridbar!”.
Efter talen och sedvanligt gemensamt sjungande av internationalen begav sig deltagarna till musikcaféet Pipeline där Sundvalls Asylkommité serverade fika. Föreningen höll bokbord, sålde böcker och t-shirts till stöd för kampen i Rojava, samt pratade med intresserade.
Föreläsning inför första maj
Onsdagen den 28 april höll vi i Sundsvalls Socialistförening en föreläsning på temat ”Varför 1 maj”? Robin Andersén och Mattias Grandin från föreningen talade om historien bakom 1 maj-firandet, om den tidiga arbetarrörelsen, och kampen för 8 timmars arbetsdag. Det berättades exempelvis om händelserna vid Haymarket 1886; hur 8 anarkister i en skenrättegång dömdes för mordet på 7 poliser vid en arbetardemonstration. Fyra av anarkisterna avrättades. De var alla aktiva inom arbetarrörelsen i Chicago, och över hela världen protesterade arbetarrörelsen mot domarna.
Andra Internationalen bestämde några år senare att 1 maj skulle bli en kampdag för 8 timmars arbetsdag och för att hedra de mördade fackföreningsmännen. Det första 1 maj-firandet skedde 1890, och Robin gick igenom hur det såg ut när man då högtidlighöll dagen i Sundsvall. Efter föreläsningen följde en diskussion om 1 maj och vilken betydelse dagen har i vårt moderna samhälle.Sammantaget var det en lyckad föreläsning, och föreningen ser fram emot att anordna fler i framtiden.
De kommer säga att det är en irrelevant fråga. Att det inte spelar någon roll – ”vi sitter ju alla i samma båt” – och tjatet om onyanserat, ensidighet, dogmatisk och bla bla bla. Strunta i deras retoriska försvarsmekanismer och luftpastejer för en stund och fundera istället lite på frågan. För svaret på den och hur du positionerar dig utifrån det är nämligen det mest grundläggande fundamentet i all samhällsförändrande och omskapande verksamhet. Det gällde lika mycket för 150 år sedan som det gäller 2015, det är alltid lika aktuellt.
I bild: strejkande gruvarbetare i 1930-talets USA.
De har matchat ett starkt lag – företagsägarna, direktörerna, cheferna och de rika – och på vår planhalva har vi istället lönearbetarna, arbetslösa, sjuka, fattigpensionärerna, studenterna och alla vi som inte har någon förmögenhet undanstoppad varken i madrass eller i investeringar. Deras styrkor ligger i att de har oproportionerligt mycket makt, inflytande och välutarbetade strategier för att förstärka sina positioner. Vår styrka ligger främst i att vi är många, det absoluta folkflertalet, vars arbete hela samhället vilar på och som motståndarsidans rikedomar är helt beroende av. Utan oss finns dom inte, utan dom finns bara vi.
Trots att sportmetaforen är en grov förenkling av hur dessa samhällsmotsättningar ser ut så har den ändå vissa förklarande poänger. För det som är bra för motståndarlaget, i en match vi klatschigt nog kan kalla för klasskampen, är givetvis någonting som är dåligt för vårt lag. Vi har helt enkelt motsatta intressen. De vill spela på offensiv planhalva och göra mål – hålla låga löner, ha flexibla anställningsformer, fila på ”kostsamma” arbetsvillkor, sänkta skatter och under alla omständigheter maximera sina vinster. När de spelar offensivt så backar vi såklart hem och försöker försvara oss.
Summan av kardemumman är att deras intressen sker på bekostnad av våra. Det är vi som får vända på slantarna vid varje månadsslut, vi som riskerar kropp och hälsa på jobbet, drabbas av urholkade socialförsäkringssystem, får hyreshöjningar, drabbas av konsekvenserna av nedskärningar och som får leva i otrygghet. Vi vill ju tvärtom också föra spelet och bryta oss in i deras straffområde – rätt till arbete som vi får bra betalt för och har inflytande över, trygga arbetsförhållanden, fritid och rent ut sagt ett anständigt jäkla liv!
Varför ljuger dom?
Förståelsen för ovanstående resonemang brukar inom marxistiska termer kallas för klassmedvetande. För att kunna förändra världen till någonting bättre är det därför a och o att odla ett klassmedvetande hos de som står tillsammans på vår sida – våra kollegor, grannar och vänner – och börja handla utifrån det. För tillfället är vi alldeles för splittrade och oorganiserade i vårt gemensamma agerande med resultat som är därefter. Ni känner säkert redan till historien av nedskärningar och åderlåtningen av vår gemensamma välfärd, reallöner som står stilla, arbetsvillkor som strategiskt har försämrats, privatiseringar, bostadsbristen och anställningsformer som för bara ett par decennier skulle ha betraktats som slavarbete. Rödgrönt regeringsskifte till trots, det är den borgerliga hegemonins tid.
Motståndarna kommer försöka intala oss att det där klass inte finns och att det är hittepå. Vi vet dock att de ljuger, vi har sett hur chefen lallar runt på kontoret samtidigt som vi stressar runt med ledvärk och sänkta huvuden, hur de bor i skrytvillor och vi i miljonprogram och höghus som förfaller för att någon vill tjäna pengar på oss och vi hör hur de skrattar hela vägen till banken medan vi är glada om vi har råd med lite nudlar på matbordet under sista veckan innan löningen. Det finns fascistbruna strömningar på deras planhalva som pekar finger och skyller på andra, ”det är invandrarnas fel” eller ”muslimerna som är skyldiga”, men klassmedvetna arbetare förstår att det knappast är våra grannar och kollegor från utlandet som är roten till dessa problem utan snarare en offensiv överklasspolitik.
Deras fascistiska svans som rättar sig efter deras pipa hade bevisligen ingenting emot de enorma skattesänkningar som drivits igenom under den borgerliga regeringen. 1000 miljarder, ackumulerat, i förlorade skatteintäkter beräknas ha försvunnit ifrån statskassan sedan den borgerliga regeringens tillträdde och helt efter SD:s samtycke. För att få perspektiv på vilka ofantliga summor det handlar om så kan vi jämföra med de 86 miljarder som nationalekonomer beräknar att reformen till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle kosta. Skattesänkningarna har självklart lett till fortsatta nedskärningar, utförsäljningar och avvecklande av våra socialförsäkringar till följd. I vems fickor dessa ofantliga skattesänkningar framförallt tagit vägen kan nog en sexåring räkna ut för våra plånböcker är fortfarande lika tomma.
Vad måste vi göra?
Det har funnits andra tider. En tid då det var vi som pressade motståndarna på deras planhalva och drev på i offensiven. Då vi hade en av världens mest välorganiserade arbetarrörelser som lyckades förbättra arbetarklassens livsvillkor och utjämna extrema klassklyftor. Listan på reformer går att göra lång; 8-timmars arbetsdag, 25-dagars semesterledighet, lagen om anställningsskydd, sjukvårdsförsäkring, allmänna barnbidrag och folkpensioner, sjuk- och a-kassan o.s.v. Av denna reformvåg och ifrån arbetarrörelsens vinster måste vi dra lärdomar. Det var inte ett gäng proffstyckare och PK-socialister som drev igenom dessa samhällsförbättringar, utan vanligt folk, som agerade målmedvetet för sina gemensamma klassintressen som kollegor, grannar och kamrater.
Våra hyresgästföreningar, fackliga- och partipolitiska organisationer utnyttjades som effektiva verktyg i den samhällsomdaningen. Dessa var just framförallt organisatoriska verktyg, inte ett övernaturligt fungerande väsen som skulle servera något på silverfat till sina medlemmar, utan något som man kollektivt och i demokratisk anda styrde över. Det är först när vi är återorganiserade och utövar vårt medlemsinflytande över dessa organisationer som vi har någon talan gentemot motståndaren. Vi är så många och dom är få så de kommer inte ha någon chans.
Den minsta beståndsdelen i en sådan samhällsomdaning är sådana som du och jag. Vi som är klassmedvetna arbetare eller kanske kallar oss socialister, kommunister, syndikalister, feminister och allt vad det heter. Vi har var och en ett personligt ansvar att återuppbygga en stridbar arbetarrörelse som är värd namnet. Det kommer vi aldrig åstadkomma genom internetforum, Twitter- och Facebookflöden utan det måste ske i praktiken och genom våra organisationer i klasskampen. Det är inte lätt och det är ofta knaggligt och tråkigt men lik förbaskat det enda vi har att förlita oss på om vi vill ha en bättre värld. Vi är inte där än men vi måste börja agera för att vi i sinom tid ska kunna komma dit.
Hannes Ebegård,
aktiv i Vänsterpartiet Skärholmen
och stödmedlem i Västerviks Socialistförening,
maj 2015
Gunnar Jansson, Socialdemokrat och ordförande i barn- och utbildningsnämnden, öppnar sin insändare i VT (29/4) med att konstatera att den svenska skolan befinner sig i vad som närmast kan beskrivas som ett fritt fall. Samma sak har fastslagits i rapport efter rapport, nu senast från OECD. Sjunkande kunskapsnivåer och växande ojämlikhet, är de färger med vilka bilden av skolan målas. Jansson fastslår att det krävs stöd i tidig ålder för att vända utvecklingen. Han beskriver vidare hur ”det är för sent att sätta in åtgärder när eleverna kommer upp i årskurs 9”. Att 25 procent av eleverna på Västerviks gymnasium inte klarar sin utbildning, talar knappast mot detta. Förutom fler lärare i lågstadiet, pekas även satsning på mindre barngrupper i förskolan, fler speciallärare- och pedagoger, stärkt lärarutbildning och höjda lärarlöner ut som nödvändiga åtgärder för att stävja den kommande katastrofen.
Vi Socialister har påpekat detta i många år, och kan inte göra annat än att hålla med Jansson. Borde då inte allt bli bra nu? Löfvén har ju tagit över Rosenbad, och Kronståhl vårt eget kommunhus. Problemet är att innan Löfvéns utlovade satsningar på 2 miljarder kronor till lågstadiet (på tok för lite om man frågar oss, men ändå ett steg i rätt riktning) ens hunnit bli verklighet, har våra lokala socialdemokrater röstat för att fortsätta Hjalmarssons nedskärningar. Mer än 20 miljoner kronor skall hyvlas bort från skola och barnomsorg i vår kommun, fram till 2017, vilket motsvarar ett stort antal tjänster. Detta innebär att Löfvens ”satsning” i vår kommun i bästa fall kan tjäna som plåster på de nya sår vår skola snart kommer tillfogas.
Redan idag är situationen akut. Barn med behov av extra stöd lämnas åt sitt öde. De starka eleverna bromsas i sin utveckling. Fritidshemmen är underbemannade och förskolan är mer barnpassning än pedagogisk verksamhet. När alla rapporter säger samma sak och skolans personal går på knäna – då räknar Gunnar Janssons människor i procent av ”den totala kostnadsmassan” – och föreslår mer nedskärningar. Fråga vilken lärare (eller annan personal inom skolan) som helst, alla säger samma sak; att detta inte går längre.
Sedan 2013 har våra barn berövats 57 miljoner kronor. Jansson tar innan Löfvén ens hunnit ge, så vad har då våra lärare och elever att hoppas på? Vi Socialister kan inte vara nog tydliga i vårt budskap: nedskärningarna sker därför att de kan ske, och de kan ske därför att personal, elever, föräldrar och andra medborgare accepterar och låter de skyldiga komma undan. Skollagen och läroplanerna talar sitt tydliga språk, men rättigheter är dock något vi måste försvara – tillsammans. Det är dags för ett nytt, större, och en kamp mer erfaret Västerviksuppror.
Johannes Regell,
Socialisterna – Välfärdspartiet,
maj 2015