17:26 Lasse Evertson är den stolta arbetaren som tyckte att det var skönt att sluta arbeta. Han är filosofen på en stubbe i skogen, med förkärlek för trimmade bilmotorer och snabba båtar. Och han tycker att fack och arbetare måste skärpa sig.
Det är en person med många sidor som vi snart ska träffa i huset där han bor med sin fru. Och att vi hamnat där beror nog mest på nyfikenhet. Sekotidningens läsare känner kanske Lasse som insändarskribent, under sitt eget namn eller som ”Stolt arbetare”.
Vi på redaktionen kände honom inte heller mer än så, men började undra vem han är, mannen som med stora ord ställer politiker i skamvrån och kräver mer engagemang av fack och av jobbare.
En lite gråtrist majmåndag åker därför Sekotidningen till Årsta havsbad . Där bor Lasse och Britt-Marie i huset han byggt med egna händer för snart 20 år sedan, det fjärde han byggt. Årsta havsbad är smala krokiga vägar och hus i olika färger och former, utkastade i det kuperade landskapet. Det är nära till vattnet men långt till stadsplanekontoret. En omgivning som nog passar mannen vi snart ska träffa.
När fotograf Pernille Tofte parkerat bakom den tvåsitsiga sportbilen kliver vi ur och hälsar på Lasse med armbågarna. Vi tittar lite nyfiket på varandra innan vi tar plats på terrassen bakom huset. Först är det bara Talgoxen som hörs. Sedan börjar Lasse Evertson att berätta.
Kan inte ens hålla en hammare– Jag började som lärling på byggen när jag var 15. Jag fick lära mig hyfs och hänsyn. Det var den bästa utbildningen, även om man kunde få en hurring när något gått fel.
– De sista åren jobbade jag på vägsidan åt Skanska. Nu är det tio år sedan jag slutade. Jag var bara 63 men händerna var förstörda av vibrerande verktyg och det gick inte att fortsätta. Nu kan jag inte ens hålla i en hammare. Men det var bra att jag fick full ersättning fram till jag fyllde 65. Facket hjälpte mig att få det jag hade rätt till. Det här med facket är jävligt bra.
Det var inte med tungt hjärta som Lasse gick hem från jobbet för sista gången. Han säger att han egentligen inte gillat så mycket att jobba. Det var inte hans dröm, men det fanns inget alternativ.
– Men kanske, om jag inte haft familj, funderar han.
– Nu kan jag gå i skogen på dagarna, få vara ifred och sitta på en stubbe, se på djuren och filosofera. Förut var det jobbet hela dagarna och sen hem och göra det och det och det.
Lasse berättar att han har börjat skriva och inte bara insändare, vid sidan av att renovera motorer, båtar och bilar. Bland annat har han skrivit om sin uppväxt.
Snäll när han var nykterAlla har vi en förhistoria, för Lasses del består den av arbetare ändå från 1600-talet, de flesta var bergsmän och många byggjobbare. Den bakgrunden är viktig för Lasse, som kallar sig Stolt arbetare.
– Men farsan var inte arbetare, han blev arkitekt, konstnär och var lärare på Konstfack. Han var en proper karl och han spöade morsan något fruktansvärt. Han var alkoholist, drack på onsdagar, lördagar och söndagar och då slog han.
– Jag kunde vakna på natten och höra och då när jag gick upp låg ofta morsan sönderslagen på golvet. Då sa jag till farsan att gå och lägg dig och det gjorde han, lydde som en hund. Konstigt egentligen. Men mig och brorsan slog han aldrig och när han var nykter var han snäll, klappade oss på huvudet. Så växte jag upp. Det var skönt att komma hemifrån.
– Jag var i Almedalen för några år sedan och berättade om det här för olika höga herrar på ett seminarium. Då var det en fotograf som sprang ut och grät.
– Morsan var snäll. Hon berättade ofta sagor för oss. Hon hade drömmarna i sig som jag, var nog lite bohem som jag. Men hon anmälde aldrig farsan, nej det gjorde hon inte.
Stolt arbetareDet fanns ett andningshål i tillvaron. Alla lov tillbringade Lasse i Roslagen hos sin moster och morbror.
– Deras granne var en gammal bondgubbe. Jag fick åka häst med honom, det var min dröm. Den gubben blev min pappa. Anders hette han, kom från Dalarna.
Jag var ofta med gubben och han lärde mig mycket. När vi var uppe och slog hö på vretarna berättade han för mig om djur och livet förr och när han var i USA på 20-talet. Det var en bra skola för mig
Det är ingen slump att en roslagsflagga vajar på altanräcket.
Lasse säger att det var hans uppväxt som gjorde att han tycker så illa om orättvisor och tycker att det är så viktigt med kärlek. Alkohol dricker han nästan aldrig.
Vi kommer in på det här med att vara stolt arbetare. För Lasse handlar det om många olika delar. En är stoltheten över tidigare släktled av arbetare, vanligt folk. En del är det han själv åstadkommit, ett bra liv för sig och sin familj. Trots barndomen. Det var hårt och slitigt de närmare 50 år han fick på byggen och vägjobb. Men han gjorde sin tid (med sammanlagt en (1) sjukdag), och det föder också stolthet.
– Jag är en stolt människa och har klarat livet utan skolor, även om man ibland var fattig som en kyrkråtta. Därför törs jag uttrycka mig, därför har jag aldrig tvekat att säga eller skriva det jag tycker.
Allt detta hindrar inte Lasse att känna stor stolthet över sönerna, två akademiker med bra jobb. En i Sverige och en i USA.
– Jag var nog en dålig, men snäll pappa. Var ju borta mycket. Det är kvinnorna som har det värst, sätta mat på bordet, tvätta, ta hand om barnen. Man tänker nog inte på det. Jag träffade min fru för 53 år sedan, vi hade växt upp på samma gata i Bandhagen. Vi är fortfarande lika kära.
Eftersom de hade en son som pluggade i USA bestämde sig Lasse och Britt-Marie att åka dit. Det blev ett år med arbete på en ranch i Tennessee.
Där ser man verkligen klasskillnaderna. Det är så att jag ryser när jag tänker på det. Det var lite som i den där filmen där dom spelar banjo, Den sista färden.
Vi behöver en landsfader, som Erlander.
Lasse Evertsson ställer stora krav på sig själv. Det gör han även på andra. Finns det problem ska de lösas, annat får komma efteråt.
– En gång var det nån klubb för åldringar som hörde av sig och ville ha mig med. Vad ska vi göra då, undrade jag? Träffas och åka Finlandsbåt, blev svaret. Men det är inte det jag vill. Jag ville inte åka nån jävla Finlandsbåt. Jag ville vara med och prata om hur vi ska kämpa för de unga. De hörde inte av sig mer.
Reaktionen på erbjudandet från pensionärsklubben hänger nog ihop med Lasse Evertsons stora oro över läget i Sverige och arbetarpartiernas oförmåga att göra något åt det.
Löfven vänder kappan efter vinden– Allt har spårat ut, jag är så besviken på politikerna så jag vet inte vad. Det finns ingen röd tråd längre. De har kastat bort själva tråden,. Det har inte att göra med invandring som alla pratar om. Det har att göra med att det inte är nån ordning alls i landet. Vi behöver en landsfader, som Erlander. Palme var jag mer tveksam till, men han var nog smart.
– Jag trodde stenhårt på Löfven, han kom ju från facket. Men nu vänder han kappan efter vinden så att det bara visslar om det. Från början trodde jag att det var en riktig kille.
Får jag träffa honom ska jag fråga vart arbetartakterna tagit vägen.
om folk engagerar sig och börjar kämpa, då blir det ju bättre
Lasse skulle gärna se Daniel Suhonen (chef på tankesmedjan Katalys) i en regering.
– Suhonen är min idol egentligen. Men han är ute för lite bland folk och därför är jag förbannad på honom. För det är de duktiga som han som ska vara med och egga upp folket så att de börjar slåss. De ska inte sitta bland likadana. De som verkligen behöver höra, de skiter i honom.
Det är få av dagens politiker som får godkänt. Egentligen bara två, Mikael Damberg, som verkar ”ha lite bett i sig”, och Lena Hallengren, som också verkar bra.
– Det är likadant med facket. Så när jag skriver är det mest för att egga upp andra, för om folk engagerar sig och börjar kämpa, då blir det ju bättre. Det är svårt för en vanlig knegare att nå ut. Därför borde fler skriva insändare.
– Problemet är att de i vårt fack som jobbar inte får in det i själen att nu jävlar måste vi kämpa tillsammans. Det är det som fattas. Nu är facket alldeles för tamt. Men jag har ju läst i Sekotidningen att några utmärker sig. Som är riktiga krigare.
