Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson har ställt ett ultimatum kring hur övriga partier måste agera i migrationsfrågan för att få stöd av SD. Karlsson säger att partiet kommer att kräva minskade nivåer i invandringen oavsett vem man samarbetar med. Han betonar att det inte är förhandlingsbart. Det rör sig om nivåer som är långt under vad något alliansparti har tänkt sig, till och med Ebba Busch Thors Kristdemokraterna. Han avfärdar Moderaternas villighet att behålla den tillfälliga asyllagen som otillräcklig.
Det är en vinkel som inte lika ofta diskuteras: vad vill SD ha ut av ett samarbete och vad kommer de att kräva för att ge sig in i den kompromiss som ett samarbete innebär, särskilt ett långsiktigt sådant? Kravet om invandringsvolymer lär inte vara det enda.
Många verkar tänka sig att Sverigedemokraterna ska vara tacksamma för makten eller medgörliga av något annat skäl, kanske brist på rutiner i förhandlingssammanhang. Men varför skulle de vara det? Det är en garanti för att skapa missnöje bland partiets väljare, precis som SD-samarbete är otänkbart för Centerpartiets och Vänsterpartiets väljare. Det är långt från självklart att samarbeta med SD för de borgerliga partierna, eftersom SD:s krav är långt i från den politik de driver, oavsett högersväng. Kanske har SD varit ett enfrågeparti så länge att andra partier tänker sig att liten eller ingen invandring ska vara det enda kravet SD ställer. Men det finns mycket i deras partiprogram som skulle vara problematiskt för ett samarbete, från abortmotstånd till en vilja att begränsa mediernas frihet, eller i bästa fall deras resurser, på det sätt som skett i Danmark.
Karlsson säger att SD inte kommer att rösta igenom en budget från någon som inte tillmötesgår dem i invandringsfrågan. Passivt eller aktivt stöd av SD är mindre intressant. Det intressanta är att det inte går, eftersom kraven inte kan tillmötesgås. Och vad finns det då för fördel med samarbete, sett från SD:s sida?