Ingen torde väl ha undgått den stora uppmärksamhet som 3D-skrivare, eller additiv tillverkning, fått de senaste åren.
I Sverige har vi tagit fram en rapport om 3D-skrivande – något så fint som en ”nationell agenda” med finansiering från Vinnova. Det är ett bra arbete som legat under vicerektor Agneta Marell och letts av Mats Falck vid Umeå universitet, i samverkan med en mängd universitet och företag. Men, det är en av närmare 100 nationella strategiska agendor som Vinnova finansierat! De nationella agendor och innovationsområden som hittills fått finansiering är bara ett litet fåtal – och domineras av traditionella branscher som skog och gruva. Jag är positiv till skog och gruva och till vår traditionella industri, men jag är kritisk till att förnyelsen är fastkedjad i gamla strukturer.
Nu har dessutom Vinnova precis meddelat att det inte kommer att göras några satsningar överhuvudtaget på någon fler av dessa 100 agendor, åtminstone inte under 2015 eller 2016. Ska man få något gjort, så måste man göra det själv…
Just nu har vi en tradition i Sverige där vi ofta låter det gamla styra det nya, enligt vissa villkor, istället för att det nya får utvecklas och transformera det gamla. Det leder till att det nya försenas, förminskas och utmattas. Istället för ren och skär innovationslust handlar det om ”nytta” där det nya alltså skall vara nyttigt för det gamla och passa in i dess strukturer.
Den svenska skogsindustrin satsar sammantaget hundratals miljoner på att göra sina pappersverk en aning effektivare, trots att användningen av papper faller som en sten. Skogsindustrin satsar inget alls på att utveckla teknik för 3D-utskrifter i cellulosa och lignin trots att det med all säkerhet blir en mycket stor global marknad med tiden. Det får ”någon annan” göra.
Den svenska gruv- och metallindustrin är heller inte aktiv i att utveckla metall-3D-skrivare, trots att vi har några av världens ledande företag i Sverige inom detta område, nämligen Arcam och Höganäs. Marknaden för metallpulver till 3D-skrivare är fortfarande mycket liten, bara runt 70–80 msek/år (att jämföra med LKAB som är ett ganska litet gruvföretag men ändå omsätter ca. 35 miljarder kr/år). Men, tillväxten är exponentiell, just nu ca. 40% per år, så marknaden för metaller till 3D-skrivare fördubblas vartannat år och omsätter därför sannolikt många miljarder per år om ett tiotal år. Om 20–25 år kan precis allt ha förändrats, på samma sätt som internet, webben och mobil IT förändrat världen de senaste 20 åren.
Hur ska då råvarorna från tex SCA, LKAB och Boliden egentligen se ut, hur kommer de att användas, och vem äger initiativet att utveckla detta?
Den nationella agendan beskriver Sveriges nuläge och möjligheter inom området, men vad kan vi då göra i Umeå och vid Umeå universitet? Ja, förutom det självklara i att kompetensutveckla lärare och forskare, tex med anknytning till Sliperiet, så finns det möjlighet att satsa strategiskt på såväl forskning som utbildning. Dock är det fantastiskt viktigt att komma ihåg att det verkligen inte är samma sak att köpa in en 3D-skrivare – som att satsa klokt på forskning och utbildning! Forskning och utbildning är relevant i ett 20-årsperspektiv, medan institutionens nyinköpta 3D-skrivare är relevant i ett sexmånadersperspektiv!
Forskningen inom detta område är typiskt multidisciplinär inom datavetenskap, maskinteknik, automation och materialteknik. Mitt tips är att satsningar på följande skulle ge goda framgångar:
1. Digital produktutveckling. I första hand nya kurser och i nästa fas ett nytt civilingenjörsprogram som integrerar synen på digital produktutveckling och där tar med hela paradigmet: design–modellering–simulering–digital tillverkning (bl.a. mha additiv tillverkning). Detta behöver också forskningsöverbyggnad, lämpligen i form av tenure-tjänster inom väl valda områden. Även andra dimensioner, t.ex. affärsmodeller, varumärken, miljöaspekter och logistik påverkas dramatiskt av den utveckling vi nu ser, och här finns också behov av forskning och utbildning.
2. Forskning som knyter samman digital tillverkning med råvarorna, inte minst metall–mineral och trä–cellulosa–lignin. Vi vill skriva ut maskiner, fordon, hus, robotar, kläder, möbler och allt möjligt. Det kräver långsiktig forskning som tränger djupt ner i materialvetenskap, teknik och IT för dessa områden, och det bör bygga ovanpå redan framgångsrika områden vid Umeå universitet, alternativt excellenta forskare som ges förtroende och möjlighet att bygga.
3. Utveckla dialogen om universitetets utveckling. De flesta universitet kännetecknas av ett kattrakande mellan olika ämnesområden, institutioner och fakulteter. Den kollegiala dialogen om utvecklingen av forskning och utbildning är ofta missunnsam och handlar i huvudsak om att bevaka de egna intressena, samtidigt som man kritiserar annat. Universiteten är inte alltid den tummelplats för fritt tänkande som man vill tro, utan handlar alltför ofta om positionering och låsningar. Detta är fördummande! Jag finner själv att dialog om framtiden och spännande utmaningar i forskningen allt oftare bara ryms i dialog med oförstörda studenter, och alltför sällan i dialogen med forskare. Här behöver universitetsledningen och fakulteterna ta krafttag annars kommer förnyelsen av forskning och utbildning av avstanna! Använd Sliperiet och de nya Fokusmiljöerna vid Umeå universitet för att få fart på detta viktiga arbete!
12:07 
