Av Dag Lindgren, professor emeritus (skogsgenetik), SLU, Umeå.
Risk för nationellt artutdöende verkar ha överdrivits som motiv och styrning av inriktning för den skogliga naturvården. Förändringar i skogsbruket, såsom den sedan 1950 ökande andelen av skog som uppkommit efter kalavverkning, verkar inte haft en spårbar negativ effekt på artutdöendet.
Tidigare har uppfattningen spritts att vi nu lever i en fas av artutdöende, som är jämförlig med vad som hände för 65 miljoner år sedan när dinosaurierna dog ut. Skälet är människans påverkan. Det ligger mycket i detta om man ser det globalt och till den ackumulerade effekten sedan människan blev den ekologiskt viktigaste faktorn på jorden för kanske femtio tusen år sedan. Men för arterna i svensk skog är framtidsprognosen trots detta ganska bra.
Skogen hade en intressant webbartikel av Mats Nordberg. Det finns reaktioner på artikeln också på skogens webb, slutrepliken här. Med utgångspunkt från Nordbergs artikel som bl a analyserar rödlistan för skogsmarkslevande arter (1727 arter, enligt ”2010” års rödlista) sammanställer jag:
Antal arter utdöda i Sverige fördelade på senaste observation
- Före 1950 55
- 1950-1969 13
- 1970-1979 1
- 1980-1989 3
- 1990-1999 2
- 2000-2012 0
Det är en lång karenstid mellan sista observationen tills en art klassificeras som utdöd, vilket gör att utdöendetakten de sista decennierna i tabellen underskattas. Det vore av intresse att beräkna hur stor påverkan denna karenstid har. Man kan vara ganska säker på att nollan år 2000 inte kommer att stå sig. Jag har tittat på de senaste observationerna från akut hotade skogslevande arterna. Den noggrannare kontroll som skulle föregå ett konstaterande av att en art är nationellt artutdöd i framtida rödlistor, skulle ibland leda till att den sista observationen flyttades fram, men det är inte skattbart vilken påverkan detta kan ha. Karenstiden sträcker sig dock endast i undantagsfall bortom 1980. Det förekom noteringar, som kan tolkas som sista observation av en akut hotad art: senast på 1920-talet; 1956; och 1973. För 98 övriga akut hotade arter förekom inte formuleringar som tydde på senaste observation före 1981. Antalet utdöda av arterna tabellen analyserar efter 1980 kan i senare rödlistor antas öka i icke försumbar grad.
Det finns också ett mörkertal med otillräckligt kända arter, det kan kanske ändra antalen, men kanske inte relationerna.
Ändrade metoder tar lång tid att få genomslag. En eventuell effekt av ändrat skogsbruk sedan 1950 kan knappast förmodas blivit märkbart före 1969 eftersom endast en mindre del av skogsmarken påverkats och mest tidigt i successionen. Utdöendet sedan 1970 ligger på knappt två tiondels art per år, och har minskat sedan tiden före 1969. Det framstår som klart att artutdöendet inte har ökat sedan 1970 även om det är osäkert om det minskat. Att vi faktiskt har så få utdöenden i barrskogsområdet beror på att det är vår vanligaste landskapstyp och att den faktiskt inte generellt sköts så intensivt som man kan tro när man läser vissa omdömen. De naturvårdsmetoder som används i skogsbruket sedan 1990, de ökande avsättningarna och den tillväxande kunskapsmängden (inte minst tack vare artdatabanken) de sista decennierna måste rimligen ha effekt, även om det inte syns så bra ännu i artdatabank-statistiken.
Av de rödlistade skogslevande arterna ter det sig inte så troligt att mer än drygt en procent skall dö ut de närmaste hundra åren. Detta förutsätter förstås att resurser och intresse för artbevarande bibehålls och inte förslappas. Förmodligen går det inte att väsentligt reducera artdöden med ökade resurser, det är säkert viktigare hur resurserna prioriteras och forskningsarbete om hur naturvården skall effektiviseras. Av de arter som kommer att dö ut inom femtio år är nog en stor del redan bortom räddning.
Det är inte empiriskt belagt att artutdöendet i den svenska skogen ökat i nämnvärd grad genom förändringar i skogsbruksmetoder ca 1950, trots att detta brukar framhävas från naturvårdshåll. Däremot kan man förmoda att Sverige blivit mer medvetet om att artutdöende var något som skulle undvikas, och att chansen för artutdöende därför kontinuerligt sjunkit, och ganska påtagligt sedan ”det moderna” skogsbruket inleddes. Det finns inom bevarandekretsar en spridd föreställning om en ökande slutavverkningstakt, men slutavverkningsarealen har sjunkit sedan 70-talet och är ganska konstant sedan ungefär 1980, däremot har den avverkade volymen ökat i takt med att skogens tillväxt ökat.
Människans närvaro i närheten av skogen påverkar den. Det bor nu färre människor på landsbygden nu än 1750, och bara hälften så många som 1940. En mycket mindre del av dem som faktiskt bor på landsbygden påverkar skogen nu. Ur många aspekter var alltså stressen på skogen, och därmed dess arter, större före 1950 än nu. Sverige har långa och kalla vintrar som är begränsande för antalet människor som bebor arealen, och därför har befolkningstrycket varit lägre än i sydligare skogslandskap, och denna skillnad kvarstår fortfarande. Därför finns det skäl att tro att stressen för de skogslevande arterna varit lägre än i länder längre söderut och detta bör medföra att färre av skogsarterna utrotats i Sverige än längre söderut.
En del av de ”värdefulla” ”nyckel” biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade.
Man kanske kan anta att det inte fanns pålitliga observationer av arter före Linne. Om man slår ut artutdöendet före 1950 på 20 decennier får man knappt tre per decennium. En trolig sänkning under denna nivå verkar inträffat först 1970, artutdöendet är relativt högt 1950-1969. Artutdöendet 1950-1969 kommer för tidigt för att vara en effekt av ökat kalhyggesskogsbruk.
Att en art är kategoriserad som utdöd i rödlistan, behöver inte innebära att den är utdöd. Den kan ”återupptäckas” med dagens bättre metoder. Arter som är upptagna som utdöda finns ibland kvar i små oupptäckta populationer. Närmare en tiondel av de nationellt utdöda arterna 2005 klassificerades inte utdöda 2010!! Orsaken kan också vara immigration. Därför bör förmodligen antalet utdöda i listan ovan reduceras. Å andra sidan finns det arter som är faktiskt utdöda sedan en tid, men inte överförts till listan över utdöda. Det finns också arter som inte observerats innan de dog ut, detta mörkertal ökar förmodligen den andel av arterna som dött ut före 1950.
Alla arter är inte med på rödlistan. För att sätta artutdöendet i perspektiv, så lever det ca 30000 arter i den svenska skogen (plus ett okänt antal oidentifierade), fast drygt nio tiondelar är varken hotade eller rödlistade.
Bara storleksordningen tre promille av alla skogslevande arter har dött ut nationellt de sista två hundra åren. Det verkar inte så alarmerande. Dessutom: Sverige är ett ganska litet land och en naturlig fluktuation över landets gränser måste också tas med i bedömningen. Ett antal av våra få utdöende kan nog antas inte vara orsakade av människan. Givet att artutdöendet nu inte förekommer oftare än förr, så känns det som ytterligare några promille eller nationellt utdöda arter nästa århundrade inte är ett hot vare sig mot naturen eller den civiliserade människans fortbestånd. Liknande svängningar i artsammansättningen borde rimligen skett förut. Det verkar rimligt klimatändringar är ett större hot mot arters fortlevnad än skogsbruk, t ex om Sverige flyttade några grader söderut skulle det rimligen medföra en ändrad artsammansättning så att en halv procent av artlistan ändrades.
Att en art dör ut i Sverige innebär mycket sällan att den dör ut i världen och utdöda arter kan faktiskt återkomma (vildsvin och bäver är arter som varit utdöda i Sverige, men återkommit). Jag känner inte till om något enda fall av det nationella utdöendet av de här uppmärksammade arterna också lett till globalt utdöende. Man kan se mindre allvarligt på nationellt utdöende om arten finns i livskraftiga populationer i andra länder (vitryggig hackspett är nog ett exempel). Det tillkommer nog nya arter i Sverige genom medveten introduktion eller oavsiktlig immigration i snabbare takt än de dör ut. Sverige har blivit varmare och prognosen är att det blir ännu varmare och ett varmare klimat ger underlag för fler arter, så artantalet i Sverige kan förutses öka det kommande seklet. Det prognosticerade nationella artutdöendet i den svenska skogen bör knappast ses som ett allvarligt hot mot biodiversiteten.
De flesta ”fysiskt små och obemärkta” arter med mycket låg numerär spelar liten kvantitativ roll för ekologin och det händer mycket lite i resten av landskapet och dess ekologiska funktioner om de försvinner.
Tre fjärdedelar av de rödlistade skogsarterna är rödlistade eftersom förekomsten minskat, inte för att förekomsten vore riskabelt låg om den vore stabil. Minskningen är dock en varningsklocka. Det är inte så märkvärdigt att arter ändrar antal och detta behöver inte alls vara ett inlett utdöende, även om det i undantagsfall kan vara det. Om t ex förekomsten av död ved av olika kategorier minskar så är det inget märkvärdigt att arter som nyttjar död ved minskar i antal. Men så länge den döda veden inte försvinner är det mycket sannolikt att de kommer att finnas kvar och att antalet stabiliseras så småningom och att varningsklockan bara hade en tillfällig funktion. Det är riktigt att uppmärksamma och analysera när arter minskar påtagligt i antal, men det är inget självändamål (snarare en orimlighet) att samtliga arter skall ha minst konstanta numerär. Sverige förändras och så gör också frekvensen av olika arter, det ligger inget självklart negativt i det.
Cirka 80 skogslevande arter klassificeras som ”akut hotade”. Om man trodde på procenttalet (50%) för akut hotade arter i artdatabankens figur så skulle 40 av dessa vara utrotade inom 100 år. Men utgående från statistiken verkar det otroligt att mer än 20-30 kommer att utrotas och sannolikt mindre (eftersom några arter som idag klassas i lägre hotkategori än akut hotad också kommer att dö ut det nästa seklet), vilket antyder att artdatabankens hypotetiska figur är för alarmistisk.
Rödlistan och dess ändringar har analyserats i följande i länkade dokument . Arter ändrar hotkategori, det finns många vanskligheter med en sådan analys, men den som gjorts för förändringar mellan 2005 och 2010 indikerar att ungefär lika många arter har ändrats i ena som i den andra riktningen för rödlistekategori. För skogsarter har 19 förbättrats och 11 försämrats, vilket är bättre än i andra landskapstyper. Fler fågelarter har ökat i antal i skogen än som minskat i antal. Artdatabankens förändringsanalys ger alltså underlag för att mångfalden i skogen förbättrats, snarare än att det är oförändrat eller försämrat.
Det finns ett miljökvalitetsmål 16, ”ett rikt djur och växtliv”. Skogen spelar en roll för detta. Jag anser inte skogens status försämrats sedan 2005 utan förbättrats (delvis byggt på annan information än analysen av rödlistan ovan), men inte förbättrats i den utsträckning som angivits i målsättningen. Miljökvalitetsmålet att väsentligt reducera hoten som de uttrycks i rödlistan kan inte förutses uppfyllas inom förutsebar framtid varken i skogen eller i övrigt. Detta beror enligt min uppfattning på att målet satts orealistiskt och utan tillräcklig djup kunskap om vad som kunde förväntas. Den kunskap som förknippas med rödlistans förändringar har hittills inte varit tillräcklig för att ge underlag till realistiska mål. Några delmål bör justeras nedåt.
De sista millioner åren har Sverige oftast varit täckt av tjock inlandsis och nästan artfritt. Under förhållandevis korta interglacialer har artantalet i skogen sprungit upp till 30 000, men detta artantal är långt över det ”typiska”. I genomsnitt har det svenska artantalet varit något i stil med en femtedel av vad det är nu. Under istiden fanns våra arter i refugier någonannanstans. Det är långsiktigt viktigare att arterna bevaras i de framtida refugierna än i Sverige. Om människans inte fanns så skulle en ny istid komma om kanske tiotusen år, då alla arter i den nuvarande svenska skogen skulle dö ut. Den genomsnittliga utdöendetakten från nu till istiden skulle då vara 30000/10000 arter per år = 30 arter per decennium, 20 gånger högre än idag. Vi lever alltså nu i en period av ovanligt långsamt artutdöende jämfört med vad vi kan förvänta i framtiden i en natur utan människor. De arter som flyttar in efter nedisning och etablerar sig i nytt land karaktäriseras förstås ofta av att de har lätt att sprida sig långa sträckor och lätt att anpassa sig till nya förhållanden. Vår flora och fauna blir därmed tåligare och mindre känsliga än i länder som inte varit nedisade. De länder som varit istäckta har förmodligen mycket sällan för landet unika arter, utan delar flora och fauna med många andra länder. Dessutom blir det relativt artfattigt. Sveriges biodiversitetsproblem blir därmed generellt ganska små i förhållande till länder, som inte var täckta av is för tjugo tusen år sedan.
Människan är och har varit en viktig faktor i att sprida fauna och flora. Många av de arter som finns i Sverige skulle knappast finnas om människan inte funnits, dvs. är ”onaturliga”. Troligen fler än som utrotats till följd av människans närvaro i Sverige.
Flora och Fauna och naturtyper är gränslösa. En nation är en onaturlig avgränsning. För mycket av uppmärksamheten på behovet av biodiversitet i Sverige fokuseras på nationen Sverige som vore det en helt isolerad ö utan immigration. Endast för arter där det anländer mindre än en effektiv invandrare per generation är det relevant att se Sverige som isolerat i de flesta avseenden.
Den svenska skogen är sig ganska lik över årtusendena och erbjuder likartade miljöer även om man kan peka på ändringar som kan ha stor betydelse för utrotningsrisken av en låg frekvens arter och kan medföra stora – men för artens överlevnad oväsentliga – förskjutningar i förekomst av andra arter.
Artdatabanken är bra i meningen att den sammanställer information om arter i Sverige och gör denna tillgänglig och detta bör stödjas. Rödlistan är också bra. Att ha dessa aktiviteter minskar risken för utrotning. Men underlagen utnyttjas förmodligen inte kostnadseffektivt när det gäller åtgärder och leder till ett kravmaskineri, som gör att Sverige totalt använder för mycket resurser till att förhindra nationellt utdöende av skogsarter.
Jag har tittat på antalet arter i olika hotkategorier i rödlistan sedan slutet av 90-talet. Jag menar att det inte går att se att förändringar sedan slutet av 90-talet till idag, som det borde ha gjort om den ökande delen skog som uppkommit efter kalhyggen spelar roll. Principer, kriterier, gränsdragningar och upplösning i rödlistan varierar så upplösningen är inte tillräckligt stor för att se små förändringarna. Artdatabankens talesman anser att det inte skett någon förändring för skogsarter 2005-2010, dvs. lika många arter finns i de olika hotkategorierna, även om individuella arter ibland bytt status. Jag tycker det finns indikationer på att det faktiskt skett en mindre förbättring och att det är obefogat att tala om en generell försämring eller understryka det negativa i att förändringarna inte är påtagliga. Att ask och alm drabbats av dramatiska och oroande förändringar är knappast kalhyggesskogsbrukets fel, förändringar i ”skogens arter” behöver inte hänga ihop med ”skogsbruket”. Att man inte kan säkerställa en förändring beror på att underlaget till rödlistan förändras, det kan mycket väl skett en förbättring sedan 1990, andra faktorer än rödlistan talar för det, och det är först om rödlistans förändringar över tiden direkt motsäger en förbättring, det kan påstås att en förändring skett.
Det är inte känt hur ”rödlistan såg ut” före industrialiseringen började, antalet arter i de olika hotkategorierna kan ha varit fördelade ungefär som idag. Tillfälligt nationellt utdöda arter kan återuppväckts genom invandring. Artantalet behöver inte varit högre än idag. Antalet hotade arter behöver inte nödvändigtvis varit lägre än idag.
Liknande tankar som här framförs av Jörund Rolstad.
Människan har otvivelaktigt påverkat jorden våldsamt och omtumlande och denna påverkan intensifieras. Det går inte att omintetgöra alla effekter, bara mildra dem. Ett artutdöende, som nu är så långsamt som i Sveriges skogar, kan ses som något vi får leva med, förutsatt att vi faktiskt vidtar omfattande åtgärder för att väsentligt mildra effekten av människans drastiska förändring av jorden. Det kan ha pedagogiska fördelar att artutrotning förekommer (i liten skala) och att man inte inbillar folket att människans påverkan helt kan förhindras. Detta känns ärligare och skärper motiveringen för andra åtgärder att minska människans påverkan.
Min slutsats är att ”skyddet” för skogsarter mot utdöende är ganska effektivt och att det blivit bättre sedan 50-talet.
Artdatabanken har huvudansvar för analyser omkring artutdöende, men deras skrifter verkar ibland tendensiöst alarmistiska. Som exempel återges en figur från artdatabankens rapport 9 från 2011 ”TILLSTÅNDET I SKOGEN – rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv”. Den faktiska genomsnittliga risken för utdöende inom hundra år för skogens rödlistade arter tycks vara avsevärt lägre än figuren ger intryck av (se ovan om akut hotad). Rapporten skriver att ”Forskare konstaterar att den biologiska mångfalden i skogen fortsätter att utarmas”, men det förefaller vara en överdrivet alarmistisk formulering.
Det är mycket låga absoluta tal av artutdöende, vilket gör kvantitativa tolkningar av utdöenden sedan 1969 statistiskt osäkra. Man får ett bättre kvantitativt underlag när det kvantitativt analyseras vilka arter som vandrar mellan hot kategorierna ”akut hotad” och ”starkt hotad” över tiden, en sådan analys har bara gjorts i ett femårigt perspektiv, men med positivt resultat för skogen. Denna analys pekade på att arter sällan får höjd hotkategori.
Någon rödlista i modern mening har knappast funnits före 2000, och rödlistan verkar ännu inte funnit former som gör jämförelser bakåt säkra. Förändringar i hotbild i rödlistan bakåt är därför utomordentligt osäkra och det går knappast att med någon grad av säkerhet säga hur en modernt konstruerad rödlista skulle sett ut tidigare (säg 1950 eller 1850) eller vad som är ett acceptabelt ”normaltillstånd”, och därmed går det inte att annat än spekulera över förändringar över tiden. Det är ännu riskfylldare att spekulera över vilka specifika ingredienser av människans påverkan, som är centrala för att föra arter till utrotningens rand på nationell nivå. Människans påverkan är inte likadan överallt och utrotning är mycket mer hur små segment i landskapet påverkas, än hur genomsnittet påverkas.
Art och Habitat-direktivet syftar, liksom många andra styrinstrument, till att bevara biodiversitet. Detta är mycket vidare än att förhindra utdöende. Rödlistan tjänar andra ändamål än att motverka artutdöende, vilket berörs mycket perifert i just den här ”debatt”-artikeln. Det är till exempel av intresse att arten har en viss spridning och att det finns tillräcklig många individer och förekomster för att upprätthålla en genetisk variation och ge utrymme för en evolution som ger bättre anpassning till de rådande omständigheterna.
Andra faktorer kan förbättras om arten inte är utdöd, men är den globalt utdöd så är det irreversibelt. Detta gör att artutdöende är en central fråga, så det är inte fel att den diskuteras, men det finns vanligen motiv att minska hotbilden betydligt mer än vad som behövs för att göra risken för artutdöende måttlig. Eftersom i retoriken artutdöende eller uttryck som ger associationer till det ofta används, så tycker jag att risken för artutdödende i den svenska skogen i framtiden behöver kommenteras. Se till exempel hur figuren jag klippt in här pekar på utrotningsrisken. Och den nationella utdöenderisken är nog inte så stor och betydelsefull i den svenska skogen idag och imorgon, som de flesta tror efter den retorik de utsätts för. Detta var ett skäl att skriva den här artikeln.
Stora delar av skogsbruket tvivlar på att rödlistan används resurseffektivt [miljoaktuellt.idg.se]
Det förefaller för tidigt att införa omfattande nya system av långtgående restriktioner på skogsbruket för att förhindra artutdöende av skogsarter innan effekten av de åtgärder som redan börjat tillämpas eller beslutats fått tid på sig att få klarare genomslag och analyseras bättre. Problemet verkar inte tillräckligt stort och akut för att motivera ytterligare stora satsningar. Den typ av nya restriktioner jag har i åtanke exemplifieras av kravet från naturskyddsföreningen på att alla markägare skall tvingas att ha minst 20 % skog äldre än 140 år. Och kravet på att andelen kalhyggesskogsbruk skall kraftigt reduceras. Och kravet att arealen ”boreal västlig taiga” måste mångdubblas. Men den här artikeln behandlar huvudsakligen artutdöende aspekten, och det finns fler aspekter.
Ett varmt tack till Mats Nordberg som inte bara genom sin webb-artikel i skogen väckte mitt intresse för frågan, utan också varit en värdefull diskussionspartner och bidragit med många synpunkter vid utarbetandet av den här artikeln. Det är möjligt jag överdrivit något i min sangviniska syn att artutdöende bara är ett måttligt problem för svenskt skogsbruk. De som har motargument och korrigeringar kan framföra dem i kommentar funktionen nedan.
Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om rödlistan, SLU, biodiversitet, miljö, vetenskap, skog
15:31 
