Kokthansogreta.nu - Nyhetssök / News Search !

« Expand/Collapse

Fokus (75 unread)

Skip to page: 1 2 3 ... 34

September 30, 2021
17:00
Ögonblicket när Löfven tappade masken
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Regeringens presskonferens efter explosionen i Annedal i tisdags följde formuläret i statsrådsberedningens krispärm. Det var bara att skriva dit rätt tid, plats och typ av dåd/olycka i luckorna. Statsministern uttryckte empati med de drabbade. Detta var ett slag inte bara mot de boende på [IFYLLES] Östra Husarvägen, utan mot [IFYLLES] Göteborg och hela vårt land. Samhällets alla resurser sattes nu in för att hjälpa dem som lidit skada.

Så tog inrikesminister Damberg till orda. Det var för tidigt att uttala sig om orsaken. Men brott kunde inte uteslutas. Journalisterna brydde sig inte så mycket om den saken utan gick rakt på sak. En polisman sköts till döds i Göteborg i somras och nu ett möjligt bomdåd mot ett hus där det bor en polis som vittnat i en stor rättegång. Vad hade regeringen att säga om det som pågår? Vilket ansvar har regeringen för utvecklingen med alla sprängningar och skjutningar? Borde man inte tänka om nu när det gäller vittnesskyddsprogram, anonyma vittnen et cetera?

Ministrarna gick till svarsalternativ 1A: »Jag vill inte spekulera i orsakerna och kan därför inte uttala mig om det här specifika fallet. Men rent generellt …«

Vi har hört allt förut. Massor av gånger och från mängder av medietränade politiker av alla färger.

Men ibland är de enklaste frågorna bäst. »Känns det inte hopplöst?«, undrade Aftonbladets reporter Nellie Håkansson. Och här föll Stefan Löfvens mask. »Näee … det får aldrig bli … det får aldrig bli hopplöst … det är … det är … bedrövligt … ååå … ååå … ååå … det är därför vi är … vi är så upptagna med … i hela det politiska systemet … att …« Hackandet och stammandet, den nedslagna blicken och hela kroppsspråket vederlade orden som kom ur statsministerns mun. Under några sekunder utstrålande han bara en sak: uppgivenhet. Sedan samlade han sig och gled tillbaka in i kostymen. Pratade om att alla ska känna sig trygga. Att vi inte får ge efter. Att samhället är starkare än gängen.

Fast det man undrar är ju: tror han på det själv? Svaret, misstänker jag efter att ha sett statsministern naken för ett ögonblick där på presskonferensen, är: nej.

The post Ögonblicket när Löfven tappade masken appeared first on Fokus.
16:00
”Ny underklass ett vapen för högerpolitiker”
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Är det relevant att diskutera en koppling mellan invandring och kriminalitet? Ja, det implicerades möjligen av att Brottsförebyggande rådet nyligen utkom med rapporten Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund. Undersökningen fokuserar på överrisker för brottslighet. Rapporten redovisar statistik över misstankar om brott (och dessa sjunker överlag i landet). Författarna påtalar själva att rapporten inte kan användas för att dra slutsatser utöver att det finns en samvariation t ex mellan att vara född av två utrikesfödda föräldrar och att vara misstänkt för brott, men att den är svag och oförklarad.

Om vi fokuserar på inrikesfödda av två inrikesfödda föräldrar och gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar och kontrollerar för ålder, kön, inkomst och kommuntyp så rapporteras en överrisk för ”invandrarbarnen”. Resultaten i stort sammanfattas med att ”skillnaderna mellan grupperna generellt sett reduceras i väsentlig grad, men också att en del av skillnaderna kvarstår även när dessa faktorer tas i beaktande” (s. 68). Jag hade förväntat mig ytterligare en kontrollvariabel, nämligen bosättning i ett så kallat utsatt område – och detsamma antyds av rapportens avslutande diskussion utifrån annan kriminologisk forskning, inklusive BRÅ:s egna rapporter om grov, organiserad brottslighet.

Ur både ett vetenskapligt och politiskt perspektiv är det värdefullt med en teoretisk referensram innan studier påbörjas och data tolkas. Ett embryo till en sådan finns mot slutet av rapporten, men jag tar mig friheten att komma med ett skarpare förslag:

Nyliberal ekonomisk politik, skattesänkningar, nedskärningar i den offentliga sektorn och privatisering leder till arbetslöshet och undersysselsättning, stort lidande för människor när välfärdstjänster försämras, socialförsäkringsskydd urlakas och politikens kraft minskar. Därefter eller samtidigt avvecklas inre gränskontroll på en hel kontinent och arbetsmarknaden öppnas för närmast oreglerad arbetskraftsinvandring, där enskilda företagare eller människosmugglare ges möjlighet att med otrygga, osäkra och ibland påhittade jobb i Sverige importera billig och mycket utsatt arbetskraft, särskilt i vissa sektorer i ekonomin och till olagliga verksamheter. Därefter eller samtidigt utbryter inbördeskrig eller militära invasioner som föranleder strömmar av krigsflyktingar som anländer till ett land där den sociala bostadspolitiken är ett minne blott, skolväsendet segregerat, det sociala arbetet, barnpsykiatrin och arbetsmarknadspolitiken djupt eftersatta bland annat för att den offentliga sektorns myndigheter är underfinansierade och brister i samverkan över verksamhetsområden. Resultatet blir ett snabbt hårdnande klassamhälle. En underklass där fast anställning och stabila sociala relationer till det omgivande samhället är undantag växer fram. Företrädesvis med lite annorlunda namn, hudfärg och födelseort än många andras.

På statistisk nivå växer kriminalitet ur ekonomiska och sociala villkor. Det är inga nyheter, utan själva stapelvaran i kriminologisk forskning sedan ett sekel (Brå, 2021:9, s. 109-). Grov organiserad brottslighet, med pengar och status som yttersta mål och våld, hot och terror som ibland föredragna medel, växer allra bäst i hårt segregerade samhällen där unga människor ur underklassens ”utsatta områden” dras in brottshierarkierna. När brottssyndikaten väl etablerats blir kampen mellan brottskonkurrenter och mellan staten och brottsorganisationerna hård. Allt för många medborgare drabbas både av brotten och av otryggheten som breder ut sig. Hårdast drabbas underklassen i utsatta områden, varav naturligtvis den överväldigande majoriteten sliter för att bygga ett liv som laglydiga medborgare.

Därefter använder sig kapitalintressen och deras högerpolitiker av den nya underklassens efternamn, hudfärg och födelseort som symboliska vapen i kampen om makten över pengarna, lagarna och samhällets organisering. I bakgrunden finns en tusenårig tradition av etnocentrism, den flerhundraåriga nationalismen och 1900-talets fascistiska väckelserörelse, vars systematiska lögner och ständiga upprepningar av djupt missvisande inramningar av samhällsfenomen lämnar alltför många medborgare med direkt felaktiga uppfattningar både om verkligheten och vad som skulle kunna vara verkningsfulla lösningar på ack så akuta problem, såsom gängkriminellas dödliga våld. Påfallande ofta både här och nu i Sverige, och genom inte minst den europeiska historien, fungerar det bra som politisk-retorisk strategi att söka fokusera på en vagt eller övertydligt formulerad koppling mellan invandring/etnicitet och kriminalitet istället för på (om)fördelning av ekonomiska resurser, praktisk myndighetsutövning och fördjupning av demokratins handlingsförmåga.

Med denna teoretiska inramning skulle relevansen av kopplingen mellan invandring och kriminalitet på allvar kunna diskuteras och fokus riktas på att bekämpa klassamhället och den kriminalitet det göder.

Markus Kallifatides
Gür: Svenska mönstret är oerhört oroande
Under de fyrtio år som har gått sedan jag för första gången publicerade en text om migrationspolitik (Expressen Kultur 1981) har jag samlat på mig fem-sex hyllmeter med böcker i ämnet. Åtskilligt handlar givetvis om olika aspekter av invandrares möte med det svenska samhället.

Här finns till exempel: Invandrarproblem: Fem uppsatser om invandrar- och minoritetsproblem från Arbetsgruppen för invandrar- och minoritetsforskning, 1975. Eller specifikt om boende: Så här bor vi. Om invandrares liv och boende, från Byggforskningsrådet 1993. Om hälsa: Invandrares hälsa och sociala förhållanden, Socialstyrelsen 1994.

Annat handlar om olika ålderskategorier av invandrare: Magnússon & Torres, Invandrarskap, äldrevård och omsorg, 2010, Karin Wallin, Att vara invandrarbarn i Sverige, 1979. Vidare titlar som: Chaib & Widgren, Invandrarbarnen och skolan, 1975. Eller om barns hälsa: Migration till segregation: En folkhälsorapport om barn med utländskt ursprung i Stockholm, 1998.

Därtill böcker om enskilda invandrargrupper: Anders Svensson, Ungrare i folkhemmet, 1992, Gustavsson & Svanberg, Bosnier, en flyktinggrupp i Sverige, 1995, Reza Eyrumlu, Iranska familjer i Sverige, 1998, Per Brinkemo, Mellan klan och stat: Somalier i Sverige, 2014.

Jag innehar nog även det mesta som skrivits om den turkiska gruppen i Sverige. Översiktsverket, om uttrycket tillåts, av Christoph Andersson, Om turkar, från Statens invandrarverk 1976. Mer specifikt: Şahin Alpay, Turkar i Stockholm, 1980, och än mer specifikt, Ingrid Lundberg, Kulubor i Stockholm, 1991. Och i andra snävare avdelningar: Turkiska flickor, Statens invandrarverk 1983.

Avsikten med katalogarian av boktitlar är att framhålla i vilken omfattning som det offentliga och det akademiska Sverige sökt belysa samhälleliga infallsvinklar av invandringens följder för vårt land.

Varför skulle det då vara ett problem att också behandla frågan om invandring och kriminalitet?

Men den samhällsdebatt som har förts under de senaste två decennierna om forskning och forskningsrön kring just detta sociala fenomen, har varit absurd. Inga argument har varit för billiga att framföras om varför sådan forskning inte behövs. Namnkunniga politiker och akademiker har skämt ut sig genom att låta som brännvinsadvokater.

Och de få gånger som tillförlitlig forskning har presenterats, har ofta samma politiker och akademiker gjort sitt yttersta för att bortförklara resultaten. Då har det hetat, bevisligen felaktigt, att socioekonomiska faktorer förklarat alla skillnader mellan inföddas och invandrades brottslighet. Eller att den så kallade överrepresentationen av invandrare i brott antigen varit redan känd eller inte varit något att anmärka på, eftersom den absoluta majoriteten inte begår brott.

Men det räcker med ett enda argument om varför det är av yttersta vikt att undersöka sambandet mellan invandring och kriminalitet och att göra det återkommande.

I den allra första genomarbetade studien på temat, Jan Ahlberg, Invandrare och invandrares barns brottslighet, Brottsförebyggande rådet 1996:2, framlades en viktig aspekt om invandrarnas barn. Studien kom fram till att ”för invandrarnas barn ligger brottsparticipationen generellt på en nivå som är cirka 50 procent högre än för svenskarna, men avsevärt lägre än för invandrarna”. (s 79)

Det är ett mönster som bekräftas från andra delar av världen, även från länder där invandrarnas brottsparticipation är lägre än majoritetsbefolkningens. I länder där invandrare är överrepresenterade i brott minskar överrepresentationen i andra generationen, och i länder där invandrare har lägre brottsparticipation än snittet, ökar brottsligheten i andra generationen. I bägge fallen sker alltså en anpassning i andra generationen till brottsligheten i samhället i snitt.

I den senaste undersökningen, Misstänkta för brott med inrikes respektive utrikes bakgrund, Brottsförebyggande rådet, 2021:9, framträder emellertid ett nytt mönster vad gäller den andra generationen:

”Bland inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar är andelen misstänkta 3,2 procent, medan den är 5,9 procent i gruppen inrikesfödda med en utrikes- och en inrikesfödd förälder. Motsvarande andel bland inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar ligger på 10,2 procent och i gruppen utrikesfödda personer på 8,0 procent. Andelen misstänkta är således störst i gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar.” (s 40)

Även om jämförelsevariablerna inte är desamma i de två studierna, är alltså det nu i Sverige etablerade mönstret att andra generationen invandrares brottslighet inte närmar sig majoritetsbefolkningens, utan tvärtom divergerar från den. Det är ett oerhört oroande tecken, eftersom den går stick i stäv med tidigare historiska trender.

Utöver låg självförsörjningsgrad för utlandsfödda och bristande språkkunskaper för invandrares barn, blir den ökade kriminaliteten i andra generationen ytterligare ett belägg på hur svenska regeringar grovt misslyckats med den så kallade integrationspolitiken. Det politiska motståndet att återkommande studera förhållandet kriminalitet och invandring blir därmed mer begriplig. Men fortfarande lika förkastlig.

Thomas Gür

The post ”Ny underklass ett vapen för högerpolitiker” appeared first on Fokus.
14:30
Glipan i mitten: Centerns parallelvärld biter inte
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

En observation, så här en vecka efter Centerstämman:

När Annie Lööf tillträdde för tio år sedan hette partiledarna, förutom de könskvoterade språkrören, Håkan Juholt, Lars Ohly, Jan Björklund, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

Nu är Annie Lööf nyligen omvald och om någon månad, när Socialdemokraterna är färdiga med sin stafettväxling, kommer partiledarna, undantaget språkrören, att alla vara kvinnor, utom Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson.

Spelar det någon roll?

I valet 2018 var Centerpartiet i särklass starkast bland kvinnor mellan 18 och 22, med 17,8 procent. Andra starkaste grupp var kvinnor mellan 23 och 30, med 13,8 procent. Därefter kom kvinnor mellan 31 och 40, kvinnor mellan 41 och 50 och kvinnor mellan 51 och 60. Först därefter, på sjätte plats i demografin, kom män mellan 18 och 22, med 8,7 procent.

Det är något som sker vad gäller kön inom politiken och Centerpartiet verkar stå mitt i det.

Men vi börjar hösten 2019.

Det hade gått ett drygt halvår sedan januariavtalet presenterades. Magsyran bubblade fortfarande i alliansens olika partihögkvarter. Samhörigheter slets sönder, men styrkan i lojaliteter ökade också. Tydligast märktes det i Centerpartiet. Även bland dem som hade önskat en annan utgång av regeringsförhandlingarna var det en hederssak att sluta upp bakom partiet. Mer precist bakom Annie Lööf.

Förtroendet för Lööf sjönk som en sten i opinionsmätningarna. Strax före valet 2018 hade hon haft 33 procents förtroende bland väljarna. Bara Ulf Kristersson slog henne och det knappt. Efter uppgörelsen hade hon tappat ett dussin procentenheter och passerats av alla, förutom Jan Björklund, som tappat nästan lika mycket, och de ständigt förtroendekorta språkrören.

Centerpartisterna kände sig orättvist ansatta. Begreppet »Centerhat«, myntat redan 2017, blev en intern sanning.
Partnerskap. Centerpartiet valde i juli att åter ge Stefan Löfven förtroende som statsminister.
Partiet och dess ledare hade varit med om något liknande förut. Våren 2013 hade förtroendet för Lööf rasat till ensiffriga tal och bottnat till och med under den eviga jumbon, språkröret Åsa Romson. Den gången berodde det på ett tokliberalt idéprogram och lojaliteten med ledaren hade inte varit lika självklar. Det smiddes ränker för att byta ut henne. Av de kabalerna blev inget. I efterhand var de flesta nöjda med det. Ett år efter bottennappet hade Annie Lööf dubblat sitt rekorddåliga förtroende. Ett halvår senare hade hon mer än dubblat det igen och sedan fortsatte det uppåt tills hon, när valåret 2018 närmade sig, låg i topp av förtroendemätningen.

Det var inte minst den erfarenheten som gjorde att det rasade förtroendet för partiledaren 2019 snarare band samman Centern, än splittrade det. Det var uppenbarligen något alldeles särskilt med Annie Lööf. Och det fanns gott om andra mätningar att fördjupa sig i.

»Centern är ett väldigt mätintensivt parti«, konstaterade en välkänd opinionsanalytiker ungefär vid den här tiden: »De är glada i att hitta målgrupper och göra mosaikvärderingskartor. De har gott om pengar och många unga i och omkring ledningen som är PÖP:are«.

PÖP är den politiska motsvarigheten till MÖP: en Militärt Överintresserad Person.

Lyckades man alls klämma fram någon självkritik i det lojalitetspressade Centern hösten 2019 var det just där den fanns. »Vi har ett internt narrativ som går ut på att vi kan se direkta resultat, även av små utspel«, sa ett toppnamn inom partiet: »Den här dagen sa vi si och dagen efter såg mätningarna ut så.«

Att säga att folkrörelseandan hade gått förlorad i partiet vore för kategoriskt, menade denna person, men den hade definitivt fått allvarlig konkurrens från en professionell och manipulativ syn på politiken. De jättelika resurser som försäljningen av centerpressen hade givit partiet var inte en odelad välsignelse.

Samtidigt hade upplevelsen inför och efter valet 2018 härdat partiet på ett helt annat sätt. Centern, tidigare känt för sin pragmatism och tidvis hånat för sin hästhandlarlika principlöshet, hade börjat tala i starkt ideologiska termer. Partiets hårda idékärna hade blivit en kompromisslös liberalism, i ekonomiska frågor, men framför allt i de grundläggande värderingsfrågor som sedan några år tillbaka brukar fångas på gal-tan-skalan. Det var en förflyttning som skulle ha förvånat bondeförbundare storligen och som även fick statsvetare att tala om något »unikt«.

Hur kom Centern dit?

Det fanns flera trådar. Timbro och Ayn Rand var en, men politik är nästan alltid en reaktion på omvärlden. Den växande högerpopulismen var förstås en sak att ta spjärn mot. Åren i Reinfeldtregeringen var en annan.

I ambitionen att bli det nya, statsbärande arbetarpartiet hade Moderaterna inte bara lämnat flanken mot ytterhögern öppen, utan dessutom systematiskt tagit avstånd från allt som kunde verka som dogmatisk liberalism. Det fanns en öppning, helt enkelt.

Så det nya Centerpartiet tog form och det var en alldeles särskild form: en principfast folkrörelse med ett finger i luften. Det kan låta förklenande, men bara om man inte förstår att alla tre delarna är högst verkliga.

Centerpartiet är ett parti som satt principerna först.

Det är fortfarande en folkrörelse, inte minst ute i landet.

Det är samtidigt ett parti som närmar sig opinionen på ett »mätintensivt« sätt.

Det var alltså den, ganska udda sammanslutningen som höll partistämma förra helgen.

Manlig omskärelse, justeringar av skol- och vårdvalet, stärkt grundlagsskydd: Centerstämman var en blandning av symbolfrågor, principer och pragmatism, men det var ändå begreppet »parallellvärld« som bet sig fast.

Regeringsfrågan. Igen.

Inför och under partistämman blev det tydligt att Annie Lööf befinner sig i en mycket ovanlig, kanske till och med unik, situation. Journalister pressar alltid partiledare, men de brukar sällan gå så långt att de ställer sig helt oförstående till de svar de får. Idén om den »breda mitten« har fått dem att göra det. Bara en handfull liberala ledarsidor, främst bland dessa Dagens Nyheter, hittar fortfarande sätt att begripa det som ingen annan förstår. Just »parallellvärld« och besläktade begrepp som »underland« dyker allt oftare upp när Centerns regeringsidéer ska beskrivas. Inte ens i public service räcker opartiskheten längre till för att hålla tanken flytande. Annie Lööfs besök hos Anders Holmberg i 30 minuter, ett par veckor före stämman, gjorde inget för att skingra den spridda förundran.

Även lojala centerpartister högt upp i hierarkin erkänner mellan skål och vägg att idén om den »breda mitten« inte fäster. Och Centerns egna sympatisörer står visserligen bakom isoleringen av Sverigedemokraterna, men de tycks inte tro på resten av den officiella linjen.

I en mätning av DN/Ipsos i augusti fanns ingen »bred mitt« bland de fyra regeringskoalitioner som Centerväljarna helst skulle se. Främst bland alternativen var det som gäller nu, inklusive det Vänsterparti som partiledningen inte vill ha att göra med. Flera olika mätningar visar också att de Centersympatisörer som kan tänka sig ett samarbete med Vänsterpartiet är fler än de som inte kan det. Kanske beror det på att Centerväljare rört sig något vänsterut, men antagligen mer på att Centerväljare, liksom de flesta andra, inte ser några andra realistiska alternativ, om Sverigedemokraterna ska hållas utanför.

Har man sagt A måste man säga B. Om man inte befinner sig i parallellvärlden.

Det säger något om det djupare tillståndet i Centerpartiet att den här spridda och underliggande känslan av ohållbarhet i regeringsfrågan, som säkert speglas i Centerns egna mätningar och som man kan misstänka är ett skäl till strömhoppet av ledande centerpartister, undveks av partistämman. Särskilt som Centern på goda grunder räknar med att kunna avgöra vem som blir statsminister, först i höst och sedan även efter valet nästa år. Saken kommer alltså snart att ställas på sin spets.
Stefan Löfven avtackas för gott samarbete.
Kungamakaren är en roll som brukar beskrivas som varje partis drömsits. Men det nya Centerpartiet, bundet av sina principer och slitet av opinionen, har faktiskt gjort rollen till något av en plåga.

Ekvationen har ställts upp otaliga gånger och får alltid samma resultat: huvudrollen som Sverigedemokraternas motparti gör att det enda alternativet för Centerpartiet är en socialdemokratisk statsminister. Den kräver, för att gå ut, att man accepterar Vänsterpartiets inflytande.

En del av dem som närläste Centerledningens ordval inför och under stämman hävdade att det var precis ditåt partiet är på väg, säkert guidat av opinionsmätningar. Att valrörelsen kommer att locka Centern att gå än djupare in i rollen som Sverigedemokraternas motparti, talar för samma sak. Det innebär i praktiken att Centern oundvikligen blir en viktig valarbetare för Socialdemokraterna, vilket i sin tur försvagar partiets egen förhandlingsposition ytterligare efter valet: grunden för all förhandling är trots allt att man har minst två trovärdiga val.

Men vad skulle Centerns alternativ vara?

Det finns egentligen bara ett annat tänkbart handlingssätt: Centern skulle kunna vägra att medverka till varje regering som inte innefattar både Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går att föreställa sig ett läge där bägge blocken vägrar att släppa fram det andra och Centerpartiet vägrar att släppa fram något av dem, var för sig.

Det skulle ta svensk politik till ytterligare en verklighetsutvidgande nivå och det finns ett dussin sätt som en sådan Centerstrategi skulle kunna misslyckas på, men inget går att utesluta när parallella världar måste komma överens om regeringsmakten. Något annat sätt än direkt tvång för att få fram en »bred mitt« och isolera »ytterkanter«, verkar i alla fall inte finnas.

Så till de mindre dramatiska parallellvärldarnas framväxt.

Ett beslut Centerstämman tog, var att verka för sänkt moms på mensskydd, från 25 procent till 6 procent. Det var ett tecken i tiden.

Enligt den senaste sammanställningen av Torbjörn Sjöström på analys- och undersökningsföretaget Novus är könsobalansen bland Sverigedemokraternas sympatisörer större än någonsin tidigare. Stödet bland män är nästan tre gånger större än bland kvinnor: 28,2 procent mot 10,8 procent. Alla partier har inte obalanser av det här slaget. Moderaternas sympatisörer, till exempel, består av nästan exakt lika många män som kvinnor. Socialdemokraterna, däremot, har en spegelvänd övervikt av kvinnor: 30,2 procent mot 21,7 bland män. Men Centerpartiet har en ännu skevare könsfördelning till kvinnornas fördel. Stödet bland kvinnor, 11,1 procent, börjar närma sig det dubbla mot stödet bland män, 6,7 procent.

Kön och våra uppfattningar och förväntningar på kön spelar roll. Ett tydligt exempel är scenen under partiledardebatten i TV4 inför valet 2014, som återkom i flera artiklar om Annie Lööfs tio år på partiledarposten. Lööf lämnade sitt podium och gick fram till Stefan Löfven för att överlämna Energimyndighetens långtidsprognos till honom. »Läs den«, var hennes budskap. »Jag har läst den fler gånger än du« var hans svar. Och så kom »knuffen«.

Det var en bagatell, förstås, men en intressant sådan. Det var ingen tvekan om vem som fick sympatierna. En stadig medelålders man som knuffar en ung kvinna, kniper inga stilpoäng. Kvinnan får automatiskt offerrollen.

Tänk nu tanken att det hade varit två manliga partiledare i samma situation. Vad hade rubrikordet blivit då?

»Sandlåda«, kanske. Rent av »kukmätning«, i mindre nogräknade kanaler.

Kön spelar roll.

Om väljarna börjar sortera sig efter kön i olika partier – om de träder in i parallella politiska världar – hur kommer det att påverka politiken? Kommer det bara att ta oskyldiga uttryck, som att något parti intresserar sig mer för momsen på mensskydd och något annat för vargjakt? Eller kommer det att skapa nya komplicerade låsningar, som den i regeringsfrågan?

Och vad innebär det att könsnormen för partiledare samtidigt går från manligt till kvinnligt? Kommer det att påverka ämnen och tonlägen i debatter? Blir det en fördel eller en nackdel för kvarvarande män som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson? Och hur påverkar det Annie Lööf, som så framgångsrikt mobiliserat unga kvinnor de senaste åren?

Vem vet? Antagligen inte ens det mätintensiva Centerpartiet.

The post Glipan i mitten: Centerns parallelvärld biter inte appeared first on Fokus.
13:30
Scholz revansch – från hånad av de egna till kanslerhopp
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

»Lycka till« sa omvärlden ironiskt när det uträknade tyska socialdemokraternas SPD valde den föga karismatiske Olaf Scholz till sin kanslerkandidat ett år före valet. Projektet föreföll hopplöst eftersom Scholz inte ens var populär i de egna leden. Konkurrenterna försvann dock en efter en och plötsligt står Scholz på tröskeln till maktens rum.

Bottennivån nåddes den 7 december 2019. SPD, det en gång så stolta partiet, fick ynka elva procent i en trovärdig opinionsmätning. Mätningen skedde strax efter att partiet i en medlemsomröstning korat sitt nya ordförandepar. Knappt någon kände igen namnen Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans.

Esken satt visserligen i förbundsdagen, dock utan att ha gjort något väsen av sig. Den då 67-årige Walter-Borjans hade pensionerat sig efter att under några år ha varit finansminister i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen.

Valutgången var ett uttryck för medlemmarnas djupa misstro mot »de i Berlin«. På förlorarsidan satt Olaf Scholz, finansminister i Angela Merkels koalitionsregering. Efter att ha tvekat länge hade han kandiderat till ordförandeposten, nu spekulerades det i om han kunde sitta kvar som minister efter smällen. Medlemmarna hade ju röstat för ett ordförandepar som ville driva partiet åt vänster och helst avbryta regeringssamarbetet med Angela Merkels CDU.

Scholz satt kvar, regeringen fortsatte sitt arbete och med tiden förstod den nya partiledningen att de behövde Scholz.

Att SPD skulle lansera Esken eller Walter-Borjans som kanslerkandidater i årets val hade varit otänkbart. Scholz var med sin erfarenhet egentligen den ende som stod till buds. Partiledningen fick svälja förtreten att gå till val med en »högersosse«.
Olaf Scholz som nybliven generalsekreterare 2003.
Olaf Scholz dök upp på den rikspolitiska scenen hösten 2002. Gerhard Schröder hade precis vunnit valet och behövde en ny generalsekreterare. Han hittade Scholz, en 44-årig jurist som gjort politisk karriär i Hamburg, som kämpade med en begynnande övervikt och vars underliga frisyr tydde på att han inte accepterade att håret på hjässan var på väg att försvinna.

Schröder var villrådig. Hans Tyskland hade kallats för Europas sjuke man, arbetslösheten ökade för varje dag som gick och våren 2003 lanserade Schröder Agenda 2010, ett reformprogram med nyliberala förtecken.

Här började en utveckling som slutade med det historiska valnederlaget 2017 då partiet förlorade över 10 miljoner väljare jämfört med segervalet 1998 och slutade på 20,5 procent av rösterna.

Som generalsekreterare försvarade Scholz Agenda 2010 med en monoton envetenhet som gjorde honom grundligt impopulär i partiet och gav honom namnet Scholzomat i medierna.

CDU vann nästa val, bildade en så kallad stor koalition med SPD och det var en SPD-minister som strax efter valet fick ta ansvaret för att momsen steg med tre procent och att pensionsåldern höjdes från 65 till 67 år.

Agendan, momsen och den höjda pensionsåldern var alla förändringar som relativt sett drabbade SPD:s arbetarväljare hårdast. Det skedde »utan diskussion, utan förvarning och utan någon vägledande kommunikation« heter det i rapporten Att lära av felen. Den drygt 100-sidiga rapporten skrevs 2018 av fem utomstående personer som inte tillhörde partiapparaten. Den är en kritisk vidräkning med den partikultur som varit förhärskande och som skapat en klyfta mellan »de i Berlin« och partifolket ute i landet.

Olaf Scholz hade visserligen lämnat rikspolitiken för att återigen framgångsrikt bedriva lokalpolitik i Hamburg, en av Tysklands 16 delstater. Han sågs ändå som en del av partietablissemanget och var fortfarande en av partiets vice ordföranden. På kongressen 2017, en kort tid efter katastrofvalet, blev han omvald med 59,2 procent av rösterna, ett uselt resultat. Olaf Scholz impopularitet i partiet höll uppenbarligen i sig.

Saker och ting spelade honom ändå i händerna. Efter förlustvalet 2017 fanns det en stark opinion inom SPD som hellre ville ha nyval än att partiet om igen satte sig i en Merkel-regering.

Det var inte Olaf Scholz utan gruppledaren Andrea Nahles som höll ett rasande brandtal på extrakongressen i januari 2018. Det vände kongressopinionen, SPD bildade på nytt regering med CDU, Scholz blev vicekansler och finansminister.

Det gjorde att han i det gångna valet var den ende av de tre kanslerkandidaterna som hade regeringserfarenhet på högsta nivå när Angela Merkel beslutat sig för att inte kandidera. Väljarna visste att han kunde jobbet.

Olaf Scholz ger ett beskedligt intryck, han kan verka smått skygg och osäker. Den journalist som närmar sig honom med en kritisk fråga möter dock en person som utstrålar en självsäkerhet som gränsar till arrogans.

Kanske har han ändå tagit intryck av kritiken som mött honom och av vindarna som blåst i partiet. Scholz är en läsare och till lektyren de senaste åren hör böcker som Hillbilly Elegy av J D Vance och Didier Eribons Tillbaka till Reims, böcker som bägge handlar om en bortglömd arbetarklass och som ger en förklaring till Trumps respektive Le Pens framgångar.

Olaf Scholz gick också till val med ett klassiskt socialt program: höjda minimilöner, hyror som alla kan betala och en klimatpolitik som inte utsätter vanliga löntagare för höga pålagor.

I valrörelsen kunde han bevittna hur de andra två kanslerkandidaterna satte krokben för sig själva och att så många vänsterväljare röstade på Scholz att vänsterpartiet Die Linke inte klarade fem-procentsspärren. Därmed försvann ett koalitionsalternativ som hans partiledning drömde om men som Scholz själv inte ville ha.

Det enda som återstår nu för Olaf Scholz är att övertyga liberala FDP att ansluta sig till SPD och De gröna i stället för att göra upp med förlorarna i CDU.

»Lycka till« säger skeptikerna. Fast nu är de inte längre så många.

The post Scholz revansch – från hånad av de egna till kanslerhopp appeared first on Fokus.
11:53
Ann-Sofie Hermansson frias av hovrätten
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Precis som tingsrätten för knappt två år sedan frikände i dag hovrätten Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson från grovt förtal av två kvinnor som i samhällsdebatten varit verksamma för muslimers rättigheter. Åtalet handlade om sex inlägg som gjorts på Hermanssons personliga blogg.

Bakgrunden är känd för de som varit insatta i målet och sträcker sig tillbaka till upptakten till valrörelsen 2018. Den 20 mars 2018 skulle en film, Burka Songs 2.0, visas i ett arrangemang som Göteborgs Stad stod bakom. Filmvisningen skulle följas av ett panelsamtal som de två kvinnorna skulle delta i. Göteborgs Stad ställde dock in evenemanget den 1 mars 2018. Beslutet baserades på att tjänstemän inom Göteborgs Stad ansåg att panelsamtalet skulle bli för ensidigt med hänsyn till de två kvinnornas uppfattningar.

Dåvarande ordföranden för Göteborgs kommunstyrelse Ann-Sofie Hermansson uttryckte på sin blogg stöd för beslutet att ställa in panelsamtalet. Under perioden mars till juni 2018 skrev hon sex inlägg på bloggen vars innehåll nu även prövats av hovrätten i ett enskilt åtal som väckts av de två kvinnorna. I inläggen beskrev politikern de två kvinnorna som ”extrema röster”, ”extremister”, ”favorit-extremister” och ”icke-demokrater”. Hon skrev även att de två kvinnorna hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bl.a. IS-krigare”. De två kvinnorna menade även att politikern hade likställt dem med fascister och nazister.

Läs mer: ”I hovrätten sal A pågick en fars”

I sin dom utvecklar Hovrätten för Västra Sverige relationen mellan yttrandefrihet och förtal och säger bland annat följande: För att ett påstående ska kunna vara förtal krävs att det kan ges ett bestämt innehåll som kan prövas mot verkliga förhållanden. Nedsättande uppgifter i politiska sammanhang är normalt inte att betrakta som förtalsuppgifter utan som straffria värdeomdömen. Eftersom yttrandefriheten är grundläggande för ett demokratiskt samhälle måste möjligheterna till undantag från denna frihet ges en restriktiv tolkning. De inlägg som politikern skrev måste bedömas i ljuset av att de gjordes i en pågående samhällsdebatt om samhällsfrågor av stort allmänt intresse. En tillämpning av förtalsbestämmelsen i ett sådant sammanhang hämmar den öppna debatten och det är knappast önskvärt att gränsen för vad som är tillåtet sätts för snävt.

Hovrätten gör slutligen bedömningen att uttrycken i politikerns blogginlägg i det sammanhang de lämnats är värdeomdömen som inte är straffbara som förtal. Det innebär att åtalet och de två kvinnornas skadeståndsyrkanden ska ogillas. Eftersom de två kvinnorna förlorat målet ska de betala politikerns rättegångskostnader i hovrätten med 376 300 kr.

The post Ann-Sofie Hermansson frias av hovrätten appeared first on Fokus.
11:30
08 – djävulens riktnummer?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Blir man folkilsk av att bo i Stockholm? Frågan har sysselsatt en stor del av den Stockholmsbosatta svenska manliga journalistkåren i åldersspannet 35–55 den senaste månaden. Efter en intervju med serieskaparen Mats Jonsson som lämnat Stockholm för Ångermanland har först DN Kulturs Kristofer Ahlström och sedan kulturchefen Björn Wiman, kulturjournalistikens Bengt Ohlsson och Alex Schulman skrivit texter i ämnet. Kristofer Ahlström skrev att han »förvandlas till Kapten Haddock ungefär fyra gånger gånger om dagen« medan Björn Wiman skriver att det är avskyvärt att leva i Stockholm.

Bengt Ohlsson är arg på »skitviktigheten« och Alex Schulman är arg på alla som uttalar sig eftersom spaningarna är så trötta. Vissa argument har återanvänts sedan 2004: »Det mardrömslika var tidsbegreppet. Är detta nu? Eller har tiden fastnat? Vad hette jag, varför grät jag?«, »Nu visste jag att jag faktiskt var i helvetet, och detta var mitt straff; att läsa skribenters tio år gamla nidbilder av Stockholm som om det vore i dag.«

Från Kalmar skriver Aftonbladets krönikör Malin Wollin en text på samma ämne. I Stockholm är alla sura. Bröd heter inte bröd i Stockholm. Hon undrar om alla i stan har IBS-mage (irritabelt tarmsyndrom) och om det är därför alla ser så arga ut, men har inget svar på frågan.

Författaren Margit Richert – som har bott i ungefär varenda stad som finns i Europa, västra Asien och Centralamerika – rasar på DN Kultur och menar att Stockholm stjäl allt debattsyre: »Frågan är inte vem det är mest synd om: landsbygden med sin utarmade service eller stadsbor som vantrivs i deliveroo-shangri la – det korta foodoraruset. Men Stockholm värjer sig mot allt som pågår utanför.«

Eftersom det är en debatt av främst stockholmare för främst stockholmare lär debatten fortsätta i minst ett par år till. Veckans bråk-redaktionen beklagar, Alex Schulman.

The post 08 – djävulens riktnummer? appeared first on Fokus.
9:54
Stärkta krav på ny utredning: ”Bogvisiret sprängdes bort”
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

På en presskonferens på Sjöhistoriska museet på förmiddagen den 28 september presenterade den förre riksdagsledamoten Lars Ångström fynd som han och den undersökande gruppen Fokus Estonia gjort som pekade på att Estonias bogvisir sprängdes bort. Alltså inte föll av fartyget som en följd av att det mekaniskt slagit mot förpiken under den sista resan.
Stort sår. En ny film av vraket väcker nya frågor om orsaken bakom Estoniakatastrofen.
– Det innebär att den officiella haverikommissionens förklaring 1997 till vad som orsakade Estonias förlisning i grunden är felaktig, sa Ångström och presenterade vad man menade var bildbevis, fotogrammetriska 3D-bilder och metallurgiska analyser och delar från Estonias bogvisir. En undersökning man gjorde för ett halvår sedan av denna bärgade del av det förlista fartyget, förvarad på en militärbas på Muskö, redovisade man också. Ida Westermann, professor i metallurgi vid Norges tekniska naturvetenskapliga universitet i Trondheim gick igenom vad man då upptäckt:

– Det finns inga spår av mekaniska skador från slag från visirets bottenplatta mot skrovet. Däremot skador som är uppkomna efter stark hetta, sa Westermann.

Betydelsen av fynden betraktar man som avgörande.

– Den officiella haverikommissionens version av orsaken var ju att en stor våg förstörde alla lås som höll visiret på plats, varpå det slog mot fartyget, lossnade och föll av och vatten kom in i fartyget och det sjönk, berättar Ångström för Fokus.

– I går (28 september, reds anm) gjorde Statens haverikommission sin egen fotogrammetriska 3D scanning av bogvisiret på Muskö, ett halvår efter att vi gjorde vår. De kommer att ha samma bilder som vi har. De kommer inte kunna förklara skadan på något annat sätt än vad vi gjort och som i går bekräftades av professor Anders Ulfvarson, professor Ida Westermann och förre haveriutredaren Roland Carlsson, säger Lars Ångström.

Dagen innan berättade Ekot att nytagna, hemligstämplade filmer hos Statens Haverikommission visar att det fyra meter stora hål på MS Estonia som upptäcktes av filmaren Henrik Evertsson hösten 2019 tycks ha slitits upp inifrån. Stålet ska, enligt bilderna, på vissa ställen vid öppningen vara svart och böjt, och ser på en del håll nästan ut som sönderbränt trä vridet utåt från fartyget. Man kan se sprickor som löpte en bit in, en stor deformation och stora skador.

Fyndet var intressant, förklarade Anders Ulfvarson, professor emeritus i skeppskonstruktion, eftersom det pekade på att hålet på Estonia uppstått inifrån, och sannolikt inte var resultatet av att fartyget krockat mot stenar på botten när det sjönk.

Samma dag kom rapporter från den förre estniske statsåklagaren Margus Kurms filmningar och dykningar ute vid Estonias vrak, som inleddes i veckan. Undervattenskameror visade att dörrarna från bildäck upp till Estonias passagerarutrymmen var stängda.

– Tidigare undersökningar har antagit att mellansektionens dörrar gav vika på grund av tryck från inströmmande vatten och att det var så vatten från bildäck tog sig in i de nedre däcken på fartygen, sa Kurm till den estniska tidningen Postimees.

Lars Ångström:

– Vi kommer som en följd av de nya fynden, av vilka det om bogvisiret jag ser som det viktigaste, att be den internationella transportsäkerhetsorganisationen, ITSA, att föreslå att en ny internationell oberoende Estoniautredning ska genomföras av något annat land än Sverige, Estland eller Finland.

The post Stärkta krav på ny utredning: ”Bogvisiret sprängdes bort” appeared first on Fokus.
9:00
Alla dessa dagar gör livet till en fest…
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det finns alltid skäl att fira för oss med gammaldags almanacka. Där hittar vi 151 dagar som ska firas, förutom de religiösa högtidsdagarna. Med all respekt för minnesdagar med bäring på sjukdomar och krig följer här ett urval: 12/1: Marsipanens dag, 15/1: Tulpanens dag, 20/1: Lösenordsbytardagen, 21/1: Kramens dag, 22/1: Vinets dag, 1/2: Vegetariska dagen, 7/3: Punschrullens dag, 13/3: Mazarindagen, 21/4: Världsdagen för kreativitet och innovation, 29/4: Dansens dag, 5/5: Internationella handhygiendagen och 8/5 Internationella vikingadagen.

Sedan kommer värsta festveckan med åtta »dagar« på sex dagar den 11–16 maj: Chokladbollens dag, Internationella sjuksköterskedagen, Dagbokens dag, Folknykterhetens dag (firas måttfullt), Teckenspråkets dag, Internationella familjedagen, Kardemummabullens dag och Internationella ljusdagen.

Inte undra på att Nationella mag- och tarmdagen firas den 19 maj och Internationella tedagen den 21 innan vi laddar om för Muffinsdagen och Ostens dag den 27 maj. Sedan följer, 1/6: Mobilfria dagen och Globala dagen för föräldrar, 3/6: Internationella cykeldagen, 2/7: Rosens dag, 6/7: Internationella kyssdagen, 13/7: Paltdagen, 27/7: Sjusovardagen, 1/8: Alla flickvänners dag, 4/8: Alla systrars dag, 9/8: Rulltårtans dag, 13/8: Vänsterhäntas dag, 20/8: Honungens dag, 23/8: Köttbullens dag, 26/8: Alla hundars dag, 13/9: Programmerarens dag, 25/9: Äpplets dag, 29/9: Kaffets dag, 3/10: Alla pojkvänners dag, 4/10: Kanelbullens dag, 12/10: Civilkuragets dag, 16/10: Lexikonens dag, 18/10: Chokladmuffins dag, 26/10: Potatisens dag, 28/10: Bilens dag och 29/10: Internets dag.

Den 1 november infaller Internationella vegandagen och sex dagar senare Kladdkakans dag (troligen vegansk), 11/11: Alla singlars dag samt Chokladens dag (om den inte gått åt i kladdkakan), 17/11: Napoleonbakelsens dag, 22/11: Wienerbrödets dag, 23/11: Internationella hattdagen, 9/12: Pepparkakans dag och 18/12 firar resten av ännu ej förtärda bakverk på Kakans dag.

Sedan kan vi fira jul. Kanske äta något litet.

The post Alla dessa dagar gör livet till en fest… appeared first on Fokus.
8:00
Varför ska man härda ut och bita ihop?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

»Håll ut«, säger yogainstruktören och gör stavelserna provocerande långa. »Liiite till«, pushar hon, jag blir nästan arg. Baksidan av vaden känns som att den ska gå av med ett plink och det är 38 grader varmt i salen. Varför ska jag ens utsättas för det här obehaget? Det finns ju massa människor som verkar klara sig jättebra utan att bry sig om hur långt ner på låret de kan lägga pannan, duger jag inte som jag är, eller?

När timmen, eller »praktiken« som tanten med alla vokalerna säger, är över känns det dock annorlunda. Hon sätter ihop handflatorna och ber oss tacka oss själva för att vi kom dit, och jag fattar vad hon menar. Det har inte så mycket med vadens baksida att göra, utan mer med att jag faktiskt satte mig över den. Hittade en svaghet och hanterade den, när jag går ut ur hettan är jag lite mindre i förnekelse. Eller inbillar jag mig?

Att det som inte dödar stärker är ett ifrågasatt faktum. Att beskriva något som karaktärsdanande är att låta som någons halvfascistiska 1900-talspappa, få av mina jämnåriga håller med om att det är just när det är som jobbigast som utvecklingen sker, att det som gäller för musklerna även gäller för psyket. Det är här många av kulturkrigets gränsdragningar är, där den ena sidan vill rycka täcket av de sköra, internetuppfostrade halvbarnen och tvinga ut dem i ljuset, och den andra sidan vill bädda in, skapa trygga rum och aldrig exponera någon för det fula.

Det handlar inte bara om den eviga sanningen att generationen under är av ett vekare virke. Det handlar också om något som blir mer aktuellt ju bättre och tillgängligare hjälpen, medicinen och tekniken blir: hur stark måste man vara i simulationen, egentligen?

I Timbros valmanifest ingår en punkt om att gravida kvinnor ska få välja om de vill bli förlösta med kejsarsnitt. Som det är nu ska sådana beslut fattas av medicinska skäl, men i praktiken gör man redan undantag för de som beskriver sig som väldigt rädda för att föda barn. Skräcken i sig kan man ju förstå, men finns det ingen poäng med att överkomma den, vinna över paniken? Lära sig andas, som de säger på kurserna.

För att undvika smärta har aldrig varit lättare och rädslor gror snabbt där de får utrymme. En bekant som är psykolog gnäller, hur ska han kunna lära någon att förstå och hantera sina känslor när de dövat varje obehag med ändlösa distraktioner och droger sedan ung ålder? En dålig dag kan passera nästan obemärkt om den streamas och spelas bort och man behöver sällan exponeras, både nätapoteken och hamburgeriorna levererar till dörren. Men för att ångesten ska försvinna på riktigt måste man möta den rakryggad, titta den i vitögat, säger han, och vem vill det?

Den israeliska regissören Hagai Levi, aktuell med HBO:s version av Scener ur ett äktenskap (och som också gjort In Treatment och The Affair), berättade i en intervju med Svenska Dagbladet att det han vill visa upp är »skilsmässans olidliga lätthet«. När Bergman på 70-talet ville beskriva äktenskapet som kärlekens död, bidrog hans tv-serie till fördubblad skilsmässostatistik året därpå. Något sådant kommer inte hända den här gången, för alla med något att klaga på är redan skilda för länge sedan.

För det är inte bara det akuta lidandet som går att hantera, även det grådaskigt halvtrista är enkelt att byta bort. Partners som tappat stinget lämnas, människor som ger vad som klassas som »dålig energi« måste man inte ha med att göra. De som pratar i poddarna är både smartare och roligare och ställer färre krav än de slöa köttmänniskorna omkring en, varför skulle man härda ut och bita ihop, nöja sig med något sämre?

Jag har svårt att svara på frågan med argument, det är mer en känsla. Jag tänker på mina egna förlossningar, de var inte jättelätta. Den första tog två dygn, den andra ett och ett halvt och den tredje sattes i gång tidigt för att bebisen slutat röra sig. Men trots smärtan och oron kan jag längta tillbaka dit. Inte bara för att det hårda arbetet ger en sådan belöning, utan för känslan av total verklighet. Att föda barn är det farligaste en ung kvinna kan göra, säger de, men upplevelsen i sig är bortom nervösa riskkalkyler, det är den råa närvarons extremsport.

För det som är karaktärsdanande är kanske inte att utstå det jobbiga, utan att lära sig gilla det. Jag hör min yogatant när hon mässar »förnim känslan i kroppen, notera smärtan, acceptera den«. Hon står rak inför det fula, och det fina med.

The post Varför ska man härda ut och bita ihop? appeared first on Fokus.
September 29, 2021
14:35
Vänstern behöver nya idoler med stjärnglans
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Minns ni Hugo Chavez? Han dog innan han gjorde bort sig helt. Det var hänsynsfullt av honom, för västvärldens vänsterintelligentia behöver sina idoler. De blir så ofta besvikna. Nicolás Maduro, Chavez efterträdare, är ett bra exempel. Det finns ett tydligt drag av Petronius Maximus, eller Avitus över honom; en av de där glömda romerska kejsarna som tog över när allt redan hade gått åt helvete. Han gör inte saken bättre genom att svälta ihjäl venezuelanerna och skjuta dem när de gnäller för mycket. Men kanske är det mer graverande att Maduro ser ut som en trulig miljö- och hälsoskyddsinspektör i en mellansvensk kommun.

Che Guevara är förstås fortfarande idealet, antagligen världens enda riksbankschef och industriminister med sex appeal. Han var inte först, men Robespierre blev lite överentusiastisk, Lenin och Stalin kräver så många bortförklaringar, Trotskij bär på så mycket ideologiskt bagage, Mao är helt enkelt en aning genant och Pol Pot vill ingen minnas i onödan. Guevara såg dessutom till att bli skjuten av reaktionära legosoldater. Chavez försök att skylla USA för sin cancer krävde alltför stark tro för att flyga.

Men så finns de som försvinner, utan att man riktigt begriper varför.

Minns ni Subcomandante Marcos? Under en period på nittiotalet var han en ständig gästskribent på Dagens Nyheters kultursida. »Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet Subcomandante Marcos, eller ’El Sup’ som han kallas i folkmun«, kunde DN skriva om den »mystiske och mytiske ledaren« som »kämpar mot nyliberalism och utsugning«.

Nu var visserligen Underkommendanten identifierad som Rafael Sebastián Guillén Vicente, redan ett par år innan han började skriva poetiska manifest i DN, men att låtsas om det skulle ha varit lite som att påpeka att lord Byron hade klumpfot. Så Underkommendanten lät sig fotas i sin skidmask med pipan i munnen, som en subversiv professor Higgins, och fick gott om spaltutrymme att »lägga geopolitikens pussel« i ännu en oförglömlig DN-formulering.

Det hela var underbart larvigt, men det gav darr på rösten och svaga knän i målgruppen.

Sedan ebbade det ut. Kanske blev kändisfaktorn för påtaglig. Underkommendanten intog Mexico City som en rockstjärna. Han gav sig ut på motorcykelturné, lite för likt den store Che. Han skrev en deckare om en enögd detektiv. Han dök upp i stilmagasin. DN kunde fortfarande hänvisa till honom som »ett världsbekant språkrör för en ny världsordning«, men förtrollningen var bruten.

Rafael Sebastián Guillén Vicente finns faktiskt fortfarande, tjugofem år senare, men får man syn på honom i dag är det oftast vid sidan av mexikanska skådisar av den hippare varianten. Kändisar trivs bäst ihop.

Kommen så långt slår det mig att de vänsterintellektuella har haft väldigt ont om hjältar de senaste decennierna. Man kan trots allt inte få samma romantiska utväxling på Greta Thunbergs regnjacka som på Underkommendantens skidmask. Och det fanns något ironiskt över kulten av Jeremy Corbyn och Bernie Sanders redan från början. Corbyn ser ut som en slöjdlärare och Sanders som en övervintrad latinlektor. Om Underkommendanten förhöll sig till Che Guevara som Prince till Jimi Hendrix, förhåller sig Corbyn och Sanders till Underkommendanten som Lasse Åberg till Prince.

Det här, tror jag, att vi måste lägga till vår redan tunga börda av besvärliga samhällsproblem. Vänstern behöver sina idoler. Annars blir den sur, lättretlig och modlös. Utan radikal stjärnglans tappar allt till slut sin mening och till sist börjar vänstern längta efter jordens undergång.

Det är där vi står och balanserar nu.

Dags för ett radikalt Idol? Sven-Eric Liedman kan vara programledare.

The post Vänstern behöver nya idoler med stjärnglans appeared first on Fokus.
September 25, 2021
15:00
Giganternas kamp lär fortsätta 6-7 år till
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

De två larger than life-karaktärerna David Lagercrantz och Leif GW Persson har haft en lågintensiv fejd i offentligheten de senaste sex åren. Allt började med att GW sågade David Lagercrantz för att han tagit över och fortsatt Milleniumserien och i serien använt namnet »Bäckström« på en karaktär, precis som GW gjorde i sina gamla deckare.

»Det är ingen som läser David Lagercrantz egna historier så skadan är ju minimal«, sa GW till SvD.

Sex år senare har David Lagercrantz inte gått vidare. I en intervju med magasinet King kallar han Leif GW Persson för både grandios och mindervärdig och anklagar honom för att vilja vara med och »hoppa på mig med alla de andra«.

Expressen – som på ett föredömligt sätt agerar precis som en kvällstidning ska i det här läget – kontaktar Leif GW Persson för att få ett genmäle. David Lagercrantz är, enligt GW, en »ointressant person« och avfärdar att Lagercrantz ens skulle finnas på GW Perssons karta som författare.

Man kan tro att Leif GW Persson skulle känna sig klar här. Han har gjort sin poäng, han har cementerat sin position som orubbligt orakel i offentligheten, men han fortsätter:

»Det här blir ju lite reklam för honom. Men jag tror inte att rubriken kommer handla om honom, utan
om mig«, säger GW till Expressen.

I Aftonbladet går han ännu hårdare åt författaren:

»Han får tycka vad fan han vill om mig. Lagercrantz är ingen författare, han är en vanlig knapadelsfjolla.«

David Lagercrantz har ännu inte svarat på det senaste påhoppet. Bråket kommer säkert att fortsätta i
i alla fall 6–7 år till eftersom ingen av personerna verkar vara särskilt sugen på att släppa saken.

The post Giganternas kamp lär fortsätta 6-7 år till appeared first on Fokus.
8:00
”Mustiga Mauri” drivs av ångesten över att folk ska ledsna på honom
» ‎ Fokus

Tags: [edit]
Programledare, det är det han säger att han är. Mauri Hermundsson är två meter lång (199,6 centimeter) och rödhårig och syns i tablå-tv på lördagarna, i Lego Master, och i den Aftonbladet-betalda Youtubekanalen Uppdrag: Mat. Det sistnämnda programmet har fler än 500 000 prenumeranter och det de får är en nyfiken, energisk och ofta sprallig Mauri som tar sig an att för en dag leva med Sveriges största familj eller med nunnor i ett kloster eller i att testa landets dyraste respektive billigaste restaurang. Han har en förmåga att locka fram »det bubbliga« hos folk, även om personen först verkar blyg och försiktig.

Namn: Mauri Victor Leonardo Hermundsson. Vid sju års ålder lade han, på eget initiativ, till Mauri som förnamn.

Ålder: Fyller 26 år den 30 oktober.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Aktuell: Med Youtubekanalen Uppdrag: Mat och som programledare för TV4-programmet Lego Masters.

Är: Youtuber, journalist och programledare.

Själv är han helt ointresserad av att laga mat. De senaste tre åren har han gjort oxfilépasta en gång. »Kanske skulle det bli annorlunda om jag bodde med någon, om jag hade någon att laga mat åt.«

Ändå är det mat det handlar om på Youtube, mest därför att – som han förklarar det – det råkade bli så när han började för tre år sedan. På samma sätt blev han programledare, för att det liksom bara blev så.

Han säger att han inte får tappa den där nyfikenheten för då är han körd, han hoppas att det är något som finns i honom, som inte försvinner.

– För om det försvinner, då finns det inte så mycket mer än en liten rödtott kvar. Så visst grubblar jag över att det ska ta slut. Jag har alltid varit nördig när det kommer till siffror.

Drömmarna om att bli journalist (eller regissör) fanns där tidigt och han har jobbat på både Aftonbladet och Expressen. När han kom hem från jobbet satt han och kollade hur bra artikeln han precis hade skrivit gick hem i läsarstugorna. Det är det han menar med siffror, och det där behovet finns kvar, varje avsnitt av Uppdrag: Mat bedöms av honom själv utifrån hur många som har tittat. Går det lite sämre jämfört med tidigare avsnitt, ja då har väl folk tröttnat.

– Det är nog det som driver mig, den där ångesten över att folk ska ledsna på mig. Den dagen kommer att komma, men man får ligga i så länge det funkar och är kul.

Avsnitten nu är snabba, tempot är högt, Youtubeformatet gör att tittarna lätt kan scrolla vidare om de inte gillar det de ser. Han blir ibland sugen på att få grotta ner sig i en enda person, kanske göra en dokumentär på en hel timme och berätta en historia och att få göra det lite långsammare, få in lite mer svärta.
- Mauri Hermundsson är nöjd med sin uppväxt i »antroposofmekkat«, men skulle inte vilja bo där nu.
Mauri Hermundsson är uppvuxen i Järna, utanför Södertälje och började sin journalistkarriär med att skriva om ishockeylaget Södertälje Sportklubb (SSK) för supportersajten Svenska Fans.

Supporter är han fortfarande men lite mer kluven till sporten än till exempel när han i augusti 2011 skrev, längtandes efter säsongsstarten, att han njöt av de där speciella stunderna. Som »att se ett skott avlossas, höra tystnaden som följer, innan ett euforiskt jubel lyfter Scaniarinkens tak. Det är sådana blixtrande ögonblick – mitt i ett sjudande nu – som etsar sig fast. Som på något sätt utvidgar nuet till total evighet. Det är just då som hockey är som bäst och fyfan vad jag längtar efter det«.

På ett fik tio år senare, nära hemmet på Söder, konstaterar Mauri att ishockey »är så jävla ute«. Egentligen svär han inte särskilt mycket när vi ses men hockey verkar ta fram svordomarna.

– Det är så deppigt. Fotboll har blivit coolt igen. Alla gillar fotboll, inte minst alla hipsters här. Men hockey är verkligen töntstämplat. Det känns lite trist.

Mauri funderar kring töntigt och coolt, menar att en sport som badminton visserligen är ute men att den är lite indie, lite alternativ, på ett »lite skönt sätt«.

Han som har stått på skridskor en enda gång i sitt liv, skrattar till och säger att hockey bara är töntigt och att det är synd. Han tror heller inte att det kommer att vända, att populariteten går i vågor och att ishockeyn snart är något det snackas om på gator och på torg.

– Hockeyn med sin dyra utrustning har blivit något slags överklass-sport, det förstör. En stor del av publiken är arbetarklass medan »alla« som utövar den är överklass, eller åtminstone rika killar från Huddinge.

Den matematiken, den snedfördelningen, gör att Mauri Hermundsson inte tycker att prognosen för ishockeyns framtid i Sverige ser särskilt god ut. Han tror att överklassen hellre tittar på och hellre följer golf och tennis. Det oroar honom.

– Jag gillar sporten. Men jag gillar inte att jag gillar den. Jag hade hellre hejat på någon som spelar badminton, det hade i alla fall sagt något spännande om mig. Det finns heller ingen som vill prata hockey med mig, jag är helt ensam om det på hela Södermalm.
- Legoknäck. Just nu är Mauri aktuell som programledare för Lego Masters.
- Lyxdejt. 2019 hade »Mustiga Mauri« som han kallar sig i sociala medier Zara Larsson som gäst på sin Youtube-kanal.
Tillbaka till Järna. Mauri beskriver samhället som mysigt och uppväxten som trevlig, men lägger till att han inte skulle vilja bo där nu. Det är lite instängt, menar han och det finns skillnader i hur han och Järna-borna ser på världen. Antroposofmekkat Järna är »lite anti-vetenskapligt på en massa olika områden«, som han uttrycker det.

– Det förstår jag inte varför man måste vara, anti-vetenskaplig. Men det var bra att växa upp där och jag tror att mångas bild av Järna är värre än hur det faktiskt är där. Allt som görs i Järna kommer tio år senare vara hippt på Södermalm.

Mauri Hermundsson ler med hela ansiktet när han slår fast att allt det som är hetast kring Nytorget, det har han redan sett när han växte upp. Det rör sig om företeelser, fenomen och trender, inte sällan mat på ett eller annat sätt, som surdegsbröd, syrade grönsaker, kombucha samt vegetarisk och vegansk mat, Men också om Birkenstock-sandaler. Det hade »alla« föräldrar i Järna. Nu är det skitcoolt på Södermalm, förklarar Mauri Hermundsson och ser skeptisk ut.

Pappa är från Island och hans mamma är från Tyskland. De är stolta över det han gör och ringer efter varje avsnitt för att berätta vad de tyckte var bra och dåligt. De båda är enligt Mauri Hermundsson »inne i Järna-grejen«. Uppväxten har gjort att han »nog har blivit lite mer åt andra hållet«.

– Särskilt när jag är med dem. Då är jag verkligen vetenskapens största vän. Jag tycker inte heller om när många håller med varandra i ett rum. Då kommer jag att opponera mig. Folk hatar det, att jag alltid ska vara tvärsemot.

Det finns något otäckt i när folk är helt överens, menar Mauri Hermundsson. Folk tror att hela världen tycker som de gör eftersom alla gör det i just den gruppen man befinner sig i.

– Då vill jag alltid vara emot. Så blir det väldigt mycket när jag är i Järna. Mina föräldrar är också mer religiösa, mer spirituellt lagda än jag är. Jag hade nog gärna varit sådan.

Hypokondrikern och den ständigt orolige Mauri Hermundsson flikar in, att om det hade funnits ett sätt att lura sig själv, då hade han nog gärna tagit den spiritiuella Järna-tabletten.

– Det hade gjort vissa saker enklare. Om man till exempel är rädd för döden, och bara bestämmer sig för att tro att det kommer att hända en massa skoj efteråt så har man i alla fall roligare här under tiden.

The post ”Mustiga Mauri” drivs av ångesten över att folk ska ledsna på honom appeared first on Fokus.
September 24, 2021
15:14
Skiten står en upp i halsen i ”1795”
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Inom barnlitteratur och -film har avföring sin etablerade plats. Böcker som Fisens liv, Bajs och fisar och den stinkande sanningen om matsmältningen, liksom Bajsboken och den efterföljande Bajsfilmen berättar pedagogiskt om vår relation till exkrementerna som lämnar vår kropp. Inom psykologin beskrev som bekant Freud den anala fasen, i ett- till treårsåldern, då barnet lär sig kontrollera sin tarmtömning, vilket ger barnet en stark lustkänsla.

Men varför vill en författare som riktar sig till vuxna sänka ner sina fiktiva hjältar i en rejäl bajshög? Så där så att de nästan drunknar i det? Fan vet. Frågan uppstår när jag läser tredje delen av Niklas Natt och Dags Bellman Noir-serie, i vilken varje titel är ett årtal. När han nu avslutar med 1795 får vi återigen möta palten Jean Michel »Mickel« Cardell och de båda detektivbröderna Emil och Cecil Winge.

När författaren sänker ner två av sina romanfigurer i den stora avskrädeshögen vid Flugmötet i Gamla stan (på platsen där Mälartorget ligger i dag) handlar det nog främst om att Flugmötet var en högst stinkande realitet år 1795. I slutet av 1700-talet var platsen den huvudsakliga avstjälpningsplatsen för sopor, latrin, gödsel och annat skräp i det som då kallades Staden mellan broarna, det vill säga Gamla stan. Namnet fick den förstås av det stora antal flugor som befolkade platsen. Det är historiska detaljer som detta som jag tror driver Niklas Natt och Dag. Den som läst någon av de föregående delarna i hans historiska crimetriologi (1793 eller 1794) vet att han vinnlägger sig om att skildra Stockholm så konkret och tidstypiskt som möjligt.

Det vimlar av beskrivningar av olika ställen i staden. Det går inte att föreställa sig någon av hans tre historiska romaner utan en oerhört grundlig och gedigen research. Niklas Natt och Dag har förmodligen ägnat veckor, månader – ja kanske år – böjd över gamla historiska skrifter för att inspireras i sin Stockholmsbeskrivning. Han vill så detaljerat som möjligt återge staden så som den såg ut i slutet av 1700-talet, så att läsaren förstår hur annorlunda den var mot dagens Stockholm. Det innefattar även vilket slags mat som serverades, var danstillställningar hölls och vilka byggnader som stod i centrum på den tiden. Niklas Natt och Dag har också skrivit ner sina berättelser på en ålderdomlig svenska, tänkt att imitera 1700-talssvenskan. Det är ett imponerande arbete och allt som oftast väldigt övertygande.

Men det finns också ett problem med det nitiska beskrivandet. Niklas Natt och Dag är besatt av att riva peruken av dåtiden. Det är som om han i var och varannan mening viftar med den pudrade peruken från någon av dåtidens adelsmän och skakar löss ur den för att visa hur extremt skitigt och fruktansvärt det var på den här tiden. Vilket det förmodligen var. Men efter tre delar på totalt cirka 1 400 sidor står smutsen och skiten en upp i halsen.

Det är väl för att understryka detta eländiga Fattigstockholm som han skickar ner två av sina romangestalter i den stinkande bajshögen vid Flugmötet, för att de nästan ska drunkna där och samtidigt visa på hur vidrigt det var i storstaden.

Möjligen tänker han sig också att de reser sig upp ur vilken skit som helst. Så är det ju även med huvudpersonen Mickel Cardell som vi inledde bekantskapen med då han i första delen 1793 vadade ut i den lilla stinkande insjön Fatburen för att bärga ett stympat lik.

Visst, det är en Bellman noir. En mörk skildring. Men smutsen tar överhanden, blir lite för spännande för författaren att skildra. Problemet är inte att jag är rädd för lite skit under naglarna när jag läser. Problemet är att dessa utvikningar i denna den tredje delen av trilogin tar för mycket syre från den nödvändiga handlingen.

Första delen i trilogin, 1793, träffade som en smocka med sitt oväntade tilltal och sin skruvade och extrema handling. Handlingen kretsade då kring det lik med avsågade armar och ben som Cardell drog upp ur Fatburen. Cardell och Cecil Winge utredde brottet – och Niklas Natt och Dag experimenterade med uppbruten kronologi och perspektivväxlingar som gav boken nerv och närvaro.

I del två, 1794, gjorde Niklas Natt och Dag en intressant avvikning i form av en utfärd till svenskkolonin Sankt Barthélemy i Västindien. Det var där vi läsare mötte den bestialiske Tycho Ceton som intrigerade sig till pengar och makt – samtidigt som han stod för ett grymt raffinerat mord som nog inte lämnade någon läsare oberörd. Allt för att imponera på det mystiska och mäktiga sällskapet Eumeniderna. Detta mord var vad som drev Mickel Cardell att inleda jakten på gärningsmannen. En jakt som nu alltså fortsätter in i sista delen av trilogin.

Men när författaren nu är framme vid vägs ände, känns det som att han glömt att fokusera på att även denna tredje del bör stå någorlunda stadigt på egna ben. Handlingen i 1795 bär inte riktigt på samma sätt som i föregångarna, vilka ändå går att läsa fristående från varandra. I denna tredje del handlar det mer om att samla trådarna som lagts ut tidigare och noggrant fläta ihop dem till en väv, där varje bifigur ska ges ett avslut. Författaren vill knyta ihop säcken. Visst glimrar det fortfarande till i skildringen och då och då påminns jag om den bok som tjänat som förebild: Umberto Ecos skickliga historiekriminalroman I rosens namn. Men oftare går det på tomgång.

Cardell och Emil Winge jagar fortfarande den ondskefulle Tycho Ceton, den utarmade änkan Anna Stina Knapp figurerar denna gång i utkanten av berättelsen (det visar sig så småningom att hon har en viktig funktion att fylla) och det hemlighetsfulla ordensällskapet Eumeniderna bedriver fortfarande backanaler där erotik och ond bråd död blandas. Den stympade kroppen som bar upp den spännande intrigen i 1793 och det blodsbestänkta bröllopsnattsmordet som var centralt i 1794 har en motsvarighet i 1795 där ett ritualmord arrangeras inför en lysten publik (jag ska inte avslöja mer än så) – men detta senare mord bär inte upp handlingen på samma sätt som de tidigare delarnas. Det skildras lite mer på rutin. Som om handlingen kräver ett mord – inte för att mordet bär handlingen. Det är en avgörande skillnad.

Det förefaller nästan som om Niklas Natt och Dag tröttnat på intrigen och valt att i stället lägga sitt krut på personerna och att de ska få ett avslut.

Så kan det säkert kännas när man ägnat åratal åt dem på skrivkammaren. Men för läsaren behövs det mer av intrig, mer av driv för att intresset ska hållas uppe.

Kanske är jag avtrubbad som läsare? Kräver jag mer och mer raffinerade mord när jag nu läst om de två förra? Nej. Det är inte dödsfallen i sig eller de detaljerade, stundtals brutalt utmålande beskrivningarna av dem, jag saknar. Utan just den kraft och det flöde de gav berättelsen i de båda första delarna. I 1795 är det två bifigurer vilka kortfattat introduceras som blir förövare och offer. De är inte särskilt centrala och vi får inte någon djupare förståelse för dem.

Det får vi dock desto mer av för romantrilogins verkliga huvudperson: Jean Michel »Mickel« Cardell. I den sista delen fortsätter han som nämnts sin jakt på den ondskefulle Tycho Ceton, men också på den försvunna änkan Anna Stina Knapp – som Cardell inte bara vill hjälpa så som han hjälper andra flickor och kvinnor i romantrilogin, i Knapps fall handlar det dessutom om kärlek.

1795 ger kanske ingen ny information om hur Cardell blev den han blev. Det vet vi redan från de tidigare delarna. Han är krigsveteranen som förlorade sin arm vid Svensksund och som sedan dess varit separationsvakt i Stockholm. Han är hårdare än sin avtagbara träarm och en riktig fighter. En yngre Clint Eastwood hade möjligen kunnat göra denna figur rättvisa på vita duken. Cardell tar och ger stryk med samma sammanbitna minspel – men i denna del får han faktiskt också använda det han har innanför sitt hårda kranium på ett sätt som vi inte sett i de två föregående romanerna. I dessa var det hela tiden bröderna Winge som stod för analysen och brottsutredningens mer teoretiska spår. Men såhär mot slutet av trilogin börjar alltså Cardell att lägga pusslet utan hjälp av någon annan. Han blir en tänkande varelse som vill ställa saker till rätta igen.

Sättet på vilket han hanterar det är en av den senaste romanens styrkor – och slutet är både brutalt, logiskt och förlåtande på samma gång. Det har Niklas Natt och Dag lyckats bra med.

Änkan Anna Stina Knapp, huvudperson i de tidigare böckerna, är hon försvunnen under en stor del av 1795, vilket är synd. Det hade varit spännande att följa hennes öde mer utförligt. Samtidigt är det logiskt – hon ska vara stum och nedtystad för att Cardell ska kunna söka efter henne i hela staden. När hon och Cardell sedan möts bjuder författaren på en av de finare knorrarna i hela berättelsen, vilket gottgör för hennes tidigare frånvaro.

Vad gäller språket så fortsätter Niklas Natt och Dag på den inslagna banan. Det duggar tätt av omständliga, arkaiska beskrivningar och möjligen har han skruvat språket ännu hårdare i denna avslutande del. Ibland gör det att läsningen stannar upp och det krävs ett omtag för att se vad det är han egentligen vill säga. Språket ställer sig, liksom den stora fascinationen för det smutsiga och groteska, lite i vägen för handling och fördjupning. Med det sagt är det samtidigt en enastående bedrift att få det att fungera – att göra en spännande berättelse rättvisa på ett så högtravande och konstnärligt språk.

The post Skiten står en upp i halsen i ”1795” appeared first on Fokus.
13:30
I hovrätten sal A pågick en fars
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Hovrätten för Västra Sverige huserar vid Göteborgs hamn i fastigheten Broströmia, i en annan tid koncernhögkvarter för den världsberömda redarfamiljen. Av pandemiskäl finns det endast några få mycket åtråvärda åhörarplatser.

Det gäller förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson. De kommande dagarna ska bjuda på flera överraskningar. De börjar redan på utsidan. Ett par aktivister från de påstått förtalades läger, som uppenbarligen är ovana vid domstolsförhandlingar, har släpat med sig egna sittmöbler. Säkerhetspersonal upplyser dem om att det inte är tillåtet att bära in möblemang i lokalerna.

För egen del är jag, liksom vid tingsrätten, biträde till min vän Soffans advokat, Allan Stutzinsky, och jag sitter nu återigen bokstavligt talat bredvid henne på den åtalades bänk.

Sakframställningar med presentation av skriftlig bevisning inleds i sal A. Ett tidigare pressmeddelande från Muslimska mänskliga rättighetskommittén – undertecknat av Fatima Doubakil, en av dem som anser sig förtalad – med krav på att omedelbart avskeda åklagare Agnetha Hilding Qvarnström efter att ett åtal ogillats i ett terrormål, visas på salens skärmar.

Kravet var bisarrt redan när det begav sig och den känslan förstärks än mer när det visas i en rättssal.

Hovrättens ledamöter håller vant och skickligt masken. Det är nog väl att Doubakils och Abdullahis åtal mot Soffan drivs av dem själva och inte av åklagare.

Doubakil och Abdullahi företräds av juridiska ombud från Folkets juristbyrå. De är en minst sagt udda konstellation som vid flera tillfällen får åthutningar av rätten för hur de driver processen. Folkets juristbyrå har för övrigt specialiserat sig på den pikanta kombinationen av hbtq-frågor och försvar av islamistiska intressen. Någon framgång rönte byrån tack och lov inte när den tidigare företrädde föreningen Sveriges unga muslimer i kampen om förlorade statsbidrag.

Kaffemaskinen i pausutrymmet tar kort och arbetar synnerligen långsamt. Det ropas ut att häktade ska passera där vi står. Tre män som handbojats vid breda läderbälten runt midjorna eskorteras förbi av vakter. Under rättegångens följande dagar ska synerna av häktade män i hovrättens utrymmen komma att skänka mig ett oväntat lugn. Eftersom det som utspelar sig i sal A närmast kan beskrivas som en fars påminner mig männen, som ser ut som elaka råskinn, nämligen om att hovrättens övriga salar ägnar sig åt det som medborgarna förväntar sig, grova brott.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp, som vittnade vid tingsrätten, är av oklara skäl kallad att höras på nytt i hovrätten, nu av motparten. Domaren tycks ha tröttnat när han bryter in under förhöret och förklarar för ombuden från juristbyrån att det saknar bäring i målet att Magnus Ranstorp är av en annan uppfattning än FN:s särskilda rapportör.

Och så rullar det på.

Professor Mattias Gardell, tillsynes hög av sin egen förträfflighet, ägnar sitt vittnesmål åt en föreläsning om den egna karriären och om rasismens historia. Klockan på väggen rör sig långsamt framåt. Hovrättens ledamöter är stoiska.

Lena Martinsson, professor i genusvetenskap, ägnar tid åt att upplysa om hur mycket forskningsanslag hon beviljats och ber om att få tillägga att konkurrensen varit mycket hård.

För den som har läst yttrandena i målet och tingsrättens dom är förhörens relevans obegriplig. Taktiken är att försöka vinna ett förtalsmål, där domstolen ska pröva endast några enskilda uttryck, med en arsenal av akademisk rappakalja. Det är en svårbegriplig taktik.

Underhållningsvärdet stiger efter att idéhistorikern Sven-Eric Liedman allvarsamt förklarat att »extremist« är ett bestämt begrepp som domstolen bör fastställa betydelsen av. Konfronterad med sina egna tweets där han pekar ur Annie Lööf som extremist skrattar han och förklarar att det är en stor skillnad på vad en person skriver på Twitter, som Liedman, och på en personlig blogg, som Soffan.

Ombudet från Folkets juristbyrå sitter närmast oavbrutet och hånflinar med stor öppen mun.

Nalin Pekgul, som vittnar till Soffans fördel, eskorteras in i salen av personskydd. Hon berättar om trakasserier och om hur hon har fruktat för sitt eget liv. Ombudet från Folkets juristbyrå, Silas Aliki Quezada, sitter närmast oavbrutet och hånflinar mot henne med stor öppen mun. Den sortens beteende har jag dessförinnan trott att endast de mest hänsynslösa brottslingarna ägnade sig åt i en rättssal. En blond kortklippt kvinna med näsring på åhörarplats roas även hon.

Så kan påstådda feministers lojalitet se ut.

Föreställningen kommer så till sitt slut. Och dagen efter kan även hovrättens sal A upplåtas till det den är avsedd för.

Läs mer: ”Handlar om att bryta ner kritiker”

The post I hovrätten sal A pågick en fars appeared first on Fokus.
11:30
Japans magnetsvävare hotar spåra ur
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Japans stolta planer på att bygga världens längsta bana för magnetsvävare har stött på patrull.

Om banan blir färdig kommer sträckan på cirka 35 mil mellan storstäderna Tokyo och Nagoya att avverkas på 40 minuter, större delen i tunnlar djupt nere i urberget.

Enligt plan skulle banan öppna 2027, men just nu står bygget för motsvarande 700 miljarder svenska kronor stilla. En länsguvernör ungefär halvvägs efter sträckan hotar med veto eftersom han menar att banan skulle skada vattenförsörjningen.

Helt still är inte tåget. Testbanan som öppnade 2003 används dagligen för att fintrimma tekniken och slå nya hastighetsrekord.

Har man tur kan man komma över en biljett i den dagliga utlottningen.

Den aerodynamiska magnetsvävaren med sin karaktäristiska utdragna nos glider in på perrongen och stannar ljudlöst. Dörrslussarna öppnas med ett väsande och vi – ett femtiotal utvalda passagerare letar upp våra platser. Med ett välkomnande »Konnichi wa« bjuds vi ombord av tågvärdinnan i oklanderlig uniform.

Några snabba instruktioner från tågvärdinnan om att vi inte ska lämna våra platser under färd, och så är vi på väg.

Upp till 160 km i timmen rullar tåget på gummihjul. Man känner skarvarna mellan betongfundamenten. Men så, alldeles omärkligt och utan att vi kan se det, fälls hjulen upp och magnetkrafterna tar över.

Accelerationen är imponerande. På en dryg halvminut är vi uppe i 500 km/h. Till synes utan ansträngning. Frånvaron av vrålande motorer och gnisslande hjul gör upplevelsen sublim. Bara en lätt kraft som gör att man trycks bakåt mot ryggstödet nästan omärkligt.

I vagnen sprider sig en andäktig stämning. Tittar man ut så ser man absolut ingenting. Bara mörker. Vi flyger fram i en tunnel djupt inne i de japanska alperna.

Man kan följa hastigheten på en tv-monitor i taket. Tåget har en kamera monterad längst fram i nosen.

Och så, nästan lika omärkligt som vi accelererade, börjar vi sakta in. Efter några sekunder känns det som att vi står stilla och jag är beredd att resa mig och kliva av tills en blick på hastighetsmätaren på väggen visar att vi fortfarande färdas i 230 km/h.

»Fantastiskt – det här är framtidens Shinkansentåg,« säger en pojke och strålar med hela ansiktet. Och bortsett från tv-skärmarna i taket skiljer sig interiören inte nämnvärt från snabbtåget Shinkansen som debuterade i samband med olympiaden i Tokyo 1964, för 57 år sedan. Shinkansen täcker nu större delen av Japan – landet som alltid varit en föregångare i världen när det gäller tåg.

Svävartågens teknik är egentligen rätt enkel och alla som testat att hålla två magneter mot varandra vet att i vissa lägen så dras magneterna mot varandra och i andra så stöter de bort.

Man kan föreställa sig att tåget är en magnet och banan är en annan. Genom att snabbt alternera den elektriska strömmen dras tåget framåt av magnetkrafterna.

Plus- och minuspoler attraherar alternativt repellerar varandra och får oss att sväva fram en decimeter ovanför betongbanan. I fysisk mening flyger vi.

Man kan frestas att kalla ekipaget för lok, men eftersom magnettåget saknar motor i konventionell mening så stämmer det inte riktigt.

Vagnen i sig liknar inget annat. Om man tänker sig en gigantisk delfin, eller ännu hellre ett 28 meter långt näbbdjur kommer man nära, näbben utgör mer än hälften, femton meter, av vagnen.

Designen kommer sig av de extremt höga kraven på aerodynamik och stabilitet – med en fri gång på en decimeter och en hastighet på dryga 500 kilometer i timmen finns ytterst lite utrymme för krängningar.

Japan Rail tog patent på sin lösning för mer än 50 år sedan, men trots att kunskaperna och entusiasmen funnits har kostnaderna avskräckt. Två miljarder kronor per kilometer är mycket pengar, i synnerhet om man betänker att Japans befolkning minskar och det inte saknas alternativ på sträckan som är en av de mest trafikerade i världen.

I alla fall tog JR Central efter många om och men 2004 beslutet att bygga banan. Ivrigt påhejade av statliga byråkrater och politiker inom det styrande Liberaldemokratiska partiet som såg en chans till en ny japansk exportsucce.

Allt var frid och fröjd fram till det att Shizuokas länsguvernör Heita Kawakatsu 2017 drog i nödbromsen. Enligt uppgift var det oro över att tunnlarna skulle störa vattenförsörjningen som gjorde att Kawakatsu reagerade. Hans belackare, bland dem ledningen för JR Central, menar dock att vattenfrågan redan är löst och att det egentliga skälet till motståndet är att Kawakatsu är upprörd över att Shizuoka inte fått en egen station på den nuvarande sträckningen. Tåget kommer att susa förbi.
Tar täten. Kina leder just nu utvecklingen av så kallade maglev.
Trots att Japan var tidigt ute med Maglev-tekniken så var det Kina som blev först med en kommersiell linje. 2002 invigdes en bana mellan Shanghais flygplats och de centrala delarna av staden. Men höga biljettpriser har gjort att banan inte blivit den succé de ansvariga hoppades på.

I Tyskland har planerade magnettågbanor skrotats efter en dödsolycka 2006 och i nuläget är det egentligen bara i Japan som man satsar på systemet. Förhoppningar finns som sagt om att kunnandet som byggs upp så småningom ska bli en ny japansk exportframgång. Japanska premiärministrar har därför ofta maglev-folk med sig när de åker på officiellt besök till andra länder.

En av de sträckningar det ofta talas om är den mellan New York och Washington på USA:s östkust. Beräkningar har visat att restiden skulle halveras och projektet i sig skulle generera tusentals nya jobb. Men också här avskräcker kostnaderna. Maglev är dyrare än konventionella snabbtåg, dessutom drar de supraledande magneterna enorma mängder elektricitet.

Så inom överskådlig tid är det till Japan som entusiasterna får ta sig. Nyligen sattes ett nytt hastighetsrekord – 605 kilometer i timmen – i en tunnel inne i det japanska urberget.

The post Japans magnetsvävare hotar spåra ur appeared first on Fokus.
8:30
Många barn i kläm med S friskoleförslag
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Tänk er 263 802 barn som skriker »Ropen skalla – skolbänk åt alla!«. De har gått i förskola eller skola som drivits i bolagsform, vilket Socialdemokraterna vill förbjuda.

I ärlighetens namn vill partiet inte förbjuda bolag, bara vinstuttag. Kanske har Anna Ekström sneglat på den klassiska SSU-motionen som inte ville förbjuda Hemglass – bara tutan.

I aktiebolagslagens tredje kapitel, paragraf 3 sägs: »Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.«

Det är mycket ovanligt, för själva meningen med föreningen är ju att satsat kapital ska ge avkastning. Ungefär som vi vill att de pengar staten tar från arbetsgivarna till vår pension ska satsas så att de växer. Kapitalism, skulle Marx ha sagt.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke konstaterar kort att S-förslaget är ett förbud mot företag. Då kör det ihop sig för kommunerna, som fick skolan i knät av Göran Persson (S) 1989. I siffror:

Förra skolåret gick 100 954 elever i någon av de 438 privatdrivna gymnasieskolorna, 167 372 elever i fristående grundskola och 107 674 barn i fristående förskola. 376 000 barn vars föräldrar valt bort kommunens skolor.

Av dessa gymnasier drevs 390 som aktiebolag, 13 av föreningar och 35 av stiftelser. Av grundskolorna var 524 aktiebolag, 238 drevs av föreningar och 94 av stiftelser. 1 168 förskolor drevs som aktie- eller handelsbolag, 1 576 av övriga föreningsformer och 15 av fysiska personer. Av de 376 000 elever som valt bort kommunen gick 112 198 i skolor som inte var bolag.

Övriga 263 802 blir kommunens ansvar när Anna Ekström stängt bolagen. Plus lokalerna som kommunen måste ta över.

Eller är det bara ett fett bete till Vänsterpartiet inför budgetomröstningen?

The post Många barn i kläm med S friskoleförslag appeared first on Fokus.
September 23, 2021
15:27
Ett folk måste ha demokratin i själ och hjärta
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I Fokus kunde läsarna nyligen ta del av Frida Strannes magistrala genomgång av USA:s utrikespolitiska haverier (nr 36/2021). Hon visade att katastrofen i Afghanistan inte var någon tillfällighet, utan konsekvensen av ett systemfel. Jag skulle vilja tillägga att det är en följd av att amerikanerna missförstått världen, något som i sin tur bottnar i att de glömt bort sin egen historia.

USA har sagt sig använda militärmakt för att försöka göra världen säkrare och friare. Men det visar sig att hemliga operationer, storskaliga invasioner, politiska lönnmord och oönskade militärbaser inte åstadkommer detta. Istället destabiliserar de både länder och regioner.

Faktum är att nästan inga av de länder som USA opererat i med dessa medel har rört sig i demokratisk riktning. Kronan på detta misslyckade verk är Afghanistan. Trots 20 års insatser, hundratusentals soldater och 946 miljarder dollar styrs landet i dag av högst odemokratiska talibaner.

Lärdomen av detta är att demokratier inte skapas uppifrån och ner, utan växer nerifrån och upp. Vi i väst agerar ofta som om demokrati är människans naturtillstånd. Att det uppstår av sig själv, bara vi kastar ut auktoritära regimer och inför fria val. Men så är det inte – och det var inte heller så demokratin växte fram i vare sig USA eller Sverige.

På 1830-talet korsade den franske filosofen Alexis de Tocqueville Atlanten för att försöka förstå vad som gjort den amerikanska demokratin möjlig. I Frankrike hade man ju försökt, men revolutionerna tog som bekant en ände med förskräckelse.

Sin första uppenbarelse fick Tocqueville när han klev av båten och mötte New Yorks guvernör, som hälsade honom med en rejäl handskakning. Inga snirkliga bugningar eller hederstitlar, som vid det franska hovet. Han upptäckte då att USA inte bara hade ett annat statsskick än Frankrike, utan att det var en annan kultur.

En tysk emigrant förklarade saken närmare. Européernas problem var, sa han, att de trodde att en demokrati skapades bara genom att man sammankallade en kongress. Nej, ett folk måste ha demokratin i sin själ och hjärta. Så var det i USA: »Republiken är över allt, på gatorna lika mycket som i kongressen.«

USA:s republik vilade alltså på en demokratisk kultur. Amerikanarna var aktiva medborgare och idoga föreningsmänniskor och integrerade på så sätt demokratins ordningar och värderingar i sina liv.

Samma mönster syns om vi vänder blicken mot Sverige. Allmän rösträtt förverkligades för precis hundra år sedan, men demokrati i Sverige är äldre än så. Den första demokratiska föreningen i vårt land var baptistförsamlingen i Vallersvik, som grundades år 1848. Här hade alla medlemmar – män såväl som kvinnor – en röst.

Vallersvik var startskottet för den myriad av föreningar, församlingar och loger som växte fram över Sverige. Långsamt stöpte dessa om kulturen, och nedströms från den ligger som bekant politiken. Till slut fick vi ett demokratiskt statsskick, men resan dit var drygt 70 år lång.

Först en demokratisk kultur, sedan ett demokratiskt statsskick – det var alltså ordningen när demokratin i väst växte fram. Men det är inte så USA agerat utrikespolitiskt. Tvärtom har man försökt införa demokrati uppifrån och ner: Sammankallat parlament utan att det funnits demokrati på gatorna, torgen och i byarna.

Det har man gjort för att man har ignorerat sin egen historia. Priset för att glömma vem man är och var man kommer ifrån är alltid högt.

The post Ett folk måste ha demokratin i själ och hjärta appeared first on Fokus.
13:37
Veckans nyhetsquiz: Vilket var lagförslaget?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Nyhetsquiz vecka 38 Vässa geniknölarna! Nu kör vi!
Fråga 1 av 7
14% Vilket parti?Extravalet i Kanada ledde till knapp seger för sittande premiärministern Justin Trudeau. Vilket parti representerar han? Konservativa partiet (CON) Nya demokratiska partiet (NDP) De Liberala (LIB) Nästa fråga Vilken roll?Skådespelaren Anders Larsson, verksam i Finland och Sverige, har gått bort i en ålder av 68 år. Vilken roll hade han i SVT:s långkörare Rederiet? Jussi Tola Malte Eriksson Viggo Strieber Nästa fråga Vilket år?Bokmässan, Nordens största kulturevenemang, drar igång nu i Göteborg. Vilket var mässans första år? 1990 1985 2000 Nästa fråga Vilket land?Sverige har haft en kylig relation till ett annat land sedan 2014. I veckan inleddes dock formella samtal mellan de båda utrikeministrarna. Vilket är landet? Israel Belarus Syrien Nästa fråga Vilken ö?Spanien har drabbats av ett stort vulkanutbrott. På vilken ö? Fuenteventura La Palma Lanzarote Nästa fråga Vilken skådespelare?Storslam för Netflixserien The Crown på Emmygalan. Vad heter skådespelaren som belönades för sin roll som prins Charles? Tobias Menzies Dominic West Josh O'Connor Nästa fråga Vilket lagförslag?Socialdemokraterna kommer att lansera förslag till ett omdiskuterat lagförslag på sin kongress. Vad handlar det om? Föräldraveckan Förbud mot vinstuttag i skolor Förbud mot e-sparkcyklar NameDetta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat. Se ditt slutresultat document.addEventListener( 'DOMContentLoaded', function($){gformInitSpinner( 27, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery('#gform_ajax_frame_27').on('load',function(){var contents = jQuery(this).contents().find('*').html();var is_postback = contents.indexOf('GF_AJAX_POSTBACK') >= 0;if(!is_postback){return;}var form_content = jQuery(this).contents().find('#gform_wrapper_27');var is_confirmation = jQuery(this).contents().find('#gform_confirmation_wrapper_27').length > 0;var is_redirect = contents.indexOf('gformRedirect(){') >= 0;var is_form = form_content.length > 0 && ! is_redirect && ! is_confirmation;var mt = parseInt(jQuery('html').css('margin-top'), 10) + parseInt(jQuery('body').css('margin-top'), 10) + 100;if(is_form){jQuery('#gform_wrapper_27').html(form_content.html());if(form_content.hasClass('gform_validation_error')){jQuery('#gform_wrapper_27').addClass('gform_validation_error');} else {jQuery('#gform_wrapper_27').removeClass('gform_validation_error');}setTimeout( function() { /* delay the scroll by 50 milliseconds to fix a bug in chrome */ jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gform_wrapper_27').offset().top - mt); }, 50 );if(window['gformInitDatepicker']) {gformInitDatepicker();}if(window['gformInitPriceFields']) {gformInitPriceFields();}var current_page = jQuery('#gform_source_page_number_27').val();gformInitSpinner( 27, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery(document).trigger('gform_page_loaded', [27, current_page]);window['gf_submitting_27'] = false;}else if(!is_redirect){var confirmation_content = jQuery(this).contents().find('.GF_AJAX_POSTBACK').html();if(!confirmation_content){confirmation_content = contents;}setTimeout(function(){jQuery('#gform_wrapper_27').replaceWith(confirmation_content);jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gf_27').offset().top - mt);jQuery(document).trigger('gform_confirmation_loaded', [27]);window['gf_submitting_27'] = false;wp.a11y.speak(jQuery('#gform_confirmation_message_27').text());}, 50);}else{jQuery('#gform_27').append(contents);if(window['gformRedirect']) {gformRedirect();}}jQuery(document).trigger('gform_post_render', [27, current_page]);} );} );
The post Veckans nyhetsquiz: Vilket var lagförslaget? appeared first on Fokus.
12:00
Var sjätte svensk är en knäppgök
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det som mäts blir gjort, brukar det heta. Vi får väl se hur det är med den saken när det gäller vaccinpass. Opinionsinstitutet Novus har i alla fall kartlagt åt Fokus hur svenska folket ställer sig till krav på sådana. Alltså bevis på att man är vaccinerad för att få tillträde till restauranger, biografer, sportevenemang med mera. Resultatet är uppmuntrande. Närmare åtta av tio tycker att ett sådant krav är rimligt. Med tanke på att vi svenskar vanligen beskrivs som både rationella och fyllda av tillit till omgivningen är väl en sådan pragmatisk inställning egentligen inte ägnad att förvåna. Ytterst handlar det trots allt om en önskan att livet ska återgå till det normala nu när pandemins effekter klingar av.

Nej, det som får mig att studsa till är snarare att 15 procent av de svarande anser att det vore fel av krögare, idrottsklubbar, teatrar och konsertarrangörer att kräva att de som frivilligt tränger ihop sig på en liten yta ska vara vaccinerade. Är var sjätte svensk en knäppgök? Och, egentligen ännu intressantare, hur tänker de?

Att det ska vara frivilligt att vaccinera sig är förstås bortom diskussion. Det står till och med i grundlagen. Men därav följer knappast att den som väljer att avstå sprutan ska ha samma möjlighet som en besprutad att gå exempelvis på det hett emotsedda fotbollsderbyt mellan AIK och Djurgården nästa helg. Eller, för den delen, att ta ett glas alkoholfritt på puben efteråt.

Jag ser en parallell till de amerikaner som – med hänvisning till ett rätt vagt formulerat tillägg i konstitutionen – anser det vara en mänsklig rättighet att gå omkring beväpnad. Till och med sådana frihetstörstande själar finner sig i att lämna ifrån sig pistolen innan de bordar ett plan eller går in i en federal byggnad.

Varje restauratör, flygbolag eller hotellägare har förstås rätt att själv ställa krav på sina gäster för att kunna garantera allas trevnad och säkerhet. Om jag vore klubbdirektör i AIK – vilket jag är tacksam för att jag slipper, och det ska fansen också vara – skulle jag inte tveka en sekund att kräva vaccinpass av supportrarna på Friends Arena nästa helg.

The post Var sjätte svensk är en knäppgök appeared first on Fokus.
10:00
Svenskarnas dom: Vaccinpass, ja tack!
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Frågan om vaccinpass i Sverige har väckt het debatt på senare tid. Många länder trycker på i frågan och idrottsklubbar, teatrar och andra arrangörer av stora evenemang vill använda pass för att kunna ta in fler åskådare.

Frågan delar riksdagen politiskt. Det enda partiet som säger kategoriskt nej till vaccinpass är Vänsterpartiet.

– Det är lätt att säga att vi vill ha covidpass överallt, men det måste ju också finnas någon slags fakta att utgå ifrån. Och vi tycker inte riktigt att vi har den. Man måste också fundera på om detta kan innebära att vi går vidare med andra vaccinationer också om man klubbar det här i riksdagen, sa Vänsterpartiets socialpolitiska talesperson Karin Rågsjö till SVT nyligen.

Övriga partier är positiva i varierande grad eller har inte tagit ställning i frågan. Nu kan dock Fokus tillsammans med opinionsinstitutet Novus visa att det finns ett stort stöd för vaccinpass hos svenska folket, både när det handlar om stora evenemang och om arbetsgivaren ska ha rätt att kräva vaccinpass av de anställda.

Inte mindre än 78 procent av svenskarna anser att det vore rätt att kräva bevis på vaccinering för tillträde till offentliga tillställningar som till exempel restauranger och biografer. Knappt en av sex, femton procent, anser att det vore fel. Sju procent svarar »vet ej«.

– Svenskarna vill öppna samhället, det är vad det här handlar om. Tilltron till vaccination är hög och viljan att kunna vara trygg i det offentliga rummet ligger bakom, säger Torbjörn Sjöström, vd på Novus, om undersökningsresultatet.

Störst är stödet för vaccinpass vid offentliga tillställningar bland dem som är över 50 år. Där vill 85 procent av de tillfrågade ha vaccinpass.

Stödet för att kunna kräva vaccinbevis är högt hos sympatisörer till alla riksdagspartier. Högst är det bland Centerpartiets och Socialdemokraternas väljare, 88 respektive 87 procent. Lägst hos Sverigedemokraternas väljare, 67 procent.

Fokus/Novus frågade även om arbetsgivaren bör ha rätt att kräva att anställda är vaccinerade mot covid-19 för att få arbeta. Detta är inte tillåtet i dag enligt lagen, men även här anser en majoritet av de tillfrågade att arbetsgivare bör ha den rätten. Dock inte lika stor majoritet som i frågan om vaccinpassen. 59 procent vill ge arbetsgivaren den rätten medan 30 procent svarade nej (och 12 procent svarade »vet ej«). Även här är stödet för vaccinationskrav större bland äldre än bland yngre. Men i alla åldersgrupper förutom 30–49 år är det en klar majoritet som anser att arbetsgivaren bör kunna kräva vaccinering av sina anställda. Moderaternas väljare är mest positiva till idén medan Centerpartiets väljare är mer skeptiska.

Torbjörn Sjöström tror att resultatet beror på att många är trötta på antivaccinationsrörelsen och även på restriktionerna. Eftersom en övervägande majoritet är positiv till vaccinet vill man inte behöva ha en debatt om vaccin och därmed kan man också tänka sig att ge arbetsgivaren det här verktyget, menar Torbjörn Sjöström.

– Det tror jag är förklaringen bakom. Man vill inte ha den här dumma diskussionen i det offentliga rummet.

Vaccinpass har införts i bland annat Tyskland och Frankrike. Totalt handlar det om ett dussintal europeiska länder som har krav på vaccinpass i olika hög utsträckning. I vissa länder kan ett negativt pcr-test ersätta vaccinationsbeviset.

Läs mer: Grundlagsbrott av arbetsgivaren att kräva vaccin

The post Svenskarnas dom: Vaccinpass, ja tack! appeared first on Fokus.
August 29, 2021
8:30
Sverige i Mali – en insats utan exit-strategi
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

700 mil från Afghanistan dammar sanden efter militärfordonen med fladdrande FN-fanor på Timbuktus gator i norra Mali. Det är förmiddag och temperaturen har stigit till 45 grader. Bland brokiga lerhus passerar konvojen platsen där en självmordsbombare en dryg vecka tidigare sprängt sig själv till döds i en riktad attack mot svenska soldater som befann sig på några meters avstånd. Vid den här tidpunkten, 2016, var det en av få incidenter som svenskarna var direkt inblandade i sedan de kom till Mali 2014.

Under vistelsen 2016 svarade en svensk soldat på frågan om varför han trodde att regeringen skickat svensk trupp till den fredsbevarande insatsen Minusma i Mali.

»Säkerhetsrådet, jag tror att mycket baseras på det. Att man vill ha folk ute men samtidigt vill man inte ha något nytt Afghanistan där det var för stora risker där det smällde mycket. Utan att jinxa Mali-insatsen så har det varit ganska lugnt för vår del hittills«, svarade han då, i en artikel i Café.

Det har nu gått snart fem år sedan händelsen i Timbuktu och den svenske soldatens svar. Sverige fick en plats i FN:s säkerhetsråd. Attackerna mot svenska soldater liksom mot all FN-personal har hela tiden ökat, det säkerhetspolitiska läget i Mali försämrats och FN-insatsens uppdrag försvårats. Det svenska truppbidraget – som tillsammans med ett 60-tal länder ingår i den fredsstabiliserande FN-insatsen Minusma – har sedan dess lämnat Timbuktu i norr för det hårt drabbade Gao i öst.

Bara under det senaste året har två militärkupper ägt rum, landet är inne på sin tredje president – en juntaledare – och sin femte regering.

13 000 FN-soldater

Sedan Malis självständighet 1959 har tuaregerna i norr kämpat för att bli integrerade i regionens ekonomiska utveckling. Under tidigt 2010-tal gjorde de uppror, allierade sig med terrorgruppen Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) och ockuperade de tre största städerna i norra Mali.

2013 skickade Frankrike 2 500 marksoldater och fredsbevarare till Mali, ett fredsavtal mellan maliska regeringen och rebellformationerna slöts.

2013 beslutade FN att skicka fredsbevarande trupper till Mali under uppdragsnamnet United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (Minusma) med 13 000 soldater.

Ett nytt fredsavtal skrevs 2015. Det har fortfarande inte implementeras.

Utvecklingen i Mali går åt fel håll trots närvaron av 13 000 fredsbevarare och stora bistånd. I december 2020 beslutade Sveriges regering om två miljarder kronor till Mali 2021–2025, vilket gör Mali till ett av de största mottagarländerna för svenskt bistånd.

Landet befinner sig mitt i en väpnad konflikt där FN-insatsen ständigt attackeras av islamistiska terrorgrupperingar och där FN-soldaterna själva utgör en måltavla. I skrivande stund har ingen svensk soldat stupat, men flera skadades lindrigt så sent som i april när deras fordon träffades av en vägbomb.

Till skillnad från Afghanistaninsatsen som leddes av Nato, har FN varken mandat eller resurser för att bemöta asymmetriska hot. Missionen är den blodigaste i FN:s historia med minst 145 stupade soldater.

– Ett stort problem är att fredsavtalet som skrevs 2015 fortfarande inte är implementerat. FN har som del i mandatet att stödja avtalet men det görs med väldigt begränsade framsteg, säger Diana Janse, Senior Fellow på tankesmedjan Frivärld och tidigare Sveriges ambassadör i Mali till mars 2021.

Hon menar att det inte finns tillräckligt med politiskt driv för att implementera avtalet.

– Jag tror att det är väldigt svårt att uppnå varaktiga resultat utan ett starkt lokalt ägarskap och ledarskap som driver reformer med förändringsvilja. Det saknades i Afghanistan och det saknas i Mali. I stället för att leverera service till medborgarna och implementera fredsavtalet så har man sysslat med maktstrider och militärkupper, säger hon.

Janse beskriver FN-insatsen Minusma som en krockkudde: att den fungerar i sådan mån att det inte raskt och drastiskt ska bli väldigt mycket sämre i landet.

– Insatsens blotta existens har en stabiliserande effekt i Mali och de svenskar som jobbar där gör ett fantastiskt jobb, givet förutsättningarna som bjuds, säger hon.

Men målsättningen att understödja och implementera fredsavtalet liksom att skydda civilbefolkningen – som är en del av målsättningen inom ramen för det svenska truppbidraget till Minusma – fungerar marginellt, enligt Janse.

– Mali är tre gånger så stort som Sverige, infrastrukturen är dålig och det är svårt att räcka till. Säkerhetsmässigt är det svårt att röra sig, klimatet är svårt och väderleken sliter hårt både på mannar och utrustning.

I ljuset av Afghanistan är det en rimlig fråga, menar hon, om målen som Sverige sätter upp för de militära engagemangen i internationella insatser, är realistiska.

– Frånkopplingen mellan verklighet och målformulering är påtaglig i Afghanistan och har varit det hela tiden och är det i Mali också.

Varför är Sverige fortfarande i Mali, tror du?

– FN-insatsen har sin upprinnelse i ambitionen att Sverige ville ha en plats i FN:s säkerhetsråd, samtidigt som det var länge sedan som Sverige hade en FN-trupp. Sedan har vi blivit kvar längre än vad som från början var tänkt. Men fortfarande finns ingen exit-strategi, säger Diana Janse.

Vid sidan av Minusma pågår den franskledda insatsen Barkhane, där den multinationella specialförbandsstyrkan Task Force Takuba ingår, och där Sverige sedan februari 2021 ingår med en helikopterburen snabbinsatsstyrka om cirka 150 soldater.

Efter Brexit har maktbalansen inom EU skiftat och Frankrikes inflytande och tyngd inom EU-samarbetet ökat. Det har gjort, menar Diana Janse, att flera länder, däribland Sverige, blivit mer villiga att räcka Frankrike en hjälpande hand för att främja säkerhet i regionen.

Mali och hela Västafrika har alltid varit viktigt för Frankrike som tidigare kolonialmakt, och landet vill gärna behålla politiskt, ekonomiskt och kulturellt inflytande där, vilket Diana Janse tidigare diskuterat i rapporten »Vid vägs ände – en plan B för Sveriges engagemang i Mali.«

– Något förenklat kan man sammanfatta det som att Mali har blivit viktigt för Sverige då Mali är viktigt för Frankrike, och Frankrike är viktigt för Sverige, säger Janse.

Hur länge bör Sverige stanna i Mali, och till vilken nytta?

– Det är inte för oss att rädda Mali, det är upp till malierna att rädda Mali. Vi kan stötta, stödja och finansiera men Mali är ett suveränt land. Med Afghanistan-facit i hand tror jag vi ska vara medvetna om de begränsningar även en storskalig intervention har, de goda intentionerna till trots.

The post Sverige i Mali – en insats utan exit-strategi appeared first on Fokus.
August 28, 2021
15:00
Skulden kan placeras nära Birgitta Dahl
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Fonden är ett gäng gubbar i likadana kostymer. De har stora magar och tunga ögonlock och ingen behöver berätta att det är de som är skurkarna i sagan, för vi har hört den en miljon gånger förut. Farbröderna är nedlåtande av gammal vana och styrs av fördomar, rädslor och kyligt egenintresse. Hon däremot, den unga och uppstudsiga, drivs bara av rättvisepatos och sanningskärlek. När hon kommer i bild spelas tuff gitarrmusik, hon har kort kjol och hakan i vädret och är där för att berätta hur det egentligen ligger till.

SVT-dokumentären Birgitta Dahls heliga vrede (på SVT Play) känns inte ny. För 1968 fick Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna och Monica Zetterlund sjöng på deras valvaka. Hjälteporträtten från den här perioden är lättproducerade, alla arkivbilder är snygga, kändisarna är coola och alla coola är vänster. Birgitta Dahl är både stridbar och sval och precis i rätt tid, hon har vita knästrumpor till sin lilla klänning.

När den unga Birgitta Dahl blir riksdagsledamot driver hon förbud mot barn-aga och våldtäkt inom äktenskapet, frågor som ingen nutida dokumentärfilmare behöver lägga energi på att problematisera. Slutsatserna är enkla: det som var radikalt då är självklart nu. Någon gubbe sväljer cigarren och de kaxiga och kortkorta vinner såklart, gitarrmusik på det.

Jag förstår varför den här historien hålls fram, ännu en gång. Inte bara för att Birgitta Dahls 33 år i riksdagen är imponerande, utan för att dynamiken kring hennes liv är en tacksam trop. Det är ett Sverige som ändå går att känna igen, kisar man kan man nästan lura sig att det liknar vår tid. Men allt är mindre komplicerat där, där finns bara bakåt eller framåt, bigotteri eller progg.

Och det är ju svårt att inte känna en grundläggande respekt för dem, kvinnorna som »banade väg«, som det heter. Birgitta Dahl ammade i riksdagen och använde sig själv som exempel på hur arbetsmarknaden måste anpassa sig efter mödrars villkor. Jag har själv behövt göra liknande saker på mina jobb, jag känner ett naturligt släktskap. Men Birgitta Dahls ideologiska självsäkerhet irriterar mig. För den heliga vrede och de radikala ideal som hon oförblommerat stoltserar med, är också det som är roten till problem som drabbat många årskullar långt efter hennes.

SVT Doku har också sänt fotografen Lauren Greenfields dokumentärer. Greenfield är kvinna i generationen under Dahl, som kanske bättre än någon annan lyckas berätta vad som är problemet 1900-talsindividualism. Hon har gjort filmer om folk på ätstörningskliniker och i porrbranschen, dömda ekobrottslingar och de som gick i konkurs när de byggde USA:s största privatbostad, de vars strävanden tagit ifrån dem allt. I Generation Wealth (2018) behandlar hon sin egen karriärism, att hon lämnat sina barn för att åka jorden runt och filma. Det är ett kritiskt porträtt, långt ifrån ropen skalla, daghem åt alla.

Även The Swedish Theory of Love (2015) har gått bland SVT:s dokumentärer. Filmen beskriver de ofrivilligt barnlösa och de kroniskt ensamma, de som lever utan socialt sammanhang och de som dör utan att det märks förrän de börjar lukta. Ett jämställdhetspolitiskt tal som Palme höll på tidigt sjuttiotal pratar Birgitta Dahl om som en seger – i The Swedish Theory of Love markerar samma tal början på ett storskaligt befolkningsexperiment med oklar hypotes. Där resultatet är samma akuta strukturella kärleksbrist som Michel Houellebecq beskriver i Serotonin (2019).

Missförstå mig inte, det är inte så att Birgitta Dahls förslag om kondomautomater på studentkorridorer i sig dödade romantiken. Det är inte bristen på aga som gör unga människor förlamade av ansvaret i att behöva uppfinna sig själva från grunden och det fungerar inte på det sätt att emancipationen är ensamt ansvarig för en tom, materialistisk kultur och tynande institutioner.

Nej, vi har inte proggerans enkla dikotomier att luta oss mot. Våra problem kommer av alternativkostnader som är svåra att räkna på, konsekvenser som drabbar först generationen därpå, gradvisa uppluckringar och normförflyttningar som knappt går att kvantifiera eller jämföra över huvud taget. Lösningen är oklar, de politiska ideologierna är nedmonterade till ekonomiska teorier, vad som ska ge människor lycka verkar vara något helt annat, och mycket längre bort.

Nej, allt det här är inte Birgitta Dahls fel, hon var ju bara ett av många barn av sin tid. Men om skulden ska placeras någonstans är det nog där i närheten. För de som inte fattar hur det är egentligen är, är inte bara tjocka farbröder i kostym.

The post Skulden kan placeras nära Birgitta Dahl appeared first on Fokus.
8:30
»Jag kallades rasist, fascist, Sverigedemokrat«
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Jag har en gång skakat hand med Ann Heberlein på Expressens kulturredaktion, där vi båda var medarbetare. Hon var gulhårig, rödläppad och artig. Senare minns jag när hon gav ut Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2008) och hur tidningens dåvarande kulturchef Björn Wiman satt och klickfrustade av glädje över denna skakande men magnifika bekännelsebok om Heberleins bipolära belägenhet … för hon var ju liksom vår!

Senare fnissades det förskräckt, bland andra personer på redaktionen, som till skillnad från mig hade Twitter. Heberlein påstods där ha exploderat i en vild förälskelse med en känd journalist som svarade henne på samma eldfängda vis. Allt inför öppen twitterridå.

Modigt eller dumdristigt, det är frågan. Något som Ann Heberlein också funderar över i sin nya mångordiga bok Fallet: »Aristoteles definierar ju mod som medelvägen mellan dumdristighet och feghet, och hur vet man när man är modig och när man bara är dumdristig?«

Namn: Ann van der Heeg Heberlein.

Ålder: 51.

Aktuell: Med boken Fallet (Mondial förlag).

Yrke: Teologie doktor i etik, författare, kansli- och presschef för Moderaterna i Region Skåne.

Bor: Vid Slussen i Malmö.

Familj: Erik och tre vuxna barn från tidigare äktenskap.

Äter helst: Just nu turkiskt.

Hobby: Hästar, hundar, konst, litteratur, vandring, matlagning.

På semestern: Vill bada salt, besöka stora städer, rida på stäppen eller i skogen.

Oanad talang: Utmärkt lyssnare.

Jag försöker få svar i ett par telefonsamtal med docenten, etikern, den moderata kanslichefen och författaren sedan vi konstaterat att Facetime trasslade och ingen av oss orkade med Zoom. Hann åtminstone konstatera att 51-åringen såg ungdomligt fräsch ut – lade märke till det eftersom hon i både bok och samtal irriteras av samtidens ålderism, en sorts identitetspolitik:

– Kultursidorna är i allmänhet helt opåverkade av de samhällsförändringar vi har. De förhåller sig inte till den verklighet vi andra upplever. DN Kultur är en dinosaurie. Förr rådde ett bildningsideal. Nu marknadsför man unga arga kvinnor. Det råder en sjuklig ungdomskult i Sverige.

Intressant att du nämner Dagens Nyheter. För jag talte nyligen med författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky som tog upp dig som ett av flera exempel på hur landets mäktigaste kulturredaktion går all in och hajpar människor som till exempel Horace Engdahl, Marcus Birro och dig för att sedan tvärvända. Som efter att du skrivit om de sexuella övergreppen vid nyårsfirandet 2016/17 i Köln. Starten på ditt fall från den mediala piedestalen. Du skriver i Fallet:

»Det drevades på Twitter och Facebook, jag kallades kulturalist, rasist, fascist, sverigedemokrat och främlingsfientlig. Mitt utseende, min vikt, min dialekt, mina kläder, min makeup och min mentala hälsa dissekerades. Ingen diskuterade sakfrågan. De fakta jag hänvisade till – Brottsförebyggande rådets studier samt polisrapporten från Kölnpolisen – var korrekta.«

Och jag drar mig till minnes att du skrev om invandrade mäns överrepresentation vid sexuella övergrepp i din lärobok Den sexuella människan redan 2004, utan att få någon som helst kritik. Varför inte, vad hade hänt på tolv år?

– Sverigedemokraternas inträde, skulle jag tro. Hysterin kring SD, de misslyckade försöken att isolera dem. Då fick man inte skriva någonting som antogs kunna gynna dem. Man förringade och relativiserade angreppen i Köln, med DN i spetsen. Den så kallade åsiktskorridoren ändrar sig med tiden. Men jag har stått fast vid samma ståndpunkt. De nordafrikanska förövarnas misogyna kultur betyder något men är påverkansbar. Något vi kan och bör göra något åt. Den är inte biologiskt betingad, och jag är självklart varken rasist eller fascist.

Hon säger att det är de andra som har bytt åsikt.

– Ta vänstern och kvinnojourrörelsen som så länge förnekade hederskulturen. När våldtäkter, tidigt även enligt Brå, förknippades med invandrare teg de. Men i och med #metoo fick man vita män, de liksom rätta förövarna. Jag är ointresserad av förövarna, jag bryr mig om offren.

Underligt nog, inflikar jag, var det inte länge sedan jag träffade en journalist som trodde att händelserna i Köln till största delen var något slags fake news. Nåja. Du har också fått mycket skit för dina ställningstaganden vad beträffar EU-migranters tiggeri. Förespråkat förbud och blivit anklagad för att vara »godhetsföraktare« och »godhetsförnekare«.

– I tiggerifrågan var jag intresserad av förhållandet mellan gott och rätt. Utmärks en god handling av intention eller konsekvens? Att ge till tiggare i godhetens namn leder enligt min mening till dåliga konsekvenser. Cementering av utanförskap, gynnande av människohandel. Vilket inte hindrar att också jag ibland ger tiggare en slant.

Samma här. Är du rentav utilitarist, en sådan som agerar så att konsekvenserna ska bli så goda som möjligt för så många som möjligt?

– Nej, privat skulle jag beteckna mig som dygdeetiker. Politiska konsekvenser är en annan sak. Om du har en budget, är tjänsteman för Moderaterna och det är skarpt läge, då är det viktigare att satsa på cancervård än feministisk performance. Man måste ta obekväma beslut även om det är obehagligt.

Uppenbarligen vågade du också skriva om obekväma frågor: islamistisk terrorism, medelålders svenska kvinnor som utnyttjar unga nyanlända pojkar och män. Hur orkade du fortsätta?

– Mycket tack vare min man Erik. Han är stabil, han har aldrig ångest, han kan hantera mig när jag har det. Ångest är inte så underhållande. Utan honom hade jag inte överlevt då ingen ville synas med mig. Jag hade en handfull vänner kvar, men inga av dem som liksom statuskände mig. Jag kände mig enormt ensam.

Ann Heberlein konstaterar att högermänniskor inte försvarar varandra. Borgerliga debattörer kan hålla med, men vänstermänniskor rycker direkt ut för de sina.

– Jag försvarades dock av högerskribenterna Erik Helmerson, Ivar Arpi och Per Gudmundson, medan Albert Bonniers förlag, Filminstitutet, DN och Sydsvenskan stängde av mig. Min försörjning försvann.

Apropå Erik van der Heeg – förhållandet med honom har använts för att misstänka dig för »radikalisering«. Jag har hört någon kalla honom »brunhöger«, och du skriver att han bara genom att komma i ridbyxor och ridstövlar till en fest på åttiotalet av vissa ansågs som nazistiskt anfrätt. Jag har hört att han ses som lite galen, på samma gång konservativ och anarkistisk, en som gillar att provocera och opponera. För att citera min kompis Torbjörn Elensky igen, så kan man inte gå hur långt som helst till höger i den offentliga debatten, medan det är fritt fram att gå väldigt långt till vänster och i princip önska sig Baader-Meinhof åter.

– Jag upplever inte att jag gått så långt till höger, men vissa saker som Erik har sagt och gjort, på skoj eller av okunskap, har jag blivit uthängd för. Själv skrev jag någon gång att det skulle sitta bra med en revolution och fick spö för det, men Alice Bah Kuhnkes bonad med texten »Visst behöver vi en kulturrevolution nu« fick okej. Svensk debatt lider av en dubbel standard. Den handlar om vem man är och inte vad man gör eller säger.

Vidare, och allt snabbare, pratar Ann Heberlein om »välviljans princip«:

– Man måste försöka förstå vad någon verkligen menar. Både höger och vänster tenderar att välja den värsta uttolkningen av en text eller utsaga. Som i valrörelsen 2018, ingen pratade med, utan bara om, varandra.

Du skriver också om din forna offerstatus i Fallet.

– I och med boken om min bipolära sjukdom gick det inte att kritisera mig, och där skrev jag ju också om den brutala våldtäkten av mig när jag var i 20-årsåldern. Men efter Köln glömde folk liksom bort det. Jag menar inte att man måste ha blivit våldtagen för att diskutera våldtäkt, det borde alla göra. Att skriva om vissa, verkligen inte alla, invandrares kvinnosyn och brottslighet gick inte an eftersom de sågs som offer.

Jag vet att du har lämnat Svenska kyrkan på grund av dess politisering. Men jag har hört dig säga att du aldrig är likgiltig och att du har en ilska som driver dig att vilja förändra. Så jag undrar lite över den uppgivenhet och bitterhet som du ger uttryck för i slutet av Fallet: »Jag är för gammal, för trött och för desillusionerad. Jag tror inte på någonting längre, minst av allt på mig själv.«

– Jag får väl odla min trädgård. Om jag hade någon.

Plötsligt är Ann Heberlein inte så mångordig. Men många ord lär återstå.

The post »Jag kallades rasist, fascist, Sverigedemokrat« appeared first on Fokus.
August 27, 2021
11:30
Minns hur särskilt trevliga socialdemokraterna har varit
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Alla blev överraskade fast ändå inte när Stefan Löfven aviserade sin avgång härom veckan. Emellertid tycktes medial upphetsning vara påbjuden. För egen del — jag röstade på sossarna i förra valet — minns jag mest de socialdemokrater jag har mött. Hur trevliga de har varit.

Allra mysigast var det nog 1980 hos Michael Manley på Jamaica, där Erik Hörnfeldt, fotografen Lasse Jansson och jag var på en två veckor lång reportageresa (those were the days!). Socialdemokraten Manley hade just förlorat valet och vid det här laget var den mer konservativa Edward Seaga premiärminister. Manley bodde i ett opretentiöst hus i någon sorts landsbygd utanför Kingston. En mysgubbe som bjöd på drinkar. Seaga var inte riktigt lika gullig när Lasse och jag intervjuade honom. Å andra sidan fick vi äntligen gott kaffe och kunde röka våra taxfreetaggar i fred, då det var tobaksstrejk på ön och vi blev överfallna av folk som tiggde cigg. Annat slags röka rådde det dock ingen brist på.

Apropå tobak ihågkommer jag flera särskilt sympatiska sossar. Att stå med Stig Malm och röka utanför radiohuset var alltid nöjsamt. Ännu roligare att ta ett par ciggar med Harry Schein. Både när det ännu fanns rökrum i Radiohuset och senare när de försvann vilket Schein gladeligen sket i.

Brandlarm, vadå? Han kunde pröjsa.

Att Ingvar Carlsson rökte tror jag inte, men han var förtjusande älskvärd den gång på åttiotalet då han bjöd in oss yngre feminister till Bommersvik, där sovrumsdörrarna inte gick att låsa och lunchserveringen var gratis. På kvällen middag med vin, utan serveringspersonal. Carlsson gick själv runt och skänkte i krusen.

Stramare var det när Marita Ulvskog bjöd in till intellektuellt samkväm på Rosenbad. Jag tror att det blev bättring när Torbjörn Säfve sa ifrån och krävde in något starkare än lättöl i glasen. Och när trivselkillen Daniel Suhonen 2011 ordnade vänstermöte med den jovialiska Håkan Juholt flödade vinet. Den städse charmerande Göran Greider och jag fick röka ute på balkongen. Medan Åsa Linderborg dagen efter beskyllde mig för att ha förstört hennes karriär efter en kort Expressentext dagen efter. Men Linderborg är inte långsint. Vi är i dag helt kontanta.

Fler kvinnor: Maj Britt Theorin. Jag hade en mycket behaglig träff med henne i EU-parlamentet i Strasbourg någon gång på 90-talet. Blev nästan EU-vän på kuppen. Mona Sahlin har jag mött ett par gånger, gärna inom en muntert gemensam rökstund. Men vi var stränga mot henne när hon som jämställdhetsminister fick stå i kö till en av våra feministfestivaler på Kafé 44. Vilket hon köpte med gott humör.

Vidare är Thomas Bodström en rolig och hygglig kille som jag har känt sedan ungdomen genom hans syster Cecilia. Plus deras försynta pappa Lennart. Liksom via Anna Tanze Helsén som var pressis under Göran Persson. Och ett tag satt jag i samma TV4-panel som Stig-Björn Ljunggren som generöst berättade att hans ersättning för medverkan var större än min.

Kors i allsin dar, nu höll jag nästan på att glömma de bedårande kulturherrarna P O Enquist, Anders Ehnmark och Bengt Göransson. En trio som man både njöt av att läsa och samtala med. Margareta Winberg och vänsteravhopparen Margó Ingvarsson icke att förglömma, den senare en utmärkt RFSU-ordförande. Men hon S-kvinnornas Inger Segelström. Njä. Svår kvinna.

Till sist har jag förstås stött ihop med flera schyssta vänsterpartister med Gudrun Schyman i spetsen. Fast jag gillade inte den, vad hen nu hette, som ville betala svart för någon diskussion jag medverkade i.

Om kronprinsessan Magdalena Andersson har jag ingen åsikt. Jag bara hoppas att hon har så mycket betong i boxhandsken att hon kan hålla Miljöpartiet och Centern på armlängds avstånd. Tjoff.

The post Minns hur särskilt trevliga socialdemokraterna har varit appeared first on Fokus.
9:28
Mats Edman: Det är Demoskop som havererar
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I en syrlig kommentar till min krönika om de märkliga utfallen av Demoskops undersökningar om väljarkårens förtroende för partiledarna menar företagets VD att min text ”fullständigt havererar”.

Men den enda som havererar är Demoskop själva. Det är inte första gången bolagets företrädare försöker dumförklara sina kritiker. För inte så länge sedan var det Dagens Eko som drabbades av försöken att spela bort korten.

Sedan 2017 vägrar Ekot att ta med Demoskops undersökningar i sina månatliga sammanställningar av väljaropinionen i landet. Skälet är att Demoskop inte arbetar med så kallade slumpvisa, obundna urval (OSU) i sina paneler.

OSU är en hygienfaktor i sammanhanget. Detta oavsett om intervjuer och datainsamling sker via möten, telefon, brev, webb eller sms. Arbetar man inte med obundna slumpurval blir undersökningen inte tillförlitlig.

Vad Demoskop torgför baseras på en självrekryterad panel, som marknadsförs via Aftonbladet.se. Självrekryterade paneler strider mot såväl svensk som internationell branschetik samt vedertagen statistisk vetenskap.

Ett skevt urval kan inte representera ett folks åsikter. Demoskop kan inte ens med sin Inizio-panel beräkna något så fundamentalt som felmarginaler.

Eftersom jag, enligt Demoskop, saknar grundkunskap om ”modern” undersökningsmetodik väljer jag att hänvisa resten av argumentationen till ett aktuellt inlägg av ett verkligt proffs.

Torbjörn Sjöström, VD för Novus, skräder inte orden när han går igenom hur Demoskop sänker inte bara sitt eget utan hela branschens anseende.

Läs mer här.

The post Mats Edman: Det är Demoskop som havererar appeared first on Fokus.
8:38
Sverige i Afghanistan för att stanna
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det var för 41 år sedan. Och ganska tyst i Sverige om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Kanske för att vänstern tyckte att den afghanska gerillan var reaktionär.

Och för att högern inte ville ha hit flyktingar.

Och för att författaren Jan Myrdal var en av få som krävde solidaritet med det afghanska folket.

Men några var upprörda. En av dem var den unge journalisten Anders Fänge. Han hade läst Myrdals bok Resa i Afghanistan.

– Den sovjetiska ockupationen julen 1979 gjorde mig politiskt förbannad. Jag hade varit aktiv i Vietnamrörelsen, och såg att vad Sovjet gjorde i Afghanistan var en parallell med vad USA gjort i Vietnam.

Som reporter reste Fänge till området efter ockupationen, först som frilans till Pakistan, där han skrev om afghanska flyktingar och senare för Sveriges Radio på plats i Afghanistan där han vandrade med en mujahedingrupp.

I den pakistanska gränsstaden Peshawar hade den nybildade Svenska Afghanistankommittén stationerat sig på ett hotell med namnet Deans. Platschef där var Carl Schönmeyr, som lärt känna Afghanistan från sin tid som Unicefs man i Kabul på sextiotalet. Schönmeyr såg till att förnödenheter smugglades in. Bedrev biståndsverksamhet utifrån basen i grannlandet.

Utrustning och mediciner packades på hästar och transporterades i hemlighet över gränsen för att inte reta upp Pakistan. I Afghanistan gällde det för kliniker och andra som tog emot hjälpen att vara lättrörlig. Ryssarnas krigföring var brutal.

En dag kom Anders Fänge in på Deans hotell. En tid senare fick han frågan om han ville bli platschef i Peshawar. Det ville han.

– Jag frågade: »Hur länge?« och fick svaret tre-fyra månader.

Men det blev drygt sju år. I första vändan.

– Det gick inte att ha ett fältkontor inne i Afghanistan, på grund av kriget. Då ordnade man hjälpen över gränsen, cross-border som det heter på engelska, och det blev framgångsrikt. När jag började var det jag , en afghan och en svensk som jobbade deltid med bokföringen. Vi hade en budget på en miljon svenska kronor första åren – när jag lämnade första gången efter sju år var budgeten uppe i 90 miljoner kronor och vi hade flera tusen projektanställda.

Den svenska allmänheten, som tack vare Afghanistankommitténs arbete fick upp ögonen för landet blev alltmer engagerad och skänkte pengar.

– Mitt engagemang i Afghanistan, som från början varit rent politiskt fördjupades, och förändrades. Med tiden blev jag alltmer fäst vid landets historia och kultur, människorna och deras berättelse.

Till Peshawar kom också holländskan Hanneke Kouwenberg.

– Jag hade varit ute på resa i Asien tidigare. rest runt i hippiestil. När jag kom hem fick jag reda på att det fanns en holländsk Afghanistankommitté. De skulle skicka folk till Afghanistan på hjälpmission och jag åkte ner som volontär.

Hanneke Kouwenberg kom i kontakt med den Svenska Afghanistankommittén, som ville att hon skulle hjälpa dem att få ordning på deras utbildningsprogram.

– Till en början var afghanerna tveksamma till att sätta upp flickskolor, men efter att ha diskuterat hemma i byarna kom de tillbaka och var beredda att göra det. Vi var ganska tuffa. Skulle vi komma på att det till exempel ändå skulle vara pojkskolor skulle vi kapa allt samarbete med dem.

Hon hade en diskussion med en lokal befälhavare som sa att flickskolor var en tveksam idé. Hanneke svarade: »Om din fru eller dina döttrar blir sjuka och du behöver ta dem till en läkare, vem vill du helst ska behandla dem, en kvinna eller en man? Var tror du kvinnliga läkare kommer från? De behöver börja i klass 1!«

– Det blev en del bra flickskolor, som gjorde att befälhavaren steg i anseende hos befolkningen. Och att flera andra blev intresserade av att öppna flickskolor.

Under sommaren 1984 gjorde Kouwenberg och Fänge en lång vandring i Afghanistan.

– Då bodde man i byarna. I städerna och på vägarna fanns ryssarna. Vi satt bymoskéerna på kvällarna och pratade med bybefolkningen, då hade vi en tolk med oss.

– Hanneke är bättre på den sortens persiska som talas i de områden vi var då. Men ofta hade vi tolk, säger Anders Fänge.

– Det fanns en hel del i det afghanska civilsamhället som försökte göra sig en hacka genom att lura biståndsorganisationerna, berättar Hanneke Kouwenberg. »Jag är mujahed«, sa de, »jag kontrollerar ett område i Afghanistan, jag har en klinik, behöver pengar till mediciner och löner.« Ofta var det rätt, men ganska ofta dök det upp folk som hittade på, som försökte få mediciner som de själva kunde sälja och göra sig en hacka på. Vi lärde oss att upptäcka det.

Men i Afghanistan pekar man inte ut någon som lögnare. Lycksökarna förstod dock att de var avslöjade.

– »Ja, jag kunde väl försöka«, sa de och så kunde man skratta tillsammans åt det.
Barnmorskeutbildningen i Aibak, Samangang. Eleverna tränar på vad som ska göras när kvinnan som fött barn förlorat mycket blod och hamnat i ett chocktillstånd.
Få organisationer i världen har lika djupa kunskaper om Afghanistan som den Svenska Afghanistankommittén. Man har varje år utbildat hundratusentals afghanska barn, drivit vårdkliniker och sjukhus, rehabiliterat funktionshindrade. Man började göra det under hotet från sovjetiska tanks och bomber, har fortsatt under talibaner, amerikaner och svaga afghanska regeringar. Mer än fyrtio år på plats i ett land som under samma tid kanske har upplevt fler tumultartade förändringar än något annat på jorden. Nu väntar ännu en. »Talibanerna har tagit makten i Afghanistan och civilbefolkningens framtid är mycket oviss. Vårt arbete med bland annat skolor och sjukvård på plats fortsätter med oförändrad styrka. Vi får inte lämna afghanska kvinnor, män och barn i denna svåra situation – vi måste försvara de framsteg som gjorts de senaste 20 åren. Ditt stöd behövs!« kan man läsa på Afghanistankommitténs hemsida.

Pengar har strömmat in.

Anders Fänge säger att talibanernas maktövertagande inte var oväntat. Han trodde att det skulle komma redan för några år sedan. När USA gick in efter 11:september hade man världssamfundets stöd, och man fick snabbt bort talibanerna men vägrade att fredsförhandla med dem. Hade man gjort det, påpekar Fänge, hade man oskadliggjort dem.

– I stället prioriterade USA Irak och den afghanska staten blev fri att erövras av gamla krigsherrar och kommendanter, som inte var överdrivet intresserade av folkets väl och ve. Det blev början på den korrupta staten som banade väg för talibanernas återkomst.

– Vårt eget svenska statsbygge har pågått sen 1500-talet. Det har alltså tagit oss 400–500 år att bygga en välfungerande stat. Det säger ju sig självt att det inte skulle gå att bygga upp demokrati i Afghanistan på 15–20 år.

The post Sverige i Afghanistan för att stanna appeared first on Fokus.
August 26, 2021
16:30
”Ett helvete i taget” i M/S Sveriges styrhytt
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Pär Nuder lämnade regeringskansliet efter Socialdemokraternas valförlust 2006. Under ett decennium hade han bland annat varit statssekreterare hos Göran Persson och samordningsminister. Han älskade den tiden berättade han vid en middag några år senare och uttryckte sig målande: »Det kändes som att gå upp på kommandobryggan tidigt varje morgon och styra landet.«

Som okunnig om slikt föreställer man sig lätt att det där i styrhytten fanns checklistor och sjökort och GPS och radar och en noga uttänkt och upplagd rutt som M/S Sverige skulle lotsas fram efter. Men så verkar inte ha varit fallet. Den vägledande principen, berättade Nuder, var i stället: »Ett helvete i taget.«

Samma devis verkar ha fortsatt att tjäna som styrdokument i Rosenbad sedan dess (med möjligt undantag för regeringen Reinfeldt I från tillträdet fram till finanskrisen två år senare). I synnerhet för Stefan Löfven som ju knappast lämnar något politiskt avtryck när han avgår i november. Annat än möjligen en tämligen misslyckad invandrings- och integrationspolitik samt en närmast netanyahusk förmåga att manövrera sig ur till synes omöjliga politiska lägen, till och med efter att ha blivit avsatt.

Man ska inte lasta Löfven för hårt för det. Av pliktkänsla tog han ett jobb han inte ville ha och som han passade ganska illa för. Inte heller fick han någon hjälp av omständigheterna eller det parlamentariska läget. Tvärtom. Fast han kan inte heller bara skylla på otur. Som Johan Hakelius visar i artikeln om Socialdemokraternas framtid saknade Löfven en gedigen ideologisk färdplan. Och i den mån det fanns en förmådde han inte hålla sig till den.

Nu ska en ny partiledare som kan tolereras av både vänster- och högerfalangen vaskas fram. Kanske blir det Magdalena Andersson. Kanske inte. Oavsett vem så måste den nya ordföranden ge tydligt svar på en fråga som har hängt med sedan partiets barndom, nämligen: »Hvad vilja socialdemokraterna?« Misslyckas det, och Socialdemokraterna ändå lyckas behålla regeringsmakten, så lär helvetesprincipen bli vägledande även för framtida S-ledda regeringar. Arma fädernesland, i så fall.

The post ”Ett helvete i taget” i M/S Sveriges styrhytt appeared first on Fokus.
15:28
Tredje dos eller inte – ska vi följa den danska modellen?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det är som förra hösten igen. Efter en lugnare sommar har smittan i Sverige ökat stadigt sedan i juli. Folkhälsomyndigheten ser fortfarande inget slut på pandemin och man räknar med att det fortsätter på ungefär samma sätt som tidigare.

När Folkhälsomyndigheten presenterar tre troliga scenarier inför hösten står ett faktum klart: Smittspridningen kommer att öka i Sverige oavsett om vi har restriktioner eller inte. Frågan är inte om, utan hur mycket. Trots att 80,7 procent av alla vuxna har fått en dos och att 63 procent fått minst två doser säger Folkhälsomyndigheten att smittan kommer att öka och att belastningen på vården blir större i höst jämfört med i sommar.

6,6 miljoner svenskar över 18 år har fått minst en spruta. 5,1 miljoner av dessa har fått två sprutor.

Man vet att deltavarianten är mer smittsam än den tidigare alfavarianten, men det råder fortfarande osäkerhet kring hur mycket mer smittsam den är. I Folkhälsomyndighetens uträkningar antar man att delta är 60–70 procent mer smittsam än den första versionen av viruset.

Men allt är inte ett mörker. Vaccineringen hittills har funkat relativt bra, vilket framför allt har synts i siffror från sjukhusen Det ska sägas att inläggningarna på sjukhus inte beräknas stiga till samma nivåer som innan vaccineringen påbörjades. I det värsta scenariet – där viruset är 70 procent mer smittsamt och vi dessutom har mänskliga kontakter på samma nivå som innan pandemin började och restriktionerna infördes – skulle inläggningarna på sjukhus nå en topp på ungefär 65 inläggningar om dagen en bit in på hösten för att sedan minska. Även intensivvårdsinläggningarna skulle öka till över 10 inläggningar per dag under samma period för att sedan minska med tiden. Under de tidigare topparna har antalet inläggningar varierat mellan 30 och 50 per dag, så även i värsta scenariet handlar det om en 20-procentig beläggning på intensivvårdsavdelningarna jämfört med hur det såg ut förra våren.

Folk blir sjuka, men inte allvarligt. Nu är det framför allt människor under 30 år som driver smittan, en naturlig utveckling eftersom yngre både har fler sociala kontakter och inte heller har kommit lika långt i vaccineringen. I gruppen 18–29 år är 63 procent vaccinerade med en spruta och 15,9 procent färdigvaccinerade. De äldre – som har mycket högre risk att bli allvarligt sjuka – har redan vaccinerats i hög utsträckning och bland invånare över 40 år har över 80 procent fått två sprutor.

Men trots de förväntat lägre nivåerna på sjukhusinläggningarna förordar Folkhälsomyndigheten fortfarande restriktioner för att minska smittspridningen. Däremot, skriver man i sin delrapport till regeringen, bör man kunna avveckla alla restriktioner förutom smittspårning och testning när vaccinationsgraden påverkat smittspridningen så pass mycket att vården inte längre riskerar att överbelastas som följd av covid-19.

»Endast en måttlig skillnad i vaccinens effektivitet mot deltavarianten har noterats jämfört med mot alfavarianten, efter två doser«, skriver forskarna från Public Health England i studien. En annan brittisk studie menar att skyddet från Phizer-Biontech är bättre än Astra Zenecas vaccin till en början men att skydden är likvärdiga efter 4–5 månader.

Prognosen tar dessutom inte hänsyn till eventuella klusterutbrott som skulle leda till en hårdare prövad vård. För Astra Zenecas vaccin är skillnaden påtaglig enligt studien, en dos ger ett 30-procentigt skydd medan dubbla sprutor skyddar till 67 procent. Folkhälsomyndigheten gör ungefär samma analys; i sina modeller som presenterades för offentligheten i måndags skriver man att skyddseffekten antas vara 34 procent lägre om man bara tar en spruta jämfört med om man tar två.

Sedan deltavarianten upptäcktes i Indien i slutet av förra året har virusvarianten blivit den dominerande i stora delar av världen. Den är mer smittsam än tidigare varianter av viruset och den verkar också göra smittade sjukare, men tidiga studier har visat att skyddet mot delta från två sprutor är bra. Nu är frågan hur länge skyddet håller i sig och om det skyddar lika bra mot framtida mutationer. Redan nu har nya varianter av deltaviruset hittats, bland annat i Uppsala. Där hade patienter som flugit från Portugal och Spanien fått med sig den nya versionen hem.

Så vad ska man göra? I flera länder har man flaggat för att man kommer erbjuda invånarna en tredje dos. Israel, Danmark och USA har alla gått ut med att man kommer erbjuda dosen till hösten eller i början av nästa år. Strategierna har skilt sig åt (Israel och Danmark har erbjudit en tredje dos brett till hela befolkningen medan USA till en början riktar in sig på äldreboenden och sjukvårdspersonal), men det är inte klart när eller om Sverige ska följa den danska modellen. Hittills har det sagts från myndighetshåll att man eventuellt kommer erbjuda riskgrupper en tredje dos, men att det beslutet kommer att tas utifrån eventuella nya virusvarianter och utifrån vad forskningsrapporterna om skyddet från två doser kommer fram till.

The post Tredje dos eller inte – ska vi följa den danska modellen? appeared first on Fokus.
13:30
Det var inte för kvinnorna som väst var i Afghanistan
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

En informationskampanj. Det är kanske det som behövs. Men vi börjar i rätt ände.

Afghanistan är med stor sannolikhet det värsta landet att leva i för kvinnor. Nej, vi har inte glömt Gudrun Schyman: »Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige«. Vi har inte glömt, det är bara det att de finare poängerna i intersektionalitetsstudier och postkolonial teori har en tendens att inte riktigt fästa när rättsväsendet gräver ner kvinnor till halsen och kastar sten på dem.

Afghanistan verkar, så länge någon brytt sig om att beskriva saken, ha varit ett riktigt skitland just för kvinnor. De behandlas som egendom, spökas ut i heltäckande skynken och får inte röra sig fritt utan manlig eskort. De utnyttjas, gifts bort i barnaålder, våldtas och förnekas de mest basala mänskliga rättigheter. Inte ens vanlig enkel anständighet gills. Det började inte med talibanerna. Det började inte ens med islam. Det här förtrycket är äldre än så.

Som ett slags beväpnad Grupp 8 har de västliga trupperna besatt landet för att lära invånarna om kvinnors rätt till utbildning och sin egen kropp.

Det var, kanske vi ska påminna om, inte detta som gjorde att Afghanistan invaderades av trupper från väst för 20 år sedan. Då handlade det om att talibanerna på sitt territorium skyddade våldsverkare och extremister. Det är, för övrigt, också en gammal afghansk tradition.

Nu är det ju så att krig i ett avseende är ungefär som strejker. För att travestera Stig Malm: vilken idiot som helst kan starta ett krig, det svåra är att avsluta det. Så var det även i Afghanistan.

När talibanerna smälte in i terrängen, för att undgå den huvudsakligen amerikanska vapenmakten, började det dyka upp nya motiveringar till ockupationen av Afghanistan. Främst bland dessa var kvinnorna.

Det skulle vara en normalintelligent medborgare förlåtet om denne bar på intrycket att västvärlden befann sig i Afghanistan för att slåss för jämställdheten. I sisådär 15 år har den bilden spridits utan kraftigare invändningar. Som ett slags beväpnad Grupp 8 har de västliga trupperna besatt landet för att lära invånarna om kvinnors rätt till utbildning och sin egen kropp. Skulle man kunna tro.

Fan vet om inte många av de som varit ansvariga för debaclet trott på det själva.

För det här är det verkligt fatala med beväpnade, västliga liberaler. De kan för sitt liv inte föreställa sig att någon människa på största allvar skulle kunna välja ett förtryckarsystem som det afghanska framför det västliga. Ges människor bara ett val – med stöd av vapenmakt om så krävs – kommer de givetvis att välja det rätta.

Det här stämmer tvivelsutan för en liten, intellektuell övre medelklass i Kabul, som på det stora hela anammat västliga värderingar. Det stämmer säkert för en del yngre och udda personer runt om i de territorier och stamområden som vi låtsas utgör en afghansk nation. Men det finns 38 miljoner afghaner. Mycket litet talar för att något som ens närmar sig en majoritet av dem, ens bland kvinnor, önskar sig det som västliga liberaler tar för givet att de egentligen vill ha.

Insatsen i Afghanistan, i den mån den syftade till att förvandla »landet« till en jämställd rättsstat med respekt för minoriteter, led av samma missförstånd som våra egna, kära folkpartister alltid brukade lida av: att det inte finns något problem som inte kan lösas med en informationskampanj. För det finns bara en rätt väg, den har liberalerna funnit, och om folk får lära sig det, kommer de att göra som de borde.

Vi önskar alla att det var sant. Inte minst för de afghanska kvinnornas skull. Men det är det inte. Därför ska man vara försiktig med att låta världsförbättrare leka med vapen.

The post Det var inte för kvinnorna som väst var i Afghanistan appeared first on Fokus.
12:19
Ska S gå på kön eller kompetens?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Stefan Löfven ska lämna partiledarposten och nu är det dags för en kvinna. Så resonerar S-kvinnorna, så resonerar Aftonbladets ledarsida och så resonerar flera företrädare för Socialdemokraterna inför valet av ny partiledare till hösten. Fackförbundet IF Metalls ordförande, Marie Nilsson, vill gärna se en hårdhudad kvinna på posten medan Stefan Löfven själv gång på gång lyft upp finansminister Magdalena Andersson som en kompetent minister med fina resultat.

Men trots att egentligen alla är överens om att det blir Magdalena Andersson som tar över partiet om hon själv vill så har debatten på sociala medier i stället handlat om huruvida det är rätt att vilja ha en kvinna på posten eller inte. Kompetens ska gå före kön! mässar ena sidan. Personer av kvinnligt kön åsidosätts! mässar den andra och på något sätt blev valet av ny socialdemokratisk partiledare en höger-vänsterfråga i den tyckonomiska Twitterdebatten. Liberaler säger nej till att kön ska vara en påverkande faktor (även om många medger att just Magdalena Andersson har ganska fina meriter och att man inte menar henne specifikt här) medan motståndare inom socialdemokratin och andra partier längre vänsterut tycker att det är lite pinsamt att landets största parti bara haft en kvinnlig partiledare.

Som vanligt tog Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron en avspänd position från sidlinjen.

»Det är kanske lite synd om det här med att det ›måste bli en kvinna‹ råkar skymma det faktum att de två mest kvalificerade kandidaterna, Magdalena Andersson och Ylva Johansson, bägge råkar vara just det. SSU-karriärist-killarna i all ära.« skriver han.

Inlägget gillas av samtliga som inte råkar vara en SSU-karriärist-kille.

The post Ska S gå på kön eller kompetens? appeared first on Fokus.
August 22, 2021
15:29
Man kan väl ändra sig
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Så här var en stor artikel om Socialdemokraterna, som kommer i nästa veckas Fokus, tänkt att börja:

”Det är faktiskt snart tio år.

Göran Persson satt elva år och två dagar. Ingvar Carlsson tio år och ett par veckor. Och Stefan Löfven? Femtehandsvalet som krävde dygn av övertalning och inte svarade ja förrän vänstertorpeder och högertorpeder i verkställande utskottet gjorde gemensam sak, kommer att få sitt förtroende förlängt på kongressen i november. Han vill ha det så, meddelade han på Facebook med en enkel formulering om att se fram emot att ’leda det socialdemokratiska partiet i valrörelsen 2022’.”

Det som nu sker är faktiskt märkligare än det kan verka. Jag talade med ett drygt dussin centrala socialdemokrater innan jag skrev den artikel som — uppdaterad och reviderad — kommer i nästa nummer av Fokus. Alla var övertygade om att Stefan Löfven skulle sitta kvar över valet. Frågan var inte ens något att diskutera. Det fanns på sina håll ett visst mått av frustration: tänker han aldrig gå?

En sak, som också alla var ense om, bekräftas av det som händer nu: kretsen kring Stefan Löfven har varit väldigt sluten. Det har varit mycket svårt för de som inte ingått i den att bedöma vad som faktiskt sker och hur resonemangen går. Men det är inte förklaring nog.

Varför detta plötsliga beslut? Har det att göra med höstens budgetpärs? Kanske. Men det har antagligen mer att göra med rädslan för vad som skulle hända efter ett riktigt dåligt valresultat.

Hamnar Socialdemokraterna på 22–23 procent i valet om ett år, skulle det inte bara ha inneburit att Stefan Löfven fick gå direkt, det skulle också ha inneburit att partitoppen riskerade att förlora kontrollen över vad som hände därefter. Den starka, organiserade vänsteroppositionen internt — främst i föreningen Reformisterna — skulle ha tagit tillfället i akt att driva på för sin agenda. Kanske skulle de ha propsat på medlemsomröstning om en ny partiledare.

Det kunde ha blivit Corbynläge. Precis som med brittiska Labour skulle partiet ha kunnat spinna iväg i en process som ingen riktigt kontrollerade. När Stefan Löfven säger att han går nu, därför att det är det bästa för partiet, är det antagligen det här skräckscenariot han syftar på.

Nu är banan istället så krattad som den kan vara för kronprinsessan Magdalena Andersson. Hon är kvinna, hon har på sistone ansträngt sig för att vinna erkännande från partivänstern, hon anses ha klarat sig bra som finansminister. Hon har möjligen inte en uppenbart vinnande personlighet, men i allt annat är hon perfekt placerad. Om hennes första valresultat blir en besvikelse, kan hon skriva upp det på sina företrädares konto.

Vad finns annars att säga?

Det kan ni läsa på fredag, när nyheten hunnit landa i partiet och Fokus förhört sig om saken.

The post Man kan väl ändra sig appeared first on Fokus.
8:00
Dadgostars enda val
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Var ska man börja, om man vill förstå vad Vänsterpartiet brottas med? Santa Maria della Vittoria, titelkyrka på Quirinalen i Rom, är faktiskt ett ställe så gott som något.

Berninis skulptur Den heliga Teresas extas gör saker med marmor som gränsar till det osedliga. Det här helgonet upplever något hon tidigare bara drömt om. Det som gör det extra pikant är att det brukar vara Teresa av Ávila som tillskrivs påståendet att fler tårar har fällts över böner som blivit hörda, än böner som förblivit ohörda.

Det är där – i de bönhördas utsatta skara – som Vänsterpartiet platsar.

När Jonas Sjöstedt tog över Vänsterpartiet för snart tio år sedan var en hel del av grundjobbet redan gjort. Partiet hade visserligen fallit tillbaka till strax under sex procent, men rekordresultatet 1998 – hela tolv procent – hade satt sitt märke. Vänsterpartiet hade fått smak på hantverk och resultat, snarare än testuggeri.

Inför valet 2010 hade Lars Ohly, som bara något år tidigare kallade sig kommunist, förhandlat fram en gemensam regeringsplattform med Socialdemokraterna. Det berodde mer på att Socialdemokraterna tvingade sin partiledare, Mona Sahlin, att välja en väg som hon inte trodde på, än på Vänsterpartiets skicklighet, men resultatet var ändå detsamma.

Vänsterpartiet var inte längre främmande för att sitta i regeringen. Även om väljarna till sist ville något annat, var det en betydande förändring.

Men långt ifrån allt var ändå fixt och färdigt när Jonas Sjöstedt tillträdde. Han hade högerstämpel och hade satts på undantag tidigare. Sjöstedt var från början tydlig med att han ville reformera och utveckla sitt parti till ett brett och folkligt vänsterparti, inspirerat av europeiska förlagor. Sådana ambitioner är alltid farliga.

Den interna strategin, som nästan omedelbart var framgångsrik, bestod i en ideologisk personalunion med partivänsterns Aron Etzler. Att göra honom till partisekreterare krävde egentligen inga eftergifter; även för Etzler hägrade ett brett vänsterparti. Det var, faktiskt, svårt att ens se koalitionen som en kompromiss, för Etzler bidrog inte bara med en bredare intern bas, han hade också genomtänkta och konkreta idéer om hur partiets förändring skulle gå till. Det handlade om att bygga förtroende och inte minst om att odla relationen till civilsamhällets organisationer, främst facket.

När Jonas Sjöstedt flyttade till sin hustru, ambassadören i Vietnam, hade partiet fördubblat sitt medlemsantal till strax under 24 000. Sjöstedt hade blivit inbjuden att tala inför LO:s styrelse, en historisk händelse. Han hade skickligt lyckats ta sig ur ett potentiellt katastrofalt läge under den långa regeringsbildningen 2018–19, genom att äta kakan och ändå ha den kvar i form av ett »misstroendelöfte«.

Det här var det arv som Jonas Sjöstedt lämnade efter sig när han avgick förra hösten.

I efterhand går det att argumentera för att Nooshi Dadgostar satte sig vid dukat bord. När det ännu var oklart om hon skulle lyckas ta sig ur misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven oskadd, kunde man lika gärna argumentera för att Jonas Sjöstedt hade lämnat en apterad bomb under hennes tron.

»Misstroendelöftet« var dels ett sätt att lugna interna kritiker som tyckte att Vänsterpartiet givit med sig för lätt när januariavtalet slöts, dels ett sätt att sätta press på Socialdemokraterna. Men det satte också, oundvikligen, Vänsterpartiet under press. Hyresfrågan skulle komma upp under den här mandatperioden, det var alldeles klart. Den skulle stöpas i Centerpartiets form, det var också klart. Vad som var mindre klart var om Socialdemokraterna skulle ha möjlighet, eller ens förstå vikten av, att ge Vänsterpartiet en rimlig ursäkt för att inte göra allvar av »misstroendelöftet«.

Svaret visade sig vara nej.

Möjligen fanns det aldrig ens en teoretisk möjlighet.

Hyresfrågan är inte vilken fråga som helst för Nooshi Dadgostar. Det var den frågan som gav henne en rejäl skjuts politiskt, när hon för snart tio år sedan var med och bildade protestgruppen »Alby är inte till salu«. Och om Socialdemokraterna och Centern räknade med att Dadgostar, ny på sin post, av nervositets- och senioritetsskäl skulle väja först, hade de fel. Få nytillträdda partiledare har vågat spela så tufft så snart efter sitt tillträde. »Misstroendelöftet«, som en mindre säker partiledare skulle betraktat som besvärande barlast från föregångaren, verkade snarare framstå som en möjlighet för Dadgostar. Hon satsade fullt ut, till den grad att en svensk statsminister för första gången fälldes i en förtroendeomröstning i riksdagen.

Och hon vann.

I SVT/Novus partisympatiundersökning i juli fick Vänsterpartiet rekordnoteringen 13,3 procent. I Novus mätning av partiledarförtroende vann Dadgostar fem procentenheter efter regeringskrisen och ligger på 19 procent, klart över sitt partis popularitet. I Sifos mätning var uppgången hela elva procentenheter till 29 procent och bara Stefan Löfven, på 38 procent, och Ulf Kristersson, på 36 procent, ligger före.

Vänsterpartiet är på god väg att bli bönhört: bredare, populärare, mer trovärdigt, folkligare.

Det finns bara ett smolk i bägaren: Lars Ohlys framsteg från 2010 har blivit ogjort. Det är inte längre fråga om någon gemensam regeringsplattform på vänsterkanten. Det får inte ens bli några förhandlingar.

En lätt bisarr tudelning klöv svensk offentlighet, efter att Nooshi Dadgostar och partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson för en vecka sedan inledde ett slags publik och ensidig förhandling med regeringen på Dagens Nyheters debattsida. Redan i grundanslaget fanns det absurda: regeringen behöver kunna räkna med Vänsterpartiet för att få höstbudgeten genom riksdagen, men har accepterat ett annat samarbetspartis förbud mot att förhandla med Vänsterpartiet. Så det får bli debattartiklar i stället.

Vänsterpartiet har allt att vinna på att understryka det absurda, men det vore omöjligt att göra om det inte fanns täckning för det i verkligheten.

De fyra »ramvillkoren« Vänsterpartiet listade för att det ska finnas »en möjlighet« för partiet att stödja regeringens budget, gavs en mer detaljerad form i en kortare rapport. Det rör sig om närmare 25 miljarder i ökade utgifter. En del kan regeringen säkert trolla in, annat strider direkt mot Centerpartiets förväntningar.

Varken regeringen eller Centerpartiet, de parter artikeln riktar sig till, hade någon lust att kommentera innehållet. Det hade däremot många andra. »Klarspråk om regeringens maktunderlag«, skrev Dagens Industri och de flesta kommentarer bestod av någon variant av den analysen: I längden är det orimligt att inte erkänna Vänsterpartiets nyckelroll för den sittande regeringen. Förr eller senare blir det ohållbart att Centern sätter ramarna för regeringen, utan att ens sitta i den.

Undantaget – den andra sidan av tudelningen – var Dagens Nyheter.

DN:s ledaravdelning hade två poänger: Dels att Vänsterpartiet inte skulle haft något inflytande om januariavtalet hade upprätthållits. Skulden för eventuell vänsterpolitik är därför Nyamko Sabunis och Ulf Kristerssons. Dels att debattartikeln i själva verket var »en vinst för Annie Lööf«, eftersom Vänsterpartiet inte längre verkar kräva förhandlingar för att släppa igenom regeringens budget.

Det var en rätt udda tolkning, men värd att notera, för DN har blivit något av ett språkrör för Centerns och Annie Lööfs världsbild när de flesta, både till höger och vänster, ser något helt annat. Och från den här sidan klyftan saknas inte bara förståelse för att Vänsterpartiet skulle ha något politiskt inflytande över huvud taget, det finns också en stark moralisk underton: Vänsterpartiet kan bara få makt om andra partier agerar på ett »oansvarigt« sätt.

Hur djup klyftan mellan de två världsbilderna är illustrerades av att regeringskrisen i början av sommaren, med sitt historiska riksdagsbeslut, inte på något sätt slog en bro över avgrunden. På båda sidor uppfattades det som skedde i stället som ett bevis för att den egna analysen är uppenbart sann. Men det finns en skillnad.

Bland kritiker, både från höger och vänster, mot Socialdemokraternas samarbete med Centern var regeringskrisen något av en lättnad. Det var, i deras ögon, verkligheten som till sist bröt sig in och vädrade ut fantasiföreställningarna. Bland de som sluter upp bakom samarbetet var regeringskrisen snarare en irriterande uppvisning i hållningslös cynism. Många av dem hade inte trott att Nooshi Dadgostar skulle driva processen hela vägen. Många kunde inte föreställa sig att hon skulle komma undan med att rösta tillsammans med Sverigedemokraterna. När det ändå skedde saknades förklaringar, annat än att Vänsterpartiet under Dadgostar förlorat all förutsägbarhet, att partiföreträdarna kastat alla principer överbord och att partiledaren själv uppfyllts av hybris.

Vänsterpartiets möjligheter att tala med Centerpartiet var aldrig goda, eftersom Centerpartiet gjort en principsak av att inte göra det, men efter det här blev möjligheterna ännu sämre. Till princip och strategi lade Centern en genuin oförmåga att förstå hur motståndaren tänkte och en personlig bitterhet. Socialdemokraterna, även under en ledare som visat sig beredd att stå ut med betydande förnedring, kommer inte heller att glömma Vänsterpartiets roll i den där omröstningen i juni.

Det är så läget ser ut, inför höstbudgeten. Nooshi Dadgostars förhandlingsutspel på DN Debatt har inte gjort stämningen bättre. Mycket av upprördheten under sommarens regeringskris, både inom Centern och Socialdemokraterna, tog fasta på vad som ansågs vara Dadgostars manipulativa sätt att använda medierna, i stället för partipolitisk tyst diplomati. Det här betraktas som en bekräftelse på det karaktärsfelet.

Att förhandla kräver ett visst mått av förtroende. Att förhandla utan att faktiskt förhandla kräver dessutom en osedvanlig känsla för parten på den andra sidan. Läget kunde, med det sagt, knappast vara värre. Det enda som talar för att höstbudgeten slinker igenom riksdagen är egentligen den enorma vikten i den andra vågskålen: hotet om ny regeringskris och extraval mindre än ett år före det ordinarie valet.

Det är en stark drivkraft och de flesta inblandade gissar att den kommer att vinna. Men med alla låsningar och all språkförbistring är det här en process som kan få eget liv.

Det är lätt att förlora perspektivet i en närstrid. Därför: Centerpartiet må vara Vänsterpartiets ärkefiende för stunden, men på det strukturella plan som vänsterpolitiker gärna hänvisar till, är problemet större än så.

Sveriges riksdag har aldrig haft en så solid högermajoritet som nu.

Det är visserligen så att »höger« måste ges en så vid definition att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna hamnar på samma sida, för att det påståendet ska stämma, men det är inte orimligt i det här fallet. Högerkölen kan vara ekonomisk, som hos Centern, eller kulturell, som hos Sverigedemokraterna, men oavsett vilket består riksdagen till 60 procent av partier med en helt annan politik än Vänsterpartiets.

Förutsättningarna för vänsterpolitik är, på så sätt, egentligen sämre än någonsin. Ska Vänsterpartiets framgång växlas in i några bestående förändringar gäller det att vinna tillbaka stora grupper väljare som dragit sig högerut, vinna stora grupper nya väljare eller helst båda delarna. Det finns en del som talar för att det är möjligt. Den svenska väljarkåren är, till exempel, inte alls särskilt marknadsliberal längre. Men det arbetet återstår. Ända sedan Gudrun Schyman tillträdde har utvecklingen oavbrutet gått åt motsatt håll.

Så långt är det, trots allt, en framgångssaga för Vänsterpartiet. Det är fortfarande ett högt spel som både kräver starka nerver och god analysförmåga, men partiet har kommit en bra bit längs den väg som Jonas Sjöstedt och Aron Etzler stakade ut.

Det finns ingen vila på vägen framåt.

Sjöstedts »misstroendelöfte« må vara utlöst och avklarat, men det innebär att Vänsterpartiet skapat nya förväntningar och rent av ett slags prejudikat. På sätt och vis så att misstroendelöftet permanentats. Att sätta hårt mot hårt en gång och sedan återgå till normal underdånighet, skulle vara att förlora allt det som vunnits i förtroende, sympatier och procentenheter.

Vänsterpartiets framgång innebär att det faktiskt förvandlat sig till ett annat parti än det som Socialdemokraterna tryggt kunde räkna med.

Nooshi Dadgostar måste helt enkelt driva processen vidare, om inte allt ska gå i kras. Den som blivit bönhörd har något att förlora. De som tror att debattartikeln i DN bara var vapenskrammel riskerar att bli överraskade. Igen.

The post Dadgostars enda val appeared first on Fokus.
August 21, 2021
8:00
Jag och asiaterna söker Hemingways vålnad
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Vi landade på den italienska landsbygden. Vi hade hyrt ett hus. Det var en bit söder om Venedig. Det var i början av augusti. I fjärran såg vi stora vetesilosar. Sen kom dynglukten vällande, i jämna vågor. I poolen var det svalt.

Nästa morgon var det 33 grader. På himlen svävade lätta dimslöjor som snart skulle frätas bort av solen. Det diskuterades färdmedel upp till Venedig. Jag sade, med betydande eftertryck: Vi kör hyrbilen. Luftkonditionering är inte illa i denna värme.

Det svarades då prompt, av alla i mitt lilla sällskap: Nej, vi åker färja. Det fläktar och drar, italienarna kan ju det här med hetta och svalka.

På färjan stod luften still. Hettan var massiv. Svetten dröp. De gulbrända strandbankarna ropade efter högvatten. Det skulle komma bara någon dag senare, lite oväntat för årstiden, och dränka Markusplatsen. På avstånd genom soldiset såg vi Lido och staden glittra i solskenet.

Jag är kanske något av en Venedigveteran. Jag är svårt ärrad av genomfuktiga hotellakan under sena novembernätter. Min norditalienske vän Marcello säger att Venedig i dag besöks av turister, fnask och flygvärdinnor. Det är rätt svårt att säga emot honom.

Till Venedig kom jag en gång med Ulf Lundells fina Rialto som soundtrack. En annan gång kom jag för att skriva bok om Ernest Hemingway. På den stora och övergivna lagunön Torcello (där han jagade änder) räknade jag till en kioskförsäljare, tjugotvå asiater och femhundratrettiotre vildkatter.

Torcello, skulle det snart visa sig, satte ett lite märkligt demografiskt mönster för min bok. Det var jag och asiater som sökte Hemingways vålnad i österrikiska Schruns eller i italienska Milano. Det var jag och asiater som glodde på statyer och plaketter i Paris eller i Pamplona. Och i Key West var det jag och asiater som glodde på de makligt lata katterna vid The Hemingway House.

Varför asiater, varför Hemingway? Jag vet inte, har inte orkat tänka. Vad jag ändå hör är att i dagens Venedig har kineserna kopplat ett starkt grepp om de kommersiella aktiviteterna. Skyltarna på de gamla fuktdrypande kanalväggarna talar italienska och engelska, men i kulisserna agerar kineser, kineser och åter kineser.

Hemingway himself besökte för övrigt Kina på våren 1941. Det var ett slags spionuppdrag kombinerat med smekmånad. En stor del av tiden ägnade han åt att i Hongkong räkna fnask (summa: drygt 50 000) från fastlandet, kanske också flygvärdinnor. Hans fru Martha Gellhorn skrev fina reportage för tidskriften Collier’s.

I skymningstimmen tog vi en färja tillbaka till fastlandet. På Markusplatsen nära färjefästet skulle det först drickas avskedskaffe. Jag avrådde, mycket starkt. Jag sade: vi kunde kanske gå lite längre bort, lite längre inåt gränderna, bortom sådana som vi själva. Strax därpå dracks det cappuccino, på Markusplatsen, för 10 euro koppen.

På Markusplatsen flaxade duvorna som förr, oberörda av luftburna virus. De flaxade och de flög och sedan gjorde de snabbt av med det de just hade ätit, delvis på mig. Fast duvskiten är det ingen som längre vill bli av med. Den sägs ha viss effekt i kampen mot korrosion, turism och andra föroreningar som hotar den gamla lagunstaden.

På en bänk intill färjefästet på fastlandet låg en kvarlämnad plånbok. Det var sen kväll. Någon sa: Låt oss föra den till polis. Jag sa, med betydande eftertryck: Låt den ligga och bli ett byte för någon hemlös. Det kan vara välförtjänt, vem vet.

Sedan letade vi polisstationen i över en timme. Den var stängd och låst. Vi ringde på en klocka. Vi ombads återkomma nästa morgon. Nej, sa jag då, vi övernattar absolut inte, det kommer inte på fråga.

Hotellet var stort och tomt och lakanen var mycket torra och mycket rena.

The post Jag och asiaterna söker Hemingways vålnad appeared first on Fokus.
August 20, 2021
16:39
Testa nyhetskollen med Fokus Nyhetsquiz vecka 33
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Nyhetsquiz vecka 33 Vässa geniknölarna! Nu kör vi!
Fråga 1 av 7
14% Vilken idrott?Japanskan Naomi Osaka bröt sitt tävlande i OS på grund av psykisk ohälsa. Nyligen lämnade hon en presskonferens i tårar efter ”aggressiva frågor”. I vilken idrott tävlar hon? Gymnastik Häck Tennis Nästa fråga Vem sa?Vem sa: ”Det var USA med allierade som under två decennier byggde den muren av oöverstigligt hat.” om Afghanistan. Författaren Jan Guillou Utrikesminister Ann Linde President Ashraf Ghani Nästa fråga Vilken såpa?TV3 och Viaplays ställer in en hel säsong av en populär dokusåpa efter skandaler. Vilken såpa? Paradise Hotel Love Island Gift vid första ögonkastet Nästa fråga Vem?En känd kvinnlig journalist stannade envist kvar i Kabul efter talibanernas övertagande. Vem? Johanne Hildebrandt Magda Gad Åsne Seierstad Nästa fråga Vilken fackförbund?En arbetsgivarorganisation har anmält Sveriges äldsta fackförbund för konkurrensbegränsning. Vilket fackförbund? Handels Målareförbundet Musikerförbundet Nästa fråga I vilken förort?En man har häktats för mordet på en tolvårig flicka i en Stockholmsförort 2020. I vilken förort? Tensta Hässelby Norsborg Nästa fråga Med vad?Ikea breddar sin produktförsäljning. Med vad? Miljövänlig el Vegetarisk snabbmatskedja Uthyrning av elbilar EmailDetta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat. Se ditt slutresultat document.addEventListener( 'DOMContentLoaded', function($){gformInitSpinner( 22, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery('#gform_ajax_frame_22').on('load',function(){var contents = jQuery(this).contents().find('*').html();var is_postback = contents.indexOf('GF_AJAX_POSTBACK') >= 0;if(!is_postback){return;}var form_content = jQuery(this).contents().find('#gform_wrapper_22');var is_confirmation = jQuery(this).contents().find('#gform_confirmation_wrapper_22').length > 0;var is_redirect = contents.indexOf('gformRedirect(){') >= 0;var is_form = form_content.length > 0 && ! is_redirect && ! is_confirmation;var mt = parseInt(jQuery('html').css('margin-top'), 10) + parseInt(jQuery('body').css('margin-top'), 10) + 100;if(is_form){jQuery('#gform_wrapper_22').html(form_content.html());if(form_content.hasClass('gform_validation_error')){jQuery('#gform_wrapper_22').addClass('gform_validation_error');} else {jQuery('#gform_wrapper_22').removeClass('gform_validation_error');}setTimeout( function() { /* delay the scroll by 50 milliseconds to fix a bug in chrome */ jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gform_wrapper_22').offset().top - mt); }, 50 );if(window['gformInitDatepicker']) {gformInitDatepicker();}if(window['gformInitPriceFields']) {gformInitPriceFields();}var current_page = jQuery('#gform_source_page_number_22').val();gformInitSpinner( 22, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery(document).trigger('gform_page_loaded', [22, current_page]);window['gf_submitting_22'] = false;}else if(!is_redirect){var confirmation_content = jQuery(this).contents().find('.GF_AJAX_POSTBACK').html();if(!confirmation_content){confirmation_content = contents;}setTimeout(function(){jQuery('#gform_wrapper_22').replaceWith(confirmation_content);jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gf_22').offset().top - mt);jQuery(document).trigger('gform_confirmation_loaded', [22]);window['gf_submitting_22'] = false;wp.a11y.speak(jQuery('#gform_confirmation_message_22').text());}, 50);}else{jQuery('#gform_22').append(contents);if(window['gformRedirect']) {gformRedirect();}}jQuery(document).trigger('gform_post_render', [22, current_page]);} );} );
The post Testa nyhetskollen med Fokus Nyhetsquiz vecka 33 appeared first on Fokus.
15:00
Mord på lärare kan inspirera till fler dåd
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I skrivande stund finns inte mycket information om knivattacken mot en lärare på en skola i Eslöv. Tidiga vittnesmål från elever på skolan anger att den 15-årige förövaren var maskerad, iförd militärkläder och hade hjälm med en kamera på sig. Motivet är ännu inte klarlagt.

Men det är inte första gången en lärare blir utsatt för potentiellt dödligt våld i tjänsten.

För snart ett år sedan, närmare bestämt den 16 oktober, mördades den 47-årige franske SO-läraren Samuel Paty av en 18-årig jihadist i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine.

I enlighet med den franska läroplanen hade Paty hållit en lektion om yttrandefrihet med utgångspunkt i de islamistiska terrordåden mot satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015. Eleverna förvarnades om att han skulle visa avbildningar av Muhammed och de som inte ville delta gavs möjlighet att blunda eller lämna klassrummet. Ingenting som framkommit tyder på att läraren haft annat än pedagogiska avsikter med att visa bilderna.
Polis på plats i Eslöv.
Efter lektionen polisanmäldes Paty av en pappa för att ha spridit pornografi och tvingat hans trettonåriga dotter att mot sin vilja se bilderna. Pappan hängde även ut läraren på sociala medier, där anklagelserna spreds vidare av en betydande islamistisk aktivist. Omedelbart efter mordet stod det emellertid klart att flickan aldrig varit närvarande då Paty visade bilderna.

Via det digitala drevet fick mördaren upp ögonen för Paty, som han inte kände sedan tidigare. När han kom till skolan hade förövaren med sig en bild på läraren vilken han fick hjälp av elever att identifiera. Därefter halshöggs Paty utanför skolan. Mördaren publicerade en bild på sociala medier av den mördade läraren och deklarerade att han hämnats profeten.

Lärarmordet fick stor uppmärksamhet både i Frankrike och andra länder, och följdes av en intensiv debatt om islams roll i det sekulära samhället. Mindre har man dock diskuterat de risker som kan vara förknippade med rollen som lärare. Vem utför dessa dåd – och varför?

Den tidigaste statliga folkskolan med skolplikt infördes i Preussen 1763 och från mitten av 1800-talet fick systemet spridning internationellt. Innan dess skedde utbildning vanligen i religiös regi eller för ett fåtal utvalda. Det finns säkert tillfällen längre tillbaka då noviser haft ihjäl abbotar, men här är tiden efter den allmänna skolpliktens införande mest intressant.

De flesta väldokumenterade fallen av mord på lärare är från USA. Federal statistik saknas visserligen, men går man igenom fall för fall är det svårt att hitta ett år under 2000-talet då ingen lärare dödats i landet. I Kansas finns till och med ett nationellt minnesmärke över dem som dött i tjänsten, och i 30 delstater kan lärare ges tillåtelse att bära skjutvapen som skydd. Lärarmord är inte heller unikt för USA och mängder av beskrivna exempel finns från andra länder världen över, däribland Sverige.

Merparten av morden, i den obligatoriska skolans barndom, utfördes av äldre anhöriga som hämnades söner, döttrar eller syskon vilka anklagat sina lärare för att ha slagit dem, likt den storebror i Tennessee som 1887 sköt ihjäl lärarinnan Irene Fann för att hon smiskat hans lillasyster.

Efter andra världskriget förlängdes skolplikten i många länder och andelen äldre elever ökade. Det blev nu skolans ansvar att undervisa svårhanterliga tonåringar som tidigare fått ge sig ut i arbetslivet. Lärare kom därför att i högre utsträckning behöva ingripa vid brott, vilket ibland ledde till att de själva angreps och dödades. På Lucia 1979 knivhöggs 39-årige tillsynsläraren Frank Kennergren till döds när han skulle köra ut några berusade ungdomar från Svartedalsskolan i Göteborg.

Även flera universitetslärare har mördats genom åren, men där har motivet oftare varit missnöje med betygen. Till exempel sköt en ekonomistudent vid Ferris State College i Michigan 1980 ihjäl sin lärare, den 34-årige docenten Robert Brauer, för att han kuggats på en tentamen.

I slutet av 1990-talet ökade antalet lärare som mördades. Skolskjutningarna i USA blev allt vanligare, i vilka gärningsmännen hämnades verkliga eller inbillade oförrätter genom att attackera skolor och döda så många som möjligt. Enligt Washington Posts beräkningar hade det skjutits minst 193 gånger på amerikanska grund- och gymnasieskolor, från millennieskiftet till 2018.
2015 mördades läraren Nazir Amso på grundskolan Kronan i Trollhättan.
Sverige nåddes av denna typ av våld i oktober 2015, när en högerextrem man, iförd mask, anföll grundskolan Kronan i Trollhättan med svärd. Mördaren sökte medvetet efter personer som han tyckte såg utländska ut. När den 42-årige matematikläraren Nazir Amso bad honom ta av sig masken, blev han stucken i magen och så svårt skadad att han avled på sjukhus i december samma år.

I USA har skolskjutningar ofta skyllts på förövarnas mentala hälsa eller den kultur de konsumerat. Bland annat drog skräckförfattaren Stephen King tillbaka sin roman Raseri från 1977, om en till synes vanlig tonåring som skjuter ihjäl två lärare, efter att boken påträffats hos flera gärningsmän. Utanför landet förklaras däremot de många dåden nästan alltid med den stora tillgången på vapen.

I essän Thresholds of Violence från 2015, gör journalisten Malcolm Gladwell en delvis annan tolkning. Vapen har alltid varit vanliga i USA, och masskjutningar i skolmiljöer har förekommit sporadiskt under hela 1900-talet, men blev vanliga först under det senaste årtiondet. Flera senare skolskjutare på 2000-talet har heller inte visat några tidigare tecken på psykiska, sociala eller moraliska problem.

För att förklara hur de ändå kunnat utföra massmord tar Gladwell sociologiska teorier om ”upplopp”, ”våldströsklar” och ”kulturella manus” till hjälp. Likt upplopp framstår dåden då som sociala fenomen, där förövarna agerar i relation till varandra. De första att begå attentat har en extremt låg våldströskel. Exempelvis var en av mördarna i landets mest omtalade skolskjutning, i Columbine 1999, en känd psykopat.
Columbinedådet kom att utgöra manus för framtida skolskjutningar.
I valet av kläder och vapen, och i sättet att dokumentera med manifest och filmer, kom dådet att utgöra manus för framtida skjutningar. Efterföljare, även i andra länder, refererade till Columbine. De behövde dock inte ha lika låga våldströsklar som förelöparna, för när ”upploppet” väl är igång ökar risken att även personer med högre trösklar till våld dras med, enligt Gladwell. Inte helt olikt islamistiska dåd alltså; där attentatsmän inspirerar varandra på nätet och den filmade halshuggningen blivit ett återkommande inslag.

Sedan i mars detta år hålls en religionslärare, i Batley i norra England, gömd av polis, då han visat satirteckningar av Muhammed under en lektion om blasfemi. I ett öppet brev till premiärminister Boris Johnson anklagas han av 130 imamer för att bland annat ha spridit ”vit makt-ideologi”.

För att inte riskera att trigga jihadister har den brittiska diskrimineringsombudsmannen (EHRC) hotat med polisiära åtgärder mot den som delar lärarens namn på internet. När tidningen Daily Mail, sex veckor efter försvinnandet, når en 14-åring som tidigt varit drivande i kampanjen på sociala medier mot religionsläraren är denne ångerfull. Eleven menar nu istället att läraren aldrig sagt något respektlöst om islam, utan bara ”velat utmana elevernas sätt att tänka. Det var så han undervisade”. Precis som Samuel Paty.

Svante Holmberg är gymnasielärare.

The post Mord på lärare kan inspirera till fler dåd appeared first on Fokus.
11:00
”Bitter på mig själv” – Andreas, 32, har gett upp om kärleken
» ‎ Fokus

Tags: [edit]
– Jag har sådan otur varje gång jag ska på dejt, så jag har gett upp. Har man varken jobb eller bostad så är det ingen som vill ha en, säger Andreas, 32 år och född i Värmland.

Han umgås inte med så många och har aldrig haft någon flickvän.

Vi träffas första gången vid en spontan grisfest som jag drar ihop i början av sommaren.

Vad är kärlek? Några skribenter försöker att besvara frågan i Fokus.

»Imorgon har jag och@masterplaninfit planerat att grilla en hel gris uppe vid industriområdet i Bålsta där jag meckar med raggarbilen. Om du är hungrig, sugen på värdegrunds-timeout eller bara är allmänt sugen på att tjöta skit så är det bara att komma«, skriver jag på Twitter till mina 29 699 följare.

Ett dygn senare sitter vi i Bålsta industriområde med varsin öl i handen trots att klockan knappt slagit lunch. På ena sidan om oss ligger en hög med gamla EU-pallar, på andra sidan står en skrotbil fastspänd på flaket på en lätt lastbil. Vi har fri sikt in i den gamla industrilokal där jag och några vänner brukar mecka med våra raggarbilar.

– Någon kan ta oss för EU-migranter, skrattar Jonas som är i full färd med att förbereda grillningen. Han sätter ner en bred målarpensel i en hink med tio liter marinad och staplar upp 25 kilo grillkol.

Jonas är kund i mitt elbolag, följer mig på Twitter och bor någon kilometer ifrån mig. Han har haft eget VVS-företag, tjänat ihop en mindre förmögenhet och lever numera på utdelning. Det är han som skjutit grisen som nu sakta snurrar över kolbädden.

Plötsligt ringer telefonen, det är ett nummer jag inte känner igen.

– Jag är vid tågstationen nu, säger en främmande mansröst.

Det visar sig att rösten tillhör Andreas, en av mina twitterföljare. Eftersom jag druckit öl tvingas jag be Daniel, en kille i garaget som försörjer sig på att skrota gamla bilar, att vara chaufför. Inom kort är vi fyra män och en gris i industriområdet.

Samtidigt blir molnen över oss mörkare och innan jag hunnit dricka min andra öl öser regnet ner. Jonas hämtar ett paraply som han håller över grisen. »Bålsta har aldrig någonsin mer sett ut som en Roy Andersson-scen«, kommenterar en följare när jag postar en bild på Twitter.

Nu ringer telefonen, igen. Ännu ett okänt telenummer. Det är en David Gustavsson på branschtidningen Dagens Media som fått nys om att nyhetsmagasinet Fokus beställt en artikel av mig, som ska handla om kärlek. Eftersom reportaget ännu inte existerar tycker jag det är lite för tidigt att göra skandal av saken. Han kommer ändå att skriva. Och jag blir påmind om att det kan vara dags att börja fundera på upplägget.

När jag lagt på vänder jag mig till de andra:

– Hur fan skriver man en artikel om kärlek?

Andreas är tyst. Det har han varit nästan hela dagen.
- Förfest. Kan grisfesten i Bålsta varit första steget ut ur incel för Andreas?
Det var i Karlskoga våren 1989 som Andreas kom till världen. Redan i förskolan förstod de vuxna att något var annorlunda, men det var först när Andreas var 16 år som han fick diagnosen Aspergers syndrom. På myndighetsprosa kallas det ett »neuropsykiatriskt funktionshinder« och beskrivs som ett tillstånd inom autismspektrumskalan.

»Autism innebär inte att du är sjuk eller att det är något fel på dig, utan att du fungerar på ett annorlunda sätt än vad som oftast förväntas i samhället. Det kan i sig leda till att du mår dåligt, om du känner dig utanför och saknar gemenskap med andra«, berättar Vårdguiden 1177 på sin hemsida.

Vid tolv års ålder skilde sig föräldrarna varpå Andreas levde varannan vecka hos mamma respektive pappa. Intresset var teknik, men även politik och samhälle lockade den unge mannen.

År 2004, när Andreas var i femtonårsåldern, fick han ett pris av drottning Silvia. Han var nämligen länsmästare i Örebro län i Dagens Nyheters nutidsorientering. Det var en stor händelse som innebar tre dagar i Stockholm där Andreas fick närvara under utdelningen av Nobelpriserna samma år.

– Ett av de starka minnena var att jag hörde opera för första gången i mitt liv. Det var riktigt imponerande. Det var en av få gånger som jag gråtit till musik.

Han berättar att föräldrarna, inte helt oväntat, var stolta över honom. Han var också själv mycket stolt.

– Det var höjdpunkten dittills i mitt liv. Jag hade knappt några vänner i skolan, men nu blev jag uppmärksammad av alla.

Sommaren 2012, när Andreas var 23, bestämde han sig för att flytta från Karlskoga till Uppsala. Planen var att plugga och träffa nya likasinnade människor. Trots att sympatierna låg hos Centerpartiet hittade han sitt sociala umgänge i den konservativa studentföreningen Heimdal. Vid den här tiden blev det en hel del studentfester, inte sällan med politisk underton. Vid ett tillfälle söp Andreas bort broschen i silver som han fått av drottningen. I dag känns det lite tungt, till hösten har nämligen Heimdal 130-årsjubileum och då ska fracken på.

– Det hade varit kul att ha broschen på fracken. Jag funderar på att fråga DN efter silversmeden som gjorde broschen och kolla om man kan få en ny tillverkad.

Trots de små blöta äventyren i Uppsala gick det inget bra, varken med studier eller socialt. Andreas upplevde sin första »kliniska depression«, som han själv förklarar.

– Jag har haft ångest från och till hela livet men nu var det något annat. Det var mer akut. Jag var sängliggande och hade självmordstankar. Det kändes som att livet stod still, jag fick inga studiepoäng och jag lyckades aldrig hitta en flickvän.

Möjligen bidrog studentföreningen Heimdal till ett liv i ofrivilligt celibat. När jag själv en gång var inbjuden till Heimdal för att hålla föreläsning om alternativmedier noterade jag en kraftig könsobalans. Endast två kvinnor i ett mindre publikhav av män.

Dåvarande ordföranden Arvid Hallén berättade då en anekdot. En tjej som besökt studentföreningen förklarade att hon aldrig känt sig så trygg och säker, trots att hon i princip var ensam tjej bland alla dessa karlar.

– Det där är inte ett bra betyg, kommenterade jag för att understryka Halléns poäng. Åtminstone var ordföranden själv medveten om att »heimdaliter« var alldeles för välartade för att intressera det motsatta könet.

Jag vågar knappt bli kär, det är så jobbigt att bli nekad. Då blir man förkrossad.

Andreas, 32 år, har gett upp brottningskampen med sitt eget självförtroende.

Dagen efter vår lilla grisfest pratar jag med Andreas i telefon. Jag frågar varför han, som trots allt är intelligent och allmänbildad, har så svårt att hitta en flickvän. Visst, han är kanske inte den snyggaste killen som gått i ett par skor, men det är ju knappast jag heller – och jag bor ju i radhus med sambo och två ungar.

– Det är framför allt att det aldrig blir någon dejt. Även om jag tycker jag har haft bra kontakt med tjejer, flörtat med dem och blivit kompis, så får jag ingen förklaring till varför det inte blir någon dejt.

Moderna appar som Tinder har han inte lagt någon energi på. Det »funkar inte för mig«, förklarar han.

– Jag har bara gett upp. Jag har haft så stor social ångest, det kräver mycket av mig att lära känna någon ny människa. Det är en hög tröskel att ta sig förbi. När det sedan inte blir något …

Han beskriver sig som väldigt monogam.

– När man väl blir kär blir man nästan besatt av en person. Jag vågar knappt bli kär, det är så jobbigt att bli nekad. Då blir man förkrossad. Det är en process som är mycket jobbig. Varför ska man ens försöka?

Men alla har väl varit med om rädslan att bli avvisad, invänder jag. Inte ska väl det få skapa så stora hinder? Men den lilla självkänsla som finns hos Andreas försvinner direkt vid tanken på att få ett nej tack.

– Det blir traumatiserande. Jag håller mig ifrån det helt enkelt. Det är väl bara mig det är fel på med mina psykiska besvär. Man ska inte bara vara snygg, man ska vara så mycket nu för tiden. Det är pengar, karriär, social status. När man är lite politiskt inkorrekt är det ännu svårare.

På vilket sätt är du politiskt inkorrekt?

– Jag är ju bekant med dig, svarar Andreas.

Uppsala och Stockholm kan vara svåra jaktmarker för en ungkarl från landet. Kanske vore det bättre att försöka på hemmaplan, i Värmland?

Nyligen var jag på en raggarträff i Hallstahammar. På en parkering, mitt bland min och andras raggarbilar, noterade jag en grabb som stod och pratade med en söt tjej i 20-årsåldern. Möjligen bidrog min promillehalt till den geniala idén att hjälpa grabben på traven. Jag gick fram och mötte hans blick.

– Du har ju halva inne, säger jag utan att ens presentera mig.

Tjejen vänder sig om till mig och ler.

– Det har du också.

Jag frågar om hon är från Värmland.

– Hur vet du det? undrar hon nu nyfiket. Ja, hur kunde jag veta?

Men de fantastiska värmländska damerna tilltalar inte Andreas. Han är kanske alldeles för mycket av en romantiker för att Amors pilar ska nå fram mellan »böttade« jänkebilar stajlade med Biltemadekor och Eddie Meduza i 115 decibel.

– Det är svårt att hitta folk som delar mina intressen, filosofi och att diskutera djupare frågor, men det finns aldrig något sådant intresse hos de tjejerna. Tjejerna som är intelligenta flyttar till universitetsstäderna, de stannar inte i Värmland. Dem jag har flörtat med är inflyttade till Stockholm från landsbygden runt om i landet.

Men något mer än flörtande har det aldrig blivit och någon flickvän har Andreas aldrig haft. På en rak fråga svarar Andreas att han nog skulle kalla sig för incel, ett begrepp som lånats in från engelskans »involuntary celibate« – ofrivilligt celibat.

Tjejerna som är intelligenta flyttar till universitetsstäderna, de stannar inte i Värmland.

Andreas om varför inte hembygden lockar till flirtande.

Incel har blivit ett politiskt begrepp som förknippas med den alternativa högern och speciellt en online-kultur. I USA är incels inte sällan Trump-supporters och här hemma har de beskrivits som arga, unga män. Delar av incelkulturen odlar ett kvinnohat, som i sin radikaliserade form har kopplats till dödsskjutningar. Förra veckan i Storbritannien sköt en man som kallat sig incel på sociala medier ihjäl fem personer och sedan sig själv.

Andra delar av incelkulturen är främst upptagna av självhat och självömkan. För Andreas tycks identifikationen som incel handla om hans ofrivilliga celibat, och ensamheten. Han uttrycker inga negativa känslor kring det motsatta könet.

– Jag är bara bitter på mig själv. Det är jag som uppenbarligen inte duger. Jag känner många fantastiska tjejer, men det är jag som inte duger.

Har du försökt göra något för att öka dina chanser?

– Jag tränar litegrann, men det är ångestproblemen som ställer till det. Så är det med allt i mitt liv. Det är svårt att komma i gång med saker, vilket sätter käppar i hjulen. Eftersom jag är ensam känner jag att jag inte duger, är värdelös i alla aspekter. Jag är inte värderad av en kvinna, ej heller av en arbetsgivare. Då är det svårt att förändra det dåliga självförtroendet.

På en festival som Andreas inte vill beskriva närmare träffade han en tjej som forskar i psykologi. Hon var några år äldre och såg bra ut. Inte oväntat kom samtalen in på just psykologi, forskning och neurovetenskap.

De dansade och flörtade med varandra. Efteråt höll de kontakt via sociala medier och gick på en konstutställning tillsammans.

– Det hände inte så mycket mer, där rann det ut i sanden. Mycket på grund av min ångest. Det började bränna till.

Upplevde du att hon ville fortsätta träffas?

– Jag vet inte. Det är så svårt att veta. Kvinnor ger dubbla signaler, och så jag då, med min jävla autism.

Men den »jävla autismen« behöver inte nödvändigtvis vara ett så stort problem, resonerar jag. Om en tjej verkligen tycker om en kan hon ha överseende med en del skavanker och egenheter. Visste hon om hans diagnos?

– Jadå, det berättade jag från början. Hon hade egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Så där hade vi något gemensamt iallafall.

I dag är det längesedan Andreas hade kontakt med den här tjejen. Men jag har ändå svårt att förstå varför det inte blev något. En kille som frivilligt följer med på en konstutställning borde vara hårdvaluta hos damerna. När min sambo ville åka med mig till Paris för att besöka ett konstmuseum krävdes tuffa förhandlingar. Till slut lyckades hon, delvis genom att muta mig med löksoppa.

Men för Andreas är det tvärtom. Hans dåliga självkänsla ställer till det.

– Delvis är det min ekonomi. Jag har inte råd att bjuda ut henne någonstans. Det är väldigt skamligt, man förväntas som man att vara den som bjuder. Man vill kunna erbjuda en stabil försörjning. Jag också rädd för att bli nobbad.

Och den där rädslan, att ingen vill ha en, riskerar bli en självuppfyllande profetia.

– Jag har byggt upp en självbild av att jag alltid blir nobbad och då vågar jag inte försöka. Det gör så ont att bli avvisad och då vill jag inte utsätta mig för det fler gånger.

Tänk om hon känner likadant? Har du funderat på det?

– Det är så mycket ångest, det svårt att tänka på det. Man överanalyserar och gräver ner sig. Det finns forskning på det här. För kvinnor som är överintelligenta är det svårt att hitta en partner. De vill alltid hitta någon med högre status än sig själv. Hon har ju en doktorsgrad i psykologi, så jag förmodar att hon tillhör den kategorin.

Har hon sagt eller gjort någon konkret som får dig att tro att hon inte är intresserad av dig?

– Nej, det tror jag inte. Inget jag har noterat. Men man vill så gärna ha en partner och då blir det en prestige i det. Prestationsångest.

De vill ha en loser som de kan tycka synd om. Det är en del av den ryska mentaliteten, att du behöver offra dig och lida för något.

Polina Urvantseva om att det i Ryssland kan vara andra kriterier som gäller vid valet av livspartner.

Nobelpristagaren i litteratur år 2015, Svetlana Aleksijevitj, är född i den del av Sovjetunionen som är dagens Vitryssland. Tillsammans med den svenske regissören Staffan Julén undersökte Aleksijevitj vad kärlek egentligen är i dokumentärfilmen Kärlek på ryska (2017). I filmen möter vi rysktalande privatpersoner, boende i det forna Sovjetblocket, som sätter ord på sina livsöden.

En kvinna berättar hur hon i sin ungdom var på en dejt. Hon hade små rivsår på händerna efter att hon lekt med en katt som var glad i att klösa. När hon sedan höll hand med sin nyfunna kärlek sved det rejält av handsvett som trängde in i de små såren. Samtidigt ville hon för allt i världen inte släppa taget – hon var ju kär och förälskad.

Genom hela dokumentären återkommer detta tema i olika variationer: Kärlek gör ont och kräver uppoffringar av oss. Lidandet är en central del i den ryska förståelsen av kärlek.

När jag tar upp ämnet med min sambo Polina, som är född i Uralbergen, beskriver hon att många ryska kvinnor möjligen väljer livspartner utifrån andra kriterier än vad som är vanligt i »väst«. Hon har flera väninnor som inte alls blir kära i framgångsrika, attraktiva och förmögna killar.

Tvärtom, faktiskt.

– De vill ha en loser som de kan tycka synd om. Det är en del av den ryska mentaliteten, att du behöver offra dig och lida för något, säger hon.

Möjligen låter det lite dystert. Ska inte kärlek handla om glädje och lust? Samtidigt är det närmast en oskriven regel i Sverige att om du som man förlorar jobb och inkomst kommer kärringen försvinna kort därpå. Sedan rasar allt. Det är måhända lite tillspetsat, men jag har lärt känna lite för många medelålders män som berättar om liknande livsöden för att jag ska kunna avfärda den stereotypa bilden helt.

När jag själv blev tillsammans med Polina hade jag inget jobb eller inkomst och, än värre, jag hade skulder på säkert en halv miljon, varav merparten stod att finna i Kronofogdens register. Jag hade inte ens en bostad. I stället sov jag på en madrass på golvet hos en kompis i Farsta. I en liten etta.

Eftersom jag är född och uppvuxen i Skåne saknade jag kontaktnät i Stockholm, liksom familj eller släkt som kunde stötta upp. När jag en dag fick ett samtal från min ryska flickvän om att »vi behöver prata« var min första tanke att hon förmodligen ville göra slut.

» Jag är gravid«, sa hon i stället när vi möttes.

I en sådan situation, där och då, hade förmodligen många övervägt abort. Inte bara saknade jag föräldrar och kontaktnät, det gjorde hon också. Hon var inte ens svensk medborgare utan utbytesstudent, och snart tvungen att åka tillbaka till Ryssland.

Det är något svenskt över att allt ska planeras och förberedas, ekonomin ska vara god, en fast bostad ska vara ordnad och allt förväntas vara perfekt som i filmerna från Hollywood.

För oss var situationen tvärtom. Men inte en enda gång yttrades tanken på abort. Tvärtom, trots att vi inte känt varandra mer än en kort tid, var nu plötsligt allt fokus på att få ihop det här. Till en början fick vi bege oss till Migrationsverket, fylla i blanketter och sedan satt jag i en intervju där jag grillades med frågor om vi verkligen kände varandra och bodde ihop.

»Du kan googla mig. Jag är nog den siste som skulle fejka ett förhållande för att låta någon på falska grunder få uppehållstillstånd i Sverige«, mumlade jag lite stött framför handläggaren.

Efter lite olika mellanlandningar, varav en i Hässelby, hamnade vi till slut i en sliten lägenhet på svartkontrakt i Hallunda – som av polisen beskrivs som ett »särskilt utsatt område«.

Därifrån byggde jag upp sajten Nyheter i dag, blev känd i medieoffentligheten och lade grunden till en stabil ekonomi utan skulder. Under tiden skaffade vi oss en till unge. Möjligen passar vår berättelse in på den ryska synen på kärlek. Gudarna ska veta att det har funnits situationer då allt känts totalt hopplöst. Samtidigt var den där graviditeten för ungefär nio år sedan kanske den spark i baken som i alla fall jag behövde?

Under samma period som vi bodde i Hallunda satt Polinas mamma i Uralbergen och letade karlar på dejtingsidor. Trots att jag och Polina inte är gifta kallar jag hennes mamma för »svärmor«, eller, beroende på situation, för »KGB« eller »Bolsjeviken«.

Nu hade hon hittat en man från forna Jugoslavien, boende någonstans i Malmö. Svärmor hade planerat att ta flyget till Stockholm så att de fick träffas för första gången, hemma hos oss i Hallunda.

Vidare var planen att efter en kaffe i vår lägenhet skulle svärmor slänga in resväskan i hans bil och följa med honom till södra Kroatien. Tre dagar senare skulle jag, Polina och barnen ta flyget ner. Där skulle mannen möta upp och köra oss till ett boende som han hade ordnat.

Jag var jävligt tveksam till om detta upplägg var någon speciellt bra idé. Trots att jag inte hade en aning om vem denna »jugoslav« från Malmö var, tyckte jag redan synd om honom.

»Hur fan ska han överleva den kärringen i bilen hela vägen från Stockholm till Kroatien?« frågade jag Polina.

Men det gick bra och sedan dess har Kroatien med svärmor och hennes internetdejt blivit ett återkommande semestermål.

Så även i år.

När vi är där nere brukar vi lämna barnen hos dem och bo på eget håll ett par veckor.

I år fick jag ett direktmeddelande på Twitter, någon hade noterat mitt semestrande i Kroatien.

»Passerar du nära Trogir så hojta till och jag bjuder på några bärs samt körning i gammal förbjuden bortglömd LC jeep. Jag har sommarkollo för fritänkande här«, skrev en svensk man som heter Stefan.

Det blev inte bara några bärs. Jag och Polina stannade en dryg vecka på hans »sommarkollo« som bestod i ett nedlagt gammalt jugoslaviskt hotell, utan varmvatten eller möjlighet att låsa dörren till »hotellrummen«. Stefan var en spännande personlighet. Han såg ut som en bohem och hade massor av rövarhistorier att berätta, inte minst från sina äventyr i Ryssland. Bland annat hade han, enligt egen uppgift, blivit arresterad av rysk polis vid flera tillfällen – men också hamnat på middag med självaste Putin.

Hans fru var precis som Polina från Ryssland, så vi hade mycket att prata om. Jag berättade om reportaget om kärlek jag höll på med för Fokus och om den ofrivilliga incelmannen Andreas. Stefan fick läsa ett utkast och utbrast:

– Vi måste ta med grabben till Ryssland!

Möjligen fick vi därmed ett gemensamt projekt i att hitta en lämplig dam åt den unge mannen.

När jag kommit hem från Kroatien träffar jag Andreas. Jag återger vad Stefan och Polina säger om damerna i öst och hur de ser på kärlek. På flera sätt försöker jag även sätta ord på vad Svetlana Aleksijevitj visar i sin dokumentärfilm. I Ryssland är det inte lika noga med »jobb eller bostad«, som Andreas själv formulerar det. Andra värden spelar större roll.

Mycket talar faktiskt för att Stefan hade en poäng med sin idé om att ta med den introverta oskulden till vårt grannland i öst. Huvudet är det inget fel på, Andreas är intellektuell och begåvad, sådant har hög status där.

Vad säger du? frågar jag spänt.

Andreas berättar att han får svår ångest av att resa utomlands. En gång reste han till Kap Verde och det var inte alls kul. Han åt nämligen skaldjur och blev sedan sjuk i flera dagar.

– Jag vill bara sitta i en stuga i skogen, borta från alla människor, suckar han.

Dock, resonerar jag, ångest är förmodligen inte annorlunda bara för att man byter miljö. Han kan ju som omväxling gå runt i Moskva med sin ångest i stället för i Stockholm. Vad kan bli sämre?

Andreas invänder att hemma har han iallafall sin säng där han kan dra täcket över sig. Jag svarar att det kan vi ordna i utlandet också. Han kan till och med få en dumstrut att ha på huvudet när han ligger där med sin ångest. Vi ordnar det, lovar jag.

Andreas skrattar. Själv föreslår jag allt från att besöka Bolsjojteatern, se på rysk balett till att åka ut på fylleresa till landsbygden och vakna upp i ett dike någonstans med kraftig bakfylla.

– Då väljer jag nog teatern och balett, säger han.

Efter lite övertalning börjar han umgås alltmer med tanken på att kanske skaffa sig ett nytt pass och åka till ett land han aldrig tidigare besökt. Möjligen är den väntande kärleken det minsta problemet. Själva livet och alla små vardagliga saker vi alla tar för givna tycks torna upp sig som oöverstigliga hinder.

Samtidigt var det något som ändå fick honom att bege sig till grisfesten i Bålsta för att träffa människor han aldrig tidigare mött. Inte ska det väl vara omöjligt att sätta sig på ett flygplan i liknande ärende?

För Andreas är det inte bara kärleken som väntar, eller som för den delen gör ont. Lidandet har blivit en livsstil. Eller, om man så vill, kärlek på ryska.

Artikelförfattaren Chang Frick är grundare och ägare till sajten Nyheter Idag.

The post ”Bitter på mig själv” – Andreas, 32, har gett upp om kärleken appeared first on Fokus.
10:00
Därför kollapsade den afghanska armén
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I rapporteringen kring det talibanska maktövertagandet har stort fokus lagts vid tomma siffror. Man har kunnat läsa saker som ”regeringssidan hade 300 000 man, medan talibanerna bara hade 70 000”, och så vidare. Men det är meningslösa uppgifter.

Den afghanska armén (ANA), var till stor del ett projekt för att hålla folk sysselsatta. De enheter som de facto var i strid kom nästan uteslutande från ANA:s kommandokår, bestående av 21 000 man, vilka var inblandade i över 80 procent av samtliga insatser. Kommandokåren stred in i det sista – eller i varje fall nästan in i det sista.

Kommandokårens effektivitet berodde på dess beväpning och träning i modern doktrin. Amerikaner (och britter) utbildade kåren i vad vi kan kalla ”combined arms warfare”. Denna går ut på att mindre välbeväpnade enheter på marken ansvarar för operationer i nära samarbete med luftstridskrafter. En kompani- eller plutonchef kan när som helst ringa in flygunderstöd. Det kan handla om spaning inför infiltration av ett specifikt område; attackflyg och helikoptrar under pågående strid; förstärkning via transporthelikoptrar, ammunitionsförsörjning och medicinsk evakuering av skadade, et cetera.

Alla insatser utgör en fullständig integrering av mark- och luftstridskrafter och det blir utomordentligt effektivt så länge allt fungerar. Det är på detta vis som också den svenska försvarsmakten kommer att bedriva krigföring om det någonsin kommer till vapenskifte i vår närhet. När Biden lät stänga ned flygbasen i Bagram den 5 juli försvann alltså luftkomponenten i ett slag tillsammans med 8.000 amerikanska soldater och rådgivare. ANA försökte till en början använda sitt eget (lilla) flygvapen och bad då om att åtminstone en del av de närmare 30.000 amerikanska civilanställda tekniker (”contractors”) skulle kunna vara kvar för att serva flygplan, helikoptrar och annan högteknologisk militär utrustning – men detta förvägrades dem.

Hemkallade ”contractors” försökte in i det sista hjälpa det afghanska flygvapnet med rådgivning via Zoomlänk från USA, men detta kunde givetvis inte fungera i längden. Samtidigt utförde talibanerna riktade lönnmord på piloter och annan nyckelpersonal inom ANA. Med flygstridskrafterna ute ur leken var kommandokåren som en boxare som tvingas gå upp i ringen med högerarmen bakbunden. Det gick inte. Och man lade ned vapnen. Med flygstridskrafter kvar på Bagram, så anser jag att den lilla kommandokåren hade kunnat förhindra det talibanska maktövertagandet.

Kommandokåren förlorade aldrig en enda strid mot talibanerna under hela sin existens.

The post Därför kollapsade den afghanska armén appeared first on Fokus.
8:00
Flickor dejtar kriminella för att få gå i shorts och kortkort
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Jag ringer på hos min mamma som bor i Spånga. När hon öppnar dörren och ser mig stå där i linne och shorts utbrister hon: »Har du gått hela vägen hit från Tensta i de här kläderna?« Hon tittar på mig med en sträng blick och utropar »du är ju galen, tänk om någon hade attackerat dig?«

Jag försöker förklara för min mamma att Tensta har förändrats. I sommar har jag sett många kvinnor gå bararmade, i korta kjolar, klänningar och shorts. Jag berättar vidare att jag har sett kvinnor i baddräkt leka med sina barn i plaskdammen i Nydalsparken. Bredvid dem satt kvinnor i stora schalar med fötterna i vattnet.

En syn som jag väntat på i många år. Det är kanske nu det vänder. Mamma är tveksam.

I somras fick jag besök av en väninna som har varit i Tensta många gånger under de senaste 10 åren. Hon reagerar också på kvinnornas kläder och bekräftar min bild. Vi gläds över utvecklingen och tror att det kan vara så att islamisterna har försvagats i och med att »staten« IS har fallit. Debatten om islamisternas förtryck i olika förorter kan också ha stärkt kvinnorna så att de vågar vara tuffare. Jag berättar att polisen nu för tiden är mycket mer närvarande och att de verkligen gör ett bra jobb.

Men för någon vecka sedan insåg jag att den ljusa bild jag målat upp av ett Tensta som håller på att resa sig mot islamistiskt förtryck är lite väl enkel. Skuggorna fattas.

Jag var ute på en promenad. I Tensta finns fortfarande människor som kommer ihåg mig från tiden jag var politiskt aktiv och det händer att okända unga kvinnor börjar prata med mig. Ofta klagar de på sina föräldrar och deras landsmän som försöker kontrollera de unga kvinnornas liv. De kommer ihåg, eller har fått det återberättat, att jag tog strid för tjejernas rätt att klä sig som de ville.

Det var år 2009 som jag fick klart för mig att islamisterna hade blivit så starka att kvinnor i Tensta inte vågade gå ut i korta kjolar. Då började jag själv gå omkring i kort kjol. Det kändes konstigt eftersom jag i hela mitt liv hade haft långa kjolar. Men jag kallade det för min talibanprotest. Det var mitt sätt att stötta de unga kvinnorna och väcka debatt kring vad som håller på att hända i de utsatta områdena. Min talibanprotest uppmärksammades stort i Expressen.

Jag passar på att fråga dem jag nu mötte om de håller med om att kvinnor klär sig mycket friare i Tensta nu. »Jaaa«, svarar de i mun på varandra. Jag blir glad över att de också har sett förändringen, men den förklaring de ger stämmer inte med det som jag och min väninna intalade oss.

Tjejerna berättar att de kriminellas flickvänner och fruar vill vara moderna, som kvinnor de se ser på tv. De vill inte gå runt i stora schalar och bylsiga kläder. Islamisterna, som i många år har trakasserat kvinnor för deras klädsel, vågar inte längre säga något. Vem vill ge sig på en kille som tillhör ett gäng, utropar tjejerna kaxigt.

De berättar om unga kvinnor som i många år har täckt sina huvuden, men nu har slängt schalarna. Sedan tillägger de att det finns tjejer som blir ihop med kriminella killar, bara för att få frihet att leva som de vill. Varken föräldrarna eller islamisterna kan skrämma dessa tjejer.

Medan jag lyssnar på deras berättelse känns det som att jag hamnat i en dimma och vet inte hur jag ska ta mig ut därifrån. Jag är mållös. Jag som alltid har varit säker och tydlig i mina värderingar vet inte längre vad jag ska säga till dessa tjejer som verkar så förtjusta i tanken att de kriminella har tryckt tillbaka islamisternas inflytande. Efter viss vånda kom jag fram till att jag inte kunde dela deras glädje, utan måste markera att det inte är acceptabelt att hylla de kriminella, eftersom de är ju ett hot mot vår säkerhet och mot rättsstaten.

Fredagen den 6 augusti är jag åter på väg till mina föräldrar. När jag kommer fram till ängen mellan Tensta och Spånga ser jag en stor skärm där fotbollsmatchen mellan Sverige och Kanada visas. Jag ser åter kvinnor i shorts och linne sitta bredvid kvinnor med stora schalar. Det ser vackert och sympatiskt ut, jag blir glad, stannar till och är på väg att sätta mig ner tillsammans med dem när jag kommer på att jag var på väg att uppvakta min bror som fyller 50 år. När jag kommer hem på kvällen ser jag flera polisbilar. Jag stannar inte ens till. Väl hemma läser jag i tidningen att det har varit skottlossning i Tensta. Som tur är verkar ingen ha dött den här gången.

Jag tänker på glädjen hos de unga kvinnor jag nyss mötte som äntligen kunde klä sig som de ville.

Har jag rätt att fördöma deras tacksamhet mot de kriminella, när samhället under många år har svikit flickor och kvinnor genom att ge ekonomiskt och politiskt stöd till de islamistiska organisationer som begränsade deras liv?

Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

The post Flickor dejtar kriminella för att få gå i shorts och kortkort appeared first on Fokus.
August 19, 2021
17:00
Omöjligt uppdrag att exportera demokrati
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Joe Biden är inte känd som någon retoriker. Men talet där han förklarade varför amerikanerna lämnar Afghanistan var ett litet mästerstycke. I synnerhet med hänsyn till att det var en förlorare som stod framför tv-kamerorna i Vita huset. Presidenten inledde med att påminna om bakgrunden till invasionen; att komma åt dem som låg bakom terrorattackerna den 11 september 2001 samt att stoppa Al Qaida från att använda Afghanistan som bas för nya dåd. Dessa mål nåddes, slog Biden fast och tillade att uppdraget aldrig var att »bygga en nation eller att skapa en enad och centraliserad demokrati«.

Det där sista osar i och för sig lite efterhandskonstruktion, ämnat för en desillusionerad hemmapublik. Varför har USA annars lagt tjugo år, 1 000 miljarder dollar och över 5 000 amerikanska soldaters liv på det längsta krig landet har utkämpat? Då kunde man ju ha åkt hem för tio år sedan, efter att ha fimpat Usama Bin Ladin.

Hur som helst verkar insikten sent omsider ha nått även amerikanerna att detta var en konflikt de aldrig kunde vinna. »Vi har nu bevis på att ingen främmande militär styrka någonsin kommer kunna stabilisera Afghanistan, känt i historieböckerna som ’en kyrkogård för imperier’”, som Biden sa. Här berättar tolken Begzad om hur han ständigt utsattes för trakasserier, dödshot och anklagelser om förräderi när han jobbade åt de svenska trupperna på plats. Ett litet men talande exempel på att de internationella styrkorna aldrig vann bred acceptans bland de människor de hade kommit för att befria.

»Uppdraget att bekämpa Al Qaida och döda Usama bin Laden var en succé. Vårt decennielånga försöka att besegra historien och att permanent förändra Afghanistan var det inte. Och jag tror inte att det någonsin hade kunnat bli det«, sa Biden.

Nej, demokrati och västerländska värderingar är generellt inga gångbara exportprodukter. Med Indien som viktigt undantag är olika varianter av diktatur den normala styrelseformen, utanför väst-världen. Och när USA nu lämnar Afghanistan med svansen mellan benen står andra redo att fylla det maktvakuum som skapas, otyngda av den börda det innebär att vara imperiebyggare och samtidigt stå upp för mänskliga rättigheter. Först i kön står förstås Kina, vilket Johan Hakelius påpekar här.

The post Omöjligt uppdrag att exportera demokrati appeared first on Fokus.
16:01
Så hjälper Karl Marx oss förstå dagens Sverige
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Skulle en marxistisk analys av Sverige i dag bidra med ökad förståelse för det skeende som präglar vårt samhälle? Skulle den vara relevant?

Innan man ens börjar söka ett svar måste man fastställa vad marxism är. En svensk marxist (och maoist), Jan Myrdal, brukade framhålla att med marxismen, eller snarare marxismerna, är det, som med Jesus och de onda andarna i skriften: de är många.

”Då frågade han honom: ’Vad är ditt namn?’. Han svarade honom: ’Legion är mitt namn, ty vi äro många.’” (Mark 5:9)

Myrdals bot för att hitta till den rätta marxismen var att man skulle gå till källorna. Man skulle ”befria sig från” marxismerna för att ”kunna återvända till vad Marx verkligen skrev och gjorde”. (Clarté, 13.01.2001)

Det absolut säkraste är sålunda att hos Karl Marx själv efterhöra vad hans eget bidrag till det mänskliga vetandet bestod av. Den 5 mars 1852 skriver den då 33-årige Marx, inte utan förmätenhet, följande i ett brev till sin jämnåriga vän, förläggare och kamrat i kampen, den tidigare preussiske löjtnanten Joseph Weydemeyer:

”Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas.” (Kursiveringarna är Marx’ egna.)

Återstoden av Marx intellektuella livsgärning, med huvudverket Kapitalet, vars första band publicerades 1867, och de av Friedrich Engels och Karl Kautsky postumt utgivna efterföljande banden och sidoskrifterna, går i stort ut på att vetenskapligt och ovedersägligen belägga de tre teserna ovan.

Man brukar hänvisa till Marx ofantliga författargärning, med hans ekonomiska skrifter i förgrunden som hans huvudbidrag till mänsklighetens vetande. Men som en annan marxist, Vladimir Iljitj Lenin, 65 år senare, i augusti 1917, skulle poängtera om formuleringarna i brevet ovan: ”I dessa ord har det lyckats Marx att med slående pregnans visa för det första huvud- och grundskillnaden mellan hans lära och bourgeoisiens mest framskridna och djupaste tänkares lära, och för det andra kärnan i hans lära om staten.” (Staten och revolutionen)

Då samma Lenin också betonade som dialektikens grundsats att ”sanningen är konkret” (Ett steg framåt, två steg tillbaka), måste också Marx och hans lära bedömas efter vad den konkret har åstadkommit, och inte vad den säger om sig själv. Något som för övrigt även Marx framhåller flerfaldiga gånger: ”Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess eget medvetande.” (Till kritiken av den politiska ekonomin)

Ser man till den ekonomiska vetenskapen var den arbetsvärdelära som Marx baserar sin analys på en återvändsgränd, även om, tillsammans med Det kommunistiska manifestet, också Kapitalet har blivit till en av marxismens heliga urkunder. Som Thomas Sowell framhåller framstår denna snåriga bok, med godtyckliga definitioner och empiriskt felaktiga slutsatser och som få av Marx anhängare har läst, ändå genom sina tjocka volymer som en försäkran om att lärans geniale grundare någonstans på något sätt likväl har bevisat att kapitalismen är dödsdömd.

Men framför allt måste vi ta i beaktande mänsklighetens erfarenheter av vad samhällsformationer som har sökt grunda sig på Marx idéer och lära har åstadkommit under 1900-talet och framåt. De intellektuella tillkortakommanden och brister som Marx och marxismen lider av, har, när läran sökts sättas i verket, trots all retorik och propaganda, i konkreta termer och utan undantag inte åstadkommit mycket mer än hungersnöd, terror och massmord.

Marx har däremot lyckats med att lägga grunderna för ett slutet tankesystem med en så pass dramatisk, löftesrik, fascinerande och förment moralisk vision, att det också har kunnat motstå ett oräkneligt antal misslyckanden och empiriska och logiska motbevis. Just detta slutna tankesystem har kunnat avfärda alla kritiker som antingen okunniga (”falskt medvetande” som Engels beskrivit det) eller som överklassens köpta lakejer.

Marxismens bittra ironi, som mänskligheten har fått betala dyrt för, är att en lära som börjar med att ställa frågor om frihet och jämlikhet, genom förnekelse av fakta slutat i förtryck och fåtalsvälde.

Vad kan då en på Marx läror baserad analys av Sverige i dag bidra med?

Med utgångspunkt i vad dessa läror hittills har åstadkommit, torde en marxistisk analys av vår svenska samtid, bli ungefär lika relevant som en analys av Erich von Däniken om vad svenska hällristningar och bildstenar föreställer.

Thomas Gür

Läs mer: Därför är Marx glödhet bland ekonomer igen
Kallifatides: Marx värd att göra till kamrat på livets väg
”I kolonierna upptäckte Wakefield i första hand att pengar, livsmedel, maskiner och andra produktionsmedel tillsammans inte räcker till för att göra en människa till kapitalist, om ett viktigt komplement fattas: lönearbetaren, den människa, som är tvungen att frivilligt sälja sig själv. Han upptäckte, att kapitalet inte är ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor. Han berättar för oss om den stackars mr Peel som ’tog livsmedel och produktionsmedel till ett belopp av 50.000 pund med sig till Swan River i Nya Holland [Australien].’ Mr Peel var dessutom nog förutseende att ta med sig 3.000 personer ur den arbetande klassen, män, kvinnor och barn. Väl framme vid bestämmelseorten ’fick mr Peel klara sig utan en tjänare att bädda hans säng eller hämta vatten ur floden’. Stackars mr Peel, som förutsåg allting men glömde bort att exportera de engelska produktionsförhållandena till Swan River.” (Karl Marx, 1867, Kapitalet, Första boken, kap. 25, s. 673, Arkiv förlag, sjunde upplagan [2018])

Karl Marx (1818-1883) var en rolig författare, en av de roligaste jag känner till. Bara det gör honom värd att göra till kamrat på livets väg. Inte blir det sämre av att han var en av de främsta vetenskapspersoner som världen skådat och den internationella arbetarrörelsens främste inspiratör.

Marx utarbetade en begreppsapparat och en teori för att förklara, förstå och göra motstånd mot kapitalismen som historiskt specifik och villkorad samhällsform, där kreditväsendet och penningen är själva kärnan. Teorin innebär att kapitalismen förutsätter samhälleliga institutioner – infrastruktur, lagar, traditioner – som i sin tur ytterst bestäms av maktförhållandena mellan samhällsklasserna. Kapitalismen beskrivs av Marx därtill som både dynamisk och instabil med ständigt återkommande kriser, inklusive finansiella sådana.

Kapitalismen deklareras vara i grunden irrationell, då den medför enormt resursslöseri (arbetslöshet, undersysselsättning, snäv teknologisk utveckling och naturförödelse). Dess orättfärdighet förstärks av att den som samhällsordning kontinuerligt återföds genom krig, expropriering och korruption, samt vidareförmedlas genom utsugning av en del av arbetarnas produktionsresultat. De flesta människor på jorden har alltid haft goda skäl att vara motståndare till kapitalismen, och är det också – oberoende av Karl Marx.

Denna sommar har två av världens förmögnaste kapitalister, Elon Musk och Jeff Bezos, omtalats för sina bokstavligt högtflytande planer att anordna rymdturism för sig själva och sina gelikar. Bezos tackade Amazons alla kunder och arbetare för möjligheten att ge sig ut på rymdäventyr. Det hade varit spännande att läsa Karl Marx kommentarer till spektaklet, kanske med hänvisning till Julia Lindboms aktuella bok om arbetsförhållandena vid e-handelsjättens distributionsanläggningar. Möjligen hade Marx även påtalat att Bezos glömde bort att tacka de amerikanska lagstiftarna och skattebetalarna som generöst gett världsomspännande monopolister med företagssäte i USA näst intill fritt spelrum och skattebefrielse, generösa stödåtgärder vid ekonomisk nedgång som nu under Covidpandemin och, inte minst, en närmast generell garanti för alla tillgångsvärden, inklusive börsnoterade aktier, genom centralbankernas mycket expansiva penningpolitik? Möjligen hade han också med hänvisning till Mariana Mazzucato retat Musk och alla tillbedjare av den ”fria” företagsamheten genom att påtala att Tesla är det direkta resultatet av federala myndigheters stöd och finansiering?

Världsläget är inte roligt, men att så är fallet är ju inget ovanligt i historien. Kapitalismens absurditet är överväldigande, nu liksom på 1850-talet när Marx stod mitt i sin mannakraft. Den närmast oinskränkta privata äganderätten till storskaliga produktionsmedel är förenad med sådan grotesk ojämlikhet att de flesta av oss inte har anledning att göra något annan än att hånskratta åt alla försök att legitimera den rådande ordningen. Det mest uppenbart onödiga mänskliga lidande fortskrider, om det nu är amerikaner som inte får elementär utbildning eller sjukvård, afghanska krigsflyktingar som nekas skydd eller svenska narkomaner som möter underfinansierade eller direkt skadliga vårdinsatser. Detta samtidigt som ett fåtal människor ansamlar allt större förmögenhetsandel och världsfattigdomen åter ökar i Coronapandemins kölvatten. Klimatet förändras framför våra ögon och de flesta förstår nog egentligen att det är mer planering av ekonomin, fler begränsningar och mer genomtänkt resursanvändning som behövs både för att dämpa förändringarna och anpassa vårt samhälle till dem. Teknologi och marknader måste både skapas, tämjas och ibland avvecklas under demokratiska former. Kapitalets politiska makt måste beskäras, inte minst genom beskattning.

Jag är socialdemokrat. Liksom en gång för Hjalmar Branting, betyder det för mig att genom demokratin göra motstånd mot kapitalismen, med Karl Marx som oumbärlig intellektuell vägvisare.

Markus Kallifatides

The post Så hjälper Karl Marx oss förstå dagens Sverige appeared first on Fokus.
16:00
Aftonbladets namnmiss gav Twitterstorm
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Vad heter egentligen Liberala Ungdomsförbundets ordförande? I veckan blossade en storm upp på Twitter efter att Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima blandat ihop olika personer. Sima svarade på en tweet från Dana Pourkomeylian, som uttryckt att valet 2022 är ett val om Morgan Johansson och Ann Linde, och att båda måste bort. »Blir så trött på den här liberala personfixeringen i politiken, individen är allt«, svarade Sima, »särskilt när det kommer från Luf:s ordförande som tydligt markerat att hon inte tycker L ska samarbeta med SD«.

Problemet är bara att Luf:s ordförande heter Romina Pourmokhtari, inte Dana Pourkomeylian. Den sistnämnda kallar sig förvisso »Sveriges liberalaste jurist« på Twitter, men är just jurist och även medverkande i tidningen Kvartal. Tidigare satt hon i Cuf:s förbundsstyrelse, men lämnade 2019 efter »interna meningsskiljaktigheter«. Luf:s ordförande Romina Pourmokthari var snabb med att påpeka att hon heter Romina (inte Dana) och att hon vet att Aftonbladets ledarsida »flera gånger haft lite svårt att hålla isär på utländska namn och ansikten. Försök göra det snälla, för er och vår skull«.

Dana Pourkomeylian skrev syrligt att för Jonna Sima är individen »så obetydlig att hon inte ens behöver göra skillnad på liberala unga kvinnor med invandrarbakgrund«. Gulan Avci (L) kom in på ett hörn och uppmanade ledarsidan att sluta fördumma unga tjejer och trycka in dem i invandrarfacket. Jonna Sima ursäktade sig med att hon blandat ihop Cuf och Luf, men att även det »var dåligt« av henne, och att hon därför raderat tweeten. En ursäkt som Dana Pourkomeylian uppfattade som halvhjärtad eftersom hon inte varit politiskt aktiv på två års tid. Romina Pourmokhtari däremot verkar av radiotystnaden att döma ha accepterat ursäkten.

The post Aftonbladets namnmiss gav Twitterstorm appeared first on Fokus.
14:00
”Ingen har letat efter vapensmeder på en gård i Skåne”
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Vilken var er viktigaste insikt när ni började kartlägga vapnens väg?

– Att inhemska skjutvapen hamnar i organiserad brottslighet på de sätt vi beskriver i boken. Vapen läcker ut för att vapenhandlarsystemet bygger på tillit, det funkar inte. Efterfrågan på den svarta marknaden är enorm och lagliga moderna skjutvapen ger stora summor pengar till den som vill tjäna pengar snabbt.

Hur ser ni på riskerna för allmänheten?

– Att förbipasserande drabbas av gängens uppgörelser är en följd av att vi låtit vapentillgången växa sig stor. Gjorde gängen upp med knivar och tillhyggen som förr, skulle inte utomstående drabbas i samma utsträckning. Ungdomar och barn som rör sig i den här miljön verkar inte ha lika hög tröskel för att trycka på en avtryckare som för att ge sig på någon fysiskt. Att de dessutom skjuter som krattor gör bara det hela värre.

Vad är det som kännetecknar de så kallade »vapensmederna«?

– De besitter kunskapen om hur man bygger om, reparerar och underhåller ett vapen med alla dess rörliga delar som måste smörjas, putsas och justeras regelbundet. Många gängkrigare vet inte mer om vapen än vad de lärt sig genom biofilmer eller på Youtube. Påfallande många av vapensmederna har en bakgrund inom sportskyttet eller jakten. Merparten verkar drivas av ett nördigt, nästan maniskt teknikintresse. De gör det av allt att döma för uppmärksamheten, eller för pengarna eller för att de får hålla på med sin hobby, utan att fundera på konsekvenserna.

Vad hade politikerna kunnat göra för att stävja denna utveckling?

– Mycket hade varit vunnet om man på ett tidigare stadium kartlagt varifrån vapnen som används av svenska kriminella kommer. Att stora mängder visade sig komma från länder inom EU kom som en blixt från klar himmel för många beslutsfattare. Liksom att några av dem sålts helt lagligt i andra EU-länder. Eller att de kriminella som hanterar illegala vapen i Sverige är beroende av reservdelar och tillbehör från vanliga svenska vapenbutiker och kan köpa dem utan att mötas av besvärliga frågor. Vi har ju också kunnat följa ett antal pistoler som gått mer eller mindre direkt från svenska jaktbutiker och rakt ut i de kriminella leden.

Varför har de som förser kriminella med vapnen gått under radarn?

– Många har nog föreställt sig att man hittar vapensmugglarna och vapensmederna i storstädernas miljonprogramsområden. Ingen har tänkt tanken att leta efter spindeln i nätet i en lada i Sörmland, i ett radhus i Mellansverige eller på en bondgård i Skåne. Men det är ju just på sådana platser de vapensmeder vi identifierat verkat.

The post ”Ingen har letat efter vapensmeder på en gård i Skåne” appeared first on Fokus.
11:37
Kina har nyckeln till att dominera världen
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

När britterna först, utan någon egentlig plan, byggde sitt imperium var det pojkboken och Bibeln som drev på. Drömmar om rikedom och makt, javisst, men lika mycket äventyr och idealism. Världen var en befriare, exotismen ett andningshål. Britter tog på sig snabelskor och red elefant, de bar turban och rökte vattenpipa. Många gifte sig lokalt, lärde sig språket och anammade seder som var till nytta eller nöje. När de återvände hem med pengar på fickan, lät en del bygga hus som tagna ur tusen och en natt.

Men ju längre 1800-talet gick, desto mindre drevs imperiet av nyfikenhet och livslust. Penningbegäret blev råare, samtidigt som den moraliserande fromheten bredde ut sig. Imperiet blev mer plikt än äventyr, mer obehag än livsaptit. Nyfikenheten på det okända vändes i ett slags uttråkad arrogans. Inga britter kunde längre dras med av det exotiska, utan att stämplas som oberörbara av sina egna. Den vite mannens äventyr hade blivit den vite mannens börda.

Från det var steget inte långt till självförakt.

Det dröjde fram till mellankrigstiden innan imperiet började falla samman på riktigt, men processen började redan före drottning Victorias död 1901. När hon firade diamantjubileum 1897 skrev Kipling, imperiepoeten framför andra, sin »Recessional«. Namnet var inte en slump. Det var verkligen ett slags avslutande psalm för ett imperium som expanderat sitt självförtroende tills det blev så tunt att det försvann.

Det fanns flera skäl till att det brittiska imperiet inte kunde leva vidare, många av dem politiska och ekonomiska. Men även om sådana omständigheter hade varit annorlunda skulle britterna inte ha kunnat fortsätta. De hade helt enkelt tappat den självsäkerhet som behövs för att styra världen. Nyfikenheten på det främmande hade först blivit till arrogant överlägsenhet, rent av förakt, för att slutligen vändas från det främmande mot det egna.

Britterna kunde inte längre övertyga sig om att de hade rätten och historien på sin sida. De litade inte på sina egna motiv.

Det är precis det här som gör det omöjligt för USA att stanna i Afghanistan.

Amerikaner är inte britter, de har en annan puls, men vissa saker gäller för alla nationer. Amerikanerna förlorade förstås sitt koloniala självförtroende – de skulle som gammal koloni aldrig kalla det vid sitt rätta namn – i Vietnam. Det var just den förlusten som gjorde elfte septemberattackerna så politiskt diaboliska, vid sidan av de fruktansvärda, direkta konsekvenserna.

Usama bin Laden tvingade upp USA på en kolonial arena, som landet gjort allt för att undvika efter Vietnam. Väl där drogs USA in i en hantering som är omöjlig att rationalisera för en nation som idkar självkritik. Ilskan som födde »Kriget mot terrorn« gav USA en tillfällig känsla av självklarhet. Men därunder hade inget förändrats. USA är en reflekterande kultur, där självförtroendet och osäkerheten ständigt brottas. Inget är fredat från granskning och prövande dekonstruktion.

Och nu kan vi läsa att Kina flyttar fram sina positioner i regionen. Kineserna knyter an till talibanerna och Pakistan, påstår vissa, är på väg att genom investeringar och diplomati bli en »kinesisk lydstat«.

Det är obehagligt och antagligen farligt, men hur skulle vi kunna undvika det? Till skillnad från Västvärlden har Kina det som behövs för att dominera världen: en känsla av självklarhet och ett totalt ointresse av självkritik. Vi har förlorat båda delarna och vill inte gå tillbaka, även om vi kunde. Och det kan vi inte.

The post Kina har nyckeln till att dominera världen appeared first on Fokus.
9:45
Korruption – inte bara mutor
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I alla de internationellt jämförande mätningar som görs av korruption kommer Sverige liksom de andra nordiska länderna synnerligen väl ut. Det gäller vare sig man försöker mäta graden av korruption direkt eller om man använder sig av mera indirekt mått, som i vilken utsträckning rättsstatens principer beaktas, den »svarta« ekonomins omfattning eller i vilken utsträckning man anser att de offentliga myndigheterna är pålitliga och effektiva.

Andelen människor som bor i Sverige och som uppger att de blivit ombedda att betala en muta för att erhålla en offentlig tjänst som de varit berättigade till är försvinnande liten. Samtidigt går det naturligtvis inte att säga att Sverige (eller något annat land) skulle vara fritt från korruption. Ett samhälle utan korruption är lika sannolikt som ett samhälle utan någon kriminalitet.
Synvinkel
Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Till detta kommer att det inte är helt enkelt att definiera vad som skall räknas som korruption. Direkta mutor är naturligtvis en sak, men det finns många andra typer av oegentligheter som bör räknas in, till exempel politisk eller etniskt baserad favoritism vid tillsättningen av offentliga tjänster. På svenska (men intressant nog inte på engelska) finns ordet »vänskapskorruption«.

Ett sätt att hantera de inte obetydliga svårigheterna med att definiera vad som skall anses innefattas i begreppet korruption, är att göra vad som på militäriskt språk kallas en »kringgående manöver«. Detta innebär att vi i stället försöker definiera vad som bör anses vara motsatsen till korruption.

Intressant nog är den svenska grundlagen mycket tydlig på denna punkt då den ger en mycket precis definition av vad som skall utmärka utövandet av offentliga uppgifter. I Regeringsformen stadgas att allt utförande av offentliga förvaltningsuppgifter skall utmärkas av tre principer, nämligen »saklighet«, »opartiskhet« och »likhet inför lagen«.

Två saker är värt att noteras om detta stadgande. Dels att det även gäller då privata företag eller frivilliga organisationer anförtrotts att utföra offentliga uppgifter, till exempel friskolor eller då regionerna anlitar privata hälsovårdskliniker. Dels att dessa stadganden inte är någon nebulös till intet förpliktigande allmän målsättning (som dessvärre grundlagen också innehåller) utan faktiskt en gällande rättsregel. Det finns intressant nog några äldre svenska ord för dessa tre principer. De som är satta att genomföra offentliga uppgifter skall präglas av »oväld« och hålla sig borta från varje form av »mannamån«. Om du är skollärare, rektor, domare, professor, läkare, socialarbetare, polis, generaldirektör, kultursekreterare, kommunstrateg etcetera, får du naturligtvis inte ta emot mutor men du får inte heller på något annat sätt försöka favorisera eller gynna dina vänner, släktningar, trosfränder, partikamrater eller klanmedlemmar i din yrkesverksamhet.

En problematik när man talar om dessa saker i ett svenskt sammanhang är att de flesta tenderar att se korruption som något avvikande, något som måste förklaras. Så är inte fallet. Alla de internationellt jämförande mätningar som gjorts visar att länder med låg korruption är i en klar minoritet. Det är således avsaknaden av systematisk korruption som måste förklaras. »Normaltillståndet« i världen är att de som innehar en offentlig position använder stora delar av sin makt för att gynna sig själva, sina familjer, sina vänner, sina trosfränder, sina partikamrater och sina klanmedlemmar.

Opartiskhet, saklighet och likhet inför lagen vid utförandet av offentliga uppgifter är tämligen sällsynta företeelser; en försiktig uppskattning ger vid handen att omkring 75 procent av jordens befolkning lever i länder där dessa principer inte respekteras.

Det är kanske just vad beträffar dimensionen opartiskhet i fullgörandet av offentliga uppgifter som det numera kan finnas anledning till viss oro vad gäller korruptionens utveckling i Sverige. Några säkra mätningar finns dessvärre inte att tillgå, men några fall som uppmärksammats gör att det nog ljuder lite i varningsklockorna.

Ett sådant är den uppmärksammade boken Familjen (2020) av journalisten Johanna Bäckström Lerneby. Den visar hur ett stort och hierarkiskt organiserat släktnätverk kommit att med kriminella metoder styra över en hel stadsdel i Göteborg och hur valhänt myndighets-Sverige hanterat situationen. Klanens makt bygger på att man faktiskt lyckats upprätta en alternativ rättsordning i stadsdelen. Efter att boken publicerats hävdade landets polisledning att det i olika förorter finns inte mindre än ett 40-tal liknande kriminella nätverk som är baserade på släktskap.

Nyligen rapporterades att det i den hemligstämplade rapport som låg till grund för polisledningens bedömning finns uppgifter om att dessa nätverk nästlar sig in i kommunpolitiken och att inte mindre än fyra riksdagspolitiker antas ha haft kopplingar till dem. Några belägg för att så skulle vara fallet har dock inte presenterats.

En färsk konsultrapport som tillkommit på beställning av kommunledningen i Göteborg visar på en utbredd tystnadskultur i delar av den kommunala förvaltningen och då särskilt i stadens mera utsatta områden. Kriminella släktbaserade nätverk och religiösa extremistgrupperingar tillåts påverka de kommunanställdas beslut. Det sker genom direkta och indirekta hot, men också på grund av lojalitetsband som innebär att opartiskheten sätts ur spel. Till detta kommer att anställda drar sig för att rapportera missförhållandena till sina chefer eftersom de upplever att de inte har tillräckligt med stöd utan i stället tystas.
En undersökning beställd av Göteborgs kommunledning – på bilden styrelseordförande Axel Josefson (M) – visar på en utbredd tystnadskultur i förvaltningen.
Cheferna vill inte att deras områden skall komma i ofördelaktig dager, vill inte leverera problem till de ansvariga politikerna och den som anmäler missförhållanden av detta slag uppfattar att man riskerar framtida karriärmöjligheter. Rapporten visar också att en del tjänstemän inom Göteborgs stad antingen inte anser sig kunna följa eller inte har kunskap om de ovan nämnda grundlagsprinciperna som deras arbete skall vila på.

Ett särskilt problem i denna sak är det förvirrande talet om att i Sverige skall »svenska värderingar« gälla. Detta är nonsens, i Sverige gäller åsiktsfrihet vilket innebär att du får ha vilka värderingar som helst. Att ha exempelvis anarkistiska, liberalistiska, kommunistiska, sexistiska, fascistiska och islamistiska värderingar är lika tillåtet som att ha feministiska, socialdemokratiska och moderata värderingar.

I Sverige gäller svenska lagar och kravet att rätta sig efter dem står över allsköns värderingar. Lagen om hets mot folkgrupp förbjuder dig inte att ha någon värdering, däremot att försöka sprida vissa värderingar. Lagarna gäller över partiet, över gruppen, över klanen, över familjen, över företaget och över varje annan organisation. Som visats i en ny undersökning från Institutet för framtidsstudier har det med stor sannolikhet varit si och så när det har gällt att inpränta denna grundprincip i undervisningen av de som invandrat till Sverige. Särskilt problematiskt har detta varit då vi haft stor invandring från länder där det motsatta oftast gäller (det vill säga att klanen, släkten eller partiet står ovanför lagen).

Möjligen kan man också tala om en ökning av vad som skulle kunna benämnas kulturell eller intellektuell korruption i Sverige. I en synnerligen intressant rapport från Myndigheten för kulturanalys med titeln Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten påvisas hur många konstnärer och andra kulturutövare känt sig manade eller tvingade att i sin konstnärliga verksamhet ta parti för ett antal ideologiska »perspektiv« som Kulturrådet och andra myndigheter föreskriver då man utlyser ekonomiskt stöd. Skälet till denna politiska anpassning är att kulturutövarna antar att det ökar möjligheter att få bidrag och att man därför väljer att kompromissa med innehållet i det konstnärliga verket man vill utföra.

Motsvarande problem finns till viss del också inom forskarvärlden där det ibland ställs krav från anslagsgivare på att vissa teoretiska perspektiv skall beaktas. Det är möjligt att det är att sträcka begreppet korruption för långt att också innefatta denna slags påverkan, men har de politiskt ansvariga en gång valt att på detta sätt bryta mot principen om opartiskhet kan det vara svårt att vända tillbaka.

Bo Rothstein är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

The post Korruption – inte bara mutor appeared first on Fokus.
8:00
”Sudokuns fader” död – tog 1700-talet in i modern tid
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Ibland är allt som krävs ett par nya ögon för att succén ska bli ett faktum. Ett bokmanus som från början hörde hemma i papperskorgen kan förvandlas till ett litterärt mästerverk av en skarpsynt redaktör. En uppfinning som samlar damm i garaget kan håva in miljoner i rätt entreprenörs händer. Och en 1700-tals-matematikers tankar kan i modern tid slå stort bland pusselälskare.

I början av augusti avled japanen Maki Kaji vid 69 års ålder, efter en tids kamp mot cancer. Kaji beskrivs ofta som »sudokuns fader«, men rötterna till pusselsuccén går att finna i ovan nämnda 1700-tal. År 1738 kom den schweiziske matematikern Leonhard Euler på vad han kallade den latinska kvadraten, ett rutnät där varje rad och kolumn ska innehålla endast ett element av varje typ. Rutnätet låg efter det i träda – i alla fall sett ur pusselsynpunkt – tills det plockades upp av den amerikanska tidningen Dell Puzzle Magazines på slutet av sjuttiotalet. Tidningen moderniserade rutnätet, man delade in det i nio rutor med nio siffror i varje, och kallade hjärngympan för Number Place.

Pusslet figurerade under ett antal år i amerikanska tidskrifter, men riktig fart tog det först när Maki Kaji kopierade upplägget och tog det till Japan på åttiotalet. Kajis förlag Nikoli publicerade pusslet under namnet sudoku, en förkortning av »Suji wa dokushin ni kagiru« som fritt översatt betyder »varje siffra måste stå för sig själv«. Sudoku blev omåttligt populärt i hemlandet, och på den här sidan millennieskiftet exploderade det internationellt. Sudoku finns nu i princip i varenda dagstidning och var mans mobil, och det anordnas årliga världsmästerskap i sudoku-lösande.

»Sudokuns fader« har gått ur tiden och sörjs av pusselälskare världen över, men kanske väntar nästa pusselsuccé runt hörnet? Kanske är det läge att dra fram de gamla anteckningsblocken från högstadiet – och se på matematik med nya ögon?

The post ”Sudokuns fader” död – tog 1700-talet in i modern tid appeared first on Fokus.
August 17, 2021
14:58
Afghanska tolken: Säger åt min familj att hålla sig inne
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

På den svenska basen Camp Northern Light i Mazar-e-Sharif arbetade från 2006 som mest 1 000 svenska soldater och officerare. De hade flera tusen lokalt anställda, bland annat tolkar och vakter. Vid midsommar 2014 avslutades insatsen ISAF (International Security Assistance Force) och ersattes av Natoinsatsen RSM (Resolute Support Mission) där bara ett 50-tal svenska militärer deltog.

Det fanns då en stor oro för att de civilanställda som arbetat för den svenska styrkan, inte minst tolkarna som deltagit i insatserna i fält, skulle råka illa ut när truppen lämnat landet. Flera av tolkarna ville tidigt ha asyl i Sverige, då de befarade hämndaktioner från talibaner.

Redan 2012 sökte 24 tolkar asyl via den svenska ambassaden i Kabul, men samtliga nekades då uppehållstillstånd.

Av alla lokalanställda fick bara ett fåtal uppehållstillstånd i Sverige. Det handlar om 21 lokalanställda tolkar, två vakter och deras familjer, totalt 68 personer, som överfördes till Sverige under juli 2014 inom ramen för ett vidarebosättningsprogram i samverkan mellan de båda myndigheterna.

– Jag kan bara säga att de hade väldigt goda skyddsskäl, sade Mikael Ribbenvik, då operativ chef på Migrationsverket. Vi gör alltid en säkerhetsprövning tillsammans med Säpo i alla sådana ärenden för att se att det inte finns några säkerhetsrisker.

Dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) sade att det är viktigt att Sverige kan ge skydd åt de tolkar och andra lokalanställda som har behövt det:

– Sverige tar ansvar för de personer som har jobbat för oss och som bedöms ha ett skyddsbehov kopplat till sin anställning hos Försvarsmakten.

De 21 tolkarna och de två vakterna fördes till ett tredje land för att därefter kunna komma till Sverige genom det så kallade kvotflyktingprogrammet.

Samtidigt fick 26 personer, två tolkar och 24 vakter, stöd på plats i Afghanistan i stället för uppehållstillstånd i Sverige. Stödet gällde i högst ett år och handlade om hjälp till vidareutbildning, att hitta ett nytt jobb eller flytta till en annan plats i Afghanistan.

Begzad vill inte att vi skriver ut hans förnamn eller publicerar hans bild. Han bor i Skåne med fru och två döttrar och tog sin civilingenjörsexamen i byggteknik i juni vid Lunds tekniska högskola. Just nu jobbar han som mobil covidtestare och söker dagligen jobb i byggbranschen.

– Efter min gymnasieexamen började jag jobba åt en japansk biståndsorganisation i Sar-i-Pul. Men 2007 fick jag jobb som tolk åt de svenska styrkorna i Masar-e-Sharif och det gjorde jag ända tills styrkan togs hem 2014.

Han är en av de tolkar som jobbat längst åt ISAF och lånades tidvis ut åt finska styrkor. De sista tre åren jobbade han som arbetsledare för det 30-tal tolkar som fanns på den svenska basen.

– Mitt jobb var också att tolka på säkerhetsmöten åt de högre officerarna.

Han beskriver hur tolkarna hela tiden arbetade under stress och press:

– Jag tog hela tiden olika vägar till och från jobbet för säkerhets skull. Men oftast stannade vi och bodde över på campen.

Begzad deltog i otaliga operationer med svensk och afghansk trupp för att säkra områden mot talibanerna.

– Tolkarna uppträdde alltid obeväpnade, men med skyddsväst, hjälm och säkerhetsglasögon. Vi fick vapenutbildning och tilläts ha vapen i bilens bagage som ett sista försvar ifall det skulle gå riktigt illa.

Hot mot tolkarna var snarare regel än undantag:

– På patrullerna sade folk ofta dåliga saker till oss, att vi var otrogna, överlöpare och jobbade åt ”amerikanerna”. De ansåg att vi konverterat, de filmade oss med mobiler och vägrade hjälpa oss.

Talibanerna hade bra kontroll på vilka som jobbade åt internationella organisationer, säger Begzad:

– De har infiltrerat djupt bland vanligt folk. De kom till vårt hem och frågade mina bröder efter mig. Vi visste att vi skulle lämnas över till talibanerna när ISAF-styrkorna togs hem. Vi var mycket rädda.

Begzad hade goda skäl att vara rädd:

– När talibanerna intog Mazar-e-Sharif förra gången 1997 mördade de min far. Då var jag nio år.

2012 fick tolkarna veta att bland annat Kanada, Australien och Nya Zeeland beslutat ge sina tolkar asyl när ISAF avslutades.

– Vi skrev till svenska ambassaden i Kabul, men fick inget svar. Då gick vi till medierna, jag intervjuades bland annat av Sveriges Radio. Det var en hög sannolikhet att vi skulle utlämnas till talibanerna. Den svenska militären visste vad som skulle hända oss för de kände oss på djupet.

2013 fick två av tolkarna asyl och hoppet växte hos de övriga.

– En svensk kapten meddelade till sist att vi skulle få asyl och att vi hade två månader på att förbereda oss. Jag var bland de sista som lämnade den 23 juni 2014 och fick ta med min fru och min första dotter som då var fyra år. Vi flögs till Dubai och fick visum på svenska ambassaden i Abu Dhabi.

Dagen därpå landade Begzad på Arlanda:

– Jag kände att jag kunde andas lugnt utan stress för första gången på sju år. Jag kände att jag fått ett nytt liv.

Begzad hade börjat läsa byggteknik på lediga stunder redan i Afghanistan. Nu tog han planerna vidare:

– Först lära sig språket, sedan läsa in fysik, kemi och matte så att jag kunde komma in på civilingenjörsutbildningen. Under tiden jobbade jag som studiehandledare i skolan. 2018 kom jag in på högskolan och den 10 juni i år fick jag min examen. Nu gäller det bara att hitta ett jobb i byggbranschen.

Under tiden har Begzad och hans fru fått ytterligare en dotter som började skolan i veckan. Men sedan några dagar är han orolig för sina släktingar i Afghanistan:

– Jag har svårt att sova, jag ringer och råder dem att hålla sig inne. Jag kan bara hoppas.

Han litar inte en sekund på talibanernas löften att skona dem som jobbat åt regeringen och utländska organisationer:

– Man kan inte tro på dem, de ändrar sig alltid. Jag tycker det var fel beslut att dra tillbaka styrkorna så snabbt. Allt som byggts upp under 20 år försvann på några dagar. Folket har tappat allt hopp.

The post Afghanska tolken: Säger åt min familj att hålla sig inne appeared first on Fokus.
13:23
Demoskop: Edmans resonemang havererar
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Mats Edman beskriver i en artikel i Fokus betydelsen av opinionsmätningar, inte minst väljarbarometrar, och inte minst ett valår. Vi kan bara hålla med, och rimligtvis är det ingen som tvivlar på våra och våra branschkollegors intentioner att så väl som möjligt fånga väljarnas uppfattningar.

Därefter går han till angrepp på Demoskop och ifrågasätter trovärdigheten i våra mätningar. Då havererar resonemanget fullständigt, och det är tydligt att han saknar grundläggande kunskap kring mätningarna. Som bevis för att Demoskops mätningar skulle vara fel slår han ihop resultat från Sifo och Novus och redovisar skillnaden mot Demoskops mätningar. Låt oss till att börja med konstatera att det inte finns något facit för frågan. Ändå hanteras den som fel och rätt. När vi själva har granskat konkurrenternas resultat så har vi inte noterat samma skillnader. Mats Edman uppmanas därför att beskriva resultaten för företagen separerat. Därtill behövs exakta frågeställningar, och framför allt mätperiod.

Låt oss därefter lite översiktligt beskriva Demoskops metod för opinionsmätningar, och förhoppningsvis reda ut en del missförstånd. Till att börja med finns det inga möjligheter att själv välja att medverka i en undersökning med en specifik riktning. Det är riktigt att vem helst är välkommen att vara tillgänglig i panelen, men det betyder inget annat än att man är villig att besvara enkäter. Vi bestämmer sedan vilka som blir inbjudna att svara. Vi använder ett så kallat stratifierat slumpmässigt urval baserat på panelen och skapar därigenom ett representativt miniatyrsverige så att vi kan uttala oss om vad svenska folket tycker.

Våra arbetssätt och metoder följer godkända internationella etiska branschregler, vi är aktiva i Statistikfrämjandet och Surveyföreningen och delar vår undersökningsdata med forskningen. Våra arbetssätt och vår kompetens har rönt internationell uppmärksamhet, och vi presenterar våra rön vid konferenser. Vi vill därför uppmana våra branschkollegor att vara lika transparenta. Statsvetarna Sören Holmberg och Olof Petersson har vid ett antal tillfällen kartlagt hur svenska väljarbarometrar genomförs. Det senaste tillfället var 2008. Vi välkomnar en ny kartläggning. Den skulle bland annat sätta fingret på svarsfrekvenser per telefon som inte håller måttet för att ett slumpmässigt urval ska kunna hävdas. Det är en av många svårigheter som branschen brottas med, men som sällan kommer i dagen.

Vårt framgångsrika arbetssätt bygger på en noggrann rekrytering till panelen, och genom ett omfattande kvalitetssäkringssystem och så kallad fraud detection-program har vi god kunskap om våra panelister. Samtidigt skapar vi trygghet för de som är med genom att vi behandlar den information vi samlar in med fullständig sekretess. Vårt kvalitetsarbete innefattar flera moment som bygger på statistisk metodik. Vi förstår att detta kan verka väldigt svårt och det är det. Vi tar vår uppgift på största allvar. Internationellt är metoden brett etablerad och framgångsrik.

Demoskop är ett av Sveriges äldsta undersökningsföretag som grundades 1989. Hos oss arbetar flera av Sveriges främsta opinionsanalytiker och statistiker. Demoskop var också det företag som kom närmast att mäta utfallet av riksdagsvalet 2018. Ett kvitto på att vårt systematiska om omfattande kvalitetsarbete lönar sig. Genom samgåendet med Inizio 2019 uppkom dessutom en unik, historisk möjlighet att utvärdera och vidareutveckla vår metod. Den resulterade i att vi övergick till att genomföra väljarbarometern helt webbaserat, helt enkelt för att vi såg att telefon inte fungerar lika bra längre och därmed visade sig försämra träffsäkerheten. Det har vi öppet och transparent redovisat i olika sammanhang, vid kvalitetskonferenser och finns att läsa i en DN Debatt-artikel.

I december anordnar Demoskop en kvalitetskonferens med ledande internationella talare. Mats Edman borde ta del av det som presenteras där, men han är förstås när om helst välkommen till oss för att lära sig hur moderna och kvalitetssäkrade paneler fungerar.

Karin Nelsson, vd Demoskop

Anders Lindholm, senior rådgivare Demoskop

The post Demoskop: Edmans resonemang havererar appeared first on Fokus.
August 16, 2021
9:27
Vad är alternativet – göra Afghanistan till koloni?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Alla är ense om att det är en katastrof att talibanerna rullar in i Kabul. ”Det borde inte få hända”, är en formulering som återkommer. Men vad betyder den egentligen?

Afghanistan och stamterritorierna mot Pakistan har aldrig varit okomplicerade områden. Dels har de klämts mellan olika yttre makter: Alexander den store och nomader från Centralasien, mongoler och araber, Mogulriket och perser, ryssar och britter, ryssar och amerikaner. Dels har de själva inte gjort sig kända för en särskilt högtstående politisk ordning. Våld, övergrepp, förtryck, terror, korruption, utstuderad grymhet och klankrig har i allt väsentligt varit normallägen.

Vad har varit värst för afghanerna? De yttre makternas våld och arrogans, eller de inre makternas våld och arrogans? De korrumperande miljonerna och vapenleveranserna från yttre makter, eller korruptionen och vapenfetischismen hos de inre makterna?

Vem vet? Hur ska man ens mäta det? Och hur skilja det ena från det andra? Afghanska krigsherrar har ofta erövrat sin makt i kamp mot yttre aggression och i allians med andra yttre krafter. Yttre aggression har ofta inletts därför att afghanska krigsherrar utgjort ett säkerhetshot utanför de egna gränserna, eller i samverkan med andra yttre krafter. Så var det när britterna skaffade sig ett mycket dyrköpt och begränsat inflytande över Afghanistan. Så var det när USA invaderade landet i vredesmodet efter 11 september-attackerna.

Hade allt varit frid och fröjd i Afghanistan om USA inte invaderat landet för 20 år sedan? Antagligen inte. Är läget på många sätt värre nu, efter 20 år av misslyckad politik? Högst troligt. Har USA, och för den delen Sverige, ett moraliskt ansvar för mycket av det som sker nu? Ja.

Den svenska fråga som kommit att dominera – den om afghanska tolkar – har ett tydligt svar: man lämnar inte stridskamrater bakom sig, oavsett vad man anser om det kloka i striden från första början. Det är klart att Sverige har en skyldighet att ta hand om de afghaner som hjälpt svensk trupp på plats. Nu verkar det också allt mera klart att senfärdighet och ovilja kommer att resultera i att det är för sent att göra det. Den skammen får Sverige som nation bära.

Men sedan då?

Vad menas det när det sägs att det som nu sker ”inte borde få hända”?

Ska orden ges någon praktisk innebörd är den enda rimliga att USA och andra inblandade länder borde ha stannat i Afghanistan och fortsatt striden mot talibanerna. Med kännedom om hur illa strategin fungerat de senaste tjugo åren måste betydelsen nog ges en ännu mer konkret innebörd: det funkar inte att finansiera afghanska krigsherrar som ska sköta striderna mot talibanerna. Det leder till korruption och våld av ett slag som bara föder talibanerna som motkraft. Det funkar inte heller att förhandla med talibanerna. De är bara intresserade av fred i den mån som den leder till att de kan rulla ut sitt skräckvälde igen. Då finns bara ett annat alternativ: att sköta striderna själv. Det vill säga att västmakter militärt ockuperar landet och styr det som en koloni satt i undantagstillstånd.

Det finns få, om några, exempel på att en sådan strategi är framgångsrik och kan skapa någon form av harmoni. Erfarenheten är snarare den motsatta. Särskilt när motståndsrörelserna mot en sådan ockupation gärna blandar sig med civilbefolkning, inte räds självmordsattacker och inte har någon överdriven respekt för sina landsmäns liv. Då blir istället resultatet att civilbefolkningen hamnar i korselden mellan två parter som hetsar varandra till allt större grymhet. På det stora hela brukar det resultera i att den sida som säger sig stå för nationellt självbestämmande – även om det innebär avhuggna händer, stening och burka – vinner i sympati framför ockupationsmakten, även om den säger sig stå för frihet, utveckling och jämställdhet.

Så, vad betyder talet om att det som nu sker ”inte borde få hända”?

Jag vet ärligt talat inte. Jag förstår det inte. Vill verkligen alla de som nu säger detta ha en amerikansk ockupationsmakt i Afghanistan under minst ett par decennier till? Även om de annars vänder sig mot amerikansk imperialism? Tror de att det skulle lösa problemet? Eller tror de att talet om ”nationsbyggande” har en fungerande kärna, trots att två decennier i Afghanistan under den devisen snarare har lett till att det som möjligen existerade av stat har dekonstruerats?

Vad är det de vill ska ske? Bombningar? Var och hur? Marktrupp? Vilka och på vilket sätt? Något annat, okänt, genidrag?

Det som sker i Afghanistan är djupt deprimerande. Det kommer att betyda död för många afghaner och förstörda liv för många fler. Det kommer att spilla över landets gränser i form av flyktingströmmar, men antagligen också i form av ytterlig destabilisering av regionen och kanske i nya terrordåd runt om i världen. Amerikanerna hoppas, utmattade, nu på att kunna lämna Afghanistan åt sitt öde, men mycket lite tyder på att talibanernas Afghanistan kommer att lämna resten av världen åt sitt öde.

Kvar är grundproblemet: om man säger att det här måste stoppas är man också rimligen svaret skyldig: hur? Att USA och västvärlden gjort mycket, nästan allt, fel kan vi vara ense om. Att det här sättet att dra sig ur bara kunde sluta i katastrof gick att ana. Men hur ska man göra istället? Vad är alternativet som är så mycket bättre?

Jag har själv ingen aning. Några slutsatser kan man dra av den här erfarenheten. En är att man ska vara mycket försiktig innan man invaderar ett annat lands territorium. En annan att den som motiverar användandet av militärmakt med moraliska resonemang om fred, rättigheter för kvinnor och demokrati, inte slipper undan krigets logik. Att försöka stöpa om ett land med maskingevär kostar inte bara enorma summor och många liv, utan resulterar dessutom ofta i motsatsen till det avsedda. En tredje är att fina moraliska argument inte gör någon immun mot moraliska haverier. Snarare tvärtom: den som ser sig som en vit riddare kommer nästan ofelbart att låta ändamålet helga medlen, när det blir kärvt. Sedan kommer det oundvikliga fallet. En fjärde är att idealism är en farlig grund för väpnad utrikespolitik. När besvikelsen kommer finns ingenstans att vända sig än till cynismen. Det är därför Joe Biden, efter att USA i tjugo år har varit drivande i dekonstruktionen av Afghanistan, kan säga att afghanerna måste ”själva måste slåss för sitt land”.

Vad har vi för nytta av de där slutsatserna?

Det vet jag inte heller. Det enda jag vet är att Afghanistan kommer att göra sig påmint igen. Och oavsett alla principer kommer resten av världen att bli indragen i fler bloddrypande haverier i den här delen av världen.

The post Vad är alternativet – göra Afghanistan till koloni? appeared first on Fokus.
August 14, 2021
9:00
Bliv vid din läst, kulturarbetare!
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det var i en intervju med tidskriften Paris Review 2015 som en av Storbritanniens främsta författare, Hilary Mantel, förklarade sin syn på den genre som brukar kallas historisk fiktion.

På frågan om hon inte ibland frestades att ändra vissa händelser i sina världsberömda romaner om klättraren och kanslern Thomas Cromwell i 1500-talets England – inte minst för spänningens skull – svarade hon frostigt nej:

»Jag skulle aldrig göra något sådant. Jag strävar efter att göra berättelsen töjbar så att den går att böja runt de fakta som trots allt föreligger.«
Synvinkel
Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Knepet, om jag får tro Mantel, är att ha stenkoll på händelser och personer som finns redovisade i källorna. Den skönlitteräre författare som placerar människor på fel platser vid fel tillfällen är en fuskare. Fantasin får man använda när dokumentationen tryter. Och luckorna är förstås många. Mellan raderna utspelas det väsentliga, vad folk säger till varandra och vem de åtrår, drivkrafterna och psykologin bakom de söndermalda skeendena. Böckerna om Cromwell, säger Mantel, handlar under den vackra, historiska fernissan om riktigt stora frågor: sex och maktspel, om förräderi, lojaliteter och lögner.

Det låter ju ambitiöst. Men är det inte lite tråkigt också? Det tyckte i alla fall jag. Till att börja med. Jag menar: vad skiljer egentligen en romanförfattare från en historiker av facket, om vi nu ska hålla oss till Mantels ärligt talat en smula skitnödiga definition?

Sedan satte jag mig ner och började skissa på en romansvit om svenska stormaktstiden, en idé jag lustigt nog hade nedkommit med under en kurs i manusskrivande på Stockholms dramatiska högskola.

Efter ett tag upptäcker jag att Mantel faktiskt hade rätt. Alla konstnärer, även författare, behöver fasta ramar. Universum är gränslöst, men det är inte konsten.

Vi som fick uppleva de danska filmregissörernas »kyskhetslöften« under Dogma-vågen på 90-talet, minns också att filmerna som färdigställdes med skakig handkamera och utan kulisser kunde bli rätt excentriska. Som om bristen på valmöjligheter gödde fantasin. Av konventionella små intrigbäbisar blev det kolossala independent-monster.

Min favoritsentens har länge varit den att verkligheten överträffar dikten.

Exakt hur mycket sanning som ligger i det får jag klart för mig medan jag sitter och skummar brev och dokument från 1600-talet. Det är liksom ingen hejd på hur själsmördande brevväxlingen mellan huvudkaraktären i min planerade bok, Axel Oxenstierna, och hans gunstlingar kan bli. Rapporter om truppförflyttningar och silltunnor som hamnat fel. Dagliga rutiner (uppstigning före gryningen varje morgon) som skulle göra den internationelle pojkfostraren Jordan B Peterson grön av avundsjuka. Inget skvaller, inga snaskiga avslöjanden om dolda kärleksaffärer. Våra förfäder, var de bara träskallar?

Men så ger mitt maratonläsande ändå utdelning. För plötsligt inser jag att allt det här dödköttet ger mig fria händer. Med bara spelplanen (tidsandan om man så vill) på plats, plus årtalen och några platser, kan jag hitta på vad jag vill med mina romanfigurer, utan förutfattade meningar. De är främlingar, härliga främlingar. Let the play begin. Berättelserna rullar ut sig vitt och brett – och jag har varken lust att döma mina karaktärer eller styra dem.

Framför allt inte döma.
Verkligheten överträffar dikten. Hilary Mantel på Stockholmsbesök 2015.
Det senaste året har jag följt en lågmäld diskussion om innehållet på kultursidorna. Några debattörer, till exempel Torbjörn Elensky i SvD, menar att åsikterna har fått breda ut sig på kulturmaterialets bekostnad. Andra, som Aftonbladets Karin Pettersson, själv ekonom, försvarar omsvängningen.

Oavsett ståndpunkt är en sak klar: Kultursidorna blir mer och mer lika ledarsidorna. Det är väl inget nytt egentligen; jag har släktingar som på 70- och 80-talen vägrade att ens öppna en Dagens Nyheter på grund av kulturredaktionens vänsterperspektiv. Och visst är det politiska en oundviklig del av kulturen, det är meningslöst att försöka skilja dem åt.

Samtidigt tycker jag, som Elensky skriver, att det finns existentiella dilemman och svårigheter som inte går att klämma in i ideologiska mallar. Ämnen som faktiskt förkrymps eller försvinner när de reduceras till antingen-eller-frågor eller dagspolitiska slagträn.

Märker man inte av en trötthet hos alla utmärkta författare och konstnärer som lydigt leker åsiktskommentatorer fast de har allt utom åsikter? Är det inte patetiskt att varenda skådespelare, artist och underhållare ska behöva markera politisk hemhörighet?

De håller på att bli lika uttjatade som poddarnas borrande i barndomens svek och kränkningar. Och nu har positioneringen med all trist copy-pasteverksamhet som följer med smugit sig in i P1 Sommar.

Grotesco-medlemmen och regissören Michael Lindgren »avslöjade« redan i början av sitt sommarprogram att han egentligen inte är komiker. Han är, åh nej, inte han också, debattör:

»Att allt skoj och musikaliskt lull-lull egentligen bara är rökridåer som är till för att dölja min personliga politiska agenda.«

Tyvärr är det inte menat som ironi. Åtminstone inte bara. Ungefär var Lindgren står politiskt räknar jag ut efter några sekunder. Resten blir transportsträcka, öronen är redan avtrubbade. Vilket är rätt synd, för jag hade gärna velat veta mer om Grotescos arbete och svensk humor i allmänhet, allt det där som Lindgren är genuint bra på.

Ju svagare intresse för läsning och bildning, desto starkare betoning av tom positionering.

Själv längtar jag efter berättelser som är kuriösa och unika. En genomsnittlig uppväxt i Sverige, ett av världens mer stabila länder, kanske inte bjuder på så många uppskakande händelser. Då finns ju alltid alternativet att berätta om något som man kanske inte har upplevt och inte kan identifiera sig med. Något som man kanske läst om eller hört om någon annanstans. Rent av i något annat land. För tio–femton år sedan pratade filosofiskt skolade skribenter i Simone de Beauvoirs anda gärna om nyfikenheten på Den Andre. Just nu är fokus på Jag Själv. Det blir i längden hjärndödande tråkigt.

Så vad ger mitt maratonläsande om och kring 1600-talet för svar på frågan om vad som har hänt med kulturjournalistiken? Kanske att ju svagare intresse för läsning och bildning, desto starkare betoning av tom positionering.

Hilary Mantel kan för sin del, efter 15 år med Cromwell, inte längre stänga sorlet från Henrik VIII:s hov. Det är som bruset från ett sommarprogram. Och på frågan från New York Times (4/2–20) om hon som författare inte längtar efter att skriva riktig, alltså påhittad, fiktion, svarar hon:

»Jag vet att den riktiga historien är bättre än något jag själv kan hitta på.«

Det har hon jäkligt rätt i. Och i en medievärld där alla ägnar sig åt privat navelskåderi med noll relevans för läsarna, är det tack och lov fritt fram för författarna att söka sig tillbaka till realiteternas gröna jaktmarker.

Ulrika Kärnborg är litteraturvetare, författare och kritiker.

The post Bliv vid din läst, kulturarbetare! appeared first on Fokus.
August 13, 2021
15:30
Ministerns twitterbråk ett tydligt hösttecken
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det börjar märkas på debatten att många i den svenska offentligheten haft semester de senaste veckorna. De är tillbaka på sociala medier, lite mer utvilade och lite mer uttråkade. Debattörerna är redo för en ny höst av tjafs på Twitter, och första ämne ut är justitieminister Morgan Johanssons Twitterkonto.

Sedan i mitten av juli har Morgan Johansson och den fristående högersluggern Ivar Arpi haft ett lågintensivt bråk med borgerliga ledarskribenter på alla möjliga tidningar. Paulina Neuding på Svenska Dagbladet kritiserade justitieministern för att ha gett sig på Ivar Arpi. Morgan Johansson svarade med att överklassen gillar att attackera arbetarrörelsen och Paulina Neuding slog tillbaka genom att kalla greppet för »genant«. Expressens ledarsida via Ann-Charlotte Marteus kom lite oväntat ut som kommentator från sidlinjen och menade att Morgan Johanssons Twitterkonton visserligen är irriterande och ibland vilseledande men ändå bra för demokratin eftersom man här får en unik inblick i hur en minister tänker.

»Det är viktigt för att förstå vad som händer, och inte händer, i politiken«, skriver hon.

Naturen läker. Semestern är över, socialdemokrater och borgerliga ledarsidor ägnar återigen dagarna åt att bråka. Ett tydligare tecken på att hösten är här går inte att hitta. I september är det ett år kvar till nästa val.

The post Ministerns twitterbråk ett tydligt hösttecken appeared first on Fokus.
13:00
Hur gör grannarna? Vem sa vad? Testa nyhetskunskaperna
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Nyhetsquiz vecka 32 Vässa geniknölarna! Nu kör vi!
Fråga 1 av 7
14% Vilken grekisk ö?Grekland har drabbats av svåra bränder i sommar. På vilken ö har läget varit särskilt besvärligt? Rhodos Spetses Evia Nästa fråga Vad heter författaren?Det nordiska priset ”Glasnyckeln” för årets bästa deckare har delats ut. Vilken författare kammade hem utmärkelsen? Tove Alsterdal Anne Holt Mons Kallentoft Nästa fråga När är nästa OS?Sverige tog hem nio medaljer i årets sommar-OS. När inträffar nästa OS? Februari, 2022 Juli, 2025 Juli, 2024 Nästa fråga Hur unga?Sverige vaccinerar nu 16-åringar mot covid-19. Hur unga medborgare vaccinerar Finland? Från 16 år Från 12 år Från 10 år Nästa fråga Vem?Oroligheterna ökar i styrka och svälten är svår i Etiopien. Vem är landets premiärminister? Sahle-Work Zewde Abiy Ahmed Ali Debretsion Gebremichael Nästa fråga Vem sa?Vem sa: ”Ingen går säker och alla berörs.” om FN:s nya klimatrapport? Greta Thunberg Miljöminister Per Bolund FN:s chef för miljöprogrammet Inger Andersen Nästa fråga Vem?En svensk skådespelare, framgångsrik i Hollywood är anklagad för våldtäkt. Vem? Alexander Skarsgård Joel Kinnaman Peter Stormare PhoneDetta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat. Se ditt slutresultat document.addEventListener( 'DOMContentLoaded', function($){gformInitSpinner( 21, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery('#gform_ajax_frame_21').on('load',function(){var contents = jQuery(this).contents().find('*').html();var is_postback = contents.indexOf('GF_AJAX_POSTBACK') >= 0;if(!is_postback){return;}var form_content = jQuery(this).contents().find('#gform_wrapper_21');var is_confirmation = jQuery(this).contents().find('#gform_confirmation_wrapper_21').length > 0;var is_redirect = contents.indexOf('gformRedirect(){') >= 0;var is_form = form_content.length > 0 && ! is_redirect && ! is_confirmation;var mt = parseInt(jQuery('html').css('margin-top'), 10) + parseInt(jQuery('body').css('margin-top'), 10) + 100;if(is_form){jQuery('#gform_wrapper_21').html(form_content.html());if(form_content.hasClass('gform_validation_error')){jQuery('#gform_wrapper_21').addClass('gform_validation_error');} else {jQuery('#gform_wrapper_21').removeClass('gform_validation_error');}setTimeout( function() { /* delay the scroll by 50 milliseconds to fix a bug in chrome */ jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gform_wrapper_21').offset().top - mt); }, 50 );if(window['gformInitDatepicker']) {gformInitDatepicker();}if(window['gformInitPriceFields']) {gformInitPriceFields();}var current_page = jQuery('#gform_source_page_number_21').val();gformInitSpinner( 21, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery(document).trigger('gform_page_loaded', [21, current_page]);window['gf_submitting_21'] = false;}else if(!is_redirect){var confirmation_content = jQuery(this).contents().find('.GF_AJAX_POSTBACK').html();if(!confirmation_content){confirmation_content = contents;}setTimeout(function(){jQuery('#gform_wrapper_21').replaceWith(confirmation_content);jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gf_21').offset().top - mt);jQuery(document).trigger('gform_confirmation_loaded', [21]);window['gf_submitting_21'] = false;wp.a11y.speak(jQuery('#gform_confirmation_message_21').text());}, 50);}else{jQuery('#gform_21').append(contents);if(window['gformRedirect']) {gformRedirect();}}jQuery(document).trigger('gform_post_render', [21, current_page]);} );} );
The post Hur gör grannarna? Vem sa vad? Testa nyhetskunskaperna appeared first on Fokus.
11:40
Myanmars militär använder corona som vapen
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

När Kyaw Aungs telefon ringde och någon kallade honom till en klinik i Myanmars största stad Rangoon för att vaccineras mot corona trodde han att han på grund av sin ålder fått förtur i kön. Men när 70-åringen Kyaw Aung, en före detta politisk fånge som leder en organisation som förser andra före detta politiska fångars familjer med hjälp, kom dit blev han gripen av polisen. Det hela var en fälla, gillrad av militären som grep makten i landet den 1 februari.

När en privat klinik driven av volontärer fick en förfrågan om en grupp kunde boka tid för att vaccineras visade det sig att de var civilklädda militärer. Sjuksköterskorna greps och fördes bort i handfängsel.

Enligt andra rapporter har militären beslagtagit syrgastuber och annan nödvändig utrustning, som sedan överförts till militärens egna sjukhus. I det överfulla – och ökända – Inseinfängelset norr om Rangoon dör folk varje dag av corona utan att få vård. Personal på landets sjukhus som deltagit i protester mot militärkuppen har dödats, misshandlats och arresterats. Bostadsområden, städer och byar där motståndet varit speciellt starkt har förnekats all hjälp.

Direkt efter kuppen demonstrerade miljoner människor över hela landet. Inte ens militärens kulor — omkring tusen demonstranter sköts ihjäl — kunde stoppa protesterna. Men nu utnyttjar militären pandemin för att kontrollera, och straffa, den oppositionella befolkningen.

Enligt officiell statistik har 326 489 testats positivt för corona och 11 526 har dött sedan pandemin bröt ut förra året. Men trovärdiga, lokala källor menar att det kremeras minst tusen människor om dagen enbart i Rangoon. »Kuppen har resulterat i en nästan total kollaps av hälso- och sjukvården, och sjukvårdspersonal attackeras och arresteras«, sa Barbara Woodward, Storbritanniens ambassadör i FN vid ett informellt möte med säkerhetsrådet den 28 juli.

»Viruset sprider sig mycket snabbt. Enligt vissa uppskattningar kan hälften av befolkningen i Myanmar vara smittade inom två veckor.«

Med en befolkning på 54 miljoner betyder det att Myanmar är ett av världens hårdast drabbade länder — och det enda landet där coronabekämpningen politiserats till den grad att miljoner människors liv svävar i fara. Den begränsade hjälp som kommit från Kina och andra grannar har till största delen gått till militären, vars soldater också drabbats av pandemin. Men något myteri inom armén är inte att vänta, därtill är kontrollen över manskapet alltför stark, och inte heller en återgång till den relativa öppenhet som rådde före kuppen. Den demokratiska rörelsen vann jordskredssegrar i valen 2015 och 2020, fick bilda regering, men militären var alltid verksam bakom kulisserna.

Nu har Myanmar återgått till den absoluta diktatur som rådde från den allra första kuppen 1962 fram till att militären 2011 började tillåta en viss grad av demokrati. Nobelpristagaren och demokratiikonen Aung San Suu Kyi och andra valda ministrar sitter i fängelse tillsammans med minst femtusen andra som opponerat sig mot kuppen. Bland dem finns flera ledande journalister som vågat skriva om krisen i landet.

Påtryckningar utifrån har visat sig verkningslösa eftersom militären tycks fast besluten att behålla greppet om makten, oavsett konsekvenserna för befolkningen. Och det har inte hjälpt att även FN varnat för att den ohejdade coronaspridningen i Myanmar kan få konsekvenser för hela regionen. Landet ligger inklämt mellan Kina, Indien, Bangladesh och Thailand, hem för nära 40 procent av världens befolkning.

The post Myanmars militär använder corona som vapen appeared first on Fokus.
10:00
I ansatsen kände jag benen vika sig
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det var i slutet på åttiotalet. Det vitklädda laget i Stockholms studentserie ute på en av Gärdets fotbollsplaner förlorade igen. Inget konstigt med det. Laget hade visserligen döpt sig till »Fopåll«, men dess spinkiga spelare sågs ofta komma släntrande vid Filmhuset just när domaren skulle blåsa till avspark. De placerade sina Camelpaket bakom ena målet, joggade ut, blev överkörda i två gånger tjugofem, tröstade sig med en skön-förlorare-cigg och knatade tillbaka in mot stan.

Men ett år hände något. Truppen förstärktes med en kompis som spelade i allsvenskan – ja, på den tiden var det tillåtet för allsvenskar att lira korpfotboll vid sidan. Och den här rann igenom alla lag. Vare sig filmvetare, filosofer, eller företagsekonomer kunde stoppa honom. »Fopåll« var i serietopp, i slutspel, i regionfinal. Men till just den matchen kunde inte frälsaren vara med. Något så fånigt som en match i högsta serien kallade. Förgäves försökte hans kompisar övertala honom att prioritera om. Vinnaren av studentfinalen skulle ju få representera Stockholm i Student-SM! I Halmstad! Nästa Kristi Him!

Utan vår saliggörare var det förstås inte att tänka på. »Fopåll« var utspelade i finalen men lyckades hålla 0–0. Straffsparksavgörande. Jag minns. Jag var utsedd att ta vår femte. Det blåste motvind. Lagen följdes åt, men så missade motståndarna. Allt hängde på mig. Tryckte jag dit bollen från elva meter var vi mästare.

Jag bestämde mig för att placera den lågt i målvaktens högra hörn. Ingen burväktare hinner ner vid stolpen. Jag fick bra träff, men för mycket fot under bollen. Den skulle segla över. Högt över. Skit också, hann jag tänka. Men motvinden tryckte ner bollen som borrade sig perfekt in i målvaktens högra kryss. »Snyggast i dag, otagbar ju«, stönade målvakten. Domaren nickade erkännsamt, jag låtsades oberörd, inga ovationer. Mina lagkamrater rusade fram, kastade sig över mig, precis som på tv. Halmstad – here we come, ropade någon.

Ögonblicket hade kunnat vara ett av mina bästa som »fotbollsspelare«. Men är i mitt minne förknippat med vad som hände kort därpå. I ett annat korplag. Vår allsvenska kompis ledde också detta gäng, passade mig, jag fick läge, drogs ner. Straff. Det stod 3–3. Två minuter kvar. Den allsvenske tog bollen, la upp den på straffpunkten. »Jag tar den«, sa jag. Han tittade på mig, ryckte på axlarna, sa: »Se till och sätt den bara!«

Hade man nu avgjort en »stor final« från elva meter med ett konstverk i krysset var väl en match på grusplan i Spånga en baggis. Jag valde målvaktens högra hörn den här gången, men halvvägs i ansatsen kände jag benen vika sig, och visste att jag skulle missa, på en halvsekund hade min kropp paralyserats av ögonblicket. Min fot föste iväg en lös boll, som målvakten plockade utan att ens behöva kasta sig och snabbt rullade ut till en medspelare som sprang över hela planen och gjorde mål. Jag avskydde mig själv.

Straffsparksögonblickets psykologi är helt oförutsägbart. Den engelske förbundskaptenen plockade in tre avbytare till straffavgörandet i finalen av herrarnas fotbolls-EM i juli. De med bäst statistik när laget på träningar skjutit från elva meter. Alla tre missade. De svenska OS-damerna hade chansen vid två tillfällen från straffpunkten att ordna svenskt fotbollsguld i Tokyo. Det gick inte. Vi kved. De led. Vi led med dem.

Och jag tänkte på den där motvinden på Gärdet.

The post I ansatsen kände jag benen vika sig appeared first on Fokus.
8:30
Nej, Peter Hultqvist är ingen Mugabe
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I Bulletin skriver Per Gudmundson att Socialdemokraterna nu vill »gå fullt ut Zimbabwe«. Smålandsposten varnar för den »socialdemokratiska reduktionen«.

Det är försvarsminister Peter Hultqvist, en gång alla stridisars favoritsosse, som släppt lös den socialistiska besten i Dala-Demokraten, var annars?

Regeringen Reinfeldt, som annars ofta anklagas för att ha triangulerat bort all udd, drev »en stenhård klasspolitik som gynnade samhällets övre skikt«, skriver Hultqvist. Han saknar en riksdagsmajoritet som med »rotfyllningens effekt« kunnat göra något åt saken. Varje steg mot ökad jämlikhet stöter på patrull av »de välbeställdas lobbyister«.

Det är där han minns Karl XI.

Samhället riskerar att falla sönder: »Därför behövs en vår tids reduktion!«

Man förstår reaktionerna. Det låter onekligen som en mensjevik med ett avundsjukt öga på bolsjevikerna. Inte minst det där med rotfyllning är drabbande för alla med samhällelig tandläkarskräck.

Men Peter Hultqvist är ingen Mugabe. Ingen Karl XI. Knappt ens lika skräckinjagande som Gunnar Sträng. Han är en hygglig kille från Borlänge, som ägnat nästan två decennier åt kommunalrådssysslan. En pragmatiker och radioamatör, vars pappa var revisor. Och han är, vilket är nyckeln om man vill förstå vad den här artikeln egentligen handlar om, en professionell och livslång representant för en politisk klass som tappat fotfästet.

Det är inget unikt för Socialdemokraterna. I den andra traditionella ringhörnan har Moderaterna under något decennium raglat förvirrat mellan ståndpunkter. Moderaterna försöker nu övertyga sig själva och andra om att de har en kärna genom att vara stenhårda vad gäller lag och ordning och migration. Socialdemokraterna måste göra detsamma, men de kommer alltid att vara tvåa på bollen i frågor av det här slaget. Därav behovet av att öppna en andra front: kriget mot de rika.

Problemet är att agitation utan huggtänder alltid blir ett slags levande charad.

Det är, på många sätt, ingen dum idé. Det finns gott om undersökningar som visar att den högervåg vi ser är kulturell, inte ekonomisk: en mer konservativ hållning i ordningsfrågor av varierande slag, men inte vad gäller pengar. Stödet för privatiseringar och vinster i välfärdssektorn har minskat, skepsisen mot friskolor har ökat.

Det är, på sätt och vis, ordningsfrågor det här, också.

Det finns ett nytt möjligt slagfält här. Det är detta Peter Hultqvist lirar med. Problemet är att agitation utan huggtänder alltid blir ett slags levande charad.

Delvis handlar det om att Hultqvist, och alla andra, vet att det inte finns någon majoritet i denna riksdag,
och med all sannolikhet inte heller i nästa, för någon reduktion. Socialdemokraternas vilja sitter i toppen på Centerns gran. Men det handlar också om något mer än det.

Då och då sker det en avlösning av eliter i toppen av samhällen. Historiskt har sådana tillfällen ofta blivit våldsamma och kaotiska. Fungerar demokratin hyfsat kan det i stället bli en utdragen och förvirrad process, fylld av låsningar och gammalt bråte som spärrar vägen framåt. Det är där vi befinner oss nu.

Peter Hultqvists reduktion är ett led i den här omständliga omvandlingen. Problemet är inte att hans förslag är orimliga, idiotiska eller ogenomförbara. Det är de inte i alla delar. Problemet är att det är agitation som skådespel, som besvaras av motagitation som skådespel. Det är en menuett inom en politisk elit, där båda parter känner lättnad och trygghet i att få ikläda sig välbekanta roller.

Det har inget att göra med samhället i övrigt.

The post Nej, Peter Hultqvist är ingen Mugabe appeared first on Fokus.
August 12, 2021
16:56
Klimathotet ska tas på allvar – men utan alarmism
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I tisdags toppades Dagens Nyheters förstasida av rubriken »Klimatdystopin har blivit verklighet – och det är vi som har skapat den.« Illustrerat med en förkolnad skog. Om någon DN-läsare – mot förmodan – har missat allvaret i klimathotet kom en påminnelse redan i kulturdelen vars förstasida samma dag täcktes av en annan skog, denna i ljusan låga. Liksom för övrigt DN:s etta gjorde även dagen före, på måndagen, då läsekretsen skulle förberedas på att en »dyster klimatrapport« från FN:s klimatpanel var i antågande.

Få betvivlar att koldioxidhalten i atmosfären har ökat rejält. Eller att det i huvudsak beror på människans användning av fossila bränslen. Samstämmigheten är stor också om att jordklotet har blivit en grad varmare sedan förindustriell tid. Veckans IPCC-rapport bidrog framför allt med ökad kunskap om extremväder. Det blir både mer frekvent och kraftigare när temperaturen stiger.

Men det råder ingen enighet om att dessa förändringar kommer att göra jorden obeboelig. För även om extremvädret ökar så har vi i dag betydligt bättre möjligheter att hantera effekterna av det. Antalet döda i naturkatastrofer är bara en bråkdel av vad det var för hundra år sedan, trots att jorden alltså har blivit varmare samtidigt som befolkningen är avsevärt större.

Och enligt en studie i vetenskapstidskriften Lancet medför den globala uppvärmningen visserligen att 120 000 fler dör i värmeböljor, men samtidigt sparas 300 000 liv genom att färre avlider av extremkyla. Enligt en annan studie svämmar 10 000 studerade floder över mer sällan i dag än för 50 år sedan. Skogsbränderna har inte ökat i omfattning de senaste decennierna, utan minskat. Samtidigt erbjuder tekniken ständigt bättre möjligheter att minska utsläppen med hjälp av kärnkraft, eldrift, nya produktionsmetoder, koldioxidsänkor i haven et cetera.

Den klimatalarmism som DN och många andra medier ägnar sig åt är begriplig. Den genererar uppmärksamhet och läsning. Samtidigt är den potentiellt farlig då den skrämmer väljarna vilket riskerar att få politikerna – som ju i slutändan lägger fast klimatpolitiken – att fatta kostsamma och ineffektiva beslut. Klimathotet ska hanteras. Men inte baserat på domedagsprofeters mässande utan med hjälp av genomtänkta strategier som väger kostnad mot nytta. För sådana finns.

The post Klimathotet ska tas på allvar – men utan alarmism appeared first on Fokus.
14:30
Därför älskar jag Armand Duplantis
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Folk brukar säga att det är känslorna som gör idrotten. Den avgrundsdjupa sorgen vid den oväntade förlusten, den barnsliga glädjen efter bragden, den brinnande blicken efter revanschen man suktat efter i flera år.

Så är det kanske för vissa. För mig är det förebilderna som lockar och inspirerar. Det är därför jag älskar Armand »Mondo« Duplantis.

Äntligen har vi som också behöver stirra ner i marken någon timme innan man gör det man måste fått ett ansikte utåt. Här är han, mannen som har tagit prokrastinering till en helt ny nivå. Armand Duplantis stämplade in på arenan i tre timmar, genomförde fyra hopp som vardera tog ungefär åtta sekunder och klev ut från arenan som olympisk guldmedaljör, applåderad av konkurrenterna, älskad av alla, beundrad för sitt mod, sin karaktär och sin flärd.

Men egentligen satt killen bara och stirrade ner i marken i 45 minuter mellan varje hopp. Han stod till och med över flera höjder eftersom han inte tyckte det kändes särskilt viktigt för honom att vara med just då.

Ge honom bragdguldet. Han förtjänar det.

Det brukar sägas att den som är bäst på sitt jobb inte är den som jobbar hårdast, utan jobbar smartast. För min generation är det många av oss som inte heller är smartast som har anammat ideologin. Vi intalar oss att det är en del av vår process när vi stirrar på fötterna i 30 minuter innan vi börjar med arbetsuppgifterna. Det är »nödvändigt« att »komma i rätt humör« innan artikeln ska skrivas, husväggen målas eller håret klippas. Den här krönikan tog tio minuter att skriva, men jag satt och stirrade på skärmen i över en timme innan jag kände mig redo för att skriva det första ordet.

Men sedan var jag felfri. Precis som min gud – Armand Duplantis. Han visade hela svenska folket att processen är nödvändig, effektiv, smart. Fungerande.

I alla fall för en stavhoppare. Vi mentala stavhoppare tackar honom för att han har ingjutit mod i oss. Det är inte oss det är fel på, det är alla andra.

The post Därför älskar jag Armand Duplantis appeared first on Fokus.
13:00
Serierna får en att avsky medelålders kvinnor
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Den bästa månaden på året är april. Inte skira maj eller ljuva juni, inte blomsterpraktens juli. Nej, bäst är månaden med ideliga bakslag av hagel och snöblandat regn, men också med tillförsikt och stora förhoppningar. April genomsyras av den välsignade känslan av att ha allt framför sig.

Efter april går det ju oftast snabbt, maj vecklar ut sig och värmen stiger, i trädgårdarna blommar häggen den ena veckan och syrener den andra, buskar och träd tänds upp som färgglada bloss och blommar ut lika snabbt.

Sommaren betas helt enkelt av och försvinner i en rasande fart. Och det går snabbare för varje år.

Precis som livet.

Inte bara jag tänker såhär. Göran Greider twittrade nyligen några välfunna rader om detta: »Augusti, vemodet. / Något är försent / och något är för tidigt. / Jag och hunden stirrar / tomt.« Om vi dröjer lite vid parallellen mellan kalenderåret och livscykeln, så är ju augusti detsamma som medelåldern. Det är försent att infria drömmen om att till exempel bli prima ballerina, men för tidigt för att dö.

Har man turen att leva ett genomsnittligt liv har man i femtioårsåldern i runda slängar en indiansommar och hösten kvar. Vilket inte är så dumt. Just när det gäller livsförloppet vore det en mardröm att vara fast i ungdomens april.

För man blir klokare med åren. Visdomen växer i samma takt som det kroppsliga förfallet tilltar, det är ett slags trade off. Men när jag under semestern ser ett par tv-serier i genren lättare underhållning som porträtterar medelålders kvinnor blir jag fundersam. De ska vara roliga, men får mig ytterst avogt inställd.

I SVT Play, appen för boomers, finns den foträta norska tv-serien Kvinnor och cava, om 49-åriga Merethe, en gift sjuksköterska som hamnar i en ny fas i livet när barnen flyttat ut. Merethe bor på en mindre ort i Norge och sjunger i kör, bägge trevliga egenskaper, men dessvärre är hon som figur avskräckande. Hon ljuger för att hamna i bättre dager, fuskar sig fram, brottas med en usel självkänsla. Det är något futtigt över hela henne som man lätt börjar avsky.

På HBO Nordic finns tv-serien Enlightened, också den med en medelålders kvinna i centrum. Hon är aktivistisk, slarvig, manipulativ och egocentrerad. Driven av längtan efter ett mer framgångsrikt och intressant liv försöker hon avslöja korruption i det företag hon arbetar i. Två säsonger kan man plåga sig igenom medan hon slår andra människors liv i spillror med sin tanklöshet och förmenta godhet.

Problemet med dessa serier är inte att huvudpersonen framställs som lögnaktig och manipulativ. Tvärtom. Älskvärda och präktiga figurer gör inga spännande dramaserier. Och i den gamla klassiska serien Veep (HBO) är huvudpersonen en kvinnlig presidentkandidat som gör precis vad som helst för karriären. Det politiska spelet skildras med en humoristisk och grov cynism. Och den skrupellösa kvinnliga protagonisten är det lätt att älska, med hull och hår.

Så hur kommer det sig att de två förra serierna snarare framkallar misogyni? Kanske är de bara mindre skickliga produktioner. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det också har något med blicken på huvudpersonen att göra. Är manus skrivet av någon som betraktar medelålders kvinnor som patetiska clowner – eller som kraftfulla personer?

Alla som blivit medelålders vet att livet är för kort för att man ska titta på kassa tv-serier. Befinner man sig i livets augusti är det bättre att till exempel läsa något givande. Så jag borde naturligtvis ha vetat bättre.

The post Serierna får en att avsky medelålders kvinnor appeared first on Fokus.
10:30
Krig mot väst hotar när talibanerna stärker greppet i Afghanistan
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I en rapport till FN:s säkerhetsråd från dess Analytical Support and Sanctions Monitoring Team den 1 juni i år slås fast att en »betydande del av Al-Qaidas ledarskikt och ett stort antal av dess anhängare« vistas i Afghanistan, där de i första hand samarbetar nära med Haqqaninätverket. »Talibanerna stärker sitt grepp om Al-Qaida«, skriver teamet, »men det finns inga tecken på att de kommer att leva upp till utfästelsen att begränsa framtida internationella hot som utgår från Afghanistan«.

Övervakningsteamet konstaterar också att Islamic State in Iraq and the Levant- Khorasan (ISIL-K)) det senaste året byggt upp styrka i landet under den nye ledaren Shahab al-Muhajir, som också har nära förbindelser med det extrema Haqqani- nätverket.

Narkotikaexport fortsätter att vara talibanernas enskilt största inkomstkälla, som nu kompletterats med tullintäkter sedan ett antal gränsstationer erövrats från regeringsstyrkorna. Övervakningsteamet noterar också att antalet riktade mord ökat det senaste året i syfte att förödmjuka och försvaga regeringen och civilsamhället.

Afghanistans FN-ambassadör, Ghulam M. Isaczai, varnade nyligen säkerhetsrådet för att över 10 000 utländska stridande från 20 extremistgrupper slåss på talibanernas sida:

»Det finns växande bevis för att uiguriska East Turkestan Islamic Movement och Islamic Movement of Uzbekistan stridit tillsammans med talibanerna i de senaste attackerna mot provinshuvud- städerna. Länken mellan talibanerna och dessa transnationella terroristgrupper är starkare än någonsin.«

Terrorforskaren Magnus Ranstorp har följt hur talibanerna har agerat sedan rörelsen etablerades för 30 år sedan:

– De skapade en fristad för Al-Qaidas träningsläger och skickade stridande till konflikterna på Balkan och Tjetjenien. Afghanistan blev en bas för Al-Qaidas multinationella gren och en tummelplats för allehanda islamistiska grupper. Under den kinesiska regimens förtryck i Xinjiang har East Turkestan Islamic Movement fått en fristad hos talibanerna (de slogs tidigare med Al-Qaida i Syrien).

–I Afghanistan har islamistiska terrorister kunnat träna och planera attacker som den 11 september 2001 eller London-bombningarna 2005.

Magnus Ranstorp ser Pakistan som nyckeln till talibanernas styrka:

– Pakistan är storebror som historiskt backat upp talibanerna. De planerade gemensamt terrorattacken i Mumbai 2008. Pakistans säkerhetstjänst har penetrerat talibanernas klansamhällen.

Han ser en uppenbar risk att terrorhoten mot västvärlden kommer att öka om talibanerna tar över Afghanistan:

– Ja, det finns en klar risk att det drabbar oss på andra sidan jorden. Talibanerna har inte ändrat inställning. De är radikala och de är emot väst. De vill ha konfrontation och de för ett konstant krig mot väst.

Så vad kan vi göra?

– Man kan konstatera att västvärldens förmåga att agera långsiktigt i de här miljöerna är liten liksom vår förmåga att förstå de kulturella förutsättningarna. Vad som skett efter den elfte september är att väst byggt ett enormt kontraterrormaskineri av övervakning och samarbeten. Vi kan övervaka och försöka hålla dem i schack.

Läs mer: MSB:s tre råd: Så här ska svenskar agera i samband med terrordåd

Magnus Ranstorp konstaterar att talibanernas frammarsch innebär ett enormt bakslag med tanke på de stora resurser som väst skickat in i landet.

Det anser också Helené Lackenbauer, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och mångårig Afghanistanexpert.

– Den afghanska staten och dess regeringar har fått enorma möjligheter att bidra till en positiv utveckling i landet. Enorma summor i både militärt stöd och utvecklingsbistånd har pumpats in i landet. Och flera tusen personer i de internationella trupperna har förlorat sitt liv i Afghanistan, inklusive svenska soldater.

– Inte bara försvar och skolor, som oftast nämns, har byggts upp, utan också sjukvård och allmän levnadsstandard har höjts och livslängden har ökat med 20 år. Man måste ju fråga vad regeringen har gjort med dessa möjligheter?

Och vad är ditt svar?

–Att alltför mycket försvunnit i maktkamper mellan afghanska ledare och korruption. Man ska veta att politiker och regeringstjänstemän har berikat sig själva, många har till exempel skaffat sig palats i Dubai. Och korruptionen går långt ner i tjänstemannaleden. Alla klaner och grupperingar eftersträvar att ha en man på insidan så att de får en del av kakan.

– Många ska dela på pengarna för i klansamhällen är du beroende av dina närmaste. Dagens ledare har dock stoppat mycket i sina egna fickor och rikedomen har inte kommit de fattiga till del.

Hur har det blivit så här?

– Afghanistan har aldrig varit en nationalstat i bemärkelsen att regeringen har total kontroll på hela territoriet, inte ens när de hade en kung. Hans roll var att förhandla och medla mellan klanerna.

The post Krig mot väst hotar när talibanerna stärker greppet i Afghanistan appeared first on Fokus.
June 10, 2021
15:30
Lagen måste få fler långa armar
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

I söndags deltog jag i ett panelsamtal under Järvaveckan. Tvärs över gatan från studion i Rinkeby stod ett par polisbilar. En handfull konstaplar samtalade avspänt med förbipasserande eller gäster på väg från någon programpunkt. Stämningen var lugn, fridfull, nästan sömnig. Det hade den kanske varit även om ordningsmakten inte hade varit på plats. Fast man vet ju aldrig. Rinkeby klassas som »särskilt utsatt område«. Bara några dagar tidigare hade en man skjutits till döds på öppen gata mitt på blanka dagen i Husby på andra sidan E18. Några timmar senare sköts ytterligare en man ihjäl i Hjulsta strax intill. Så för min del störde polisernas närvaro inte. Tvärtom.

Förorten Gårdsten i Göteborg väckte berättigad uppmärksamhet 2019 då den togs bort från listan över utsatta områden. Det skedde efter ett mycket målinriktat samarbete mellan bostadsbolaget i området, sociala myndigheter samt den lokala polismyndigheten. »Lär av supersnuten från Göteborg« löd rubriken i Expressen till en ledare av Anna Dahlberg, tidningens politiska redaktör. Snuten i fråga heter Ulf Merlander och är polisområdeschef i nordöstra Göteborg. Han har använt ett program i tre faser, tydligt inspirerat av New Yorks borgmästare Rudy Guiliani som rensade upp i världsstaden under nittiotalet. Den första fasen inbegriper just en mycket synlig polisiär närvaro på torg och gator där knarkhandel och kriminalitet frodas. Detta möjliggör för fastighetsägarna att i fas två hålla snyggt i området, klottersanera och laga trasiga rutor eller belysningar. I fas tre, slutligen, bekämpas de grovt kriminella som organiserar den brottsliga verksamheten och som tjänar de stora pengarna.

I Fokus skriver den tidigare polisen Fredrik Kärrholm insiktsfullt om hur polisens arbetsmiljö har förändrats de senaste 20–25 åren. En viktig slutsats är att kårens nuvarande rekryterings- och karriärsystem är illa utformat för att få fram fler poliser i yttre tjänst, något som alltså borde prioriteras. Dessutom måste poliserna stanna i ett område mer än något år så att de lär känna ortsbefolkningen.

På måndag ska jag till Rinkeby igen. Denna gång för min andra spruta. Blir intressant att se om den »massiva insatsen« i söndags förmiddag var en slump, eller ett tecken på att något håller på att hända.

The post Lagen måste få fler långa armar appeared first on Fokus.
14:21
Tack tidningen, du lär mig att allt måste vara ryssens fel
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Att läsa tidningen ger mig nyttiga insikter. Jag får veta saker som vanliga människor inte kunde förstå på egen hand. Låt mig ta några exempel.

När Donald Trump tyckte att det var en bra idé att ta reda på om covid-19 kom från ett kinesiskt laboratorium, lärde tidningen mig att det var ett typexempel på en konspirationsteori. Och sannolikt något som fabricerats av ryska trollfabriker.

Sådant är viktigt att kunna känna igen.

Ett annat exempel: När Joe Biden antydde att covid-19-viruset kan ha läckt ut från ett kinesiskt laboratorium, fick jag lära mig att det är bra att västvärlden är på sin vakt. Också det en bra lärdom, får man säga. Vi måste värna Demokratiska partiet, förlåt demokratin, menar jag. Och framför allt, vi måste vara vaksamma och inte köpa ryska trollfabrikers fake news.

Om någon ifrågasätter hur man hanterar covid-19, eller bara tycker att det är illa ställt med alla svenska skjutningar, bör man alltid leta efter ryska trollfabriker.

Ni kanske undrar vad ryska trollfabriker har med kinesiska virus att göra. Det är enkelt. Det har jag lärt mig genom att läsa tidningen.

All kritik av västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet härstammar från ryska trollfabriker. Så om någon ifrågasätter hur man hanterar covid-19, eller bara tycker att det är illa ställt med alla svenska skjutningar, bör man alltid leta efter ryska trollfabriker. Läser ni att Sverige har flest skjutningar i Europa, eller hör någon polis från förorten jiddra om överrepresentation av vissa grupper, vet ni att det bakomliggande statistiska underlaget måste vara fake news. För vi har ju inga integrationsproblem.

Det finns mycket annat man kan lära sig av att läsa tidningar. Till exempel att kommunala äldreboenden är mycket bättre än privata. Sådant kan man ju inte lära sig om man till exempel läser statistik kring de parametrar som mäter kvalitet på boenden. Då kan man i stället få för sig att det är precis tvärtom. De ryska trollfabrikerna, som sannolikt ligger bakom sådana undersökningar, har verkligen gjort ett bra jobb. Så bra att man, om man inte läste tidningar, lätt kunde få för sig att vår regering ljuger när den skyller allt på privat vård.

Likadant är det med skolan. Jag tycker att det är bra att journalisterna gjorde vågen när skolministern, efter den senaste pisa-undersökningen, klargjorde hur bra det går för den svenska skolan. Och att allt som inte är bra beror på friskolorna. Hur ska vi annars bekämpa de där trollen som, med hjälp av myndighetsstatistik, visar på det omvända? Då hade vi ju faktiskt trott att det är fusk att ta bort en fjärdedel av eleverna från resultaten.

Andra bra lärdomar kan göras i Mellanöstern. När den terrorstämplade regimen Hamas skickar över 4 000 raketer mot den demokratiska staten Israels civilbefolkning, är det lätt att få för sig att man bör ta parti för den stat som har mänskliga rättigheter för alla oavsett kön, sexuell läggning, religion eller etnicitet, mot en islamistisk, homofob diktatur som har inskrivet i sina stadgar att befolkningen i grannlandet ska elimineras. Men, om man läser tidningen eller lyssnar på SR:s utsända korrespondent, får man klart för sig att sådant tänkande är fake news.

Man får vara tacksam för dessa sanningssägare. Listan på allt medierna gör för att motverka fake news är nästan hur lång som helst. Utan dem hade Sverige inte heller haft en debatt där det ansågs vara helt normalt att man ska anställa personer på grundval av kön och etnicitet på till exempel Sveriges Television. Folk hade kanske rent av kallat det för sexism och rasism. Inte för rättvis kvotering och ett uttryck för hur man kommer åt vita privilegier och toxisk manlighet.

Det är verkligen tur att vi har den här nya sortens agendasättande journalistik. Efter att ha arbetat tjugo år som överläkare i psykiatri, får det mig att inse att ingenting av det jag gjort i mitt yrkesverksamma liv, har lärt mig mer om begreppet kognitiv dissonans än att helt enkelt öppna dagens tidning.

The post Tack tidningen, du lär mig att allt måste vara ryssens fel appeared first on Fokus.
9:15
Klåfingriga politiker vill gärna styra konsten
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Vad ska vi ha den till, kulturen? Kan den hjälpa till att förbättra folkhälsan eller rädda klimatet? Vill vi med kulturen fostra medborgarna till att gilla jämställdhet och mångfald?

Möjligheterna, eller frestelserna, för en ambitiös minister kan vara många. Men de är också avhängiga vilken typ av kulturpolitik ett land har. Ingenjörsmodellen innebär att staten använder sig av kulturen för att genomföra sin politik och fostra medborgarna (tex kommunistiska stater som Kina). Mecenatsmodellen innebär att kulturen är fri, utan politisk styrning. Arkitektmodellen, som vi har i Sverige, betonar vikten av kulturens frihet, men ser den samtidigt som en del av välfärdspolitiken med jämlikhet som mål.

De senaste åren har en debatt emellanåt blossat upp om hur pass politiskt styrd kulturen är. När Alice Bah Kuhnke (MP) var kulturminister talade hon entusiastiskt om konstens frihet, samtidigt som hon lika entusiastiskt ökade den politiska styrningen, exempelvis genom uppdrag till Statens kulturråd 2016 om att uppmärksamma hur ”konst och kultur kan synliggöra normer och utmana negativa stereotyper” eller till museerna om att delta i samhällsdebatten, vilket bland annat journalisten Ola Wong kritiserade 2017.

En pinfärsk utredning från Myndigheten för kulturanalys, Så fri är konsten, ställer frågan huruvida den politiska makten har den armlängds avstånd till kulturen som man säger sig värna. Svaret är intressant nog till stor del… nej. Studien har tittat närmare på aktörer som delar ut statligt stöd samt på regioner och kommuner.

Om konstens frihet väger tungt, verkar ändå lusten att klåfingra sig ha vägt tyngre.

I ansökningsblanketten hos Kulturrådet får man bland annat ange på vilket sätt projekt rymmer jämställdhets-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv. Filminstitutet främjar tydligt teman som jämställdhet och mångfald och sticker ut genom att vara den bidragsgivare där flest kulturutövare upplever att kriterier krockar med konstnärlig frihet. Regioner och kommuner i sin tur kan ha explicit formulerade mål med kulturen, alltifrån att bli Sveriges friskaste län till att skapa positiva attityder kring mångfald och hbtq-frågor.

Filminstitutet främjar tydligt teman som jämställdhet och mångfald och sticker ut genom att vara den bidragsgivare där flest kulturutövare upplever att kriterier krockar med konstnärlig frihet.

Myndigheten för Kulturanalys pekar med flera exempel på hur det finns en problematisk styrning av det konstnärligt innehållet. En stor grupp kulturutövare anpassar sig också efter vad de tror att bidragsgivaren vill höra. Det finns generellt en rätt stor lyhördhet, enligt utredningen. Många tycker också att hänsyn till mångfald, hälsa, hållbarhet och liknande är bra – och att sådana ambitioner skulle kunna drivas ännu längre.

Runt 15 procent av kulturutövarna som svarat på utredningens enkät anser att styrning av det konstnärliga innehållet är oacceptabelt, oavsett vilka målen är. Det är glädjande att den gruppen existerar, även om det är tankeväckande att den är såpass liten. Mindre än en femtedel av Sveriges kulturutövare har alltså en distinkt reflex att värna sin konstnärliga integritet och reagera mot ideologisk styrning.

Det finns med andra ord hos såväl politiker och myndigheter som hos kulturutövarna själva, en brist på principiellt tänkande. Att kulturdepartementet har gett Kulturanalys uppdraget att utreda läget är mycket bra. Möjligen hänger det ihop med en tilltagande insikt om att vägar som redan är upptrampade för att vara inne och tulla på konstens frihet, naturligtvis kommer att kunna användas också för andra ideologiska mål än de som anses vara goda just nu.

Svaret på frågan om vad vi ska ha kulturen till är förstås att vi inte ska ha den till någonting annat än sig självt. Kultur och konst ska inte vara instrumentell. För då blir den propaganda.

The post Klåfingriga politiker vill gärna styra konsten appeared first on Fokus.
7:30
Från potatisgrisramsa till bomber och granater
» ‎ Fokus

Tags: [edit]
En hotfull folkmassa omringar två poliser. En man har gripits, misstänkt för en grov misshandel – men det accepteras inte av det femtiotal yngre män som snabbt samlats på platsen. Poliserna beordrar med hög röst den alltmer aggressiva pöbeln att backa och ena polismannen håller upp sin polisbricka. »Det skiter jag i« säger en man. Och folkmassan går till angrepp.

Någon sliter tag i den ena polisens krage. Samtidigt försöker den gripne skalla poliserna och komma loss från deras grepp. Flera personer utdelar slag mot poliserna, både mot deras kroppar och ansikten. Den gripne mannen fritas och springer från platsen, varefter folkmassan skingras.

Den ena polismannen blev så allvarligt skadad att han blev sjukskriven i 4,5 månader.

Händelsen är snarlik sådana jag själv upplevt som polis. Förloppet utspelade sig dessutom i Stockholm, där också jag arbetat. Men året var 1954.

Våldsamheter har alltid förekommit mot poliser, liksom mot gamla tiders stadsvakter och fjärdingsmän. Frågan är hur det utvecklats, i grovhet och omfattning. Och hur hänger det ihop med attityderna till polisen?
Stefan Nyzell.
Stefan Nyzell, biträdande professor i historia vid Malmö universitet, har i många år forskat om polisen och våldsamheter. Han backar bandet till 1850, då det moderna polisväsendet bildades.

– Folk söp som galningar förr. Inte minst ungdomar. Bråk och våld var inget ovanligt.

Exakt hur vanligt det var med våld mot poliser är dessvärre oklart, då liksom senare. Det finns gott om enstaka exempel men ingen statistik över angrepp mot polismän eller några siffror över skadade konstaplar. Inte heller finns någon samlad data om allmänhetens uppfattningar om polisen.

– Det som finns är spridda skrifter och artiklar, men de ger ingen helhetsbild, förklarar Nyzell.

Hotbilden i vardagen tycks dock ha varit begränsad. Poliserna i mitten av 1800-talet patrullerade ensamma och obeväpnade, även i den tidens relativt sett farligaste områden. Utrustningen bestod enbart av en visselpipa. Att sedan sabel började bäras under 1870-talet tror Nyzell mest handlade om en extra försiktighetsåtgärd och influenser från bland annat den tyska polisen.

– Svensk polis har aldrig haft skarpslipad sabel, utan den har fungerat som en stålbatong, säger han.

Att polisen i alla tider varit mindre populär bland yngre ser Nyzell som mer eller mindre självklart. Polisens uppdrag är att upprätthålla ordningen genom att utöva kontroll. De som blir föremål för kontrollen uppskattar inte det. Främst handlar det, nu liksom förr, om ungdomar.

Den forskning som finns handlar i huvudsak om polisens organisation – samt större upplopp. Dessa upplopp tillhör i huvudsak två kategorier. Den först typen handlar om politiska protester, vilka har en längre historia. Den andra typen är ungdomsupplopp.

Kan möjligen dessa upplopp säga något om attityder och våldet mot poliser? Det tror Andrés Brink Pinto, docent i historia vid Lunds universitet, som forskat om 1900-talets ungdomsupplopp.
Andrés Brink Pinto.
– Det är främst hos den urbana arbetsklassens ungdom det funnits en fientlig inställning till polisen. Det är också de som stått för upploppen.

I boken Den bråkiga staden skriver Andrés Brink Pinto tillsammans med sin forskarkollega Martin Ericson om ungdomsupploppens historia. Från Söderkravallerna 1948 till kravallerna i Kungsträdgården 1987.

Före 1960-talet framstår ungdomsupploppen som tämligen oskyldiga. För en samtida betraktare är det svårt att förstå händelserna som några regelrätta upplopp. Det vi i dag förknippar med kravaller, såsom stenkastning, krossade rutor och brinnande bilar, förekom över huvud taget inte.

Kring mitten av 1900-talet handlade det i stället om stora grupper ungdomar som drog runt och bråkade, mestadels med varandra. När polisen kom och beordrade de misstänkta bråkstakarna att skingra sig så hörsammades inte konstaplarna, eller så lydde ungdomarna demonstrativt långsamt.

Det första egentliga ungdomsupploppet inträffade 1965. Under sommaren det året hade Hötorget i centrala Stockholm blivit ett populärt tillhåll för ungdomar, de flesta reste dit med tunnelbanan från huvudstadens förorter. Samvaron bestod mest av att sitta och snacka på den stora trappan till konserthuset vid torget, från lunchtid till sen kväll. Det spelades gitarr och musik från bärbara radioapparater. Till tonerna dracks en del vin och öl. Polisen fick emellanåt ingripa för att upprätthålla den allmänna ordningen. Vid flera tillfällen hade det lett till upptrissad stämning, men utan några allvarligare följder.

Lördagskvällen den 28 augusti 1965 blev dock annorlunda. Det är oklart vad som hände, men någon form av konflikt eskalerade rejält. Stenar, flaskor och blomkrukor kastades mot poliserna. En uppviglare skrek »döda snutarna«. Rutorna krossades på en parkerad polisbil, liksom skyltfönster på de omkringliggande gatorna. Telefonkiosker slogs sönder och en glasskiosk vandaliserades. Från butikernas skyltning stals föremål och varor. Sådan systematisk fönsterkrossning hade aldrig inträffat före sommaren 1965.

Under 1960-talet ökade våldet generellt i samhället. En sökning i nyhetsarkiven ger vid handen att bråk av olika slag ofta förekom vid evenemang och blev standardinslag vid större fotbollsmatcher. Anmälda fall av misshandel och personer lagförda för våldsbrott steg kraftigt under decenniet. Slagsmålen skedde i hemmen, på krogen och på gatan.

En del gör gällande att kriminalstatistiken inte speglar verkligheten. Man hävdar att toleransens för våld minskade i samhället under detta decennium och att det egentligen bara vara anmälningsbenägenheten som ökade. Andra ser det inte så. Kriminologiprofessorn Hanns von Hofer (1944–2014) ägnade sitt liv åt att studera brottslighetens historiska utveckling och ansåg att kriminalstatistik trots allt kan användas för att förstå våldets utveckling över tid.

Misshandelsstatistiken exempelvis samvarierar tydligt med uppgifter över mördade och dräpta personer. Under 1960-talet dog tolv polismän av våld, vilket kan jämföras med två dödade poliser under 1950-talet och en under 1940-talet.
- Foto: G Westerlind/SvD/TT
- Hötorgskravallerna. Två uniformerade poliser har tagit en person. Foto: TT
- Hötorgskravallerna i Stockholm 1965 började med bråk mellan mods och raggare. Foto: G Westerlind/SvD/TT
- Hötorgskravallerna. Uniformerad polis på häst tar sig in i folkmassorna bland cafébord och stolar. Foto: TT
Vad berodde då detta ökade våld på?

En förklaring, som von Hofer pekat på, är förändringar i alkoholkonsumtionen. På 1960-talet ökade drickandet. 1955 avskaffades motboken och starköl började åter säljas på Systembolaget. 1965 infördes mellanölen med 4,5 volymprocent alkohol, vilken kunde köpas utan åldersgräns i butik och från 16 år på krogen. Det lär ha druckits en del på trappan till konserthuset vid Hötorget de där sommarkvällarna i mitten på 1960-talet.

Samtidigt finns en internationell trend med ökat våld som tar fart under 1960-talet, även i länder utan mellanöl. Hela västvärlden förändras på flera sätt under denna tid. Framför allt kulturellt och inte minst i Sverige, med du-reform, jämlikhetsideal och auktoritetskritik. Decenniet präglas av rebelliskhet hos den unga generationen. Föräldragenerationens normer och traditionella strukturer ifrågasätts, liksom myndigheter och andra hierarkier – inklusive polisen.

Under 1960-talet växer också mer konfliktbenägna politiska rörelser fram. Vietnamrörelsen, den nya vänsterns mer militanta flygel, den nya kvinnorörelsen, stads- och miljögrupper med flera. Inom dessa rörelser frodas idéer om civil olydnad eller rent av våld.

Polisen stod inte högt i kurs och särskilt inte hos dem som omfamnade de olika varianterna av marxistleninistisk ideologi. Det finns snarare ett tydligt förakt mot polisen. Något som också är i linje med de gamla marxistiska tänkarna. Friedrich Engels skrev positivt om »krig mot polisen«. Leo Trotskij skrev att den arbetare som blir polis inte längre är arbetare, utan en borgerlig snut i den kapitalistiska statens tjänst.
I maj 1968 stoppade demonstrationer en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Foto: EPU
Vid sidan av ungdomsupploppen drabbades Sverige av flera politiska protester med våldsamma inslag. Bland de mer omskrivna fallen är Båstadskravallerna 1968, när aktivister stoppade en tennismatch i Davis Cup mellan Sverige och Rhodesia.

Även medierna blev mer kritisk mot polisen, från att tidigare mer entydigt stått på ordningsmaktens sida. Dagens Nyheter beskyllde till och med polisen för att ha provocerat fram Hötorgskravallerna 1965. De beridna polisernas ankomst påstods ha fått »polishatet« att »slå ut i full blom«.

Men att det generellt sett skulle vara polisens fel att våldet ökar tror inte forskaren Andrés Brink Pinto.

– Min bild är att poliser med tiden utsatt andra för mindre våld. Polisen har genomgått en professionaliseringsprocess, säger han.

Låt oss förflytta oss ett tjugotal år fram i tiden. Under senare delen av 1980-talet hade polisen i Stockholm att hantera stora mängder ungdomar som samlades i framför allt Kungsträdgården. Under varma sommarkvällar drev ungdomsgäng runt och bråkade, både med varandra och med polisen. Ordningsmakten höll låg profil för att inte provocera fram bråk, bland annat genom att uniformerade poliser inte patrullerade inne i själva Kungsträdgården.

Kvällen den 7 augusti 1987 var till synes inte annorlunda jämfört med andra bråkiga sommarnätter, men denna gång utvecklades stökigheterna till rent upplopp. Bilar vandaliserades, skyltfönster krossades och det tändes eld på papperskorgar. Polisen angreps med stenar och flaskor. Någon kastade även en molotovcocktail. En brandbomb missade poliserna, men den brinnande bensinen antände håret och jackan på en flicka i närheten.
Polisen försökte dämpa de återkommande upploppen i Kungsträdgården 1987 med att förhöra ett stort antal ungdomar. Foto Tomas Oneborg/TT
1990-talet som följde blev inte lugnare. De upplopp som skedde då hade främst politiska motiv; skinnskallar, afa, miljörörelsen, Reclaim the Streets.

Göteborgskravallerna den 14 till 16 juni år 2001 var en extremhändelse. Bakgrunden var ett EU-toppmöte med den amerikanska presidenten George W Bush närvarande. Flera demonstrationer och protester var planerade i sådan skala att amerikanska Secret Service övervägde att ställa in presidentens medverkan. Totalt skulle omkring 50 000 personer delta i demonstrationerna. Uppgifter fanns tidigt om att en betydande minoritet hade våldsamma avsikter.

Oroligheterna började redan den 14 juni när poliser vid avspärrningar utsattes för stenkastning och skott med stålkulor från kraftiga slangbellor. Poliserna uppfattade attackerna som organiserade.

Dagen därpå, den 15 juli, trappades våldet upp ytterligare. Rättvisepartiet Socialisterna arrangerade vad de kallade Antikapitalistmarschen, som gick mot den kongressanläggning där toppmötet hölls. En av polisen icke tillståndsgiven väg.

I demonstrationståget fanns en större grupp våldsbenägna och svartklädda aktivister – det svarta blocket. Många av dessa var från utlandet, främst Tyskland och Danmark. När tåget mötte poliskedjan vid avspärrningarna försökte demonstranterna längst fram bryta igenom avspärrningarna. Situationen urartade snabbt. Ridande polis och hundar sattes in för att driva undan massorna. Hundratals demonstranter började vandalisera Göteborgs stadskärna. De ekonomiska skadorna längs Avenyn kom att uppgå till miljonbelopp.

Våldsnivån var extrem. Vid ett tillfälle sköt en polisman skarpt för att skydda en skadad kollega. Det var upplopp av en storlek som varken förr eller senare har bevittnats i Sverige. Många av våldsverkarna var som sagt ditresta långväga ifrån och Svenska språknämnden utsåg senare »kravallturist« till ett av årets nyord.
- Göteborgskravallerna inträffade i mitten av juni 2001 i samband med demonstrationer med anledning av EU-toppmötet och USA:s president George W Bushs besök i Sverige. 53 poliser skadades under upploppen. Foto: Tor Wennstrom
- Foto: AP/TT
- Foto: Jockel Finck/AP
- Foto: Pontus Lundahl/TT
- Foto: Anders Wiklund/TT
- Foto: Jockel Finck/AP
- Foto: Janerik Henriksson/TT
- Foto: Janerik Henriksson/TT
- Foto: Henrik Montgomery/TT
- Foto: Janerik Henriksson/TT
- Foto: Mark Earthy/TT
- Foto: Janerik Henriksson/TT
- Foto: Mark Earthy/TT
Under 2000-talet har ungdomsupploppen återigen blivit vanligare – och fler än någonsin tidigare, enligt en studie som gjorts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Skillnaden jämfört med förr är att upploppen nu för tiden oftare sker i städernas förorter och att även vuxna män deltar. Våldet tycks också ha blivit värre. Brandbomber är inte längre något exceptionellt. Flera attacker har varit direkt livsfarliga för poliserna, men ingen har hittills skadats allvarligt.

Detta alltså trots att polisen utvecklat metoder för att förebygga den här typen av oroligheter och förhindra att de eskalerar. Det kallas särskild polistaktik (SPT) och började utformas efter Göteborgskravallerna 2001, med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet. Taktiken bygger i grunden på ett icke-konfrontativt förhållningssätt.

Brink Pinto ser dock ingen linjär utveckling från 1940-talet till i dag. Han understryker också att det finns forskningsluckor. När det gäller dagens upplopp i förorten kan de närmast jämföras med äldre tiders brutala marknadsupplopp, vilka ofta berodde på höga brödpriser.

– Förortsupploppen har på en del sätt mer gemensamt med sådana mer lokala konflikter som förekom innan välfärdsstaten fanns, förklarar Brink Pinto.

63-årige Anders Sällström har patrullerat Stockholms gator i 41 år. Hans upplevelse är att både våldsnivån och attityderna blivit värre under hans tid som polis.

– Det har vuxit fram en respektlöshet, framför allt från ungdomar och unga män, säger han.
Anders Sällström.
Den erfarne Sällström är gruppchef för områdespoliser, som jobbar förebyggande och han har mycket kontakt med just med ungdomar. Han beskriver en mer påtaglig aggressivitet.

– När man minst anar det kan det smälla. Man får vara mycket mer på sin vakt. Man vänder inte längre ryggen till, berättar han.

Sedan några år har polisen också definierat särskilt utsatta områden. Ett kriterium är att polisen har svårt att fullfölja sina uppdrag där – inte främst på grund av tillfälliga upplopp, utan snarare på grund av hot och våld i vardagen. I flera av dessa områden har poliser specialutrustning, som förstärkta fordon och lättviktshjälmar.

Det tillämpas olika taktiker där polisen bland annat tar hänsyn till vilka flyktvägar som finns och undviker att befinna sig under gångbroar från vilka stenar kan kastas. I en del områden behövs två patruller för att kunna genomföra uppdrag som i övriga landet endast kräver en. I vissa kvarter måste minst en polisman stanna kvar och vakta polisbilen, för att den inte ska få rutorna krossade eller däcken sönderskurna.

– Hela samhället har hårdnat. Se även på att folk inte vågar vittna. Inte en käft vågar säga något längre, säger Sällström.

Hur har det blivit så här? Brink Pinto, som är en materialistiskt skolad historiker, är benägen att tro att våldet mot poliser på såväl 1940-talet som i dag förklaras av ekonomiska klyftor.

– Om vi har två uttryck som är likartade, men två olika kulturer finns det nog en materialisk förklaring, säger han.

Nog är det likartat, men är det likadant? Våldet har blivit frekventare och grövre, såväl när det gäller upplopp som brottslighet i stort. För det senare talar både anmälningsstatistik och självrapporterad utsatthet i Brottsförebyggande rådets studier.

Det har vuxit fram en respektlöshet, framför allt från ungdomar och unga män.

Mehdi Adnan Mossa är socialpedagog och arbetar med unga i Botkyrka och Södertälje. I likhet med Sällström uppfattar han att samhället förändrats.

Tidigare levde Adnan Mossa ett helt annat liv, i grov kriminalitet. Ett treårigt fängelsestraff för bland annat grovt vapenbrott blev en vändpunkt. Han jämför det tidiga 2000-talet, då han var kriminellt aktiv, med dagens klimat.

– Det är stor skillnad. Attityderna är värre hos både ungdomar och bland kriminella.

Adnan Mossa beskriver hur de som grips är mer aggressiva och hur kriminella uttalar hot mot polisen. Så var det inte för tio år sedan, berättar han.

– På min tid, om någon greps, så accepterades det. Det var game over. Sedan kunde man snacka med poliserna. Man gjorde inte motstånd och hotade, inte som i dag.

Han menar att de kriminella blivit mer hatiska och att ungdomar i allmänhet fått en mer negativ inställning till polisen.

– Alla gängkriminella i förorten gör att ungdomar får en dålig syn på polisen. Sedan har du även andra vuxna som pratar illa om polisen. Med sociala medier sprids också skit. Det finns stora konton som bara fokuserar på hur dålig polisen är.
Mehdi Adnan Mossa
Det finns konton, med tiotusentals följare, som i princip enbart svartmålar poliser. De består av ett hopkok av nya och gamla klipp där polisen antingen faktiskt gjort fel eller framställs som att ha gjort fel. Kommentarerna pyr av polisförakt. »Horungar«, »knulla dom«, »fittpoliser« och så vidare. Även profilerade advokater med stora följarskaror i sociala medier sätter sig till doms över korta filmklipp ryckta ur sitt sammanhang och misstänkliggör återkommande polisen.

– Barn i förorten blir programmerade att polisen är dålig. Det är »fuck polisen« tjugofyra sju, säger Adnan Mossa.

Problemet med hatet mot polisen beror lika mycket på de kriminella gängen som på allmän okunskap hos vanliga människor, säger Adnan Mossa.

– Det finns många som hatar polisen. En del säger sig företräda orten men bor inte ens här. De har akademiska utbildningar och har flyttat för länge sen. De vet inte vad de snackar om.

I sitt jobb med ungdomar försöker han nyansera bilden. Han förklarar för barn och unga att korta filmsekvenser inte visar allt som hänt före och efter, samt att polisen ibland måste använda våld.

– Polisen måste ju i vissa lägen vara hårdhänt. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet.

Adnan Mossa saknar samtidigt poliser som är närvarande, inte bara över dygnet och veckan, utan över månader och år – som arbetar länge i området och lär känna människor. I dag är personalomsättningen alldeles för hög, tycker han.

– Förr kände man poliserna. Harry och Roland visste vilka vi var, vad våra föräldrar hette. Det blev en helt annan dynamik.
I dramaserien Tunna blå linjen, som fått beröm för att att spegla verkligheten väl, får tittarna följa med i hur poliserna upplever att stå mitt emellan stridande demonstranter. Foto: Svt
Att ha en närvarande polis – som är lokalt förankrad – är långt ifrån någon ny idé. På 1800-talet var det ett krav att den polis som patrullerade i ett område också bodde där. När jag som polis de senaste åren gjort extrapass i yttre tjänst har jag med mina dryga 30 levnadsår oftast varit äldst i patrullen – de jag arbetat med har jobbat blott några år. Anders Sällström med sina 41 år i uniform är ett lysande undantag.

De flesta poliser arbetar i dag några få år i ett område, sedan byter man befattning, oftast till inre tjänst, det vill säga kontorsarbete. Möjligheterna i Polismyndigheten är fler än antalet poliser – ett kritiskt systemfel – och de flesta strävar naturligtvis uppåt i hierarkin. En push-faktor är även den tuffa arbetsmiljön. Resultatet blir en hög personalomsättning i kärnverksamheten. Därmed brister såväl kontinuitet som lokal förankring i den tunna blå linjen – som blivit allt tunnare.

I statistiken syns problemet tydligt. Antalet poliser som patrullerar gator och torg har minskat successivt de senaste decennierna, trots uttalade ambitioner från både politiker och polisledning om ökad närvaro. 1985 tjänstgjorde två tredjedelar av alla polisanställda i yttre tjänst. I dag är det knappt en fjärdedel. Få poliser ute och mycket att göra har lett till att polispatruller i huvudsak arbetar med akuta 112-larm, transport och avrapportering.

Det finns områdespoliser som arbetar förebyggande och är på plats, men de är få och jobbar över stora områden. De flesta poliserna i yttre tjänst tillhör den så kallade ingripandeverksamheten, som dyker upp hastigt och försvinner snabbt. Under mina år som polis är en av de vanligaste frågor jag fått, när jag klivit ur polisbilen: »Vad är det som hänt?«

Det blir tyvärr upplagt för problem. Medan polisen är frånvarande sprider gängkriminella extremt negativa bilder av ordningsmakten, likaså på sociala medier, i musiken och av radikala aktivister.

År 2019 genomförde facket Polisförbundet en större undersökning om hot och våld. Totalt tillfrågades 2 943 poliser. Många poliser i undersökningen menade att det skett attitydförändringar i samhället som lett till att det blivit vanligare att både hota verbalt, och att fysiskt ge sig på, dem i tjänsten. Sextiotre procent av de tillfrågade poliserna ansåg att hot och våld ökat de senaste åren. Noll procent ansåg att det minskat.

I förorten Tensta i Stockholm blev en polispatrull lurad till en återvändsgata med falsklarm. Där möttes de av ett tjugotal ungdomar som konfronterade poliserna. När poliserna var upptagna med varsin antagonist blev de påhoppade och slagna bakifrån. Det föreföll vara ett planerat överfall.

En poliskollega berättar att det värsta skällsordet tidigare var »snutjävel« och att man möjligen fick en spark. Numera misshandlas och hotas även anhöriga till poliser. Man möts av förakt, hot och våld på sätt som är nytt. Det förekom inte tidigare.

Polisfackets undersökning bekräftas av socialpedagogen Adnan Mossa, som menar att fientligheten ökat kraftigt.

– Om poliser gör sitt jobb i dag så blir det farligt för dem. Man försöker skrämma bort ambitiösa och skickliga poliser. Det har placerats bilbomber, skjutits mot fasader. Man ger sig på deras familjer.

Det handlar inte bara om hat, utan är en taktik, menar han.

– Man ger sig på alla som står upp för rättsväsendet. Man skrämmer, hotar och hämnas på både poliser och vanliga medborgare. Det förekom förr, men inte i samma utsträckning som nu.

Om poliser gör sitt jobb i dag så blir det farligt för dem. Man försöker skrämma bort ambitiösa och skickliga poliser.

Det har också blivit vanligare att poliser får skyddade personuppgifter på grund av allvarliga hot. Exakt hur vanligt, finns det dessvärre ingen tillgänglig statistik över. Men på den nybyggda polisstationen i Rinkeby har alla polisanställda sekretessmarkeringar för sina registreringsskyltar hos Transportstyrelsen, för att förhindra kartläggning.

Det kan ställas i kontrast till att det på 1900-talet publicerades en katalog över alla stockholmspoliser, med deras bild, namn och adress. Något liknande vore otänkbart i dag.

Våld har förekommit i alla tider, och polisen har alltid varit mer eller mindre utsatt. Mycket talar dock för att våldet på vissa sätt är värre i dag. Likaså att attityderna hårdnat.

Polismannen som misshandlades 1954 blev sjukskriven för att någon slog honom på hakan så han fick en fraktur på käkbenet. I dag hade han riskerat något betydligt värre.

Fredrik Kärrholm är kriminolog, författare och tidigare polis.

The post Från potatisgrisramsa till bomber och granater appeared first on Fokus.
June 09, 2021
13:33
Har svenskarna blivit möpar, eller bara givit upp?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Nästan 80 procent av svenska folket tycker att det är en viktig uppgift för försvaret att bistå polisen i kampen mot grov kriminalitet. Vad betyder det? Man kan skära saken på lite olika sätt.

Ett svar är att det helt enkelt betyder att folk i gemen inte gör någon större skillnad mellan det ena och det andra. Om man kan sätta åt kriminella är det väl bara att göra det, oavsett vilken del av statsmakten man använder.

Ett annat svar är att medan ordval och definitionsfrågor — det finns/finns inga ”no-go-zoner, osv — ältats i medierna, har verkligheten utvecklats på ett sätt dom inte tar hänsyn till de finare lingvistiska nyanserna. Drygt 110 skjutningar, 17 döda och 42 genomförda sprängningar hittills i år har fått folk att dra slutsatsen att ett krig pågår. Då använder man militären.

Ett tredje svar är att polis och rättsväsende uppenbarligen är oförmögna att få bukt med kriminaliteten. Maffior har tagit över vissa områden. Domstolarna har beviskrav som är orimligt höga. Filosofiprofessorn Per Bauhn skrev häromåret om just den saken i fråga om jihadister. För att fällas i Sverige, skrev han, måste en jihadist i praktiken bli ”påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra”. Det är ingen större skillnad när det gäller gängkriminella. Och svenska jurister vägrar med få undantag att diskutera saken. Varje diskussion av beviskrav beskrivs som ett angrepp på rättssäkerheten, som om varje annan rättsstat som faktiskt förmår döma gärningsmän i de här kategorierna utan orimligt höga beviskrav, vore skräckvälden.

Vilket svar som är det sanna spelar roll. Det första betyder i stort sett ingenting. Men de två andra gör det.

En del försvarsvänner och möpar (militärt överintresserade personer) gläds säkert åt att svenskarna vill använda militären mot brottslingar. Men det är en stor skillnad mellan att säga ja till upprustning och att vilja kalla in militären till förorterna. Det första är en sund reaktion efter en tank- och ansvarslös nedrustning. Det andra är ett desperat grepp, som beror på att de delar av statsapparaten som egentligen har uppgiften, inte lyckats lösa den. Det handlar inte så mycket om ett stort förtroende för försvaret som ett lågt förtroende för polis och rättsväsende, baserat i erfarenhet.

Att ha militär patrullerande på gatorna hör bananrepubliker till. Det är möjligt att vi hamnat där, men det är i så fall inget att yvas över.

The post Har svenskarna blivit möpar, eller bara givit upp? appeared first on Fokus.
June 08, 2021
11:15
SD stärks bland invandrare och S belönas för pensionärsflört
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

De fördjupade redovisningen av Statistiska Centralbyråns, SCB:s, undersökning som kom i dag beräftar att synen på SD i hög grad tycks påverka väljarnas partisympatier.

Centerpartiet gottade sig efter valet i att de lyckats locka väljare bland storstädernas välutbildade kvinnor. Inte minst spelade deras ställningstagande mot SD in, trodde de själva. Den bilden förstärks i SCB:s undersökning.

C ökar sitt stöd rejält bland de som är mitt i livet, åldergruppen 35–45 och även bland de som är 55–64 år. De ökar i Stockholm, Stockholms län och Malmö och gör det framförallt bland de som har eftergymnasial utbildning.

Socialdemokraterna försvagas bland LO-väljare och går från 40,1 procent i november till 35,1 procent. Men de är fortfarande största parti bland LO-väljarna, med SD som tvåa med stöd av 25,8 procent (mot 22,3 procent i november).
Dagens SCB-undersökning visar att SD stärks bland LO-väljarna. Men det är stor skillnad generellt bland manliga och kvinnliga väljares partisympatier.
S belönas däremot för sin pensionärsflört. I åldrarna 65-74 år ökar de bland män från 32,1 procent till 38,7 procent. Bland kvinnor i samma ålder från 39 procent till 41,2 procent. De ökar bland de kvinnor som närmar sig pensionen (55–64 år), men minskar i den gruppen bland män.

Sverigedemokraterna gör en framryckning bland utrikes födda. I november hade de stöd av 13,1 procent, i dagens undersökning av 16,3 procent.
Vänstern har fortsatt dominans bland de utrikes födda väljarna, men SD gör en framryckning.
Bland de män som betecknar sig som arbetare är det också nästan jämnt mellan S och SD, de förra får 33,3 procent mot de senares 32,8 procent. För kvinnliga arbetare är skillnaden betydligt större, 42,2 procent för S och 11,9 procent för SD.

För Liberalerna är dagens undersökning en kanske ännu dystrare läsning än förra veckans första SCB-redovisning. Det gamla Folkpartiet brukade betecknas som tjänstemannapartiet. Bland högre tjänstemän har de i dag stöd av bara 2,7 procent mot 4,5 procent i november.

Samma sak bland de utrikes födda, där stödet nu är 1,6 procent mot 3,2 procent i november. Och partirådsbeslutet om vägvalet inför valet 2022 tycks ha lett till väljarflykt i flera väljargrupper.

I Göteborg tappade Moderaterna stort i kommunvalet till Demokraterna, men kunde ändå sätta sig i toppen av styret för staden. Demokraterna är inget riksparti, men i Göteborg ökar nu Moderaterna starkt, från 17,8 procent i november till 23,5 procent i dag. Socialdemokraterna ligger i stort sett still under samma period, och SD tappar nära fem procent i staden.

Kristdemokraterna backar i de flesta grupper, men särskilt markant bland äldre väljare liksom bland dem med längre eftergymnasial utbildning (från 7,1 procent till 4,3 procent).

The post SD stärks bland invandrare och S belönas för pensionärsflört appeared first on Fokus.
7:30
Luguber och episkopal – vad betyder orden?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Språk-quiz vecka 23 Fokus språk-quiz i samarbete med Språktidningen. Vet du vad orden betyder?
Fråga 1 av 6
16% Vad betyder luguber? Förnäm Osminkad Sorglig Spartansk Nästa fråga Vad betyder episkopal? Ödesmättad Läraktig Biskoplig Svart Nästa fråga Vad betyder validera? Ljuga Utnämna Sortera Bekräfta Nästa fråga Vad betyder trymå? Väggspegel Badrum Huvudvärk Fläskkotlett Nästa fråga Vad betyder subsumera? Kväva Tortera Inbegripa Förhandla Nästa fråga Vad betyder quenell? Gåta Frikadell Sigill Baron EmailDetta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat. Se ditt slutresultat document.addEventListener( 'DOMContentLoaded', function($){gformInitSpinner( 5, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery('#gform_ajax_frame_5').on('load',function(){var contents = jQuery(this).contents().find('*').html();var is_postback = contents.indexOf('GF_AJAX_POSTBACK') >= 0;if(!is_postback){return;}var form_content = jQuery(this).contents().find('#gform_wrapper_5');var is_confirmation = jQuery(this).contents().find('#gform_confirmation_wrapper_5').length > 0;var is_redirect = contents.indexOf('gformRedirect(){') >= 0;var is_form = form_content.length > 0 && ! is_redirect && ! is_confirmation;var mt = parseInt(jQuery('html').css('margin-top'), 10) + parseInt(jQuery('body').css('margin-top'), 10) + 100;if(is_form){jQuery('#gform_wrapper_5').html(form_content.html());if(form_content.hasClass('gform_validation_error')){jQuery('#gform_wrapper_5').addClass('gform_validation_error');} else {jQuery('#gform_wrapper_5').removeClass('gform_validation_error');}setTimeout( function() { /* delay the scroll by 50 milliseconds to fix a bug in chrome */ jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gform_wrapper_5').offset().top - mt); }, 50 );if(window['gformInitDatepicker']) {gformInitDatepicker();}if(window['gformInitPriceFields']) {gformInitPriceFields();}var current_page = jQuery('#gform_source_page_number_5').val();gformInitSpinner( 5, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery(document).trigger('gform_page_loaded', [5, current_page]);window['gf_submitting_5'] = false;}else if(!is_redirect){var confirmation_content = jQuery(this).contents().find('.GF_AJAX_POSTBACK').html();if(!confirmation_content){confirmation_content = contents;}setTimeout(function(){jQuery('#gform_wrapper_5').replaceWith(confirmation_content);jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gf_5').offset().top - mt);jQuery(document).trigger('gform_confirmation_loaded', [5]);window['gf_submitting_5'] = false;wp.a11y.speak(jQuery('#gform_confirmation_message_5').text());}, 50);}else{jQuery('#gform_5').append(contents);if(window['gformRedirect']) {gformRedirect();}}jQuery(document).trigger('gform_post_render', [5, current_page]);} );} );
The post Luguber och episkopal – vad betyder orden? appeared first on Fokus.
June 07, 2021
10:07
Svetsa fritt är stort …
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Det är svårt att veta vad Stefan Löfven gör på helgerna i Harpsund, men om han inte ägnar sig åt en lite udda hobby är det väl i runda slängar 30 år sedan han svetsade sist. Det är förstås inget fel med det. Vi som inte svetsar är inte sämre människor än andra. Men det känns som om Stefan vill tala om saken, så låt oss göra det.

I går, på nationaldagen, talade statsministern på Järvaveckans avslutning:

— Det finns en del som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda ett land. Det säger mer om dem än om svetsare.

Namn. Är det inte det man vill ha? Namn.

Vilka är det som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda Sverige? Jag tycker att man blir uppriktigt nyfiken, för jag har aldrig hört någon vid sina sinnens fulla bruk säga något som ens antyder det. Jag hade faktiskt glömt bort att Löfven en gång i tiden varit svetsare. Eller, mer precist, jag skulle ha glömt bort det, om han inte ständigt påminde mig.

”Jag är en enkel svetsare, man jag kan läsa”, löd en av allt att döma förberedd replik 2017 i det näst första mötet med Ulf Kristersson, en enkel gymnast, då denne var nyvald. ”Jag är svetsare” förklarade den sittande statsministern i en intervju med Eskilstuna-Kuriren året innan. Samma år, 2016, gjorde han entré på yrkes-EM i Göteborg iförd svetsmask. När SVT gjorde dokumentär om statsministern för ett par år sedan blev titeln ”Svetsaren i Rosenbad”. Löfven verkade nöjd med det. Och så vidare.

Det går givetvis att dra fram någon twitterkommentar, eller något spydigt brev, för att leda i bevis att statsministern har att kämpa mot föraktet för svetsare. Göran Greider skulle aldrig försitta chansen att skriva en snofsig frivers om saken, när tillfälle bjuds. Men allt skit finns att hämta i den förorenade källa som kallas sociala medier. Och, handen på hjärtat, verkar inte den allmänna hållningen, om man rensar bort avvikarna, vara den rakt motsatta? Verkar det inte som om det faktum att Stefan Löfven för tre decennier sedan visste hur man svetsar, är något som socialdemokratiska kampanjmakare är väldigt glada för? De flesta av oss gillar trots allt idén om en statsminister som har haft ett riktigt jobb.

Det är en rimlig prognos att vi får höra mer om statsministerns färdigheter på verkstadsgolvet de närmsta 15 månaderna. Klassretoriken har blivit viktigare för Socialdemokraterna, nu när de bedriver högerpolitik med Centerpartiet. Den nya ”miljonärsskatten”, vad den nu kan tänkas bestå i, är ett annat intressant exempel. Den är intressant på mer än ett sätt. Det som sagts säkert är att bostäder ska undantas från skatten. Samtidigt är det bostäders ökade värden, mer än något annat, som fått förmögenhetsskillnaderna att växa i Sverige.

Vad gäller inkomstskillnaderna beror de till stor del på en stor utomeuropeisk invandring, som en av Socialdemokraternas egna rapporter nyligen visade. Ungefär en halv miljon är arbetslösa i Sverige. Bland de som är inskrivna som arbetslösa är drygt 44 procent utomeuropeiskt födda, oftast med skral utbildning. Hur många av dem får jobb genom att man tar bort den enda någorlunda schyssta sparform som finns kvar, genom att slå ned på ISK-sparandet?

Sedan är det förstås själva frågan om hur det egentligen står till med den ökade ojämlikheten. Man bör nog akta sig för alltför kategoriska påståenden åt endera hållet, men att saken inte är alldeles så enkel som den verkar i retoriken kan man läsa om på Dagens Nyheters debattsida i dag.

För egen del är jag rätt glad att vi har en gammal svetsare i Rosenbad. Det borde öka chanserna för att hans parti ändå till sist begriper vikten av att få folk i arbete och den egenmakt som växer ur att vanliga människor kan spara ihop till en buffert. Det viktiga är ju inte bara att kunna svetsa, utan att göra det på rätt ställe.

The post Svetsa fritt är stort … appeared first on Fokus.
June 06, 2021
7:30
Geni på galenskapens rand ångrar att han inte sparkade hårdare
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Under mitt arbete med boken Liverpool vs Manchester som kom ut för två år sedan träffade jag Peter Hooton. Han är sångare i bandet The Farm och han är så mycket Liverpool-supporter som man kan vara. Boken tar i mångt och mycket avstamp i rivaliteten mellan de två städerna i nordvästra England och då inte minst i rivaliteten mellan de två klubbarna, Liverpool FC och Manchester United. När vi sågs hade det bara gått några månader sedan terrorattacken mot Manchester Arena, då över 20 människor miste livet, och Peter Hooton poängterade att rivaliteten inte betyder något när så allvarliga händelser inträffar.

»Det kunde lika gärna ha varit vi och då är det viktigt att komma samman. Det är den sortens ställningstaganden som visar att vi alla är människor.«

Namn: Eric Cantona.

Ålder: Fyllde 55 år den 24 maj.

Aktuell: Med filmen The United way som har biopremiär den 8 juni.

Gift: Med Rachida Brakni som han har två barn med. Har två barn sedan tidigare.

Är: Före detta fotbollsspelare. Är numera skådespelare som bland annat har synts i filmen The Salvation, där både Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt var med. Var också med i Looking for Eric, regisserad av Ken Loach.

Blev: I maj i år invald i Premier League Hall of Fame.

Den 15 april 1989 inträffade en olycka på Hillsborough i Sheffield. 96 Liverpoolsupportrar miste livet då de klämdes ihjäl. Sedan dess har Peter Hooton och många andra kämpat för supportrarnas upprättelse eftersom all skuld först lades på fotbollsfansen.

På en festivalscen i Lyon sommaren 2012 gav Eric Cantona, en av Manchester Uniteds allra mest legendariska profiler, den kampen sitt stöd. Han stod på scen tillsammas med Justice Tonight samt Mick Jones från The Clash. De sjöng Should I stay or should I go.

»Eric Cantona gjorde det för att han tycker att rättvisa måste skipas. För att han ville visa att han är en av oss. Och vi pratar om en av de allra största Unitedikonerna. Det trista är att det skrevs nästan ingenting om hans ställningstagande«, sa Peter Hooton.

Den 23 november 1994 spelade Eric Cantona fotboll i Sverige, på Ullevi, på en höstfuktig kall arena och IFK Göteborg vann med 3–1 i Champions League. Varken fransmannen Eric Cantona, med nummer sju på ryggen, eller någon av hans lagkamrater i Manchester United, gjorde någon särskilt bra match. Efter matchen bad han om att få en matchtröja med Blåvittspelarnas autografer.

Den gesten säger något om Eric Cantona. Kanske säger den att han har en annan syn på fotbollens hierarkier än de flesta andra. Kanske indikerar historien om den signerade tröjan att han har förmågan att se charmen i David och Goliat-situationer, trots att han då själv var en del av Goliat (storklubben United). Det kan förstås också ha varit så att han alltid bad om motståndarnas autografer.

I december 2010 uppmanade han till en »bank run«-dag då allmänheten skulle ta ut alla sina sparpengar för att protestera mot att bankerna styr samhället. Cantona beskrev det som en ny sorts revolution. Uppmaningen fick stor uppmärksamhet på förhand men rann sedan ut i sanden.

Dessa historier om Eric Cantona går hand i hand med bilden av honom som en underdog som går sin egen väg, en kreatör som efter fotbollskarriären är skådespelare och tv-producent.

Han växte upp i Marseille och han har berättat om hur hans far, som var sjuksköterska och konstnär, lärde Eric och hans bröder att »observera omvärlden, dess skönhet och dess tragedier«. I Lars Nylins och Ronald Åmans bok Udda lirare i fotbollens värld beskrivs hur bröderna fostrades till att se detaljerna, till att värdesätta detaljerna, till att njuta av det vackra i livet.

Eric Cantona är med, som sig själv, i Ken Loach-filmen Looking for Eric och han är motorn, berättaren och huvudpersonen i den nya filmen The United way som också är en kändistät och nostalgisk kärleksförklaring till Manchester United. Eric Cantona var en fantastisk fotbollsspelare som öste in mål, först i franska klubbar och sedan i Leeds United och Manchester United.

Men som många andra genier balanserar Eric Cantona på galenskapens rand. Någon enkel förklaring är svår att finna till varför han samtidigt som han var en gudabenådad fotbollsspelare kastade skor och slog medspelare, svor åt domare och ledare. I december 1991 fick han spel, kastade en boll i ansiktet på en domare och blev avstängd i en månad. I ett möte med det franska fotbollförbundet gick han fram till varenda en av dem som tagit beslutet och idiotförklarade dem. En månads avstängning blev till två och 25 år gammal bestämde han sig för att sluta spela fotboll.

Så blev det inte. Inte den gången. I stället hamnade han i Leeds United som vann ligan våren 1992. Men managern Howard Wilkinson var inte helt förtjust och Leeds United sålde honom vidare till Manchester United i november 1992. Han var en viktig kugge i det lag som vann den första upplagan av Premier League. Manchester United tog sedan hem Premier League ytterligare tre gånger med Eric Cantona i klubben.

Men under tiden i Manchester United spottade han också en Leedssupporter i ansiktet; han bråkade med turkiska poliser; och den 25 januari 1995 blev han utvisad i en bortamatch mot Crystal Palace. När han gick mot spelarutgången rusade hemmasupportern Matthew Simmons ner elva rader för att smäda motståndarnas stjärna genom att vråla: »Fuck off back to France you french motherfucker!« och Eric Cantona gjorde som han så ofta gjorde, gick på ren instinkt. Den gången genom att kung fu-sparka supportern Simmons.

Eric Cantona blev avstängd resten av säsongen och har efteråt sagt att han har träffat många som Matthew Simmons, att reaktionen kunde ha blivit helt annorlunda om kommentaren hade fällts en annan dag: »Livet är märkligt på det sättet.«

Däremot har Cantona aldrig sagt att han ångrar hoppsparken. I filmen The United way säger han till och med att han ångrar att han inte sparkade hårdare. Han dömdes först till fängelse och böter men domen ändrades till samhällstjänst, och på en presskonferens kommenterade han det hela på ett väldigt Cantonaskt vis: »När måsarna följer efter fiskebåten gör de det därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet.« Det var allt: måsresonemanget avslutades med en teatralisk tystnad och en klunk vatten.

Två år till blev det i Manchester United och i fotbollen. 1997 var det slut, Eric Cantona hade förlorat sin kärlek till fotbollen. Han bytte de gröna planerna mot den vita duken och teatern.

The post Geni på galenskapens rand ångrar att han inte sparkade hårdare appeared first on Fokus.
June 05, 2021
16:30
Waldorfskolornas indelning andas brungrön rasbiologi
» ‎ Fokus

Tags: [edit]
Det går en rät linje från läkaren Hippokrates i Grekland 400 f Kr till den antroposofiska Solviksskolan i Järna. På 2 500 år har den passerat Rudolf Steiner, Carl Jung, Adolf Hitler, liksom Fortune 500-chefer, miljontals tjänstemän och moderatstyrda regioner i Sverige.

Linjens gemensamma nämnare är typindelning av människor.

Somliga säger »ofarlig människokunskap«. Andra talar om rasbiologi och ekofascism. I tv-dokumentären De utvalda barnen har vi sett empatistörda lärare, värnlösa barn och antroposofiska flöjtspelare som medvetet brutit mot skollagen.

Att systematiskt klassificera människor är urgammalt. Syftet är att bedöma, sortera eller kontrollera oss: Starka/svaga, onda/goda, vackra/fula, röda/blå.

Hippokrates lanserade en teori om att kroppsvätskor – blod, gul galla, slem och svart galla – låg bakom fyra essentiella temperament:
- Den blodfyllda sangvinikern som är livlig, flexibel, sorglös.
- Kolerikern är hetsig och hetlevrad av all gul galla.
- Svart galla gör melankolikern känslig, långsam och tungsint.
- Mängder av segt slem gör flegmatikern trög, sävlig och likgiltig.
Samma typindelning som Waldorfskolorna använder på eleverna.

Antroposofins grundare, Rudolf Steiner (1861–1925), inspirerades av dessa idéer när han tänkte ut sin närmast rasbiologiska filosofi. Hitlers judehatande ekofascister var imponerade av antroposofin och vice versa. Blod, jord och bondeidealisering.

Steinerpedagogerna är långt ifrån ensamma om att arbeta ovetenskapligt.

Psykoanalytikern Carl Jungs (1875–1961) teori om tolv mänskliga arketyper gav upphov till världens mest använda självskattningstest, Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Om hur Jung populariserades och inte minst kommersialiserades i efterkrigstidens USA, kan man läsa om i Vilken typ är du? (Fri Tanke, 2019) av Oxfordprofessorn Merve Emre.

MBTI utgår från åtta motsatspar, exempelvis extrovert/introvert. Paren kombineras till 16 olika personligheter uttryckta i bokstavskombinationer. Mest attraktivt är att bli en »ENTJ« – då är man en »ledartyp«. MBTI saknar stöd i forskningen, men har sedan fyrtiotalet använts för att bygga »det optimala ledningsteamet«, dumpa fel sorts anställda, krishantering, parbildning med mera.

Författaren och föreläsaren Thomas Erikson (Omgiven av idioter) har aktiverat en annan fyrfältare i typbranschen. Hans succéböcker bygger på ett system från sextiotalet kallat DISA/DISC. Vi delas upp i röda, gula, gröna eller blå. Dessa schablontyper har olika drag, ungefär som hos Hippokrates, antroposoferna och Myers-Briggs.

Järna i Södertälje är antroposofiskt centrum sedan 1934. Samma år som det tyska antroposofiska sällskapet sände brev till Hitler och betonade likheten mellan antroposofin och nazismen. Rudolf Steiner skrev själv att »den vita rasen är framtiden, rasen med skaparanda«.

På waldorfskolorna har den mannens tankevärld ett avgörande inflytande.

»Jag hade ångest för att jag stämplades som melankoliker«, säger en elev i dokumentären.

»Det blev som en pik att jag var flegmatiker«, berättar en annan.

Amatördiagnoser som förföljer eleverna genom skolgången.

»Ett väldigt bra hjälpmedel i undervisningen«, menar en lärarinna.

Den »andlige ledaren« Pär Ahlbom, skolans grundare, hävdar att alla temperament är lika bra: »Det är ingen skam att vara koleriker eller melankoliker.«

Waldorfskolorna är befriade från behörighets- och legitimationskrav för undervisning i förskolor och grundskolor. Varför endast Steinerpedagogiken, baserad på tro och fantasier, av staten befriats från normal kvalitetssäkring är obegripligt.

Skolinspektionen muttrar om inspektion. Järnagänget överväger att ta fram en »värdegrund« för 40-talet skattefinansierade skolor. Varför det? Rudolf Steiners brungröna tankegods är den etablerade värdegrund antroposoferna dyrkat sedan trettiotalet.
- Antroposofin är fylld av tro på karma, demoner och reinkarnation. Deras religion genomsyrar allt och gör själva utbildningen konfessionell, vilket är olagligt.
- Rätten att utbilda kräver vetenskaplig grund och empiri. Waldorfskolorna vilar på Steiner.
- Skolan ska motverka kränkande behandling. Att sortera barn i sangviniker, koleriker, melankoliker och flegmatiker är djupt integritetskränkande.
Antroposofin gör waldorfskolorna konfessionella och vidskepliga. Naiva föräldrar manipuleras, elever sviks och fördummas. Hög tid att sudda ut Steiner ur skolan, Anna Ekström.

The post Waldorfskolornas indelning andas brungrön rasbiologi appeared first on Fokus.
June 01, 2021
15:00
Magdalena Andersson lyckades – vred tillbaka klockan 75 år
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Finansminister Magdalena Andersson (S) har ingen lätt uppgift. I nuläget förvaltar hon en ekonomisk uppgörelse tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det betyder bland annat att den rödgröna regeringen slopat värnskatten som en del av sitt avtal med övriga partier och nu försöker Magdalena Andersson återinföra skattehöjningar på agendan. Ojämlikheten ska stävjas genom en miljonärsskatt, säger Magdalena Andersson på DN Debatt och skatten ska träffa ”de med stora förmögenheter”.

Eftersom samtliga partier i den svenska rikspolitiken förutom Sverigedemokraterna varit svältfödda på en gammal hederlig höger/vänster-debatt spelade aktörerna förtjänstfullt med i skådespeleriet. Moderaterna och Centerpartiet underkände förslaget. Så gjorde även Svenskt näringsliv, Skattebetalarnas förening och Sverigedemokraternas Tobias Andersson (även om den sistnämndes poäng var att man borde slopa bistånd i stället för att höja skatterna).

Fokus politiske chefredaktör Johan Hakelius skrev att Socialdemokraterna måste kompensera för sin drivna högerpolitik genom att tala vänsterpolitik och att hela utspelet markerar vanmakt.

Småspararnas inofficiella talesperson Frida Bratt på Nordnet kallar förslaget för ”spararfientligt” och en ”häxjakt på sparande” medan Magdalena Andersson verkar ta kritiken med ro. Rent politiskt verkar förslaget få det svårt i en budgetförhandling med alla partier förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men det spelar antagligen mindre roll. Utspelets syfte lyckades.

I två dagar skrev både den vanliga dagspressen och affärspressen om höger/vänster-frågor i stället för om det gamla vanliga – i stället för att bråka om Sverigedemokraterna bråkade man med varandra om sådant som man bråkat med varandra om i 75 år. Bråket lär fortsätta i minst 75 år till.

The post Magdalena Andersson lyckades – vred tillbaka klockan 75 år appeared first on Fokus.
14:04
Nimbus, norrön, mas – har du koll på orden?
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Språk-quiz vecka 22 Fokus språk-quiz i samarbete med Språktidningen. Vet du vad orden betyder?
Fråga 1 av 6
16% Vad betyder nimbus? Glans Himmelrike Ära Skryt Nästa fråga Vad betyder svartfot? Varulv Siare Strejkbrytare Anarkist Nästa fråga Vad betyder valhänt? Fumlig Spräcklig Len Lögnaktig Nästa fråga Vad betyder norrön? Övergiven Arktisk Fornvästnordisk Mytologisk Nästa fråga Vad betyder mas? Snickare Norrman Vandrare Dalkarl Nästa fråga Vad betyder permanent? Skriftlig Beständig Tillfällig Högtidlig NameDetta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat. Se ditt slutresultat document.addEventListener( 'DOMContentLoaded', function($){gformInitSpinner( 3, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery('#gform_ajax_frame_3').on('load',function(){var contents = jQuery(this).contents().find('*').html();var is_postback = contents.indexOf('GF_AJAX_POSTBACK') >= 0;if(!is_postback){return;}var form_content = jQuery(this).contents().find('#gform_wrapper_3');var is_confirmation = jQuery(this).contents().find('#gform_confirmation_wrapper_3').length > 0;var is_redirect = contents.indexOf('gformRedirect(){') >= 0;var is_form = form_content.length > 0 && ! is_redirect && ! is_confirmation;var mt = parseInt(jQuery('html').css('margin-top'), 10) + parseInt(jQuery('body').css('margin-top'), 10) + 100;if(is_form){jQuery('#gform_wrapper_3').html(form_content.html());if(form_content.hasClass('gform_validation_error')){jQuery('#gform_wrapper_3').addClass('gform_validation_error');} else {jQuery('#gform_wrapper_3').removeClass('gform_validation_error');}setTimeout( function() { /* delay the scroll by 50 milliseconds to fix a bug in chrome */ jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gform_wrapper_3').offset().top - mt); }, 50 );if(window['gformInitDatepicker']) {gformInitDatepicker();}if(window['gformInitPriceFields']) {gformInitPriceFields();}var current_page = jQuery('#gform_source_page_number_3').val();gformInitSpinner( 3, 'https://www.fokus.se/app/plugins/gravityforms/images/spinner.svg' );jQuery(document).trigger('gform_page_loaded', [3, current_page]);window['gf_submitting_3'] = false;}else if(!is_redirect){var confirmation_content = jQuery(this).contents().find('.GF_AJAX_POSTBACK').html();if(!confirmation_content){confirmation_content = contents;}setTimeout(function(){jQuery('#gform_wrapper_3').replaceWith(confirmation_content);jQuery(document).scrollTop(jQuery('#gf_3').offset().top - mt);jQuery(document).trigger('gform_confirmation_loaded', [3]);window['gf_submitting_3'] = false;wp.a11y.speak(jQuery('#gform_confirmation_message_3').text());}, 50);}else{jQuery('#gform_3').append(contents);if(window['gformRedirect']) {gformRedirect();}}jQuery(document).trigger('gform_post_render', [3, current_page]);} );} );
The post Nimbus, norrön, mas – har du koll på orden? appeared first on Fokus.
11:54
Ny rapport: Antisemitismen minskar i Sverige
» ‎ Fokus

Tags: [edit]
2005 lät Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet SCB undersöka antisemitiska attityder. 2020 gjorde Novus om samma undersökning på uppdrag av Forum för levande historia. 3507 personer mellan 18 och 79 svarade på undersökningen, vilket är en svarsfrekvens på 61 procent.

Bakom rapporten står forskarna Henrik Bachner och Pieter Bevelander, som konstaterar att stödet för traditionella antisemitiska föreställningar har försvagats mellan 2005 och 2020 samtidigt som andelen som tar avstånd från denna typ av föreställningar ökat.

Här är fem exempel på minskad antisemitism:
- 2005 instämde 15 procent helt eller delvis i påståendet ”Judarna har för stort inflytande i världen idag”, 2020 var motsvarande andel 11 procent.
- 2005 instämde 26 procent helt eller delvis i påståendet ”Judarna har stort inflytande över världsekonomin”, 2020 var motsvarande andel 21 procent.
- 2005 instämde 19 procent helt eller delvis i påståendet att ”Judarna har stort inflytande över medierna”, 2020 hade andelen minskat till 13 procent.
- 2005 instämde 26 procent helt eller delvis i påståendet ”Judarna har stort inflytande över världsekonomin”, 2020 var motsvarande andel 21 procent.
- 2005 instämde 6 procent helt eller delvis i påståendet ”Förföljelsen och hatet mot judarna är delvis judarnas eget fel”, 2020 hade denna andel minskat till 3 procent.
2020 undersökte forskarna föreställningen om den amerikansk-judiske finansmannen George Soros som allsmäktig aktör och drivkraft bakom komplexa globala skeenden och påstod:

”Finansmannen George Soros styr i hemlighet mycket av det som händer i världen”. 10 procent svarade ”Jag tror att det ligger någonting i det”, 39 procent avvisade påståendet som falskt och 51 procent valde svarsalternativet ”vet inte”.

Däremot visar undersökningen att kopplingen mellan staten Israels politik och antisemitism bara minskat marginellt:
- 2005 instämde 7 procent helt eller delvis i påståendet ”På grund av Israels politik tycker jag alltmer illa om judar”, 2020 var motsvarande andel 6 procent.
- 2005 instämde 9 procent i olika grad i påståendet ”Så länge Israel finns kan vi inte få fred i världen”, 2020 var motsvarande andel 7 procent.
Däremot har inställningen till en jude som svensk statminister blivit klart mer positiv. Påståendet löd:

”Det skulle vara helt acceptabelt med en jude som statsminister i Sverige”. 2005 svarade 48 procent helt eller delvis instämmande på påståendet, 2020 var motsvarande andel 66 procent.

Och svenskarna har inget emot en jude som svärson eller svärdotter:

2020 var 89 procent helt eller delvis positiva till en judisk familjemedlem medan 6 procent i olika grad var negativa, samma fråga ställdes inte 2005.

83 procent av befolkningen intar en positiv eller neutral hållning till att ha en jude som statsminister, granne, chef eller familjemedlem. Bara 2 procent är uttalat negativa.

Två av tre svenskar instämde inte i något av undersökningens åtta tydligt antisemitiska påståenden. Bara var tjugonde, 5 procent, instämde i fem eller fler påståenden och klassas av forskarna som klart antisemitiska.

Vilka är då mest eller minst antisemitiska:
- Äldre är mer antisemitiska än yngre.
- Högutbildade är mindre antisemitiska än lågutbildade.
- Män är något mer antisemitiska än kvinnor.
- Det spelar ingen roll var i landet man bor.
- Däremot spelar det större roll var man är född:
Personer födda utanför Europa är mer antisemitiska än personer födda i Sverige. Det gäller i synnerhet personer med rötter i Mellanöstern och med muslimsk bakgrund. Forskarna skriver:

”Antisemitismen är jämförelsevis mer utbredd och politiskt legitim i länder i Mellanöstern liksom i vissa öst- och centraleuropeiska länder”.

Rapporten handlar enbart om attityder och tar inte hänsyn till antisemitiska brott eller handlingar.

The post Ny rapport: Antisemitismen minskar i Sverige appeared first on Fokus.
11:30
Vi borde prata mer om rätt och fel värderingar
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Företagen gör det, liksom skolan, myndigheterna och kommunerna. Faktum är att i princip alla aktörer med självaktning vältrar sig i ett lågintensivt, ständigt pågående värdegrundsarbete. Den som konsulterar Wikipedia finner till och med att begreppet har svenska rötter: ”Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen. Varken värdegrund eller värdegrundsarbete används som termer utanför Sverige (ett undantag är Norge)”.

Att det finns värderingar och att dessa kan vara bra eller dåliga (varför annars arbeta med dem?) verkar vara okontroversiellt. Att värderingarna säger något om sin ägare kanske inte heller är så förvånande. Och, får man hoppas, att det finns ett samband mellan värderingar och handlingar.

Det senare skulle, i den bästa av världar, innebära att goda värderingar resulterar i goda handlingar, och vice versa. Samtidigt är det med goda värderingar som med god uppfostran; antingen har man dem eller så har man dem inte, men helt säkert är att man inte får dem genom att ständigt tala om dem.

Ändå skaver något. I vissa frågor, där det är helt uppenbart att värderingar spelar roll, finns en tendens att låtsas som att så absolut inte är fallet. I stället ska man slå knut på sig själv i jakten på andra förklaringar. Märkligt kan tyckas, då ju fördelen med just värderingar, till skillnad från andra faktorer, är att de går att förändra, på sikt, och om viljan finns.

Förra veckans mest läsvärda artikel är en intervju med Mehdi Adnan Mossa, socialpedagog och kurator som arbetar med unga i riskzon i Botkyrka och Södertälje. Mossa levererar i intervjun, som är en kommentar till den uppmärksammade BRÅ-studien om det svenska skjutvapenvåldet, många svidande sanningar.

Bland annat konstaterar han, helt utan omsvep: ”Vi kommer inte ifrån att många som står för skjutvapenvåldet kommer från länder där vapen och våld är normaliserat, de kommer från krig och förtryck. Det finns också inslag av hederskultur bland de kriminella – båda frågorna har varit för svåra och tunga att lyfta för makthavarna.” (DN 27/5).

På samma tema skriver före detta polisen Fredrik Kärrholm: ”’Det är de socioekonomiska faktorerna som driver kriminalitet’, säger @KalleSundin från Katalys i TV4 Nyhetsmorgon. Sällan, på snudd till aldrig, talas det om kultur och värderingar i det offentliga samtalet om brottsligheten. Både vår debatt och politik har utvecklingspotential.” (Twitter 28/5).

Kärrholm och Mossa är något på spåret. Människors handlingar sker i en kontext som till stor del formas av den kultur och de värderingar som utgör normen där de befinner sig. Förändring, och anpassning till nya normer, sker främst i möten och genom samlevnad med andra med annan värderingsuppsättning.

Sverige behöver tveklöst bli bättre på preventiva insatser, samtidigt som en översyn av kriminalpolitiken skyndsamt måste initieras. Det senare handlar inte minst om att slopa straff- och ungdomsrabatten samt en uppstramning av möjligheten till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av avtjänat straff. Men om dessa åtgärder inte förankras i värderingar om rätt och fel i vår kontext kommer de långsiktiga resultaten ändå att utebli.

The post Vi borde prata mer om rätt och fel värderingar appeared first on Fokus.
8:19
Synd om språket när normkritiker ska spränga gränser
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Normkritiker vantrivs i den vanliga världen och har bara det bräckliga språket att luta sig mot för att skapa något bättre. Det kommer inte att lyckas.

Vårdguiden (1177.se) undviker orden man och kvinna eftersom dessa lätt kan förstärka normen att människor uppträder i mans- och kvinnovarianter. Men eftersom man skriver om bland annat prostatacancer och graviditet är orden svåra att undvika, och man måste be om ursäkt:

»När vi skriver ordet kvinna används ordet för att beskriva någon som har det som brukar anses som en kvinnokropp. — Vi hoppas att du kan läsa och ha nytta av informationen här på 1177.se även om du använder andra ord än de vi föreslår för att beskriva din egen kropp.«

Det är alltså språkets fel att Vårdguiden måste kränka en minoritet (på promillenivå) med oklar könsidentitet. Och man skäms.

Mer resolut handlar Region Värmland som har beslutat att ordet bensträckare inte längre får användas i betydelsen paus i möte. Ordet ses som exkluderande därför att det bygger på den felaktiga normen att alla kan sträcka på benen. Språket måste styras upp.

Det är givetvis inte något fel i att välja ordet paus framför bensträckare. Problemet är i stället att regionens normkritiska ledning inte alls är lika inkluderande längre. Nu pekar de med hela handen, underkänner medarbetarnas språkliga kompetens och föreskriver nya normer.

Dessutom väntar tunga repressalier den som bryter mot den nya normen: att klassas som cynisk, förtryckande, exkluderande, funkofob.

Och hur skulle man kunna vara konsekvent och till exempel värna om blinda och därför undvika uttryck som: skarpögd iakttagelse, en titt i backspegeln, ha en positiv syn …? Eller vänsterhänta: att vänsterprassla, göra med vänster hand, någons högra hand …? Eller döva: slå dövörat till, en lyssnande dialog, spetsa öronen …?

Vanliga människor bryr sig mest om normer i skalform: Vilket BMI kan jag ha utan att betraktas som överviktig/anorektisk? Hur mycket alkohol kan jag dricka utan att det betraktas som onormalt? Normkritikerna däremot föredrar binära normer med fasta gränser: man/kvinna, handikappad/full funktion, hbtq/hetero etcetera. Vanliga människor kan alltid förhandla eller tänja på gränser, men normkritikerna har bara språket att stödja sig mot när de ska utplåna fasta gränser.

Att vi alla är fixerade vid normer får språkliga konsekvenser. Där har normkritikerna hittat sin nisch. Men språkvetenskap är inte deras starka sida.

En styrka med normer är att det mesta vi vill säga inte behöver sägas. Mycket i vårt språkande bygger på så kallade presuppositioner. Ett exempel: »Jag kunde ju inte gå mitt i föredraget.« Alla uppfattar denna replik som att orsaken är artighet och god ton, inte fysiskt handikapp. Men vi tolkar också in att det fanns ett starkt skäl att trots allt lämna lokalen. Om vi skulle säga precis allt skulle vår samvaro skära samman. Och presuppositioner bygger på just det normala.

Ett problem verkar vara att vi behöver kategorier för allt utanför och innanför normen. Vi talar om begåvade/obegåvade, blonda/mörka, rörelsehindrade/andra, vänsterhänta/högerhänta … och det finns hygglig konsensus om vad kategorierna omfattar. Men i dag finns det teoretiker, så kallade konstruktivister, som på fullt allvar menar att kategorier inte behövs eller inte ska få finnas. De som ändå tror på dem är »esentialister« vilket är en kategori (!) på nivå med fascist. För det är i själva verket orden som skapar allt ont i världen.

Fanns inte orden rörelsehindrad och bensträckare fanns bara normala människor. Fanns inte orden man och kvinna fanns inga transsexuella, inte heller manschauvinism eller patriarkala strukturer. Allt kan sammanfattas i en formel: Det finns inga onormala människor – bara olämpliga ord som på något magiskt sätt konstruerar om en god värld till en ond. Med kontinentalfilosofi kan man bevisa det mesta.

Kategorier kan nästan aldrig definieras restlöst. Ingen kultur saknar till exempel ord för kategorierna barn/vuxen, men gränserna flyter, till och med inom ett samhälle eller en grupp. Lagen slår fast en enda åldersgräns (18 år) medan traditionen, skolsystemet, familjen, arbetslivet har olika uppfattningar sinsemellan och olika vid olika tillfällen. De flesta accepterar lagens definition, men tycker med rätta att det är ett stelbent, fyrkantigt och konstigt (men kanske nödvändigt) sätt att se på saken. Naturligt språk och entydiga definitioner går inte ihop, vad »språkpolisen« än säger.

Det ger ett förhandlingsutrymme, men normkritikerna vill inte förhandla om normer; de vill avskaffa dem. Men inte ens den som har svart bälte i social ingenjörskonst kan utplåna sådana kategorier som barn/vuxen. Detsamma gäller biologiskt kön, något som i den riktiga världen är lika viktigt som universitetens socialt konstruerade genus. Å andra sidan införs fantasiljoner av nya kategorier som homofober, mulliga mansgrisar, funkofober, esentialister, fascister, vilka alla bygger på normer som ingen normkritiker kritiserar.

För det tredje: kategorier skär tyvärr alla över en kam. Blinde Bengan, döve David, lame Laban och andra individer med likartade problem finns; de är handikappade; har funktionsnedsättningar eller – modernast – de har funktionsvariationer. Att använda kategoribeteckningar som dessa innebär att vi höjer abstraktionsgraden och bortser från individuella egenskaper och bara ser det som är gemensamt. Å andra sidan kan det inte hjälpas att begreppet handikappade (eller funktionsvarierade) lätt och snart får en egen identitet med nya egenskaper: hjälpberoende, beklagansvärda, sköra … Vi generaliserar utifrån begränsad erfarenhet. Vi skäms men kan inte hjälpa det. Men det är faktiskt vårt fel, inte ordens.

Men om vi inte gillar dagens normer? Lugn, bara lugn! Det kommer nya, ännu bättre och ännu sämre. Det har det alltid gjort. Och språket kommer att hänga med.

Om vi själva försöker ta kommandot över språkutvecklingen kan det bara bli ännu fler fel. Och två fel är systematiska:

1 Det inkluderande blir oftast exkluderande. Tänk om vi hälsar gästerna välkomna till en fest med orden: »Alla, ja, verkligen alla är välkomna. Till och med lille Pelle får komma …« Om inkluderande ska fungera ska det alltså inte påminna om det avvikande. Då blir det kontraproduktivt. Och faktum är att nästan allt manipulerande med språket (nya ord, konstiga ord, skruvade formuleringar) får oss att framhäva, betona, lyfta fram och bekräfta just den norm man vill avskaffa.

2 Normkritik skapar fler och jobbigare normer och regler än den avskaffar. Våra inledande exempel visar det: Inte ens Vårdguiden kan helt undvika orden man och kvinna. Och Region Värmland kommer inte att kunna hålla tungan rätt i munnen. Den som tycker att de-dem-dom är ett problem möter nu värre konstigheter, högre krav och värre straff i normkritikens värld.

Men hur i all sin dar kan någon tro på att just språket har makt att ställa problem till rätta, till och med utplåna dem? Det går ju mot både etablerad språkvetenskap och sunt förnuft. Jo, allt bygger på en synd-om-bias i vår svenska intellektuella miljö: kollektiv empati för en grupp som uppfattas som utsatt, underprivilegierad, strukturellt diskriminerad, missgynnad eller något liknande (synonymerna är besvärande många) slår ut allt annat: sunt förnuft, vetenskap, vett och framför allt åtgärder som skulle underlätta för aktuell grupp.

Det är ändå bara känslan som känns. Orden får inga lama att gå, blinda att se eller onormala att falla in i majoritetsmallen, men de är lika synliga som klubbtröjor; de skiljer på hemmalaget och de andra.

Det är synd om språket.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet.

The post Synd om språket när normkritiker ska spränga gränser appeared first on Fokus.
May 31, 2021
14:58
Järvaveckan drar igång – ”tror vi kommer nå publiken”
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

De fyra programledarna Kakan Hermansson, Segal Mohamed, Martin Mutumba och Claes de Faire ska sända live i 100 timmar under fem dagar. Fokus frågade den tidigare chefredaktören Claes de Faire hur han ska ta sig an det nya uppdraget:

Hur ska det bli att programleda Järvaveckan?

– Det ska bli otroligt roligt, jag ser fram emot den här mastodontsändningen vi ska göra. Vi ska göra 100 timmar tv, fyra personer. Det ska bli fantastiskt spännande.

Vilken publik är det ni ska locka?

– Vi ska locka en publik som man inte alltid prioriterar i de här sammanhangen. Vi ska nå ut till 20-30-åringar i utsatta områden över hela Sverige. Och makthavare som är intresserade av hur vi kan förbättra för den här gruppen.

Det sker digitalt, tror ni att ni kommer att nå målgruppen?

– Allting sker digitalt. Vi sänder från en studio från Rinkeby torg. Jag hoppas att vi kommer nå den. Det är klart att det är en tuff målgrupp, vi måste se till att vi förtjänar deras uppmärksamhet från programpunkt till programpunkt.

Och hur ska ni lyckas med det?

– Jag tror genom att göra relevant innehåll helt enkelt. Sen hoppas jag att vi har en duktig marknadsavdelning som har gjort sitt jobb också.

Förra året var det 53 000 besökare på Järvaveckan. I år är ambitionen att nå ut till ännu fler, tror du att ni kommer att lyckas?

– Vi ska göra allt vi kan för att lyckas, naturligtvis.
Ahmed Abdirahman. Foto: Lina Adamo
Ahmed Abdirahman, vd på stiftelsen The Global Village som arrangerar Järvaveckan, är upprymd inför det kommande evenemanget.

– Det kommer bli spännande, vi har ett fantastiskt program, 100 unika timmar för att fira vår 100-åriga demokrati. Vi har röster från olika delar av landet. Järvaveckan har alltid varit nationell, men nu har vi ännu starkare närvaro i allas vardagsrum och mobiltelefoner. Det ska bli spännande och roligt. Vi har fantastiska programledare, fyra stycken, med olika bakgrunder och erfarenheter.

Att det är digitalt, kommer ni nå den målgrupp som ni vill ha?

– Alltså vi har inte gjort Järvaveckan digitalt, vi har inte bara sagt, ”nu kan vi inte göra Järvaveckan, så då kör vi digitalt”.Vi har faktiskt varit tvungna att tänka från grunden och inte göra som alla andra, det vill säga sätta en kamera mot en scen och filma. Vi gör det här 100 timmar inplanerade som en tablå, med regissörer. Det är något helt annat än att säga det är digitalt. Det är egentligen tv på riktigt. Det är det som känns roligt och bra. Och det är klart att det erbjuder oss möjligheter att nå flera.

Vilken betydelse har Järvaveckan nu under coronapandemin när många unga förlorat jobbet?

– Den har väldigt stor betydelse. Järvaveckan handlar om att kunna inspirera, att kunna visa vägen, att kunna koppla samman människor som annars inte skulle träffas i vårt avlånga land. Det är många som ofrivilligt går hemma just nu, över 140 000 unga. De skulle jättegärna vilja ha egen lägenhet och starta sitt unga vuxna liv. Ungdomar i helhet som grupp har det svårt, och vi vet att vissa har det svårare än andra. Järvaveckan har stor betydelse på så sätt att vi kopplar företag och arbetsmarknadens parter.

– Vi hoppas kunna bidra med ungdomsjobb, vi försöker hjälpa människor runt om i hela landet. Och där erbjuder digitaliseringen en annan möjlighet, säger Ahmed Abdirahman.

The post Järvaveckan drar igång – ”tror vi kommer nå publiken” appeared first on Fokus.
10:02
Vänster om för högerpartiet i mitten
» ‎ Fokus

Tags: [edit]

Finns det i runda slängar en miljon svenskar som inte röstade alls, eller röstade borgerligt i förra valet, men som blir riktigt sugna på att rösta vänster, nu när Magdalena Andersson vill ha en ”miljonärsskatt”?

Kanske det. Folk upphör aldrig att förvåna. Men den som slår vad om saken ska nog inte räkna med att kamma ihop tillräckligt för att bli skattskyldig under den nya ordningen.

I det skugg- och symbolspel som politiken av nödvändighet ofta är, hör det här utspelet till ett av de mer rituella. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, de enda två partier som utan omsvep står bakom idéer av det här slaget (och i ärlighetens namn är det inte ens säkert att sossarna skulle göra det, om det blev verklighet) har ungefär 35 procent i opinionen. De saknar runt 15 procentenheter, eller en miljon väljare, för att få majoritet i riksdagen. Om man inte tror att det här förslaget är en riktig kioskvältare är det, med andra ord, just ett förslag. Inte mer.

Ändå är det viktigt för Socialdemokraterna. Skälet är det här: Socialdemokraterna vill till varje pris hålla fast vid makten. Samtidigt har opinionsläget trendmässigt förskjutits åt höger, framför allt genom att Sverigedemokraterna trängt igenom blockgränsen. Priset för att Socialdemokraterna ska behålla makten har därför blivit att de på väsentliga punkter måste driva högerpolitik. Det gör ont. Då måste de kompensera genom att tala vänsterpolitik.

”Miljonärsskatten” är med andra ord ett slags bakvänd bekräftelse på att Socialdemokraterna räknar med att fortsätta tvingas driva en politik de egentligen inte vill driva.

Det är ganska svårt att se det här som ett jämviktsläge. Om ett parti propagerar för en politik och driver en helt annan, kommer det i längden att bygga upp allt större spänningar. Så vad kan tänkas hända?

Socialdemokraterna ser inget alternativ till att manövrera sig in på en väg där partiet säger sig stå i mitten, argumenterar från vänster och regerar från höger.

Det finns mätningar som visar att det förskjutna opinionsläget inte är så entydigt åt höger i en del ekonomiska frågor, även om det är det i frågor som migration och lag och ordning. Det finns till exempel en ganska utbredd skepsis mot vinster i välfärden långt in i borgerliga väljargrupper. Så en möjlighet är förstås att ”miljonärsskatten” på lite sikt trots allt är en väljarvinnare.

Är man socialdemokrat kan man ju hålla tummarna. Men politiken är sällan så barmhärtig.

Sverigedemokraternas inträde i svensk politik har fått flera andra partier att fatta märkliga och långsiktigt svårhanterliga beslut. Centern har valt en väg som allt mer liknar en återvändsgränd, om man inte är troende centerpartist. Liberalerna faller sönder och Moderaterna har under några år tvingats vrida sig runt sin egen axel och är inte så starka som de rimligen borde vara, givet förutsättningarna. ”Miljonärsskatten” kan sättas i det sammanhanget. Socialdemokraterna ser inget alternativ till att manövrera sig in på en väg där partiet säger sig stå i mitten, argumenterar från vänster och regerar från höger. De som leder utvecklingen förstår säkert att det här i längden blir omöjligt, men det finns just nu ingen bättre idé. Man lagar efter läge och hoppas på en lösning lite längre fram.

Som sagt: folk upphör aldrig att förvåna. Men just nu är det här ett kraftfullt utspel som markerar vanmakt.

The post Vänster om för högerpartiet i mitten appeared first on Fokus.