Larmet kommer strax efter nio på kvällen. En man i 50-årsåldern har hittats livlös på en parkeringsplats i Chattaroy, en trailerpark i utkanten av Williamson.
Vicesheriff Joey Ferris slår på blåljusen och trycker gasen i botten. Över radion får han veta att ambulansen redan är på väg. Mer information än så behöver han inte. Efter nästan ett kvarts sekel som sheriff i Mingo County, den del av USA som har överlägset flest knarkrelaterade överdoser, förstår han vad som hänt.
Solen håller på att gå ner. Han kör längs Tug Fork-flodens smutsbruna vatten, korsar järnvägen där de kilometerlånga godstågen passerar dygnet runt var femtonde minut. Vägarna är smala och slingriga, men Joey Ferris har kört här hundratals gånger förut och känner till varenda liten krök.
Rhonda Trent bor i Williamson. Hon är 54 år, arbetslös och frånskild. Hennes händer skakar. Framför henne ligger smärtstillande tabletter, opioider, som hon krossat och gjort till pulver. När bidraget på 700 dollar kommer köper Rhonda droger för nästan alla pengar. Resten av månaden blir en ständig jakt på cash, knark och rus.
När han ett par minuter senare bromsar in framför en av husvagnarna är ambulanspersonalen redan på plats. De roterande blåljusen kastar långa svepande skuggor på den omgivande låga bebyggelsen. Ambulansens bakdörrar står på vid gavel, och mannen som för en liten stund sedan hittades livlös tittar yrvaket upp från en av britsarna. Oförstående över all uppståndelse. Omedveten om hur nära döden han nyss varit.
Joey Ferris går fram till en av ambulanskillarna.
– Piller?
Ambulanskillen nickar.
– Opana och Neurontin. Hans namn är Rickey Bowen. Det var familjen som hittade honom.
Överdoser är vicesheriff Joey Ferris vanligaste utryckning. I en trailer park strax utanför den sömniga staden var Rickey Bowen nära döden efter en överdos Opana och Neurontin. Här är åtta av tio beroende av droger.
Joey Ferris går uppför trappan till trailern. Han knackar på dörren och kliver in utan att vänta på svar. Där inne, i en nersutten olivgrön plyschsoffa, sitter kompisar till mannen som nyss överdoserat. Danny, David och Audrea.
Det var Audrea som hittade Rickey, berättar hon chockad. De hade varit inne i Williamson, i de kända langarkvarteren på Vinson street, för att skaffa droger. Rickey var den som hade gjort upp affären. Audrea hade suttit kvar i bilen och väntat. När Rickey kom tillbaka var han alldeles groggy, och i bilen på vägen tillbaka till Chattaroy hade han sjunkit ihop medvetslös.
Tillbaka i trailerparken hade hon rusat in och ropat på David, som snabbt rotat fram en nässpray med Narcan, ett motgift mot opioider och opiater som i Sverige marknadsförs under namnet Noloxon och som blixtsnabbt får hjärta och lungor att börja fungera igen.
– Andningen kom tillbaka direkt, men det tog nog 20 minuter innan han fick tillbaka medvetande. Då hade han ingen aning om vad som hänt, han trodde att han var kvar på Vinson street, berättar David och stirrar tomt framför sig.
– Rickey hade varit ren i fyra år, fyller Audrea i. Men i går fick han veta att hans brorson dött av en heroinöverdos, det blev för mycket för honom …
Joey Ferris skakar på huvudet.
– Det är extra farligt när de varit rena ett tag. De tror att de kan ta lika mycket som tidigare. Kroppen är inte längre van vid knarket. Det slår ut dem fullständigt.
Man skulle kunna tro att Rickey Bowen är ett undantag. Men så är det inte. Faktum är att den del av West Virginia där Mingo County och Williamson ligger, är ett av de områden som drabbats värst av den pågående amerikanska opioidepidemin. Här dör mer än tre gånger så många människor i överdoser kopplade till opioider – starka receptbelagda läkemedel som OxyContin, Vicodin och Opana, men också heroin och fentanyl – jämfört med resten av USA.
Joey Ferris och hans kollegor på sheriffkontoret i Williamson har sett det så många gånger att de nästan blivit blasé. Han berättar att de vissa arbetspass åker direkt från en överdos till en annan, och därifrån vidare till nästa.
– Femtio procent räcker inte, det är snarare 70-80 procent av befolkningen här omkring som missbrukar opioider, konstaterar han.
När Rhonda blev påkörd för femton år sedan skrev läkarna ut Oxycontin. I samband med skilsmässan tog hon opioiderna för att må bättre. Därefter var hon fast. Hon har ständigt dåligt samvete för sina barn.
Tisdag, onsdag, torsdag…
Rhonda Trents händer darrar och benen skakar okontrollerat när hon räknar dagarna på sina fingrar. Det är slutet av månaden och tre dagar kvar tills socialbidraget sätts in på hennes bankkonto. Hon grimaserar. Den för tidigt åldrade huden stramar runt mun och ögon. Ur mungiporna sipprar vit fradga.
Rhonda Trent är 54 år gammal. Frånskild, före detta sjuksköterska och mamma till två snart vuxna barn. Precis som Rickey Bowen är hon en av miljontals amerikaner som fallit offer för den opioidepidemi som just nu härjar i USA. En epidemi som Donald Trump nyligen kallade för en nationell hälsokris, men som tog sin början redan under andra halvan av 1990-talet, när amerikanska läkemedelsföretag med hjälp av aggressiva reklamkampanjer och skrupelfria doktorer såg till att marknaden översvämmades av narkotikaklassade och starkt beroendeframkallande läkemedel – som Opana, OxyContin och Vicodin.
För Rhonda Trent började det med en bilolycka för snart 15 år sedan. Hon blev påkörd från sidan av en annan bil. Smällen tog hårt. Hela passagerarsidan trycktes ihop, men som genom ett mirakel undkom hon med lindriga skador. Trots det insisterade läkarna på sjukhuset på att hon måste ta starka smärtstillande tabletter – opioider.
Rhonda Trent, som i ungefär samma veva genomgick skilsmässa, upptäckte att hon mådde bra av pillren. När hon inte tog sin medicin kom ångesten som ett brev på posten.
Rhonda Trent insåg att hon blivit beroende. I ett enda slag förlorade hon allt som betydde något för henne: familjen, huset och jobbet.
– Jag tog min tillflykt till drogerna, och drogerna tog mig, säger hon.
Hur två lokala apotek i Williamson, West Virginia på tio år kunde skriva ut över 20 miljoner piller är i dag en gåta.
Vi sitter på verandan framför hennes vita trailer i det lilla samhället Taylorville, en knapp halvtimmes bilresa öster om Williamson.
Rhonda Trent berättar att hon varit ofrivilligt ren från droger i flera dagar, och att abstinensen nu är så svår att hon varken kan äta eller sova. Hon sitter på en stol, stirrar framför sig och försöker härda ut i väntan på att tiden ska gå. Så är det alltid i slutet av månaden. Tjugofyra timmar om dygnet. Natt eller dag spelar ingen roll, konstaterar hon.
– Jag var hos min langare i går, men han vägrade ge mig några piller på kredit.
Rhonda Trent säger att hon inte alls gillar den situation hon befinner sig i. Abstinensen och den ständiga jakten på pengar och knark är en sak. Men skuldkänslorna … framför allt gentemot barnen. Hon berättar att hon gjort hemska saker. Hon vill inte säga vad, men en del är sånt som hon aldrig kommer att kunna förlåta sig själv för.
– En gång hittade de mig medvetslös på parkeringen efter att jag överdoserat. Min dotter visste att jag hade Narcan i trailern, och hon räddade livet på mig. Av allt som känns jobbigt så är det nog detta som plågar mig mest, att mina barn ska behöva se sin mamma så här.
Att få tag i knark är inget problem, berättar Rhonda Trent vidare. I varenda kvarter i Williamson och småbyarna runt omkring finns det minst en – oftast flera – langare som kan förse dig med det du vill ha. Bara du har pengar.
Rhonda Trent berättar att hon lägger minst 3000 dollar varje månad på knark. Det säger sig självt att det bidrag på knappt 700 dollar som hon får från staten varje månad inte räcker särskilt långt. Oftast räcker det bara ett par dagar, konstaterar hon.
– Det första jag gör när bidraget kommit in på kontot är att söka upp min langare. Jag köper så mycket knark jag kan, sedan är jag pank i 30 dagar och måste hitta andra sätt att få tag på pengar eller piller.
Hur då?
– Jag har mina sätt, svarar hon undvikande.
Det börjar bli sent. Vi lämnar Rhonda Trent på verandan och åker tillbaka till Williamson. När vi återvänder dagen därpå står det en blänkande röd pickup på uppfarten och hennes mobil är avstängd. I trailern är gardinerna fördragna.
Vicesheriff Jeremy Casey beskriver den tiden på månaden när bidragen kommer. Köer till bankomater, fullt av langare och efter några timmar: larmen om överdoser.
Sheriffen i Williamson heter James M Smith och är en kortsnaggad man, runt 45, med välansat skägg och tydlig sydstatsdialekt. Han berättar att han arbetade som vice sheriff i Mingo County i 14 år innan han tog över som sheriff för fem år sedan. Detta efter att hans företrädare, Walter Eugene Crum, mördats på en parkeringsplats i centrala Williamson. Crum satt i sin svarta tjänste-SUV och åt lunch när en man klev fram och sköt honom med flera skott i huvudet och bålen. Han hade då varit sheriff i knappt fyra månader.
En del menar att gärningsmannen, 37-årige Tennis Melvin Maynard, var psykiskt sjuk och att sheriffen bara hade otur när han kom i vägen för Maynards kulor. Andra är övertygade om att mordet på ett eller annat sätt var kopplat till droger och droghandel.
Det är inget djärvt antagande. Enligt James M Smith har nämligen 90 procent av de brott som begås i hans county kopplingar till knark – allt från narkotikainnehav och ratt- onykterhet till misshandel, våld inom familjen och mord.
När läkemedelsbolagen skulle få igenom de starkaste opioiderna var argumentet att det inte är beroendeframkallande eftersom det verkar över tolv timmar istället för fyra. Det visade sig vara fel. Här är Opana, en av de starkaste opioiderna som missbrukas i Williamson.
De senaste åren har dessutom antalet överdoser skjutit i höjden, konstaterar James M Smith.
– 2016 hade vi fler överdoser än trafikolyckor, 480 jämfört med 420. Hur det ser ut för 2017 vet vi inte än, men det skulle förvåna mig mycket om de har gått ner.
Enligt sheriffen finns det inte en familj i hela Mingo County som inte drabbats av knarket. Han pratar om en förlorad generation. Unga föräldrar som gått ner sig på opioider och andra droger, och sedan tvingats lämna ifrån sig vårdnaden om sina barn.
Dessvärre räcker det inte längre att prata om en förlorad generation. Många av dagens unga föräldrar har introducerats till drogerna av sina knarkande föräldrar. Nu växer en tredje generation unga barn upp med missbrukande mammor och pappor.
James M Smith är född och uppväxt i Williamson. Han minns hur det var förr, innan de lokala doktorerna med sina ”pill mills” såg till att stan översvämmades av opioider.
– Det var fullt av barer här. Folk sågs på krogen och drack öl. Visst, det förekom bråk även då, men människor umgicks och var glada. När så drogerna dök upp i slutet av 90-talet dog allt, nästan som över en natt. I dag finns det bara en enda krog kvar, konstaterar sheriffen, som själv sett många nära vänner gå under i droger de senaste åren.
Enligt Center of Disease Control and Prevention dog över 64 000 amerikaner i överdoser 2016. Det är ett dödsfall var åttonde minut. Två tredjedelar av dessa beräknas vara kopplade till opioider – receptbelagda läkemedel som Oxicontin, Vicodin och Opana, men också i ökande utsträckning andra droger som heroin och fentanyl.
Totalt beräknas omkring elva miljoner amerikaner missbruka opioider. På listan över de värst drabbade delstaterna intar West Virginia en ohotad ledning, mycket tack vare Mingo County och grannkommunerna Logan, Wyoming, Raleigh, som alla återfinns på den föga smickrande tio-i-topp listan över amerikanska kommuner med flest dödliga överdoser.
Vad beror det då på att just den här delen av USA drabbats så hårt?
– Jag kan bara svara för Mingo County, men här skulle jag säga att det är en kombination av hög arbetslöshet, fattigdom och depression, svarar James M Smith.
Savannah började missbruka opioider som sextonåring tillsammans med en kompis och kompisens mamma. För tillfället bor Savannah hemma hos sin mamma som länge brottats med psykisk sjukdom och missbruk.
Det går naturligtvis inte heller att bortse från de enorma mängder receptbelagda piller som genom en kombination av läkemedelsbolagens cyniska marknadsföring och läkarnas överförskrivningar sköljt över marknaden de senaste åren.
Siffrorna förskräcker. Enligt en artikel i Charleston Gazette-Mail ska två lokala apotek i Williamson ha expedierat närmare 21 miljoner opioider, huvudsakligen Oxicondin, mellan 2006-2016. Detta i en stad med knappt 3 000 invånare.
En enskild händelse? Inte direkt.
Bara en halvtimmes bilresa nordväst om Williamson, i det lilla samhället Kermit med 392 bofasta, lyckades ett ensamt apotek distribuera nio miljoner beroendeframkallande och potentiellt dödliga opioider av typen hydrocodone på bara två år.
År 2007 dömdes ett av de största och mest aggressiva läkemedelsbolagen, Pudue Pharma, att betala 600 miljoner dollar i böter, bland annat för vilseledande marknadsföring av deras storsäljande drog – Oxycontin.
De senaste åren har förskrivningarna av receptbelagda opioider planat ut något, hävdar James M Smith. I gengäld har den illegala marknaden för opioider vuxit kraftigt. Efterfrågan bland missbrukare som tidigare fick sina piller på recept är stor, vilket fått priserna på gatan att skjuta i höjden. Detta har i sin tur ökat inflödet av andra billigare droger av samma typ – i första hand heroin och den syntetiskt framställda opioiden fentanyl.
– Det stora problemet med fentanyl är att den är så potent, 50-100 gånger starkare än heroin. Det gör den extremt svår att dosera, vilket är en orsak till att antalet överdoser ökat så mycket de senaste åren, konstaterar James M Smith.
Det ska tilläggas att problemet med opioider – inte minst fentanyl – inte är unikt för USA. Även i Sverige har vi de senaste åren sett en ökning av antalet överdoser orsakade av opioider. Samma vecka som Café besöker Williamson kommer domen mot två bröder, hemmahörande i Stockholmstrakten, som importerat och sålt fentanyl via nätet. Totalt åtta personer överdoserade och dog. Södertörns tingsrätt dömde bröderna till fem respektive fyra års fängelse för vållande till annans död. Enligt domen ska de dessutom betala närmare tio miljoner i skadestånd och böter.
Tommy Canterbury har arbetat som ambulanssjukvårdare i 20 år och hanterat fler överdoser än han kan räkna till.
“Under ett nattpass för tre eller fyra år sedan hade vi 22 överdoser på åtta timmar. En gång hade vi en tjej som jag väckte till liv 19 gånger på en vecka.”
När det gäller de narkotiska och starkt beroendeframkallande läkemedlen som pumpats ut av läkemedelsbolagen och doktorerna i USA: Oxycontin och Vicodin bland annat, så förekommer även dessa i Sverige. Här är läkarna dock mycket mer restriktiva och tabletterna ges endast till svårt sjuka och döende cancerpatienter.
Lördagkväll. Klockan är några minuter i halv sex när vicesherifferna Chris Endicott och Jeremy Casey rullar ut på sitt tredje nattpass för veckan. Kvällsluften är kvav. Det är närmare 30 grader varmt och en luftfuktighet som får svetten att rinna i floder längs ryggraden även i vila. Chris Endicott spottar ut saften från tuggtobaken, en seg brun sörja, i en tom petflaska, hissar upp sidorutan på den svarta SUV:en och ställer luftkonditioneringen på max. Med sammanlagt 16 år inom polisväsendet, först som hundförare och därefter 14 år som sheriff, är han den mest rutinerade av de två.
Han berättar att det varit lugnt de senaste nätterna, och att det ofta är så i slutet av månaden när missbrukarna har slut på pengar.
– Men det går aldrig att förutsäga. Vissa kvällar är det fullständigt kaos, vi hinner inte med alla larm.
Överdoser är enligt Chris Endicott och Jeremy Casey vanligast runt månadsskiftet, när folk får sina bidrag. Pengarna förs över vid midnatt. Då ringlar köerna redan långa till uttagsautomaterna, och langarna börjar cirkulera runt stan i sina bilar. Därefter tar det inte lång tid innan överdoslarmen börjar strömma in.
Chris Endicott, som är uppväxt i Williamson och har tre egna barn i åldrarna 6-13 år, skakar på huvudet.
– Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag hoppas att de flyttar härifrån. Och det handlar inte bara om drogerna, det finns inga jobb här, ingen framtid, jag vill bara skydda dem.
Precis som de flesta män i Williamson har Chris Endicott och Jeremy Casey jobbat i kolgruvorna. Ett smutsigt och fysiskt tungt arbete där man fick hasa omkring på mage i schakt som inte ens var en meter höga.
Men det var också välbetalt. Jeremy Casey berättar att lönen för en sheriff ligger på runt 35 000 dollar om året. I gruvan kunde han tjäna tre gånger så mycket. Trots det är det ingen av dem som vill gå tillbaka till det gamla jobbet.
Hur påverkar allt elände som de får se dem?
– Ärligt talat, när du återupplivar människor som överdoserat för tionde gången så bryr du dig inte längre om hur det går för dem. Om de överlever eller inte. Vi räddar livet på dem, men så fort de piggnat till blir de förbannade på dig och börjar bråka.
Både Chris Endicott och Jeremy Casey har flera nära anhöriga som knarkar. Jeremy Casey berättar att fem av hans sex morbröder har dött i överdoser. Det började när det äldsta av syskonen hittades livlös efter att ha snortat en mix av opioidpiller och kokain. Han var då runt 20, minns Jeremy Casey.
– Sedan har de fallit ifrån, en efter en. Nu finns bara en av dem kvar, och han är så full av heroin att det bara är en tidsfråga innan han också är död, säger Jeremy Casey.
Och inte nog med det, konstaterar han vidare.
– Nästan alla mina kusiner håller på med droger. Det är samma sak där, det är bara en tidsfråga innan någon av dem överdoserar.
Svårast att förlika sig med är ändå att pappan, som blev arbetslös när gruvorna stängde, numera försörjer sig på att langa kokain.
– Han säger att han gör det för att det inte finns några jobb här. Trots att jag har sagt till honom att han inte kommer att få träffa min son, som är fyra år gammal, förrän han lagt av, så fortsätter han att langa.
Klockan närmar sig midnatt. Vi passerar småbyar med namn som Red Jacket, Pie, Gilbert och Justice. Det är fortfarande knäpptyst på kommunikationsradion när den svarta SUV:en med sheriffloggan tryckt i feta guldbokstäver på sidan rullar in i Matewan – en stad som när den senaste folkräkningen gjordes hade knappt 500 invånare.
Chris Endicott och Jeremy Casey berättar att de tidigare i veckan försökt hjälpa en ung pappa från Virginia, Jeffrey Justice, som blivit av med sin 4-åriga dotter Isabel.
Justice separerade från dotterns mamma för 1,5 år sedan, efter att han fått reda på att hon börjat med droger. Sedan dess har de delad vårdnad om dottern, men eftersom Jeffrey arbetar på oljeplattform kan det ibland gå ett par veckor utan att han får träffa henne.
När han i början av veckan kom för att hämta Isabel var både dottern och mamman, som enligt sherifferna är efterlyst för olika knarkrelaterade brott i flera delstater, försvunna. Sedan dess har Jeffrey Justice kört runt och letat. Dag och natt. Han har varit i minst fem olika delstater: Georgia, Kentucky, Tennesse, Virginia och West Virginia, berättar Jeremy Casey.
– Han har haft kontakt med en moster, som uppgett olika adresser där Isabel skulle befinna sig, men varje gång han eller vi har kommit dit så har det varit tomt.
Chris Endicott svänger in på parkeringsplatsen utanför det lokala sheriffkontoret i Matewan. Jeffrey Justice kommer emot dem. Han har levt i bilen i snart en vecka och knappt fått en blund i ögonen, berättar han.
Enligt den senaste informationen skulle dottern nu befinna sig i Kentucky, precis på andra sidan kommun- och delstatsgränsen. Han har fått en adress och en vägbeskrivning och är ivrig att komma iväg, men eftersom Chris Endicott och Jeremy Casey inte får göra några ingripanden utanför Mingo County måste de kontakta kollegorna i Kentucky.
Svaret dröjer. Jeffrey Justice är otålig. Han säger att han kan åka dit och hämta dottern själv, men sherifferna avråder honom.
– Gör nu inget dumt, du kommer bara att ångra dig.
Det går en timme, kanske en och en halv. Så plötsligt ringer det i Chris Endicotts telefon. Kollegorna i Kentucky är på väg till den angivna adressen och vill att pappan möter upp dem utanför.
Jeffrey Justice kastar sig i bilen. En dryg timme senare är han tillbaka. När han kliver ur bilen har han dottern Isabel på armen.
Sherifferna sätter sig i den svarta SUV:en. Det är gott och väl nio timmar sedan de gick på sitt pass. Luften är fortfarande kvalmig. Chris Endicott sträcker sig efter petflaskan med den bruna sörjan och spottar.
Nere vid floden som skiljer West Virginia från Kentucky röker Savannah och hennes pojkvän Nathaniel crack. Efter att myndigheterna reglerat utskrivningen av opioider hårdare söker missbrukare upp billigare alternativ.
– Är det allt som finns kvar?
Savannah, 31, slänger ut armen i ett halvhjärtat försök att träffa pojkvännen Nathaniels, 35, tandlösa ansikte. Smockan missar och för en sekund ser det ut som om Savannah ska tappa balansen och trilla omkull. Hon snörvlar. Tårarna rinner ner för kinderna.
– Meningen var att vi skulle dela. Jag hatar dig!
På träbänken framför dem ligger några små vita korn. Nathaniel sjunker ner på knä. Försiktigt, mellan tumme och pekfinger, plockar han upp ett par av klumparna och stoppar in dem i ett knappt decimeterlångt metallrör. Crack.
I vanliga fall skulle Nathaniel aldrig välja det, utan den receptbelagda opioiden Opana. Men nu är det i slutet av månaden. Både han och flickvännen är panka och de får ta vad de kan komma över. Cracket har de fått gratis av en kompis som vill vara juste, berättar han.
Nathaniel plockar fram en tändare, för den nedre änden av röret till munnen och börjar elda i den övre. Han drar in röken i lungorna. Två långa andetag. Han pressar ihop läpparna och håller andan – 20 sekunder, kanske en halv minut.
Effekten är omedelbar, men ruset varar inte speciellt länge, berättar Nathaniel en liten stund senare. Redan efter fem minuter börjar den avta. Efter en halvtimme har den ersatts av alla jobbiga känslor. Ångest, skuld, irritation och ilska.
– Det är olika hur man reagerar. För mig fungerar crack som uppåttjack, jag blir pigg. För henne är det tvärtom, säger han och nickar mot flickvännen.
Savannah och Nathaniel är på många sätt typiska för den amerikanska opioidkrisen. Båda är arbetslösa. Båda är föräldrar men har förlorat eller lämnat över vårdnaden av barnen till föräldrar eller farföräldrar. Och båda har missbrukat receptbelagda droger i närmare 15 år.
För Nathaniels del startade missbruket med en bilolycka. Han bröt höger nyckelben och flera revben, berättar han. På akutmottagningen behandlades han med Oxycontin, och när han några dagar senare lämnade sjukhuset hade han en hel trave recept på narkotikaklassade läkemedel med sig hem. När de var slut var det bara att gå till doktorn och be om mer, berättar han.
– Jag fick ut hur mycket piller som helst, och det var aldrig någon som ifrågasatte min konsumtion.
Flickvännen Savannah är 31 år gammal. Hon berättar att hon testade opioider första gången när hon var 16. Stökiga hemförhållanden, med en missbrukande mamma och en pappa som hon säger förgrep sig på henne, fick henne att flytta hem till en kompis. Både kompisen och kompisens mamma missbrukade opioider, och det tog inte många veckor förrän de undrade om Savannah ville prova.
– Jag tänkte att om de gör det och kan ha en bra relation, så borde det även fungera för mig, berättar Savannah.
– Det kändes som att krypa ut ur ett skal. Jag som alltid varit så blyg och obekväm med mig själv, plötsligt kände jag mig som andra. Jag var normal.
Tabletterna kom från kompisens pappa, som fick dem på recept från sin läkare. I början var de gratis, minns Savannah. Men så plötsligt en dag så ville han ha betalt.
Savannah, som utbildade sig till sjuksköterska, började ta med sig tabletter till skolan. Hon sålde till både klasskompisar och lärare. Förtjänsten, tänkte hon, skulle vara ett bra ekonomiskt tillskott under studietiden, men istället gick pengarna till att köpa mer droger åt sig själv.
Savannah har i perioder lyckats hålla sig borta från drogerna. Vid ett tillfälle har hon varit inlagd för avgiftning. Då höll hon sig ren i åtta månader.
Anledningen till att hon lade in sig själv för rehabilitering var att hon höll på att förlora vårdnaden om sina två barn. Medan hon var på kliniken bodde barnen hos Savannahs farmor. Tanken var att de skulle flytta hem igen efter rehabiliteringen.
– Känslan när jag kom hem var den bästa jag någonsin känt. Samtidigt var jag så rädd för att misslyckas, att jag skulle få ett återfall, att jag frågade farmor om barnen inte kunde få bo kvar hos henne.
Nu träffar Savannah barnen en gång i veckan. I bästa fall. Hon saknar dem jättemycket, säger hon. Det dåliga samvetet är ständigt närvarande. Samtidigt vet hon att barnen har det bra hos farmor – och det gör henne lugn.
Savannah berättar att nästan alla hennes vänner går på droger. De som inte gör det går att räkna på en hand, och då är även min familj inräknad, säger hon.
Kommer hon själv någonsin att kunna bli ren?
– Har jag klarat det en gång, så kan jag göra det igen. Men i så fall så måste jag flytta härifrån.
Innan vi lämnar Savannah och Nathaniel kommer vi överens om att ses igen dagen därpå – på Jacob’s Well, en lokal kristen församling som serverar frukost och lunch till de mest utsatta.
Mark Carter jobbar som frivillig hos församlingen Jacob’s Well i Williamson. Mark har arbetat hela sitt liv i gruva och sett på nära hål hur hela samhället gått ner sig i droger.
Mark Carter är en reslig före detta gruvarbetare med små runda glasögon och ett stort yvigt skägg. Som många andra Williamsonbor blev han arbetslös när Obamaadministrationen bestämde att kolgruvorna av miljöskäl skulle stängas. Numera hjälper han till frivilligt i den lokala kyrkan, Jacob´s Well.
– Vi serverar lunch varje vardag mellan 11 och 13. På söndagar har vi frukost från klockan nio. De flesta som kommer hit är missbrukare eller hemlösa, men alla som vill är välkomna. Maten kommer från privata donatorer och andra församlingar här omkring. Vi hjälps åt. Förra året serverade vi över 28 000 portioner, säger han.
Klockan är strax efter elva och det strömmar hela tiden in nya människor i lokalen. En del slår sig ner vid det avlånga bordet. Andra går fram till disken, får en hämtbox i vit frigolit och skyndar sig sedan därifrån.
Savannah och Nathaniel syns inte till. Istället berättar Mark Carter om långa, slitsamma arbetspass i gruvan. Hur han och hans arbetskamrater kröp omkring i de trånga schakten från tidig morgon till sen kväll. Det var ju bra betalt. Man tog alla pass man kunde få, ofta sju dagar i veckan, konstaterar han.
Samtidigt var det farligt.
– Det fanns så många sätt att skada sig på. Lungorna sotade igen, det värkte i rygg och nacke. Och gud vet hur många av mina arbetskamrater som fått kroppsdelar avklippta av nedfallande klippblock.
Till skillnad från de flesta andra som vi pratar med är Mark Carter inte odelat positiv till gruveran. Han menar att gruvbolagen gjorde människor osjälvständiga. De byggde bostäder som de hyrde ut till sina anställda, och de hade sina egna elektricitet- och vattensystem.
– Gruvbolagen ägde sina anställda. De hade till och med en egen valuta, scrip, som inte gick att växla in mot dollar utan bara kunde användas i de butiker och mataffärer som gruvbolagen själva ägde.
Enligt Mark Carter är denna osjälvständighet en lika starkt bidragande orsak till opioidkrisen som arbetslösheten och fattigdomen.
– Folk hade ingen aning om hur de skulle ta hand om sig själva när kolgruvorna stängde, säger han.
Jacob’s Well är ett av få ställen där de mest utsatta i Williamson kan få någon form av hjälp. De avgiftnings- och rehabiliteringskliniker som finns tar ut avgifter som ingen arbetslös missbrukare någonsin kommer att kunna betala, medger Donovan Becket, läkare på en privat läkarmottagning i centrala Williamson.
Sedan en tid tillbaka driver han ett uppsökande program där de missbrukare som inte har råd att gå till läkaren kan få hjälp. Ingen nekas vård här, försäkrar Donovan Becket.
Han är kritisk till de kollegor som genom att ösa ut recept bidragit till att förvärra krisen.
Men det går inte bara att skylla på dem, menar han. Och det har blivit bättre.
– Överförskrivningarna av opioider har gått ner de senaste åren.
Ellie Gartin är ledsen, arg och uppgiven. Hon har förlorat sex av sina närmaste familje- medlemmar, samtliga på grund av drogerna. Hon är kritisk till att myndigheterna hellre jagar offren än makthavare i opioid krisens USA.
Vid ett brunbetsat köksbord i en trailer strax utanför Williamson sitter Ellie Gartin och bläddrar bland tidningsurklipp och gamla foton. Bordskivan är full av dokument. Minnen som gör Ellie rasande.
Hon berättar att sex personer i hennes närmaste familj har dött i överdoser eller andra drogrelaterade olyckor. Hur många av hennes vänner och bekanta som knarkat ihjäl sig kan hon inte ens komma ihåg, säger hon.
Även om förskrivningarna av de receptbelagda läkemedlen har minskat, så håller hon inte med Donovan Becket om att saker och ting blivit bättre.
Hon fnyser föraktfullt. För Ellie Gartin är varje dag en påminnelse om hur hårt opioidkrisen slår mot vanligt folk.
Hon börjar räkna på fingrarna.
– Min före detta man dog i en överdos, tre av mina kusiner har dött i överdoser. Samma sak med min bästa vän, hon hade fyra små barn, och jag har två systrar som har missbrukat opioider i många år, en är ren nu men den andra har fortfarande stora problem …
Varenda muskel i ansiktet spänns när Ellie Gartin pratar om knarket och hur det förstör för enskilda individer och deras familjer. Under flera år kämpade hon för att få hjälp och upprättelse.
– Jag har jagat korrupta lokalpolitiker, poliser, federala agenter och langare. Jag har blivit kallad narkotikapolis av människor i min omgivning, och det har hänt mer än en gång att jag blivit hotad till livet.
Nu orkar Ellie Gartin inte kämpa längre, säger hon. Men hatet mot drogerna, langarna och makthavarna – som hon menar jagar offren istället för att försöka komma till rätta med själva problemet – kommer aldrig att försvinna.
– Det är så starkt att det förmodligen kommer att sända mig till helvetet en dag.
Bara ett par minuters bilresa från Ellie Gartin bor bröderna Wes och Matt Thomasson.
Matt Thomasson.
Tipset kommer från en anställd på den lokala bensinmacken i Taylorville.
– Ni borde åka dit. Jag vet inte hur det är nu, men de var rätt rejält under isen senast jag såg dem.
– Följ bara vägen. Parkera när ni kommer fram till parkeringsfickan vid floden. På vänster sida ligger ett litet grått hus, man skulle kunna tro att det bor luffare där. Där är det. Men var försiktiga och berätta inte vem det var som tipsade er.
Wes Thomasson ser mest chockad ut när han kliver ut på den rangliga träverandan. Han står tyst en lång stund och kisar mot det skarpa solljuset.
– Journalister från Sverige? upprepar han som om han har svårt att tro på det han nyss hört.
– Kom in, ni behöver i alla fall inte stå ute i solen.
Från entrén kommer man direkt in i köket. Det runda köksbordet är belamrat av saker, tomma Mountain Dew-flaskor och uppläggningsfat med ingrodda matrester. På diskbänken står odiskade tallrikar och glas travade i höga staplar.
Det visar sig att Wes och Matt Thomasson föddes i Georgia med knappt elva månaders mellanrum för lite drygt trettio år sedan.
När de var åtta år flyttade de tillsammans med sina föräldrar och deras fyra år yngre bror, Stephen Andrew Thomasson, till Mingo County, den del av West Virginia där deras pappa är uppväxt.
– Det var inget vi funderade över när vi var små, men visst förekom det knark i huset då också. Förmodligen mest marijuana, men även en hel del crack, berättar Wes.
Själv var han 18 år gammal när han började ta opioider. Det var efter en olycka med en fyrhjuling, och till en början fick han sina piller på recept. Men när så doktorn som skrev ut recepten åkte i fängelse för att ha langat knark hade Wes inget annat val än att köpa sina droger på gatan. Sedan dess har han provat allt som går att bli hög på, berättar han.
Wes och Matt har alltid följts åt; hemma, i skolan och när det handlat om droger.
– Så var det fram till helt nyligen, berättar Wes, när jag bestämde mig för att det fick vara nog.
Wes Thomasson.
Han plockar ner en bibel från bokhyllan och frågar om han får läsa ett stycke för oss. Sedan berättar han om en omvälvande upplevelse han säger sig ha haft en natt för snart tre veckor sedan.
– I drömmen såg jag mig själv göra en lång resa. Jag ropade till Gud att han skulle hjälpa mig, och morgonen efter gick jag till den lokala kyrkan och bad om att få bli döpt. Efter det har jag inte rört några droger alls, säger Wes Thomasson.
Att det skulle vara drogerna som spelat honom ett spratt, och att uppenbarelsen i själva verket var någon form av hallucination, vill han inte höra talas om.
– Under alla de år som jag knarkat har jag aldrig stött på nån drog som har den effekten, förklarar han med allvarlig min och lägger tillbaks bibeln i hyllan.
Intill bibeln står ett fotografi föreställande tre pojkar. Den äldsta ser ut att vara i sex-sju års ålder, den yngsta runt två.
– Det är vår lillebror, säger Wes och pekar på pojken längst till vänster.
– Stephen Andrew. Han fick tio år för väpnat rån efter att ha rånat två livsmedelsbutiker här i närheten. Nu är han inne på sitt tredje år.
Brorsan Matt kommer in i rummet och frågar efter en cigg. Vi reser oss och går ut i solskenet igen. På verandan sitter nu en ung kvinna i shorts och bikinitopp. Hon stöttar huvudet i händerna. Bland högarna av sopor och gammalt bråte på gården springer tre barn i dagisålder omkring och leker. En av dem går fram till kvinnan och säger något.
– Inte nu, mamma mår inte bra.
Några minuter senare dyker ytterligare en kvinna upp. Det visar sig vara barnens mormor.
Matt nickar åt de båda kvinnorna, tillsammans försvinner de in i huset. Det går tjugo minuter, kanske en halvtimme, innan kvinnorna kommer ut igen. Mamman verkar piggare. Hon säger åt barnen att hoppa in i bilen. Sedan sätter hon sig bakom ratten, backar ut från uppfarten och försvinner.
I Taylorville har Rhonda Trent äntligen fått sina pengar. Tidigare på förmiddagen har hon varit och besökt sin langare. Nu sitter hon på sängkanten i trailern med en liten rund spegel framför sig på det storblommiga överkastet. I den ena handen håller hon ett rivjärn, i den andra en liten gul tablett.
– Opana, 40 milligram. Den kostade mig 110 dollar.
Hon plockar upp tabletten och börjar riva längs den skrovliga ytan. Det vita pulvret faller som lätt snö ner på spegeln.
– I vanliga fall skulle jag ta en hel, men nu har jag varit utan i flera dagar och för att inte överdosera måste jag dela upp den.
– Jag tar hälften nu, väntar en halvtimme och tar sedan resten, säger Rhonda Trent och lägger ifrån sig den orivna halvan.
Pulvret delar hon upp i två jämnstora strängar. Hon plockar fram ett litet plaströr och böjer sig ner över spegeln.
Ett snabbt drag i varje näsborre. Allt är över på några sekunder.
– Amazing, huh! Tänk att det är det här som jag har gått och längtat så mycket efter i flera dagar, varit så sjuk för, och så blir det inte mer dramatiskt än så här.
Under broarna mellan Williamson West Virginia och Kentucky håller de med längst gånget missbruk till.
Rhonda Trent är inte bitter på det sätt som Ellie Gartin. Och hon lägger inte skulden för sin situation på någon annan – inte på läkemedelsbolagen, inte på politikerna och inte på doktorerna.
Hon ser sig själv som ett bevis på att vem som helst kan drabbas.
– Jag hade allt. En fin familj, ett bra jobb, två bilar och ett hus värt flera miljoner. Jag levde ”the American dream”, åtminstone tyckte jag det själv.
Rhonda Trent sitter tyst en stund och funderar. Händerna darrar inte längre, och benen har slutat skaka.
– Är det något jag önskar så är det att andra människor inte var så dömande. Det här är mitt liv. Det är inte det liv jag egentligen vill leva, men det är mitt.
FAKTA: Opioidkrisen i Williamson i siffror
– 3 000 personer bor i Williamson.
– 21 miljoner opioider har två lokala apotek i Williamson sålt mellan 2006 och 2016.
– 70-80 procent av befolkningen i Mingo County och Williamson missbrukar opioider.
– 3 000 dollar (25 500 kronor) lägger en missbrukare som Rhonda Trent på knark varje månad.
– 700 dollar (6 200 kronor) – så mycket får varje bidragstagare från staten varje månad.
– 90 procent av brotten i området är kopplade till knark.
– 480 överdoser registrerades i området 2016.
– 64 000 personer dog i överdoser i hela USA 2016.
9:51 
Have you tried the beer ramen yet? Photo by @bentontheincredible at @yuujapanesetapas #dishedvan
#カナダワーホリ #リッチモンド
Fun times in Läjet #nahskwell #surfspot_sweden
Be sure to check out the campaign in Swedish H&M stores and online September 6th! #HM #jd21 #beard
(@BarbroSorman) 
