1698918 items (1698918 unread) in 479 feeds
Hotell- och restaurangfacket stryker inte skandalrestaurangen Indian Garden från sin lista över arbetsplatser med ”schysta villkor”. Techbolag föreslås få bilda egna lokala regeringar i USA. LO släpper rapport om maktelitens löner. Dessutom sista ordet om Clubhouse den nya sociala medier-appen, som både journalister och vänstern tanklöst kastat sig in i och gett bort sin telefonbok till.
6 minuter är Arbetarens nyhetspodd i kortformat. Podcasten finns också på kanalen Arbetaren Radio på Spotify, Podcaster, Google Podcasts och Soundcloud. Du kan även prenumerera på podden i valfritt program genom att använda följande RSS-länk: [https:]
Arbetslivskriminella bolag som exploaterar arbetskraftsinvandrare tecknar ofta kollektivavtal för att det gynnar affärerna.
I veckan lyssnade jag på ett seminarium från Riksrevisionen. Det nittio minuter långa, sakliga och torra föredraget rymde ett dramatiskt innehåll. Det är Riksrevisionens rapport om arbetskraftsinvandring som ligger till grund för de politiska utspel vi sett senaste veckan. Men vad säger egentligen rapporten?
Riksrevisionen rapporterar att arbetskraftsinvandrare i Sverige exploateras och luras brutalt. För alla andra aspekter av migration (såsom gränskontroll och kamp mot sexhandel) finns det en eller flera samhällsaktörer med tydligt ansvar att hantera problemen, men inte när det gäller att exploatering på jobbet.
Riksrevisionen bedömer det som tämligen riskfritt för företag i Sverige att exploatera arbetskraftsinvandrare. Vi tar det igen: Riksrevisionen bedömer det som riskfritt för företagsägare att låta bli att betala ut löner, tvinga människor att arbeta månader i streck utan lediga dagar, betala låga svarta löner eller på annat sätt utnyttja människor.
Jag delar den bilden. 2020 träffade jag ungefär 400 migrantarbetare i Stockholm. Jag träffade personen som delar ut min lokaltidning, en takläggare som renoverat en villa hundra meter från mitt hem, en rivningsarbetare som arbetade i SAC-husets källare, köksbiträdet på lunchrestaurangen bredvid jobbet. Alla hade blivit cyniskt utnyttjade av sina arbetsgivare i strid med lagar och regler.
Istället för att fokusera på det faktum att tusentals bolag i Sverige bryter mot lagar och regler, fokuserar politikerna på migrationsfrågan.
Flera aspekter av Riksrevisionens rapport förtjänar att uppmärksammas mer. Till exempel kan man fråga sig varför inget parti följer Riksrevisionens rekommendationer utan hittar på helt egna lösningar på problemen. Riksrevisionen lyfter fram hur till exempel Finland arbetat framgångsrikt mot den nya arbetslivskriminaliteten, detta genom utökade resurser och befogenheter till instanser som kan kontrollera företag.
Ett stort antal arbetsinspektörer har i Finland rätt att åka runt och kräva att till exempel byggbolag och restauranger visar upp att de följer lagar och avtal. Detta saknas i Sverige. Istället för att fokusera på det faktum att tusentals bolag i Sverige bryter mot lagar och regler, fokuserar politikerna på migrationsfrågan. Moderaterna vill ha bort arbetskraftsinvandrarnas familjer och ha finare papper (högre löner). Vad hjälper finare papper mot bolag som struntar i allt de signerar? Socialdemokraterna vill återinföra behovsprövningen, alltså att endast arbetskraft som behövs i Sverige ska importeras. Men vad hjälper det alla som kommer att komma hit ändå i till exempel byggsektorn?
Det mest häpnadsväckande i Riksrevisionens rapport är ändå analysen av fackens roll. Riksrevisionen slår fast att fackföreningar i Sverige lyckas med att teckna kollektivavtal med skurkföretag som förtrycker migranter. Vad de inte lyckas med däremot, är att följa upp huruvida avtalen följs och att rekrytera arbetarna till facket.
Är det då ändå inte bättre med kollektivavtal än utan? Tja, skurkarna tycks resonera att det är bättre. Jag känner till 17 byggbolag som förtrycker migranter genom att betala svarta låga löner, ta betalt för arbetstillstånd, förfalska ID06 kort och så vidare. Alla har kollektivavtal med Byggnads. Varför? Jo, genom avtalet får de tillgång till de stora byggbolagens entreprenadled. De tecknar kollektivavtal för att detta gynnar deras arbetslivskriminella intressen. Det är minst sagt skandal.
”Vad är det som är fritt med friskolan? Att skolkapitalister är fria att handplocka elever som bäst gynnar ett gott finansiellt resultat? Att företag är fria att sätta marknaden ur spel för att säkra konkurrensfördelar? Att välfärdsbolag tillåts frigöra sig från ’marknadslagar’ om efterfrågan?” Kristina Alstam om försvaret av friskolan.
Hur många variationer av den numera kritiserade slovenske filosofen Slavoj Žižeks citat ’It’s pure ideology’ finns det på nätet? Efter att ha tittat på Youtubeanimationer av Slavoj dansande till citatet (komplett med en koreografi på hans karaktäristiska tvång att ta sig över näsan) och sett hundratalet memes fladdra förbi, snubblar jag över Existential Comics, en vänsterlutande webbsida som samlar serier, radio och poddar. Där ligger en tecknad serie baserad på citatet. I en ruta pekar Žižek uppfordrande mot oss och ryter: Obeing the wealthy is what we call liberty. Why? Pure ideology. Som av en händelse ramlar jag över serien samtidigt med att kritiken av den så kallade friskolan får fart. Den här krönikan ska därför inte handla om ideologikritik. Vi ska följa pengarna.
Just nu kräver skolkoncernen John Bauer efter konkursen 2013 flera kommuner på pengar, då man menar att skolpengen man mottagit varit för låg. Under den tid man fick pengarna tog man ut flera miljoner i vinst. När John Bauer kraschade och 11 000 elever stod utan skola, tog kommunerna över ansvaret då skolpliktsansvaret tvingar dem att se till att barn inom kommunen erbjuds skolplats. Friskolorna har inte det ansvaret; ändå måste kommunerna betala samma summa till dem som till de kommunala skolorna. Skillnaderna är så uppenbart till de förras fördel att man rodnar.
Men om vi inte skäms tillräckligt kan vi kika på realisationerna som kommer vissa friskolor till del vid nyetablering. Tankesmedjan Balans, som ägnat frågan ett oförtröttligt intresse, visar hur Internationella Engelska Skolan ges rabatter på lokaler på orter där man vill etablera sig och hur opposition tystas. Balans återger t. ex Trelleborgs kommunstyrelses erbjudande om kostnadsreduktion till IES: man vill skänka bolaget mellanskillnaden mellan genomsnittskostnad för lokaler i Trelleborg och reell hyreskostnad för den nybyggda skola IES ska disponera.
Utöver de fördelar som friskolorna ges av frikostiga kommunpolitiker avfärdas förvaltningskritik. När IES sökte tillstånd hos Skolinspektionen för etablering i Partille kommun rekommenderade utbildningsförvaltningen inspektionen att avslå ansökan då man såg stora negativa konsekvenser för kommunens skolor. Alliansmajoriteten ignorerade varningen och hälsade IES välkomna.
Det här låter kanske inte så bra. Rent av mindre demokratiskt. Så, hur kan sådana uppenbara missförhållanden rättfärdigas? Vi ska kort titta på hur försvaret för dessa kassakor kan låta. Som vanligt är den retoriska regeln att inte svara på den kritik som faktiskt reses, utan att tala om de verkliga förhållandena upside down as in a camera obscura, som Marx och Engels beskriver ideologiskt skitprat.
Ulla Hamilton, vd för friskolornas riksförbund, inleder starkt genom att jämföra friskolors vinstuttag med kemtvättens, som om utbildning hade den minsta likhet med att lämna in finblusen för tvätt. Academedias Rune Andersson menar att invändningarna mot vinstutdelningarna kommer från ’en liten grupp kritiker som är väldigt fanatiska’. Inte ett ord om att vinsten för Academedias del bara under tredje kvartalet 2020 låg på 117 miljoner. IES grundare Barbara Bergström reagerar på kritiken med att ’vilja spy’. Att en skattefinansierad verksamhets effekter diskuteras väcker uppenbart känslor, så starka att Bergströms mage råkar i olag.
Det skolfolk, forskare, tankesmedjan Balans och en och annan pressad politiker tillstår är istället fakta i fallet: friskolorna åderlåter kommunerna på skattemedel, utarmar skolbudgetar och ges orimliga konkurrensfördelar.
Vi kan ta oss en titt på citatet igen. Obeing the wealthy is what we call liberty. Why? Pure ideology. Bortsett från de mer osakliga utfall jag återgivit, hur brukar marknadsskolan försvaras? Det är gamla vanliga flosklerna om valfrihet, om möjligheten att lämna en dålig skola bakom sig och välja en bättre. Det skolfolk, forskare, tankesmedjan Balans och en och annan pressad politiker tillstår är istället fakta i fallet: friskolorna åderlåter kommunerna på skattemedel, utarmar skolbudgetar och ges orimliga konkurrensfördelar. I ljuset av den enkla förståelse av ideologi vi använder här är det fascinerande att denna vinstmaskin sålts in under namnet FRIskola. Friskolan som möjlighet, ett närmast emancipatoriskt projekt. Realiteten: allt från en konkurrens som satts ur spel till något som mest av allt liknar en kommunal läggmatch. Upside down, as in a camera obscura.
Vad är det som är fritt med friskolan? Att skolkapitalister är fria att handplocka elever som bäst gynnar ett gott finansiellt resultat? Att företag är fria att sätta marknaden ur spel för att säkra konkurrensfördelar? Att välfärdsbolag tillåts frigöra sig från ’marknadslagar’ om efterfrågan? Ja. Vi måste inte omvägen om Zizek för att se det. Varför inte bara skärskåda siffrorna i närmsta kommunbudget, kanske tillsammans med Tomas Tranströmers rader: Språket marscherar i takt med bödlarna. Därför måste vi hämta ett nytt språk.
Ska vi börja vår ideologikritik så? Aldrig mer tala om friskolor, när friheten som torgförs inte är en frihet utan ett vinstuttag. Om en spade ska kallas en spade, då ska en marknadsskola kallas en marknadsskola.
Hotell- och restaurangfacket kommer inte att stryka Indian Garden från sin lista över restauranger med schysta villkor, trots den senaste månadens avslöjanden. Det säger fackets avtalssekretare till Arbetaren. Enligt honom får inte heller facket ingripa mot restaurangen om inte någon medlem träder fram. Men det stämmer inte, säger fackets egen rättshjälpsorganisation.
Företaget som driver Indian Garden har kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket, HRF, men under den gångna månaden har Arbetaren kunnat avslöja att de flagrant bryter mot både kollektivavtalet och arbetstidslagen. Flera tidigare anställda har i Arbetaren och Dagens ETC vittnat om att de slavliknande villkoren har rått på restaurangen i över 10 år. Trots detta står restaurangen, tre veckor senare, fortfarande kvar på HRF:s lista över restauranger med ”schysta villkor” och där kommer den att stå kvar så länge företaget bakom har kollektivavtal. Det beskedet lämnar Per Persson, HRF:s avtalssekretare.
– Det vi går i god för är att det finns kollektivavtal. Hur arbetsgivaren sköter sig är en helt annan fråga. Kollektivavtal innebär att de som jobbar där har rätt till löner och försäkringar, en arbetstid, scheman och att det finns en förhandlingsordning. Det är det vi garanterar, säger han.
Arbetaren har tagit del av del av dokument, domar och vittnesmål från flera tidigare anställda som berättar om hur de och deras kollegor fått jobba mellan tio och tolv timmar om dagen, upp till sju dagar i veckan och dessutom blivit lurade på stora delar av den intjänade lönen. Sedan den första publiceringen har fler tidigare anställda hört av sig och bekräftat uppgifterna. Ingen av de tidigare anställda Arbetaren talat med har upplevt villkoren som schysta och trots att villkoren inte följer kollektivavtalet, anser Per Persson att rekommendationen till kunderna att välja restaurangen ska stå kvar.
– Det råder schysta villkor i den mening att det gäller kollektivavtal. Sedan är det oerhört många företag som har kollektivavtal men som inte alltid följer dem. Då handlar det om att vi får förhandla och tvista om det. På det sättet garanteras ju i slutänden att medlemmar har schysta villkor.
#7/2021 Indian Garden: med på Schysta villkor-listan 27 januari, 2021Per Persson säger att alla medlemmar som kommit till facket och vittnat om missförhållanden har fått hjälp. Att systemet fungerar vittnar de ärenden som facket drivit på restaurangen, bland annat för ett år sedan när en stor summa drevs in i saknade pensionsinbetalningar, argumenterar han. Men han säger att utan att medlemmar vänder sig till facket får de inte reda på eventuella problem och kan inte driva vidare ärenden.
Men de tidigare anställda som trätt fram vittnar om samma missförhållanden, och brott mot kollektivavtalets regler under en period av 10 år. Bland de som talat med Arbetaren har flera varit medlemmar i HRF, men inte fått hjälp. I en av de domar som gäller godtyckliga löneavdrag framgår tydligt att den anställde är medlem i HRF, men att facket ”meddelat att de inte avser vara behjälpliga”. Tilltron till restaurangfacket, bland Arbetarens källor, är obefintlig.
– Jag blev medlem i facket och berättade för dem att jag inte fick min lön och inte dricksen heller. Men jag fick ingen hjälp. Facket är inte bra! Jag är arbetare, men de är bara på företagets sida, säger en tidigare anställd till Arbetaren.
Men Per Persson säger att det inte stämmer med hans bild av situationen. Han säger att det är beklagligt, men utan medlemmar som träder fram är facket ”bakbundna”.
– Vi måste företräda en medlem. Vi kan inte dra något random till domstol. Vi måste ha bevis eller underlag. Vi får inte företräda en icke-medlem i domstol, säger han.
Så det här kommer att fortgå?
– Ja, tyvärr, både på det här och på andra företag där arbetsgivare inte sköter sig och där medlemmar inte talar om det för oss.
Men att facket skulle vara bakbundet stämmer inte, under förutsättning att det inte är fackets egna regler han talar om. Mattias Landgren är chefsjurist på LO-TCO Rättskydd, den expertorganisation som LO- och TCO-förbund vänder sig till för rättshjälp. Enligt honom finns det inga som helst rättsliga problem för ett fack att själva dra ett företag inför rätta för avtalsbrott, utan en enda medlem. Det är till och med rätt vanligt att det sker. Just nu driver LO-TCO Rättskydd flera sådana rättsliga ärenden i Arbetsdomstolen.
– Det finns inget som gör att du är formellt bakbunden, men det kan vara svårare med bevisföring, säger chefsjuristen.
Enligt Mattias Landgren har det utvecklats en praxis i Arbetsdomstolen just för att förhindra att företag där facket inte har medlemmar ska kunna komma undan. Han beskriver att det kan röra sig om företag där anställda kan våga prata med facket, men inte våga bli medlemmar.
– Det är fullt görligt och det finns en gammal praxis att man inte ska kunna kan berika sig genom kollektivavtalsbrott bara för att facket inte har medlemmar. Då kan facket kräva allmänt skadestånd, säger Mattias Landgren.
Arbetsköparorganisationen Visita som är HRF:s centrala motpart har hittills inte velat ställa upp på en intervju med Arbetaren, men lämnat en skriftlig kommentar om situationen på medlemsföretaget.
”Visitas medlemmar ska följa gällande kollektivavtal, våra etiska riktlinjer och andra medlemsvillkor. Vi stöttar våra medlemmar i det arbetet och erbjuder bland annat rådgivning i arbetsrättsliga frågor, men hur de samtalen förs är något som stannar mellan oss och berörd medlem, skrev Torbjörn Granevärn, förhandlingschef på Visita till Arbetaren.”
Två dödsolyckor på två dagar, fackliga problem på Arbetsmiljöverket, nya vittnesmål från Kina och Arbetarens Ottar-pris. Dessutom sista ordet om Sveriges vanligaste yrke. Om detta handlar veckans nyhetspodd.
6 minuter är Arbetarens nyhetspodd i kortformat. Podcasten finns också på kanalen Arbetaren Radio på Spotify, Podcaster, Google Podcasts och Soundcloud. Du kan även prenumerera på podden i valfritt program genom att använda följande RSS-länk: [https:]
…BB-ockupanterna i Sollefteå. För deras över fyra år långa kamp för kvinnors rätt att föda tryggt och nära.
Ottarpriset 2021 går till BB-ockupanterna i Sollefteå, som sedan 2017 protesterat mot bland annat nedläggningen av förlossningsavdelningen på Sollefteå sjukhus.
Tidigare pristagare
2018: Bita Eshragi
2019: Ida Östensson
2020: Noorihe Halimi
Motivering:
Ottarpriset 2021 tilldelas BB-ockupanterna i Sollefteå för deras outtröttliga kamp för kvinnors rätt att föda tryggt och nära, även på landsbygden. Rätten till en trygg förlossning är en feministisk fråga som är tätt sammanlänkad med frågan om en jämlik välfärd över hela landet, något som BB-ockupationen under fyra år satt ljuset på.
– Jag blir alldeles knottrig när du säger det här. Jag mår så dåligt över att kvinnorna måste resa så långt. Tack, det är så fint att ni lyfter fram den här frågan, säger Barbro Mikaelsson, sekreterare i Ockupationsföreningen, när Arbetaren ringer upp.
BB-ockupationen inleddes den 30 januari 2017 efter ett politiskt beslut om att kvinnosjukvården på sjukhuset skulle stängas ned. För många blivande mödrar innebar beslutet en resa på 20 mil till närmaste förlossningsavdelning.
Sedan förra våren ockuperar de digitalt på grund av smittrisken. Det går till så att personer anmäler sig till ockupationspass samt uppdaterar i sociala medier att de ockuperar.
– Det har fungerat otroligt bra. Vi har fått så mycket nya ockupanter på det här året. Folk ockuperar från Frankrike, Tyskland, Danmark.
Så engagemanget har inte minskat med pandemin?
– Absolut inte. Det är svårt även om man känner sig engagerad att åka långt för att sitta på ett ockupationspass. Vi hade flera som reste från bland annat Stockholm och bodde på vandrarhem för att ockupera. Så vi har haft stöd från hela Sverige även tidigare. Men nu kan folk delta på ett annat sätt.
Elise Ottesen-Jensen
Elise Ottesen-Jensen var syndikalist, journalist, sexualupplysare och kvinnorättskämpe. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.
Hon agiterade för frihetlig socialism, fri abort och för homosexuellas rättigheter, ett solidariskt flyktingmottagande med mera. Hon var verksam som sexualupplysare och informerade om preventivmedel.
När ockupationen övergick till att bli digital hade omkring 3200 olika personer hade deltagit i de fysiska ockupationspassen. I år har 300 nya engagerade anslutit.
Hur länge håller ni ut?
– Tills vi vinner. Vi kommer inte ge oss. Vi slutar inte förrän vi har skriftligt på att akut, ortopedi och BB ska tillbaka på Sollefteå sjukhus. Det är det vi har bestämt oss för. In i kaklet ska vi köra på. Det är ett och ett halvt år till nästa val. Tills dess sitter vi, som allra minst.
Tror du att ni kommer bli en kraft i den lokala valrörelsen?
– Ja, det tror jag. Det är ju hela den här frågan med stad och land, det är till städerna allt ska och landet ska väl utplånas.
Ottarpriset instiftades av Arbetarens redaktion 2018 som en reaktion på konservativa krafter som runt om i världen försöker rulla tillbaka de landvinningar som gjorts för kvinnors rättigheter vad gäller grundläggande jämlikhet, som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser.
Priset, som delas ut årligen, tilldelas en person eller grupp som i Elise Ottesen-Jensens anda varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa, i ett arbete som präglats av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner.
Ottarpriset består av 10 000 kronor och brukar delas ut i samband med en middag med Arbetarens redaktion. I år sker prisutdelningen digitalt.
Inom Sveriges vanligaste yrke är det också vanligast att bli sjukskriven, att vara osäkert anställd, samt att vara kvinna. Ja, självklart hänger det ihop.
Vanligt folk. Vilka är det? Det undersöker P1:s Mia Blomgren i radioserien Vanligt folk, som ingår i samma serie som hennes tidigare Akademikerjävlar och De kallar oss white trash. Det är bra lyssning, så som det ofta blir när människor får prata och resonera fritt. Människor som inte uttalar sig utifrån en position som experter eller åsiktsmaskiner. Vilka menar man när man säger vanligt folk? Hur är vanligt folk? Samtalen spretar. Men vi kan också gå till statistiken. Under vilka förutsättningar lever och arbetar vanligt folk?
Jag läser i Katalys stora klassrapport Klass i Sverige, som släpptes förra veckan, att undersköterska eller vårdbiträde inom äldreomsorgen är Sveriges vanligaste yrke. På äldreboenden och inom hemtjänst och hemsjukvård. De finns i varenda liten ort över hela landet, det finns ingenstans de inte behövs. Och behoven kommer att bli större. En eftertraktad grupp alltså? Hjälteförklarad efter pandmiåret?
Samtidigt.
På Sveriges vanligaste jobb är det vanligt att vara osäkert anställd.
I kommunal sektor är äldreomsorgens personal sjuka dubbelt så mycket som snittet varje år, enligt en kartläggning Socialstyrelsen gjorde 2020.
I kapitlet Arbetarrörelsens blinda fläck, i Klass i Sverige, beskriver Elinor Odeberg, hur tillfälliga anställningar är som allra vanligast bland vårdbiträden. Sex av tio har osäkra anställningar. För undersköterskorna på Sveriges vanligaste jobb ser det dock avsevärt bättre ut och utvecklingen har gått mot en betydligt högre andel fasta anställda.
På Sveriges vanligaste jobb är vidare det väldigt vanligt att man sjukskrivs.
Till och med vanligast i Sverige när det kommer till psykiatriska diagnoser, som exempelvis utmattningsdepression. I kommunal sektor är äldreomsorgens personal sjuka dubbelt så mycket som snittet varje år, enligt en kartläggning Socialstyrelsen gjorde 2020.
På Sveriges vanligaste jobb är det också vanligt att man får ett betydligt lägre lönelyft än snittet bland välfärdens arbetare.
Mellan 2014 och 2019 ökade lönerna inom kommuner och regioner med 15 procent i snitt. För undersköterskor ökade dock lönerna bara med 13,6 procent och vårdbiträden halkade efter ännu mer, deras löneökning låg i snitt på 8,9 procent. Det rapporterade tidningen Arbetet i höstas.
På Sveriges vanligaste jobb är det vanligt med nedskärningar.
En hemtjänstanställd som på 80-talet besökte i snitt fyra personer, springer i dag mellan 12 äldre. På ett nattpass i snitt 23,4.
År efter år av nedskärningar. När år 2020 inleddes, och vi alla var lyckligt ovetandes om att viruset i Wuhan skulle utvecklas till en global pandemi och drabba svensk äldreomsorg stenhårt, började också ett nytt budgetår. Ett budgetår där 96 procent av Sveriges alla kommuner skar ner på äldreomsorgen. Rapporten Budget ur balans, som Arena idé släppte förra året, visade att äldreomsorgen sedan 2002 fått en allt mindre del av kommunernas budgetar. Sedan 2002 har man stramat åt med 1,3 miljarder per år. En hemtjänstanställd som på 80-talet besökte i snitt fyra personer, springer i dag mellan 12 äldre. På ett nattpass i snitt 23,4.
På Sveriges vanligaste jobb är det vidare vanligt, men i ljuset av förra punkten föga förvånande, med arbetsmiljöbrister.
Arbetsmiljöverket publicerade förra året en stor granskningsrapport där man granskat över 1000 arbetsplatser. Nio av tio hade brister i arbetsmiljön. Bristerna var bland annat orimlig balans mellan krav och resurser.
På Sveriges vanligaste jobb är det vanligast att vara kvinna. Kanske har det något med saken att göra.
Som vanligt.
De personer som har daglig verksamhet genom LSS är en allt mer ekonomiskt utsatt grupp. För tre år sedan infördes ett nytt statsbidrag för att höja deras ersättningar, men som Arbetarens granskning visar har många kommuner genom åren låtit pengarna brinna inne med ursäkter som ”vi glömde bort” och att det ”skapar administration”. Det här duger inte.
Arbetaren har den senaste veckan granskat kommunernas hantering av frågan med habiliteringsersättning. Alltså dagersättningen för deltagande i daglig verksamhet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Detta är en grupp som fått det allt svårare ekonomiskt. Det visar genomgångar från myndigheter och intresseorganisationer.
”Vi kan inte spara pengar, vi måste alltid låna när vi ska köpa julklappar”, berättar Frida Larsson, som är sysselsatt i den dagliga verksamheten Överskottet i Visby.
Men denna grupp skulle inte behöva ha det riktigt så knapert som många har det.
2017 fanns en tanke om att stötta kommunerna att höja de oerhört låga ersättningarna inom daglig verksamhet enligt LSS. Staten införde ett bidrag. Men i många kommuner tog det stopp. Det här har journalisten Anna Morin belyst i sin artikelserie i Arbetaren om habiliteringsersättningen.
Enda kravet när det infördes var att det skulle gå oavkortat till deltagare som deltog i daglig verksamhet på grund av intellektuella funktionsnedsättningar. Det skulle vara pengar i fickan till en ekonomiskt utsatt grupp.
Ändå har 247 miljoner av dessa pengar inte sökts av kommunerna under bidragets första tre år.
Situationen har förbättrats något under åren med bidraget, antalet kommuner som struntar i att söka dessa pengar har minskat. Men förra året var det ändå 15 kommuner som lät pengarna brinna inne.
Ursäkterna är upprörande.
”Vi glömde”, svarar Skinnskatteberg.
”Så få personer som berörs”, säger Ydre kommun.
”Det skapar administration”, säger Sotenäs.
Det här är kanske den sämsta ursäkten. Att det blir extra administration för kommunen som ursäkt att undanhålla en ekonomiskt utsatt grupp pengar de har rätt till.
Ytterligare 17 kommuner ansökte inte om hela beloppet deltagarna i deras kommun hade rätt till.
Artikelserien lyfter också fram kamperna som gjorde skillnad. När deltagarna vid vid Överskottet i Visby gick ut i strejk fick de kommunen att börja söka bidraget.
”Våra politiker verkade bli jätteförvånade över hur vi kände. Vi sa att vi känner oss som slavar”, berättar Frida Larsson som tog initiativ till strejken.
Judith Timoney, ombudsman hos FUB kallar kommunernas agerande för en byråkratisk stöld.
Det är bara att hålla med.
#5/2021 Protester gav resultat – och pengar till LSS-deltagare 20 januari, 2021Uteblivna löner och fruktansvärda arbetsförhållanden. Nu vittnar före detta anställda om situationen på den välrenommerade restaurangkedjan Indian Garden. Dessutom har Joe Biden installerats som USA:s nya president och i Bagdad omkom minst 20 personer efter torsdagens blodiga terrordåd.
Uteblivna löner, fusk med arbetstillstånd, sju dagars arbetsveckor och en ägare som gömmer sig bakom bulvaner. Historien om Indian Garden fortsätter och nu vittnar ytterligare tidigare anställda i Arbetaren om systematiskt utnyttjande av anställda som är beroende av jobbet för att få stanna i Sverige.
Den tidigare anställda Maein Bhuyan vittnade i Arbetaren om hur han på de välrenommerade restaurangerna med namnet Indian Garden tvingats jobba 12-timmarsdagar och sju dagar i veckan tills han brändes ut. Restaurangernas grundare Razaul Karim har själv förnekat alla problem med anställda. Men nu träder ytterligare tidigare anställda fram, som alla arbetat på Indian Gardens restauranger i närmare tio år vardera. De vill alla vara anonyma av rädsla för restaurangprofilen. De bekräftar alla Maein Bhuyans beskrivning och säger att utnyttjandet är systematiskt och pågått i åtminstone tio år.
– De allra flesta som jobbar på Indian Garden jobbar sju dagar i veckan, hela dagarna. Jag gjorde det, i minst fyra år och fick aldrig semester, säger en tidigare anställd till Arbetaren.
”Han skriver deltid på pappret, men i realiteten jobbar de från morgon till kväll för 50 till 60 kronor i timmen. Alla i köket är från Bangladesh och hoppas på uppehållstillstånd, har inte koll på reglerna och vågar inte säga ifrån.”
Anonym före detta anställd på Indian Garden
För Arbetaren berättar de tidigare anställda hur restaurangprofilen Razaul Karim personligen drar i alla trådar kring restaurangerna, hur han är den verkliga ägaren, trots att majoriteten av minst fem av de företag som varit involverade i driften inte är registrerade i hans namn. Det är också den bild som flera myndigheter kommit fram till, bland annat förvaltningsrätten i en dom 2019. De anställda uppger alla att de blivit anställda direkt av honom, han har lovat att ordna arbetstillstånd och betalat ut lönen, många gånger i kontanter. De berättar hur pappren till Migrationsverket angett tillsvidareanställningar på deltid till en kollektivavtalsenlig lön, men hur i slutändan inget av dessa villkor har gällt.
– Han skriver deltid på pappret, men i realiteten jobbar de från morgon till kväll för 50 till 60 kronor i timmen. Alla i köket är från Bangladesh och hoppas på uppehållstillstånd, har inte koll på reglerna och vågar inte säga ifrån, säger en annan tidigare anställd till Arbetaren.
De tidigare anställdas bild styrks ytterligare av de två fall som nått domstol. Av domar Arbetaren tagit del av har ett av hans företag, Bengal Garden AB, stämts åtminstone fyra gånger, både i Stockholm och Södertörns tingsrätt. Alla fall har slutat med en förlikning där företaget ålagts att betala mellan 90 000 och 350 000 kronor till före detta anställda på grund av bland annat utebliven lön och utebliven semesterersättning. Sammanlagt rör det sig om över 700 000 kronor.
I de senaste fallen från förra och förrförra året har de tidigare anställda också angett att, trots att lönen inte ens nådde upp till vad som angetts för deltidsanställningen, så gjorde restaurangerna godtyckliga avdrag varje månad med hänvisning till ”löneförskott”. I förlikningarna förband sig de tidigare anställda att inte prata om sina fall. Men samma bild ges av de som Arbetaren varit i kontakt med. Förskotten fanns inte, i stället var det bara ett sätt att frisera bokföringen. Men eftersom de anställda behövde arbetstillståndet som var knutet till anställningen på restaurangen vågade de inte protestera.
– Han använder det här beroendet. Han säger att han ska ge bra lön och villkor, men så fort man börjar jobba så börjar det dåliga. Han skriver 18 000 kronor i lön, men när lönen kommer är det 5000 kronor. Men ingen kan göra något för de är bundna till honom, säger en tidigare anställd till Arbetaren.
Arbetarens källor beskriver dessutom hur serveringspersonalen är förbjuden att själva ta den dricks som kunderna ger. I stället måste den, på Razaul Karims instruktion, läggas i en låda. Det är sista gången de anställda får se de pengarna, säger Arbetarens källor.
– Ingen får ta emot dricks och han låter anställda bevaka att ingen stoppar den i fickan. Sedan kommer han själv och hämtar lådan på kvällen, är det för lite dricks klagar han. Han delar inte ut den som på andra restauranger. Och sedan måste man vänta och många gånger ringa för att ens få ut sin lön, säger en anställd.
Razaul Karim och Indian Garden har en lång historia av sammandrabbningar i och med svenska myndigheter, vilket framkommer av myndighetsdokument Arbetaren tagit del av. En av dessa sammandrabbningar gällde felaktigheter i redovisningen av anställdas arbetade timmar.
Till en början var Razaul Karim öppen med sitt ägarskap. Men allteftersom problem med alkoholtillstånd, Migrationsverket och Skatteverket började hopa sig 2007 började antalet bolag växa och ägare växla. Indian Garden HB, New Indian Garden AB, Bengal Garden AB, Indian Crown AB, Indian Garden Matlåda AB, bara en bråkdel av dessa har numera Razaul Karim som ägare. Alla bolagen bär antingen Indian Gardens namn, är eller har varit inblandade i driften av restaurangerna med samma namn. Utöver det så anger det bolag som han faktiskt formellt är ensam ägare till på sin hemsida att Razaul Karim är ägare och grundare av Indian Garden och listar alla restaurangerna med det namnet.
Alla i Bangladesh-communityt vet det här. Alla myndigheter vet det här. Ändå fortsätter det. Varför sätter inte myndigheterna och facket stopp för det?
Anonym före detta anställd på Indian Garden
När Tillståndsenheten i Stockholm 2019 utredde ägarförhållandena för Bengal Garden AB, fann de att bolaget och flera andra av bolagen ”medvetet undanhållit information om hans inflytande” i bolagen. Förvaltningen slog fast att han, mot sitt och bolagens nekande ska betraktas som PBI, ”Person med betydande inflytande”, det vill säga finansiär, styrelseledamot, firmatecknare eller ägare av företaget. Bedömningen slogs sedermera fast av förvaltningsrätten i juni samma år.
De källor som Arbetaren varit i kontakt med säger alla att förhållandena på restaurangerna, de verkliga ägarförhållandena och det systematiska utnyttjandet är välkänt bland det informella nätverket av människor med ursprung i Bangladesh i Sverige. Men ingen vågar säga ifrån. Men källorna säger till Arbetaren säger att de själva är glada att slippa ur restaurangernas grepp och att de nu känner att Razaul Karims verksamhet måste få ett slut.
– Alla i Bangladesh-communityt vet det här. Alla myndigheter vet det här. Ändå fortsätter det. Varför sätter inte myndigheterna och facket stopp för det, säger en av de tidigare anställda till Arbetaren.
Arbetaren har sökt Razaul Karim via telefon, sms, mail och övriga bolagskontakter för att bereda honom möjlighet att bemöta de nya anklagelserna och svara på Arbetarens frågor. Det har ännu inte gett resultat. Tidningen kommer att fortsätta söka honom. Razaul Karim uttalade sig dock generellt om förhållandena på restaurangen inför den artikel där den tidigare anställde Maein Bhuyan vittnade om sina erfarenheter.
– Jag har inga problem med anställda, sade Razaul Karim då till Arbetaren.
En person som av Razaul Karim angetts som ”personalchef”, men som själv förnekar denna titel och som är formellt anställd av Indian Crown AB, har tidigare sagt att anklagelser om utnyttjande på restaurangerna är lögn.
Arbete sju dagar i veckan, förflyttad från en arbetsköpare i en annan stad till en annan, lön under kollektivavtalsnivå, ingen ob, ingen sjuklön. Regel- och lagbrott staplas på hög för anställningen på välrenommerade restaurangerna med namnet Indian Garden. 12-timmarsdagarna tog knäcken på Maein Bhuiyan, säger han, men utan anställning får han inte stanna i Sverige.
Indian Gardens restauranger är både hyllade och prisbelönta. Men för Maein Bhuiyan, blev den anställning han fick en biljett till sjuksängen. Ändå var han tvungen att återvända till tolvtimmarspassen på restaurangen. Nu vill han varna för de villkor som råder på många indiska restauranger i Sverige.
– Det var fruktansvärt. Jag var fysiskt där, men mentalt borta. Allt jag hade var jobb och den soffa i lagerrummet jag sov på. Jag var som i en annan värld utan kontakt. Jag förstår inte hur de andra kan fortsätta där, säger han till Arbetaren.
När Maein Bhuiyan sommaren 2020 hittade arbetsförmedlingens annons om arbete på Indian Garden i Stockholm var han desperat, berättar han. Hans arbetstillstånd höll på att löpa ut och coronapandemin hade minskat jobbchanserna. Deltidsanställningen på Indian Garden och löftet om arbetstillstånd kunde bli en livlina och de två veckor han var tvungen att jobba gratis i slutet av juli utan lön fick gå an.
Att arbetsuppgifterna blev fler än diskning och avdukning som överenskommits i jobbintervjun med ägaren Razaul Karim fick också gå. Men dagarna blev betydligt längre än vad som överenskommits och fler, berättar han. Sju dagar i veckan började han nio på morgonen på en av restaurangerna och efter lunch fick han jobba på en annan till stängning klockan 22.
– Han höll mig i arbete. Jag gjorde tre personers jobb. Jag fick aldrig någon lön, men han lovade att den skulle komma nästa månad. Det var väldigt tufft, men jag var desperat. Efter månad var jag helt mentalt och fysiskt knäckt.
Plötsligt i början av augusti ska ägaren ha sagt att han i stället ska jobba på Indian Garden-restaurangen i Norrköping och han åker dit. Väl där inkvarteras han i en lägenhet ovanpå restaurangen med sex andra personer.
Maein Bhuiyan får bo på en soffa i ett rum som används som restaurangens lager, bland lådor med tallrikar och konserver. Sjudagarsschemat som bryter mot arbetstidslagen, fortsätter och noteras i Skatteverkets personalliggare, som Arbetaren tagit del av.
Cheferna noterar dock bara ett mindre antal timmar per dag. Maein Bhuiyan säger att han kämpade på i rädsla för att gå miste om arbetstillståndet, men när första löneutbetalningen slutligen kommer börjar han ana oråd.
Efter en och en halv månad var jag helt knäckt. Kroppen lydde inte. Jag var inte allvarligt sjuk, men jag kunde inte ta mig ur sängen.
Maein Bhuiyan
Utöver att de 6130 kronorna inte motsvarar vad som kommits överens om är det fler saker som inte stämmer. I stället för Razaul Karims företag, Indian Matlåda AB, som står på anställningsavtalet och ansökan om arbetstillstånd till Migrationsverket, står nu ett annat namn ”New Indian Garden AB” med ett helt annat organisationsnummer.
– Efter en och en halv månad var jag helt knäckt. Kroppen lydde inte. Jag var inte allvarligt sjuk, men jag kunde inte ta mig ur sängen. Någon sorts kroppslig kollaps. Jag fick sjukanmäla mig och vila.
Maein Bhuiyan har nu lämnat sin anställning. Med hjälp av facket försöker han nu driva in den lön som företaget är skyldig honom, men han vill också statuera ett exempel.
– Jag kom undan, men det är många arbetare kvar som har samma problem.
Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. Han säger att förutom Maein Bhuiyans vittnesmål om villkoren på Indian Garden-restaurangerna, har facket varit i kontakt med andra migranter från Bangladesh som vittnar om att det ser likadant ut på många andra indiska restauranger.
– Det här utnyttjandet liknar arbetstrafficking. Man anlitar en person i behov av arbetstillstånd som motprestation behandlar man honom lite hur som helst. Det han vill slå larm om är att det här omfattar stort antal arbetare från Bangladesh, säger Emil Boss.
Två företag som driver Indian Garden-restauranger har hittills betalat sammanlagt 21 308 kronor för de nio veckor han arbetade. Indian Garden Matlåda AB har också skickat en faktura på 3750 kronor för hyra av rummet ovanpå restaurangen, en faktura facket bestrider. Enligt Stockholms LS är företaget dock skyldiga honom ytterligare minst 20 000 kronor i utebliven lön, ersättning för obekväm arbetstid, sjuklön och semesterersättning. Utöver detta kräver facket ett skadestånd på 100 000 kronor för förflyttningen till ett annan arbetsköpare, vilket facket betraktar som i praktiken en ogiltig uppsägning.
Arbetaren har varit i kontakt med representanter för arbetsköparen, däribland Razaul Karim. Han bestrider generellt uppgifterna, men hänvisar vidare frågor till en person han beskriver som ”personalchef” som ”vet allt om de anställda” och som beskriver Maein Bhuiyans historia som ”lögn”.
– Jag vet inte allt, men jag vet att allting är lögn. Det är konstigt att han kommer med så allvarliga anklagelser, säger Tuiana Zhimbueva om Maein Bhuiyans beskrivning.
Läs fler av svaren på Arbetarens frågor här.
– Jag har inga problem med anställda, säger Razaul Karim till Arbetaren innan han avslutar samtalet.
Razaul Karim och flera bolag kopplade till Indian Garden har, enligt tidningen ETC, sedan 2007 både utretts och varnats av myndigheter för bland annat bokföringsbrister, obetalda skatteskulder, personal som arbetat utan arbetstillstånd, för oklarheter kring ägarförhållandena i bolagen och just för att personals arbetstider redovisats felaktigt.
Tidningen Hotellrevyn avslöjade också i februari 2020 att bolaget underlåtit att betala in flera miljoner kronor i pensionsavsättningar till de anställda.
Under senare år har få begrepp debatterats så mycket som “identitetspolitik”. Samtidigt finns det något paradoxalt med debatten. Försöker man sammanfatta den finner man nämligen att alla inblandade verkar vara emot identitetspolitiken.
Från högerhåll får vi höra att identitetspolitiken är en vänstersjuka som sprids av postmoderna akademiker. Den utgör en smygande fara som håller på att slita itu samhällskroppen genom att kräva att varje liten överkänslig minoritet som känner sig kränkt av majoritetssamhällets normer ska ha rätt till särbehandling.
Och från identitetspolitikerna själva får vi höra… Tja, de tycks inte säga någonting alls. Det finns nämligen ingen som identifierar sig på det sättet.
Från delar av vänstern får vi i stället höra att identitetspolitiken står i vägen för arbetarrörelsens strävanden. Här är tanken att uppmärksammandet av kön, genus, etnicitet, sexualitet och funktionshinder som sociala skiktningsgrunder undergräver arbetarrörelsens sammanhållning och stöter bort de rediga arbetargrabbar som provoceras av vänsterns politiska korrekthet.
Och från identitetspolitikerna själva får vi höra… Tja, de tycks inte säga någonting alls. Det finns nämligen ingen som identifierar sig på det sättet.
Identitetspolitiken tycks alltså vara vänster för högern och höger för vänstern, samtidigt som den anklagades bänk står tom.
När man ställs inför så heta känslor kring en så vag företeelse så frestas man att psykologisera. Kan det kanske vara så att debatten egentligen handlar om något annat än att identitetspolitiken blivit den härskande överideologin i samhället? Handlar det kanske i stället om att identitetspolitiken fungerar som en projektionsyta för de olika lägrens egna tillkortakommanden?
Nog skulle man kunna driva en sådan tes. För högern handlar det om att den egna politiken, byggd på drömmar om klassharmoni och jämlika marknadstransaktioner, har kraschat mot en verklighet av växande klyftor, social disharmoni och gryende klasskamp. För delar av vänstern handlar det om känslor av maktlöshet och handlingsförlamning efter årtionden av nyliberal offensiv och en tilltagande byråkratisering av de egna partierna och fackföreningarna.
Och det är kanske just här det händer. Entré på scen – från vänster och höger samtidigt – boven i dramat, den gäckande skuggan! Identitetspolitiken!
I ett sådant läge ligger det nära till hands för båda sidor att se sig om efter syndabockar. Om det är uteslutet att man själv har gjort något fel väcks förstås frågan om vilken yttre fiende det kan vara som står i vägen för det egna projektets fullbordan.
Och det är kanske just här det händer. Entré på scen – från vänster och höger samtidigt – boven i dramat, den gäckande skuggan! Identitetspolitiken!
Men finns det då ingen verklig identitetspolitik bakom dessa projektioner? Jodå. I den samhällsvetenskapliga litteraturen har identitetspolitik länge varit ett samlingsnamn för olika idéer och rörelser som har sett grupptillhörighet och kulturell gemenskap som en bas för politisk mobilisering. Hit kan man, om man vill, räkna flertalet av de nya sociala rörelserna för kvinnors, HBTQI-personers och funktionshindrades rättigheter, liksom medborgarrättsrörelsen och ett antal nationalistiska befrielserörelser.
Det som förenar dessa rörelser är att de har organiserat sig utifrån sina egna erfarenheter av förtryck och att de försökt finna styrka i ett kollektivt “vi” (om än ibland ett tillfälligt och instabilt sådant). Däremot är det svårt att säga att dessa rörelser delar en särskild identitetspolitisk “ideologi”.
I den mån det finns sådana delade drag kan de reduceras till ett fåtal element som ser ut ungefär så här: “Vi, som grupp, hunsas och utnyttjas bara för att vi råkar vara de vi är. Våra skador och lidanden är både materiella och symboliska. Länge har vi stigmatiserats, men det behöver inte vara så för alltid. Saker och ting kan ändras, men för att det ska ske måste vi ta vara på våra egna historiska och kulturella resurser och kämpa tillsammans.”
Och uttryckt på det sättet är nog de flesta av oss identitetspolitiker, för vem kan inte tänka sig hur det skulle vara att befinna sig i ett sådant läge? Det kan ha funnits en tid när klagomål om kulturell underordning och marginalisering kunde viftas bort som överdriven känslighet. Men vem kan i dag tvivla på att också symboliska angrepp kan göra verklig skada?
Vi får dock inte glömma bort att “identitetspolitiken” knappast står i vägen för ett sådant vänsterprojekt. I själva verket har de utskällda identitetsrörelserna nästan alltid graviterat mot just en vänsteranalys och vänsterlösningar på samhällets problem.
Samtidigt stämmer det förstås – och här har högerkritiken en verklig poäng – att marginaliserade kollektiv riskerar att sluta sig mot omvärlden och utveckla sekteristiska och auktoritära drag. Så har också skett på sina håll, inte minst inom inom regionalnationalistiska och vissa antikoloniala befrielserörelser, som ofta utveckla ledarkulter och självförhärligande myter. (Här bör man dock påpeka att kärleken till partikulära identiteter sällan är så stark som inom högern. Från Sverigedemokraternas rashatande folkhemsnostalgi till de konservativa ynglingar som i dag lajvar adelsmän på Youtube handlar ju så gott som allt om att befästa hierarkiska identiteter.)
Det stämmer också – och här har vänsterkritikerna en poäng – att många av de krav som de identitetsbaserade rörelserna har ställt snabbare skulle kunna tillgodoses genom strukturreformer och ekonomisk omfördelning. Med ökade resurser och gemensam välfärd skulle den individuella handlingsfriheten öka och konkurrensen mellan olika grupper minska. Generell jämlikhet skulle dra undan mattan för samhällets konstlade hierarkier och minska de utsatta gruppernas sårbarhet.
Vi får dock inte glömma bort att “identitetspolitiken” knappast står i vägen för ett sådant vänsterprojekt. I själva verket har de utskällda identitetsrörelserna nästan alltid graviterat mot just en vänsteranalys och vänsterlösningar på samhällets problem. Kontaktytorna och allianserna har alltid varit större än skiljelinjerna.
Det missnöje med vänstern som de nya sociala rörelserna ibland ger uttryck för är dock helt verkligt. Och det kan inte viftas bort med att “identitetspolitikerna” odlar ett irrationellt hat mot socialismens universalistiska ambitioner. Snarare bör de ses som uppfordrande krav på att vänstern lever upp till sitt eget grundideal: att ta alla hunsade och utnyttjade på allvar.
I veckans avsnitt hör du följande:
Podcasten hittar du på kanalen Arbetaren Radio på Spotify, Poscaster, Google Podcasts och Soundcloud, samt på Arbetaren.se. Du kan även prenumerera på podden i valfritt program genom att använda följande RSS-länk: [https:]
En rödvitrandig pin sitter på Dmitri Vassermans jacka när han ska fotograferas i ett småregnigt Stockholm. Vasserman är sedan en vecka tillbaka en av företrädarna för den belarusiska folkambassaden i Sverige. En ambassad som han beskriver har till uppgift att företräda det belarusiska folket, och inte regimen i Minsk. En regim som Vasserman menar är illegitim sedan valet i augusti.
– Syns flaggan, frågar han, och kollar ner på sin krage.
Flaggan är vit med ett rött streck som går som en bård genom hela. Det är Belarus första flagga som fri nation, efter Sovjetunionens fall. En flagga som i dag är förbjuden i landet och leder till gripanden bland personer som bara har den uppsatta i sina hem. För de belarusiska pro-demokratiska aktivisterna, både innanför och utanför landets gränser, symboliserar flaggan ett fritt Belarus utan Alexandr Lukasjenko. Den nuvarande flaggan blev officiell 1995 – ett år efter Lukasjenko blev president och var flaggan för det Vitryska SSR – dock utan hammaren och skäran.
Den rödvita flaggan, tillsammans med en skylt, är något Vasserman drömmer om att kunna sätta upp utanför en byggnad tillhörande den belarusika folkambassaden. En byggnad som än så länge inte finns, av ekonomiska skäl. Ambassaden är till en början helt virtuell.
– När det började bli oroligt i somras tog ambassaden i Sverige bort skyltarna på sitt hus som sa att de var en ambassad. De ville inte synas. Det är tvärtemot vad vi vill. Vi vill ha en lokal där vi kan sätta upp våra skyltar, säger han.
Dmitri Vasserman som till vardags arbetar för en svensk bank, läraren Katja Vasilyeva och Wikimediavärvaren Max Rozenkov kände inte varandra innan i somras – då det omtumlande valet i Belarus gick av stapeln. Det var även då, som Vasserman beskriver det, landet pånyttföddes. Nu arbetar de tillsammans för ett demokratiskt Belarus.
– Jag var i dvala i 24 år, jag trodde det var hopplöst. Men nu har vi hopp. Vi ser vi ljuset i tunneln. Men samtidigt måste vi måste jobba hårt allihopa, för att det inte ska släckas. Det gör vi i olika länder, mot samma mål. Hade jag fått hoppet tillbaka tidigare hade jag börjat tidigare, men hoppet kom först nu, säger han.
Organisationen Sveriges Belarusier, som har blivit en bas för den pro-demokratiska organiseringen i Sverige, är en ganska ung organisation som startade först 2009. Fram till i somras hade organisationen bara ett drygt tiotal medlemmar.
– När jag kom till Sverige 2019 fick jag kontakt med organisationen. Vi var inte så många, men vi försökte göra några aktiviteter. Sedan i augusti har jag märkt att vi är många flera här, det var jättespännande, säger Max Rozenkov, som lämnade Belarus av politiska skäl för 21 år sedan och nu är en av de drivande i den belarusiska diasporan.
Sedan han lämnat landet har han aldrig kunnat återvända. Rozenkov berättar att han till en början inte alls hade mycket kontakt med folk i Belarus, men efter hand då sociala medier ökade fått allt mer kontakt.
– Jag längtar väldigt mycket efter mitt land som jag inte kunnat besöka sedan jag lämnade det, säger han.
Valet i augusti var den avgörande faktorn för pro-demokratisk organisering bland diasporan runt om i världen. Enligt olika källor består den belarusiska diasporan av någonstans mellan 1,5 och 3 miljoner människor. I Belarus bor det knappt 10 miljoner människor.
– Under alla år har det funnits en del spontana processer (för pro-demokratiska rörelser red. anm.). Men invånarna hade inte så stort självförtroende, säger Dimitr Vasserman.
När Lukasjenko blev vald första gången 1994 handlade det om ett demokratiskt val – det första och enda demokratiska valet i landets historia. Det resulterade i att Lukasjenko tog total kontroll över hela statsapparaten. Sedan dess har han försökt att framställa sig som en segrare i varenda val – val som beskrivits som allt annat än rättvisa.
– På något sätt trodde många på honom. Man trodde att han kanske fuskade med omkring 20 procentenheter, men att han ändå hade stöd från majoriteten i landet. Men. Det här valet föll fasaden, säger Vasserman och fortsätter:
– Folk såg att de har varandra. ”Min granne är inte heller anhängare av diktaturen, han är min broder och min kompis. Det är inte bara jag som hatar Lukasjenko”, säger han.
Det uppstod en helt annan gemenskap mellan belarusier, en gemenskap som även spreds även bland den diasporan över hela världen.
Ett uppvaknande, pånyttfödelse eller tyst revolution. Vad som hänt och vad som fortfarande händer i Belarus kan förklaras på många sätt.
– För mig känns det som att folket äntligen vaknat. Det allra flesta stödde Lukasjenko, eller de var åtminstone inte emot honom. Men nu har man öppnat ögonen, säger Max Rozenkov.
Under valet ordnade föreningen Sveriges belarusier en vallokalsundersökning vid den Belarusiska ambassaden i Stockholm – vilket blev en typ av startskott för det oppositionella arbetet i Sverige. Katja Vasilyeva säger att de blev nyfikna på hur de kunde hjälpa de som bor kvar i Belarus.
– I år var det ganska stort intresse för belarusier att rösta, just på valdagen, här i Sverige. Det var samtidigt väldigt svårt att få rösta, säger Katja Vasilyeva.
Hon berättar hur de köade i flera timmar den starka sommarvärmen för att få komma in och rösta.
– De märkte att vi gjorde vallokalsundersökningar utanför ambassaden, till skillnad från i Belarus där det är förbjudet. När de såg det så ändrade ambassaden så att de bara släppte in en åt gången för att rösta säger hon.
Enligt Vasilyeva och rapporterna från vallokalsundersökningen lyckades tillslut bara hälften av de som köade att rösta. Direkt därefter ökade intresset ganska snabbt i många länder runt om i världen.
– Vi började att samlas oftare. Vi gick på manifestationer och träffade då samtidigt andra som också blev aktiva säger Katja Vasilyeva.
Dimitri Vasserman menar att det skapades en känsla av gemenskap bland belarusier i diasporan. Någonting som inte funnits tidigare.
– Folk började strömma för att hjälpa varandra. För att bekämpa diktaturen och skapa demokrati. Det väcktes ett intresse för varandra. Tidigare fanns det inte mycket att samlas kring då det saknades en gemensam sak. Ingen trodde egentligen på en gemensam sak. Ingen trodde att man kunde fälla diktaturen, säger Vasserman och menar att det kändes hopplöst.
Dmitri Vasserman var aktiv i prodemokratiska kretsar då han fortfarande bodde i Belarus, mellan 1994 och 96. Men när han kom till Sverige 1996 försvann hoppet – i över 20 år.
– Det kändes som att det inte var någon idé. Folk är dumma som stödjer honom. Han lyckades övertyga och folket var som en marionett, säger han.
Folkambassaden som öppnade den 10 december – samtidigt som tolv andra folkambassader och konsulat runt om i världen. Ett initiativ som togs på på den belasusiska världskongressen i månadsskiftet oktober/november i år. Ett arbete där den svenska diasporan var en drivande kraft.
Samtidigt har intresset för Belarus ökat i Sverige. Från att vara ett relativt anonymt land i Europas utkant, där det mest har rapporterats om nallebjörnsbombning under de senaste åren, till att vara på mångas läppar. Enligt Googles statistik över årets mest googlade ord och fraser var ”Belarus” det femte mest googlade ordet inom kategorin ”nyheter och händelser” – före bland annat ”Black Lives Matter”.
– Jag tror det som händer klickar med svenska värderingar. Till skillnad från många andra länder så försöker inte belarusier bara bli av med presidenten, de använder fredliga protester. Och här är i Sverige är det väldigt viktigt att det är just fredliga protester. Det är någon slags tyst revolution som händer just nu, säger Katja Vasilyeva och lyfter även fram kvinnorna som en anledning till ett intresset och stödet som bildats i Sverige.
– Delvis att Svjatlana Tischanouskaja blev vald – inte enligt Minsk då, men enligt många andra plattformar. Men också Maria Kalesnikava som nu sitter fängslad i Belarus och Veronica Tsepkalo. Det är de tre kvinnliga ansikten som är förknippade med protesterna, säger Vasilyeva.
Vasserman menar att synen på Belarus i Sverige samtidigt kan hänga samman med belarusiernas syn på sig själva. Belarus har tidigare varit ganska kluvet i sin historia. Från att ha varit Storfurstendömet Litauen till att genomgå flera olika konstellationer, makthavare och krig till att tillslut bli upptagna i Sovjetunionen. Och efter dess fall övergå till att vara en stat styrande av en förtryckande diktator – ett land som ofta kallas Europas sista diktatur.
– Man pratar mycket om att det skapas en ny nation just nu. Under protesterna så insåg vi att vi har väldigt mycket gemensamt med varandra, säger Vasserman.
Frågor som tidigare delade nationen som annat språk och etnicitet hamnade i skymundan, och i stället uppstod känslan av gemenskap.
– Det är en väldigt uppseendeväckande händelse. Att en nation uppstår från askan och blir pånyttföd, säger han.
Trots allt landet och folket gått igenom det senaste halvåret känner sig Dimitri Vasserman ganska optimistisk till utvecklingen och framtiden i landet. Men han poängterar att det just nu är det en mycket mörk tid och att man aldrig tidigare trodde den här nivån av laglöshet skulle nås i Belarus.
Han pekar samtidigt på att frustrationen mot regimen inte har försvunnit.
– Man säger att man inte kan göra kött igen från färs. Belarusierna är just den där färsen som inte kan bli kött igen. De kan skrämma folk för en viss period att sitta hemma. Men det räcker med en mycket liten gnista för det ska tända på nytt, säger Vasserman och menar att regimen gått så pass långt att det enda ytterligare steg skulle kunna ta är om de börjar avrätta människor på gatorna.
– That’s it. Det är en typiskt fascistisk diktatur som inte kan vara mer brutal än att införa offentliga avrättningar, säger Dmitri Vasserman.
– Jag har drömt om en gemensam sak i över 25 år. Vi var en minoritet som kämpade, men nu är hela folket emot. Jag hoppas att vi mycket smart får se ett fritt och demokratiskt Belarus, säger Max Rozenkov.
På en av de första pressträffarna i våras fick Anders Tegnell frågan varför de turister som just kommit hem från Italien inte sattes i karantän, för säkerhets skull? Han svarade:
– Vi jobbar inte med “för säkerhets skull”, vi jobbar med evidensbaserade strategier.
Jag älskade det. Men en av utmaningarna med verkligheten är att den tyvärr inte begränsar sig till evidensbaserade strategier. Den förändras, muterar, flyter ut, tar nya vändningar och dyker upp i oväntade områden. Gammal evidens fungerar inte automatiskt för nya virus. Och i väntan på evidens måste vi kunna anpassa våra strategier efter verkligheten – inte tvärtom.
Flera månader senare har vi smärtsamt höga dödstal och prognosen ser fortsatt mörk ut. Höstens beräknade scenarier slog fel. Nästan alla har en åsikt om hur Sverige borde ha skött pandemin och det är kanske någon slags sundhetstecken. För det här blev inte bra. Men varför inte?
Men att inte erkänna faktorer som är sociala, politiska, kognitiva eller ännu oidentifierade – blir faktiskt ovetenskapligt. Är det priset för denna vetenskapteoretiska blinda fläck vi får betala nu?
Tillbaka till vetenskapen och all den kompetens som finns hos statistiker, modellerare och medicinska forskare i Sverige. Är det något fel på den? Antagligen inte. Matematik och statistik är oumbärliga instrument, men om vi räknar in fel faktorer hamnar vi ändå inte rätt. Det är alltså en vetenskap i sig att avgöra vad vi ska räkna på. Här verkar Sverige gjort grova missbedömningar, eller inte kunnat ta höjd för att faktorer spelar in trots att de är svåra att identifiera eller beräkna.
Det är ett återkommande problem inom många vetenskaper att matematiska teorier har företräde. Även ekonomisk teori lider av denna hierarki, och favoriserar matematiska förklaringar av tillgång och efterfrågan men har svårare att hantera sociala teorier om värdesättning. Men att inte erkänna faktorer som är sociala, politiska, kognitiva eller ännu oidentifierade – blir faktiskt ovetenskapligt. Är det priset för denna vetenskapteoretiska blinda fläck vi får betala nu?
För vetenskap är också att kunna väga in samspel mellan politiska aspekter, historia, kultur, bostadspolitik, privatiseringar, arbetsmiljö, lagerhållning med mera. Och om vetenskapen (ännu) inte kan det – är åtgärder “för säkerhets skull” absolut befogade.
Att retorik och kommunikation är vetenskaper av rang märktes även i alla frågor som dök upp om ordet “rekommendation” under hela våren (!). Hur kan så mycket förvirring få uppstå i ett land fullt av marknadsförare, reklamare och influencers? Varför jobbar ingen av dem på Folkhälsomyndigheten – vars arbete hänger på att folk förstår dem?
Klimathotet erbjuder exempelvis en buffé av nya problem utan tidigare evidens, som kommer kräva alla sorters nya lösningar av av oss.
Den spricka som anats mellan Folkhälsomyndigheten och verkligheten under året tyder på ett oväntat omodernt vetenskapsklimat. För vetenskap kan både vara autonom – och tvärvetenskaplig. 2020 är ett smärtsamt exempel på vad det kostar att inte kunna koppla ihop olika sorters kunskap.
Evidensbaserade strategier blir alltså mindre värda i praktiken om vi inte kan hantera sammanhang, tillämpning och det omätbaras existens. Och om vetenskaperna inte klarar att kommunicera med varandra, kanske det politiska ledarskapet består i att samordna just detta?
Hur ska vi annars möta framtidens utmaningar? Klimathotet erbjuder exempelvis en buffé av nya problem utan tidigare evidens, som kommer kräva alla sorters nya lösningar av av oss. Verkligheten måste gå före teorin, och att även kunna väga in det svårmätbara i helheten, går inte emot – utan med vetenskapen.
Lena Bjärskog, Ekonomihistorisk debattör och student på Stockholms Universitet