Kokthansogreta.nu - Nyhetssök / News Search !

« Expand/Collapse

Arbetaren (75 unread)

Skip to page: 1 2 3 ... 59

December 11, 2019
9:54
Läget allt värre för världens miljöaktivister
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:54
”Det var en självklarhet för oss ungdomar att delta i strejken”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Den starka förmiddagssolen lyser in i köket på August Malmsgatan i Kiruna. Carl-Johan Mäki sätter på kaffebryggaren och dukar upp en stadig frukost på bordet. Han berättar att han på morgonen varit uppe med tuppen och tränat löpning på gymmet.

Carl-Johan Mäki var bara 18 år när han fick jobb som krossreparatör på LKAB. Då var det 1968 och i Kiruna fanns det två stora arbetsgivare: SJ och LKAB. De flesta i Carl-Johans gymnasieklass gick vidare direkt till LKAB och gruvindustrin. Carl-Johan började arbeta på den lägsta nivån under jord, som då var 420 meter. I dag är lägsta nivån 1 365 meter.

Under den här tiden arbetade man i gruvan på ackord. LKAB höll på att införa det amerikanska så kallade UMS-systemet under jord, som innebar att tjänstemän tog tiden på varje arbetsmoment. Det kunde handla om hur lång tid det tog att använda en hammare, tanka en traktor eller ladda ett lass med dynamit. Allting kontrollerades och mättes in i minsta detalj.

– Det var inte kul att ha folk drällandes efter sig, särskilt inte när vi jobbade nattetid. Olika tjänsteman gick bakom oss hela tiden med block och penna och skrev upp allt vi gjorde.

Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Det nya UMS-systemet döpte gruvarbetarna snabbt om till ”Ultra Modernt Slaveri” och ”MUMS för Arbetsgivaren”. Carl-Johan Mäki minns att det på den tiden var omöjligt att ta en kopp kaffe.

– Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg. Bara det faktum att vi i dag har ett fikarum och betalda arbetskläder är tack vare gruvstrejken.

Under 1960-talet rådde ett spänt arbetsklimat på LKAB och när gruvstrejken väl bröt ut den 9 december 1969 var det resultatet av en upptrappad konflikt. Den dagen satte sig 35 arbetare på golvet i truckverkstaden i LKAB:s gruva i Svappavaara.

Två dagar senare stod också gruvdriften i Kiruna och Malmberget stilla. 4 800 arbetare gick samman i den största gruvstrejken någonsin i Sveriges historia. Men strejken hade inte stöd av facket och kallades därför olaglig och vild.

– På den tiden var jag ung och oerfaren, men det var en självklarhet för oss ungdomar att delta i strejken. Farsan som arbetat längre på LKAB förstod bättre vad som stod på spel. Vi som var unga flöt med på ett helt annat sätt.

Lönerna var låga före strejken. Carl-Johan Mäki berättar att han tjänade 11,11 kronor i timmen. Solidariteten saknades inte från andra yrkesgrupper, och från hela Sverige kom stöd i takt med att strejken fortgick och fick medial uppmärksamhet. Under dessa månader kunde arbetarna gå till Folkets hus i Kiruna för att kvittera ut pengar från strejkkassan. Carl-Johan Mäki säger att han dock förstår att de som hade stora familjer och inga sparade medel ofta undrade hur länge strejken skulle fortgå.

– Även om vi fick ut minst två utbetalningar från strejkkassan var det svårt att få ihop det.

Strejken fortlöpte över julen och Carl-Johan Mäki kunde därför resa till Tornedalen där hans föräldrar en gång växt upp. Där på en danstillställning träffade han sin blivande fru. I dag är de gifta och har två barn.

– Om det inte vore för gruvstrejken hade vi aldrig träffats!

Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Till sist ställdes arbetarna inför valet att fortsätta eller avbryta strejken. Majoriteten av arbetarna röstade för att fortsätta den, men sedan fick strejkkommittén igenom en rekommendation vid en omröstning som landade på 13 mot 12 röster för att avsluta strejken. Carl-Johan Mäki var en av dem som efter 53 dagar röstade för att avsluta strejken. Dagen därpå vägrade många av gruvarbetarna ändå att gå till arbetet, men allteftersom gav de med sig.

– Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en. Där och då kände jag att vi var tvungna att gå tillbaka till arbetet.

Långt efter strejken avslutats fortsatte det att blossa upp strejker på LKAB, ända in på nittiotalet.

– Men då gick företaget ut stenhårt och varnade folk att de skulle få sparken om de strejkade.

Carl-Johan Mäki har under sitt 48-åriga yrkesliv haft många olika jobb inom LKAB. Han har varit mekaniker och avsynare, hjälpt till med förebyggande underhåll och genomfört inspektioner. Han beskriver sig själv som en person som bryter mot normen. När det var dags att gå i pension vid 60 års ålder, vilket för de flesta som arbetat i 20 år som gruvarbetare under jord fått tillstånd att göra på LKAB, vägrade Carl-Johan Mäki till allas förvåning. Han var en av de första gruvarbetarna på LKAB som tackade nej till gruvpension och blev därför kvar i yrket ända tills han fyllde 66 år.

Carl-Johan Mäki beskriver sig själv som sportfantast och har genom åren lagt ned själ och hjärta i Kirunas olika idrottsföreningar. Redan som ung började han spela hockey i IFK Kiruna, och senare under 1980-talet blev han fotbollstränare för juniorer och olika dam- och herrlag. När IFK Kiruna 1985 ville spara pengar och lägga ned ishockeyn var han med och bildade en ny hockeyförening, Kiruna HC, och drog igång pimpeltävlingen Kirunahugget. Än i dag anordnas tävlingen varje år.

– Numera hjälper jag barnbarnen med hockeyn. I helgen måste jag vara nattvakt mellan två och sex när de har match och sover över i skolan. Och på höstlovet ska vi ned till Leksand och se finalspelet i TV-pucken.

Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Carl-Johan Mäki minns de olika faserna i LKAB:s historia. Under 1980-talets tuffa år sade man i en handvändning upp närmare 2 000 personer på företaget och det var nära att hela industrin lades ned. Hans minns också hur den nya huvudnivån på 1 365 meter togs i drift 2012, och att festen han blev bjuden till i sista stund ställdes in. När den till sists anordnades förra året kom inget inbjudningskort.

– Jag fick reda på det när jag träffade en kompis på ICA Kvantum som berättade om inbjudan. Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan. De ringde upp och beklagade, säger Carl-Johan Mäki.

Utanför köksfönstret skymtar en mätplint, en av många som finns utspridda runt om i staden. Varje dag registrerar mätplinten skakningar och förändringar under jord. Inom bara några år ska hela huset och kvarteret rivas, och ännu en gång måste familjen bryta upp och flytta till följd av gruvans expansion. Första flytten gjorde Carl-Johan Mäki bara för några år sedan, 2011, från Bromsgatan där familjen bott i 37 år.

– Det är mycket som sker nu på ålderns höst. Det trodde jag aldrig när jag började på LKAB. Det är tragiskt att vi måste flytta en gång till, också det här huset hamnar bakom rivningsgränsen. Men det är allt eller inget när det kommer till LKAB.

Carl-Johan Mäki har fortfarande kvar sitt inpasseringskort till LKAB. Men nu kan han plötsligt inte komma ned under jord. Nya order har kommit om att före detta anställda inte får beträda sina gamla arbetsplatser.

– Jag har jobbat 48 år under jord och plötsligt får jag inte åka ned och hälsa på grabbarna. Det är den nya given.

Han tänker också på att fikarummet förändrats mycket under åren.

– Förr i världen pratade vi med varandra mycket mer. Det fanns ingen täckning under jord och vi var helt avskärmade från yttervärlden, men i dag sitter ungdomarna för sig själva och knappar på sina mobiltelefoner.
Carl-Johan Mäki visar sporthallen där strejkkommittén för 50 år sedan satt och förkunnade strejken. "Vi arbetare satt på stolar på golvet som flyttats hit, men många satt också utspridda på läktarna. Det var hög stämning i den här salen", berättar han.Foto: Julia Lindblom
Vintern har kommit tidigt till Kiruna i år. Carl-Johan Mäki drar upp dragkedjan på sportjackan och drar i växelspaken i bilen. Vi ger oss ut på de snötäckta vägarna och utanför fönstret passerar hus efter hus som ska rivas, eller inom en snar framtid lyftas upp på trailers och baxas iväg. De flesta byggnader där strejkmötena en gång hölls i Kiruna finns inte kvar. Gamla Folkets park där strejken avslutades brann ned och det anrika stadshuset är jämnat med marken. Kvar finns bara sporthallen från 1960-talet.

Vi går in i sporthallen, som fortfarande är i fullt bruk. Några barn springer under skratt och stoj nedför de breda trapporna. A-hallen ser nästan likadan ut i dag som 1969 med sina röda läktare och träpaneler längs väggarna. Carl-Johan Mäki pekar mot målet på andra sidan ingången och berättar att det var där som strejkkommittén en gång satt och förkunnade strejken.

– Vi arbetare satt på stolar på golvet som flyttats hit, men många satt också utspridda på läktarna. Det var hög stämning i den här salen. Jag tror aldrig det varit så hög stämning som den gången.
9:54
Fyra frågor till Arbetarens avgående chefredaktör
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:53
När det small i Malmfälten
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Den 9 december 1969, för jämnt 50 år sedan i måndags, satte sig en dag 35 borrare, laddare och truckförare ned i truckverkstaden vid Leveäniemigruvan i Svappavaara i Norrbotten. Utleda på det statliga gruvbolaget LKAB:s systematiska tidsstudier och tilltagande rationaliseringar, samt ackordsarbete och undermålig arbetsmiljö, inledde de en spontan sittstrejk.

Arbetskamraterna i gruvan anslöt till strejken. Snart hade den spridit sig till Kiruna och Malmberget. En strejkkommitté utsågs och arbetarna hyrde en sporthall i Kiruna där de höll stormöten. Den spontana sittstrejken i Svappavaara hade tänt en brand i Norrbottens gruvor.

I 57 dagar strejkade arbetarna. Den fackliga centralorganisationen LO:s ordförande Arne Geijer gick ut och tog avstånd från den vilda strejken, en arbetsmetod som han betecknade som oacceptabel. Men runtom i Sverige trummades ett folkligt stöd ihop för gruvarbetarna, och över sex miljoner kronor samlades in till strejkkassan. Gruvarbetaren Harry Isaksson, som satt med som förtroendevald i Malmbergets strejkkommitté, blev på kort tid en känd gestalt i landet, tillsammans med andra profiler som Elof Luspa, Martin Gustafsson och Hadar Sandberg.

Trots att en omröstning bland arbetarna kort dessförinnan hade resulterat i en majoritet för fortsatt strejk röstade strejkkommittén med siffrorna 13 mot 12 för en återgång till arbetet den 4 februari 1970. Bland många av dem som varit för fortsatt strejk orsakade det stor besvikelse – de menade att strejkkommitténs majoritet vikit ned sig. På många håll var kritiken också hård mot de etablerade fackens företrädare, som man ansåg tagit till sin uppgift att skapa arbetsfred snarare än att verka för facklig stridbarhet.

Trots att förhoppningarna om riktigt genomgripande förändringar i arbetet inte infriades blev strejken långt ifrån resultatlös. Det rådande ackordssystemet avskaffades, månadslön infördes på försök, lönen höjdes med 14 procent och företaget LKAB lämnade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF.

Harry Isaksson sade i ett berömt uttalande:

”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dom. Dom är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar dom sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt.”

”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är.”

Fler uppmärksammade strejker kom att följa under de kommande åren, och turbulensen bland arbetarna banade väg för reformer som Lagen om anställningsskydd, LAS, och Medbestämmandelagen, MBL.

Arbetaren uppmärksammar 50-årsminnet av gruvstrejken. Vi intervjuar en arbetare som var med när det begav sig, och i kommande webbnummer skildrar vi hur det är att arbeta vid LKAB i Norrbotten i dag, samt skriver om gruvbrytningens miljöeffekter, tar upp gruvarbetarkampen såsom den skildrats i litteraturen och vi reser till Georgiens dödliga gruvor. Och mera därtill.

”Folk är inte dum”, sade Harry Isaksson. ”Dom är ganska klipsk.”

Vi hoppas att vårt gruvtema kan bidra till att göra er läsare ännu lite klipskare än innan.
9:53
Hot om blockad hjälpte migrantarbetare att få ut sina löner
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:52
Fängelse för att ha utnyttjat nyanlända
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:52
Ivo granskar Stockholmsvården efter varslen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:52
100 000 i ny finsk strejk
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:52
Hårdare klimatkrav i fokus på parallellt toppmöte
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:51
700 jobb hotade när Marbodal vill stänga
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:51
Transportstyrelsen kräver miljonvite av Trafikverket
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:51
”Det är just i läsningen av texten som Remmets förvanskar Brontës roman”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:50
Tomtar på jobbet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:50
Vackert men utan låga
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:49
Till vänsterpopulismens ickeförsvar
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

För drygt fyra år sedan tillträdde jag som chefredaktör för Arbetaren. Det har varit fyra omtumlande år, i en mycket speciell tid.

LEDARE | Toivo Jokkala
Samtidigt som vi står inför en global klimatkris som visar tecken på att kunna utvecklas till ett existentiellt hot mot oss och våra samhällen, och samtidigt som de rika blir allt rikare på de fattigas bekostnad, firar högerpopulismen triumfer. Det har åter blivit tidens melodi att från en bekväm position uppifrån söka dirigera folket att resa sig mot den så kallade eliten, det av högerpopulisterna identifierade politiska och kulturella etablissemang som de beskriver som infekterat av mångkultur, politisk korrekthet och normupplösning.

Donald Trump i USA, Viktor Orbán i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien, Sverigedemokraterna och de partiet närstående träsksajterna i Sverige – alla driver de en politik för ökad ojämlikhet, och alla utmålar de, med marginellt skiftande formuleringar, ett tänkt konglomerat av feminister, ”globalister” och fria medier som folkets fiende. Alla vill de, utan ombud, kommunicera direkt med folket, upprätta ett slags enkelriktad förbindelse mellan de ofördärvade massorna och dessas ”sanna” företrädare, mot eliten.

Sedan ett par år tillbaka är det i vissa vänsterkretsar populärt att mot denna utveckling sätta hoppet om en på bred front återfödd vänsterpopulism – ett projekt där folket mobiliseras mot den verkliga samhällseliten: kapitalägarna och de andra resursstarka makthavarna.

Visst ter sig en sådan populism mer logisk än en där mäktiga män utger sig för att vilja leda striden mot andra mäktiga. Och visst vore det välbehövligt för delar av västvärldens vänster att vända sig bort ifrån den välfriserade politik där de riskerar att i praktiken mest bli ett anständigt alibi, dansande efter borgerlighetens pipa, och i stället satsa på att bli mer ”antietablissemang” i sin inställning.

Ändå finns det starka skäl att varna för att slå in på vänsterpopulismens väg, såsom den vanligen kommit att definieras. För även om vänsterpopulismens idé om ”eliten” inte är densamma som högerpopulismens, och även om vänsterpopulismens slutmål är jämlikhet snarare än återgång till en fiktiv svunnen nationell storhetstid, präglas den av delvis samma ödesdigra föreställningsvärld – och det tar sig inte bara uttryck i ett tilltagande flirtande med migrationsfientliga tankegångar.

Det tar sig inte bara uttryck i ett tilltagande flirtande med migrationsfientliga tankegångar.

Först och främst är det ovanifrånperspektivet. En verklig folklig rörelse är en där människor stärker varandra i att organisera sig för förändring – inte en där några utmålar sig som folkets sanna företrädare och ber om folkets fullmakt att ta strid mot eliten. Visst är det även i nuvarande ekonomiska och politiska system, och i dess etablerade kanaler, möjligt att åstadkomma progressiva reformer på en rad områden – men det förutsätter ett genuint tryck underifrån, hos människor som lyfts i sin tro på det gemensammas kraft.

Ett exempel på hur det kan se ut ger vi i detta nummer av Arbetaren, där vi återvänder till den spontant uppkomna gruvstrejken i Norrbottens malmfält, 50 år efter att den bröt ut.

Därtill ter det sig i vår tid viktigare än på länge att verkligen värna självständiga medier, oberoende institutioner och ett fritt idé- och åsiktsutbyte. Ingen av oss sitter inne med de exakta svaren på hur vi ska ta oss igenom det rådande världsläget och komma ut på andra sidan – för att kunna röra oss framåt behöver vi såväl nyhetsförmedling från olika infallsvinklar som en öppen och levande idédebatt. Ett förenklat ”vi skiter i mellanhänderna och talar direkt till folket”-budskap, där radikalhögerns fientlighet mot problematiseringar och nyanser fått bilda skola, har föga att bidra med här, även om sagda budskap råkar vara självbetitlat vänster.

Toivo Jokkala, avgående chefredaktör, Arbetaren.

Detsamma gäller de förenklade beskrivningar av en folklig ståndpunkt som står emot en elitståndpunkt, som tycks komma som ett brev på posten så snart det börjar pläderas för mer vänsterpopulistiska grepp. Att på ett övergripande strukturellt plan tala om gemensamma intressen mot kapitalägarna eller patriarkatet är en sak – att reducera detta till vulgärföreställningar om att fritt idéutbyte eller pluralistisk åsiktsrepresentation skulle vara någonting obehövligt som kan ersättas av en monolitisk ”folkvilja” tangerar en fascistisk föreställningsvärld.

Arbetarrörelsens och vänsterns kamp är, vilken beteckning vi än använder för den, alltid en kamp mot den här världens dominerande maktstrukturer. Men det är i slutändan också en kamp för en utvidgad, verklig demokrati – och en sådan kan bara byggas av självständigt tänkande människor som inte tuktats till att förakta resonemang och nyanser.

Med dessa ord ber jag att få tacka för mina drygt fyra år som chefredaktör. Det har som sagt varit en omtumlande period, men också, på ett personligt och jobbmässigt plan, en väldigt rik och givande tid. Jag önskar tidningen Arbetaren allt gott i dess fortsatta skildring av världen vi lever i – och i dess kamp för verklig mänsklig frigörelse och jämlikhet.
December 06, 2019
12:01
Böter för livshotande brännskador
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:01
Storstrejk i Frankrike mot pensionsreform
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

På torsdagen stängdes stora delar av Frankrike ned när facken i transportsektorn inledde storstrejk mot regeringens minst sagt kontroversiella pensionsreform. Frankrike förbereder sig nu på dagar, kanske veckor av fortsatt storstrejk när fack och president tar plats i djupa skyttegravar och striden om pensionerna inleds.

– Vi kommer inte att gå hem den femte december och säga ”det var en bra strejk, men vad synd att vi inte åstadkom något“. Då fortsätter vi den sjätte, säger Yves Veyrier, generalsekreterare för facket Force Ouvrier till franska The Local strax innan strejken bröt ut.

Hur kan man ens föreställa sig att stå inför eleverna när du är över 70 år, dessutom under försämrade förhållanden och för många av oss, på minimilön?
Lärare i Frankrike

På torsdagen blev 90 procent av regionaltågen stående, 11 av 16 tunnelbanelinjer stängdes samtidigt som 30 procent av inrikesflygen och 20 procent av utrikesflygen ställdes in. Men förutom spårvägs- och flyganställda ansluter även elektriker, sopåkare, sjukhuspersonal, jurister och till och med poliser till strejken, som hotat symboliskt stänga vissa stationer. Flera grund- och gymnasieskolor var också stängda på torsdagsmorgonen när lärare och andra anställda lade ned arbetet. Mellan 60 och 70 procent av lärarna väntas delta i strejken.

– Hur kan man ens föreställa sig att stå inför eleverna när du är över 70 år, dessutom under försämrade förhållanden och för många av oss, på minimilön?, frågade sig en fransk kvinnlig lärare, intervjuad av amerikanska Huffington Post.

Att reformera pensionssystemet var ett av Emmanuel Macrons centrala vallöften, men också ett vågat sådant. Det, av facken omhuldade systemet, är något som många av hans föregångar försökt gett sig på, men ingen av dem har lyckats. På 1990-talet försökte Jaques Chirac, men efter en månadslång lamslående storstrejk med miljoner fransmän i strejk 1995 fick han backa.
Järnvägsarbetare i strejk på Marseilles tågstation i södra Frankrike på onsdagen.Foto: Daniel Cole/TT
En nyligen gjord opinionsundersökning visar att en majoritet av fransmännen anser att viss förändring av systemet är nödvändig, men över 60 procent tror inte att presidenten kommer att lyckas. Samtidigt ger resultatet av en annan undersökning bilden av ett nära 70-procentigt stöd för strejken bland allmänheten. Själv visar Emmanuel Macron och premiärministern upp en kompromisslös fasad.

– Vi ger inte vika! Vi kommer att fortsätta med stark beslutsamhet. Om vi inte gör det, så kommer ingen att göra det, sade premiärminister Édouard Philippe i parlamentet i november, rapporterar Le Monde.

Det återstår att se om den allmänna mobiliseringen kommer att matcha storstrejken 1995, men inrikesministern förbereder sig på minst 250 demonstrationer över landet.

– Vi vet att det kommer att vara mycket folk på de här demonstrationerna och vi är medvetna om riskerna. Jag har begärt systematiska och omedelbara omhändertaganden när det blir upplopp eller våld, sade inrikesminister Christophe Castaner, rapporterar brittiska BBC.

De exakta planerna för hur pensionssystemet ska reformeras är ännu inte offentliggjorda, men i grunden handlar det om vad som beskrivs som en generalisering. I dag råder olika villkor för olika yrkesgrupper, men presidenten har meddelat att man önskar införa ett system som ger alla samma poäng utifrån arbetad dag. Det skulle, enligt presidenten, bli ett rättvisade system.

Från fackligt håll beskrivs modellen istället som djupt orättvis. Det skulle slå hårdast mot redan utsatta grupper och dessutom straffa de som drabbats av perioder av arbetslöshet, anser facken. Den generella konsekvensen skulle bli att att anställda blir tvungna att arbeta längre för att sedan dessutom få en lägre pension än de skulle fått med nuvarande system.

– Macron är arbetsköparnas president. Den här reformen är en förklädd gåva till dem, sade Benjamin Amar, facket CGT:s politiska talesperson till franska The Local.
12:00
Italienskt nazistparti sprängt av polis
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:00
Rattfull polis får behålla jobbet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:00
Argentinska bybor skapade sin egen vattenförsörjning
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:59
Arriva anmälda för nya uniformer
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:59
Vittnesmål belyser övergrepp mot hushållsarbetare
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:58
Bangladesh: Klimatmigranterna som lyckades starta om
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:58
Minst 58 migranter döda på Atlanten
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:58
På väg mot ett brunblått Armageddon
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Då var dom kompis med fascisterna. Då var dom bundis med nazisterna.
Då var dom bästis med rasisterna. Då var dom ett med falangisterna.
Det var då, det var länge se’n.
Men nu står samma Svarta Gäng och har häng på ministertaburetterna igen!

Herre gud. Ibland går det fortare än vi anar och nu gäller det att hålla i sig för här kommer den. Skitstormen från höger.

Det var inte mer än en dryg månad sedan jag skrev om hur Kristdemokraterna under partiledaren Ebba Bush Thor närmat sig SD med stormsteg. Om den moderata drömmen om ett samhälle förändrat i grunden och om Jimmie Åkessons föregångsländer Polen och Ungern.

Om halade regnbågsflaggor, striktare kulturpolitik, ett politiskt styrt public service och om en näst intill benhård flyktingpolitik där människor fortsätter att dö i undermåliga båtar ute på Medelhavet eller instängda i trånga lastbilsutrymmen på någon disig parkeringsplats i Europa och snart även i Sverige.

Nu gick det snabbare än jag vågat föreställa mig och naturligtvis var veckans möte mellan Åkesson och Kristersson planerat sedan länge och långt ifrån någon spontan kaffepaus.

Regeringsalternativet har presenterats. SD lär knappast släppa fram Moderaterna utan att få något stort och beständigt tillbaka och nu gäller det för alla som vill kunna se sig själva i spegeln att välja sida.

Partierna vill samarbeta kring frågor som exempelvis invandringspolitik och Moderaterna har sina väljare, visserligen en krympande andel men ändå, i ryggen.

Regeringsalternativet har presenterats. SD lär knappast släppa fram Moderaterna utan att få något stort och beständigt tillbaka och nu gäller det för alla som vill kunna se sig själva i spegeln att välja sida.

Förintelseöverlevaren Héidi Fried säger i en intervju med Dagens Nyheter att hon är besviken på Ulf Kristersson.

”Jag förstår inte hur han inte kan se bakom hörnet” förklarar hon efter Moderaternas möte med fascisterna. Tyvärr tror jag hon har fel. Ulf Kristersson ser alldeles utmärkt varåt det barkar och han njuter av varje sekund. Nu får han, om opinionsmätningarna fortsätter att tala till ytterhögerns fördel, äntligen en chans att genomföra sin våta dröm. Slakta välfärden, strama åt gränserna och tysta delar av media.

Moderaternas sjukvårdspolitik har redan orsakat kaos i Stockholm. Allt fler högavlönade väljer privata alternativ på alla andras bekostnad. Tillsammans med SD och KD kommer de nu kunna fortsätta jakten på ett helomvandlat Sverige fritt från sådant vi länge tagit för givet.

Onsdagens möte var ett stort steg på väg mot ett brunblått Armageddon och precis som Héidi Fried borde vi alla känna oro. Det här kan gå åt helvete på riktigt.

Sällan har Björn Afzelius gamla Svarta gänget låtit så skrämmande aktuell.
11:57
Redaktör vid ritbordet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:57
FN fortsätter sträva efter kärnvapenfri zon
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
December 04, 2019
9:31
Under Black Friday: 2 300 i strejk på Amazon
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Readagen Black Friday innebär en kraftigt ökad arbetsbelastning för alla som arbetar på Amazon. I torsdags natt gick drygt 2300 lagerarbetare i de tyska städerna Leipzig, Bad Hersfeld, Koblenz, Rheinberg, Werne och Graben ut i strejk.

Fackförbundet Verdi har länge arbetat för att få till stånd ett eget kollektivavtal med nätjätten. Alltsedan 2011, då Verdi började organisera arbetare på företaget, har visserligen mindre löneökningar skett årligen och Amazon införde också en julbonus på 400 euro.

Men företaget vägrar fortfarande att sätta sig vid förhandlingsbordet och förhandla om ett regelrätt kollektivavtal.

Christian Krähling är lagerarbetare och började arbeta på Amazon för tio år sedan. Han sitter numera i arbetarrådet i Bad Hersfeld och företräder Verdi. Christian Krähling menar att strejkerna blivit något av en rutin för arbetarna i Tyskland – bara under 2019 har Verdi utlyst omkring 30 strejkdagar – och att de naturligtvis får extra effekt under kampanjdagar som Black Friday.

Företaget säger att strejken inte har någon effekt men samtidigt vet vi att det skapas stora förseningar av varuleveranser.
Christian Krähling, arbetare på Amazon

– Vi utlyste strejk i över fyra dagar i Tyskland och har under helgen anordnat workshops i organisering. Vi diskuterade bland annat vad arbetarna och facken gör i andra länder, säger Christian Kähling i en telefonintervju med Arbetaren och fortsätter:

– Företaget säger att strejken inte har någon effekt, men samtidigt vet vi att det skapas stora förseningar av varuleveranser. Särskilt här på FRA1 i Bad Hersfeld där vi hanterar alkohol och drycker fick strejken stor effekt. En tredjedel av arbetarna lade ner arbetet och Amazon fick skriva till sina kunder att leveranserna skulle komma nästa vecka istället för nästa dag.

Journalisten Jörn Boewe, som följt strejkerna på Amazon i Tyskland i flera år, var en av dem som föreläste på workshopen i Bad Hersfeld. Han menar att facket har stark förankring bland Amazons anställda i Tyskland och därmed finns ett stöd för kampen om kollektivavtalet, fastän det nu gått mer än sju år sedan den första strejken inleddes.

– Just nu är något större genombrott ännu inte sikte, utan vi kommer att få se fler strejker i Tyskland. Samtidigt finns det trender på internationell nivå som är upplyftande. Särskilt i USA, där vi ser en pånyttfödelse av facken precis som i Storbritannien.
Journalisterna Jörn Boewe och Johannes Schulten höll en workshop i Bad Hersfeld under strejken. De färdigställde nyligen en rapport om Amazonarbetarnas organisering i Tyskland.Foto: Andreas Gangl

Det kan verka som små steg men situationen är annorlunda än för bara två tre år sedan och det går i rätt riktning.
Jörn Boewe, journalist

I USA har tech-anställda på molntjänstföretaget Amazon Web Services organiserat sig kring klimatfrågor. Amazon är ett av de företag som står för de högsta koldioxidutsläppen i världen. Jörn Boewe understryker också vikten av att fackföreningar i olika sektorer, såsom chaufförer och lagerarbetare, nu börjat samarbeta.

– Amazon beror av både handel och transport. Nu har olika fack börjat gå samman för att ta till gemensamma stridsåtgärder. Det kan verka som små steg men situationen är annorlunda än för bara två tre år sedan och det går i rätt riktning, säger Jörn Boewe till Arbetaren.

Under Black Friday genomfördes strejker och protestaktioner mot nätjätten i flera länder. I Italien gick chaufförer som levererar paket åt Amazon ut i strejk för bättre arbetsvillkor och löner. I Spanien uppmanade facket CGT människor att bojkotta Amazon och i Frankrike blockerade miljöaktivister företagets distributionscenter.

Amazon driver totalt tolv distributionscenter på elva platser runt om i Tyskland med omkring 13 000 fast anställda arbetare.
9:30
Ny ”Sardinrörelse” samlar tiotusentals i protest mot Salvini
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det senaste året har det högerradikala partiet Lega rönt framgångar i regionvalen i Italien, trots att de mist sin plats i regeringen. Samtidigt har en ny rörelse växt fram i Italien i protest mot partiledaren Salvinis politik.

Rörelsen kallar sig för ”sardiner” vilket anknyter till bilden av ett fiskstim utan ledare. Den första protesten hölls på Bolognas största torg den 17 november, efter att fyra unga aktivister lagt upp ett event på Facebook. Trots hällregn deltog då närmare 15 000 personer i demonstrationen.

Kort därefter anordnades ytterligare en demonstration i Modena och därefter har manifestationer ägt rum i ett dussintal italienska städer, från norr till söder. Partisansången Bella Ciao har varit ett återkommande inslag i protesterna.

Vi gör detta för att vi inte kan stå i tysta i den historiska tid vi lever i nu.
Bruno Martirani, deltagare i sardinprotesterna

I helgen utlystes nya sardinprotester runt om i landet. I Neapel räknar man med att omkring tiotusen personer slöt upp i manifestationen på Dantetorget på lördagen. Stadens borgmästare Luigi di Magistris gav också sitt stöd.

Bruno Martirani har modererat Facebookeventet för protesterna i Neapel. Han menar att rörelsen är i sin linda, men att den nu sprider sig med rekordfart i Italien.

– Man kan fråga sig varför den här rörelsen uppstått i Italien på bara två veckor? Jo för att vi lever i en tid av rasism och xenofobi som påminner om den för åttio år sedan. Vi gör detta för att vi inte kan stå i tysta i den historiska tid vi lever i nu, säger Bruno Martirani.

Under demonstrationerna har demonstranterna uppmanats att inte bära med sig flaggor och partisymboler. Rörelsen har i nuläget inga officiella ledare eller talespersoner.

– Varje person får förstås uttrycka sig som den vill, men helst inte med partisymboler. Partierna här i Italien säljer sig själva på sociala medier. För oss i sardinprotesterna har sociala medier istället blivit ett verktyg för organisering. Samtidigt handlar det om att lämna internet och ta sig ut på gatorna, ut i verkligheten. Ledarna för de här protesterna är kanske egentligen torgen i sig själva, säger Bruno Martirani till Arbetaren.
I Florens samlades på lördagen omkring 15 000 personer på Piazza della Repubblica för att protestera mot Salvini och hans parti Lega.Foto: Filippo Monteforte/TT I Milano samlades på söndagen närmare 25 000 framför den stora katedralen i regnet med färgglada paraplyer.Foto: Privat
I Milano samlades på söndagen närmare 25 000 personer framför den stora katedralen i regnet med färgglada paraplyer. Talade på scenen gjorde bland annat den välkända författaren Roberto Saviano. Han har de senaste åren flitigt kritiserat Salvini och sade i sitt tal ”detta är inte ett torg mot utan för rättigheter”.

Legas partiledare Matteo Salvini har svarat på protesterna genom att posta bilder på kattungar på Twitter med det underförstådda budskapet att de äter sardiner.

En stor landsomfattande demonstration är utlyst den 14 december i Rom. Den väntas samla upp till en miljon människor.
9:30
Stora missförhållanden på näthandelsjättens lager
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det var tidningen Aftonbladet som i flera uppmärksammade artiklar kunde avslöja missförhållandena på näthandelsjätten Zalandos lager i Brunna strax utanför Stockholm.

Folk vågar inte säga ifrån eftersom de är rädda att bli av med jobbet.
Arbetare på Zalando, som vill vara anonym

Bland annat vittnar flera före detta anställda om sexuella trakasserier. I ett av fallen har en arbetsledare på lagret, där det jobbar omkring 400 personer, filmat när han haft sex med en annan anställd och sedan visat filmerna för sina kollegor.

– Folk vågar inte säga ifrån eftersom de är rädda att bli av med jobbet, säger en anställd som vill vara anonym till Aftonbladet.

Anställda har berättat för tidningen att kulturen på arbetsplatsen präglas av rädsla för att sägas upp. Om hård tidspress och om hot från chefer.

I ett uttalande från Zalando, där svenska Kinnevik är den största ägaren, skriver företaget att de ”fördömer alla sorts trakasserier och arr de är oerhört viktigt att arbetsvillkoren i verksamheten är goda”

Bolaget, med bas i Berlin, har också sagt att de kommer att skicka representanter till lagret i Brumma för att reda ut vad som hänt.

Enligt fackförbundet Transport, som flera gånger varit på lagret, har det länge saknats ett skyddsombud på arbetsplatsen.

Flera av de som jobbar på lagret är anställda via bemanningsföretag och många av dem är dessutom unga, skriver tidningen Transportarbetaren.
November 15, 2019
12:45
Unikt kvinnocenter riskerar vräkning i Rom
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:42
Nyval tycks vänta i spänt Bolivia
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:40
Postanställda strejkar i Finland
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:37
Historisk rättegång om människoexploatering
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Brottet människorättsexploatering infördes sommaren 2018 och handlar om utnyttjande av personer genom exempelvis arbete under orimliga villkor och tiggeri. Brottet kan, om det anses grovt, leda till fängelse i max tio år.

I går torsdag inleddes den första rättegången under den nya åtalspunkten där en krögare i Norrköping står misstänkt för att ha utnyttjat två nyanlända personer i sin restaurang. Dessa ska enligt åklagaren ha tvingats jobba utan lön. De bägge målsägarna, som är i 25-årsåldern, kommer från Bangladesh och gick själva till polisen efter att de inte fått ut någon lön av den misstänkte krögaren.

Varje vecka kommer det migrantarbetare till vår fackexpedition. Många av dem har inte fått betalt på flera månader.
Emil Boss, förhandlingssekreterare vid SAC Syndikalisterna

Den senaste tiden har det rapporterats om flera fall där nyanlända och papperslösa utnyttjats som underbetald arbetskraft av arbetsköpare runt om i Sverige.

– Det här är otroligt intressant. Varje vecka kommer det migrantarbetare till vår fackexpedition. Många av dem har inte fått betalt på flera månader. Och vi tror inte att de skulle få betalt om det inte vore för våra ingripanden, säger Emil Boss, förhandlingssekreterare vid SAC Syndikalisterna.

Alla nya juridiska verktyg för att komma åt de här problemen är välkomna.
Emil Boss, förhandlingssekreterare vid SAC Syndikalisterna

Enligt honom är det just inom restaurangbranschen som utnyttjande av migrantarbetare är vanligast. Men det förekommer även i stor utsträckning inom både bygg- och städbranschen.
Emil Boss, fackligt ombud på Stockholms LS.Foto: Axel Green
Emil Boss välkomnar nu de nya lagen.

– Alla nya juridiska verktyg för att komma åt de här problemen är välkomna.

Norrköpingskrögaren själv nekar till brott och menar att han enbart erbjudit personerna husrum och mat på restaurangen. Han säger i förhör att de aldrig arbetat åt honom.

Åklagare Eva Wintzell vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet är dock av en annan åsikt.

– Det är två yngre personer som har arbetat i en restaurang i Norrköping och som jag menar har vilseletts att arbeta så tillvida att de trodde att de skulle få lön. Men det har inte utbetalats någon lön, utan de har bara fått mat och husrum, säger hon i en intervju med Sveriges Radio.
12:36
23 äggarbetare varslas
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:35
Inte en meter till i Greiders fotspår
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Vart tog idealet vägen som du en gång sa?
Vi skulle alla vara lika idag
Du skulle föra proletariatets kamp
Nu sitter du där som kommunalpamp

Fy på dig Sosse, vad du luktar skit.

I en lika hopplöst trött som förutsägbar ledarkrönika i den rödgröna tidningen ETC kliar sig Göran Greider förvirrat i huvudet och försöker komma till rätta med den senaste tidens fruktansvärda dödsskjutningar i Malmö. Den tidigare socialdemokratiska visionären, som inte missar ett tillfälle att synas och höras, kräver nu hårdare straff och en fortsatt restriktiv flyktingpolitik.

Det är bråttom förklarar han och få är väl beredda att inte hålla med. Morden, det senaste på en 15-årig kille, och sprängningarna måste givetvis upphöra. Det är en enorm tragedi, inte minst för de anhöriga till offren. Men att läsa Göran Greider är som att följa den övriga samhällsdebatten de senaste åren. Hårdare tag och buss på buset med alla tänkbara medel.

Fy på dig Sosse, vad du luktar skit.

Greider skriver visserligen, det ska han ha, att klassamhället med arbetslöshet och ett marknadifierat skolsystem är grogrunden för det som sker. Men huvudfokus i texten ligger fortfarande på det här med stängda gränser och hårdare straff. Metoder som i vetenskaplig forskning och i andra länder inte direkt visat sig vara det mest effektivaste vapnet mot våld och kriminalitet. De betydligt fler dödsskjutningarna i exempelvis USA fortsätter med oförminskad styrka trots att flera delstater fortfarande har elektriska stolen med i straffskalan för mord och att gränsen mot Mexiko förstärkts avsevärt under Donald Trumps tid vid makten.

Göran har därför tagit hunden med sig på en ovanligt mörk höstpromenad och svängt in på samma dystra stig som Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och ledarskiktet i det som en gång var Socialdemokraterna.

Fy på dig Sosse, vad du luktar skit.

Men att stänga gränserna ytterligare och därmed förhindra folk på flykt undan krig och tortyr sin mänskliga rättighet att söka asyl är inget annat än cynisk populism.

Att bekämpa kriminaliteten och förhindra nyrekryteringar av unga människor som riskerar att dras in i ett liv med våld och drogförsäljning måste så klart prioriteras högre. Alternativ måste presenteras och resurser tillsättas.

Men att stänga gränserna ytterligare och därmed förhindra folk på flykt undan krig och tortyr sin mänskliga rättighet att söka asyl är inget annat än cynisk populism i hopp om att locka tillbaka missnöjda väljare till ett parti vars fana tappat all sin röda färg.

I slutet av texten förklarar Göran att vänstern inte vill tala om nationalstaten utan snarare hylla internationalismen och att vi (vilka det nu är, reds anm.) därför tiger inför skjutningarna. Han efterlyser en stark nationalstat som ett värn mot den ökade nationalismen. Med, och vi tar det igen, hårdare flyktingpolitik.

Fy på dig sosse, du luktar skit.

Sällan har Gudibrallans gamla proggklassiker Sosse från 1970 känts så sorgligt aktuell. Jag rensar i garderoben och torkar köksgolvet med min gamla T-shirt från löpartävlingen Greiderloppet 2018. En motionstävling runt Årstaviken för en hållbar och humanistisk framtid. Jag lägger mig på soffan och höjer volymen. Inte en meter till tänker jag springa i Görans fotspår. Att utnyttja en 15-årings död till att kräva stängda gränser.

Fy på dig sosse, du luktar skit.
12:33
Den förföljde juden som rekvisita
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Jag träffar regelbundet amerikansk-judiska turister på besök. ”Hur vågar du bo i Sverige?” är kanske den fråga jag får oftast. Det är ord som varit med mig när jag följt både terrordåden mot amerikanska synagogor och våldsutvecklingen mot ortodoxa judar i New York.

TEXT | Isak Gerson

Enligt New Yorks poliskår, NYPD, är hatbrotten mot judar redan dubbelt så många som förra året i början av september. Hittills har man räknat med en 50-procentig ökning. Mer än hälften av hatbrotten hittills i år är antisemitiska, enligt NYPD själva.

Traditionellt ortodoxa blir oprovocerat nedslagna på gatan, en av dem en 63-årig rabbin nedslagen med en gatsten på en joggingtur. Ortodoxa kvinnor får perukerna avslitna på gatan. Bilar kör runt och hittar ensamma judar att hoppa ut och slå ned. Synagogor får fönstren krossade under pågående högtidsfirande.

Att det är företrädelsevis ortodoxa judar är ingen slump. Det är den grupp av judar som är lättast att identifiera på klädsel. Det är också en grupp som i vissa aspekter lever avskilt från samhället, avskilt även från andra judar, och ofta talar ett annat språk, vilket troligtvis gör att det omgivande samhället inte är lika måna om att värna om och försvara dem.

Ändå är den här hatbrottsökningen ganska ouppmärksammad i amerikansk media, trots att antisemitism annars har varit ett ganska återkommande samtalsämne senaste tiden. Själv har jag bara läst om det här för att jag hänger på jiddish-twitter, och därför av naturliga skäl följer flera judar från områden som Brooklyn.

Så, varför får jag frågan av de amerikanska turisterna? Antagligen för att de har i sin tur fått sin Sverigebild från amerikansk och internationell media som ofta och gärna framställer Sverige som så judehatiskt, ofta understött av att Sveriges utrikespolitik har varit mer kritisk mot israelisk politik eller att Sverige har tagit emot invandrare från Mellanöstern. Det är en typ av journalistik som har ett ideologisk ramverk färdigt, och tar varje tillfälle till akt där en jude skadas att publicera när det passar ramverket.

Det är svårt för mig att tro att syftet verkligen är att värna judar. Snarare verkar det handla om att få fram en egen agenda eller en agenda läsarna gillar, som ofta rör just flyktingfrågor. Man ställer flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Och med det blir man del av vad som för mig verkar som ett internationellt mönster av att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt.

Vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte.

Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat man vill skriva om är den inte intressant längre.

Det är bra och viktigt att den typen av antisemitism invävd i ideologi skildras och kritiseras. Men vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte. Det är en ondska som möter vissa på gatan i formen av slag, hot och trakasserier. Som tur är det relativt ovanligt i Sverige, så klart delvis av det enkla skälet att det bor otroligt få i Sverige som är synligt judiska på det sättet som vissa grupper av amerikanska ortodoxa judar är. Som Sydsvenskan rapporterat om får Malmös Chabadrabbin Shneur Kesselman, en av de få, mycket antisemitiska trakasserier riktade mot sig.

Det är som rekvisita den trakasserade juden oftast är intressant för media och för politiker. Vill man vara cynisk kan konstatera att det bristande intresset för hatbrott mot judar antagligen följer mönstret för hur media skildrar hatbrott mot minoriteter generellt. Det är oftast ointressant, då det antas att man som del av minoritet får stå ut med sådant. Och vi har ett ord för att bara tycka att judar är intressanta när de kan användas som rekvisita – antisemitism.
12:32
”Bosättarpolitiken omöjliggör fred”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:30
”Vad är det för förakt du applicerar på Karl Marx teorier?”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:29
Proletärenredaktören: ”Det är välgörenhet, inte solidaritet”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:27
Svårare att höja hyror i Göteborg
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:24
Utbredd trafficking i Centralamerika
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:23
Inflationen fortsätter plåga Zimbabwe
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
12:22
Redaktör vid ritbordet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
November 14, 2019
11:29
Bougainville folkomröstar om självständighet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
November 13, 2019
14:13
Toppmöte ska stärka reproduktiva rättigheter
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:06
Flera attacker mot judiska församlingar i helgen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:05
Moderat toppolitiker häktad
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:04
Krisen fördjupas inom FN-organet UNRWA
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:04
En trotsig röst bland tystade medier
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Presspolitiken i Sverige under andra världskriget har skildrats många gånger. Perspektivet är ofta hur antinazistiska, modiga och sanningsälskande publicister stod emot trycket från en repressiv svensk statsledning, som fruktade att obetänksamma tidningsartiklar skulle provocera Tyskland att invadera Sverige.
Artikelförfattaren Henrik Arnstad är historiker och vetenskapsjournalist, författare bland annat till Spelaren Christian Günther (2006), en politisk biografi om Sveriges utrikesminister under andra världskriget.
Den här essän försöker vända på perspektivet. Hur såg utrikesledningen på den fria pressens arbete när den svenska utrikespolitiken utformades? Särskilt tidningen Arbetaren spelade stor roll, utifrån två aspekter:

1. Arbetaren var tydligt antinazistisk och därmed kritisk mot svenska eftergifter gentemot Tyskland.

2. Arbetaren var inte enbart opinionsbildande, utan arbetade även med undersökande journalistik. Arbetarens avslöjanden av svenskt samarbete med axelmakterna utgjorde en särskild sorts utmaning för UD.

För att förstå Sverige under andra världskriget är det – för det första – centralt att begripa att det inte fanns ”ett” Sverige, det fanns väldigt många. Olika politiker, partier, publicister, myndigheter, beslutsfattare, folkrörelser och den allmänna opinionen drog politiken åt olika håll.

För det andra var kriget långt, nästan sex år. Det skiftade och människor förändrades.
Andra världskriget innebar dessutom något nytt när det gällde folkligt engagemang. Från och med finska vinterkrigets utbrott 30 november 1939 tolkades striderna allt mer moraliskt, samtidigt som breda folklager engagerade sig. Det blev utrikesledningen tvungen att ta hänsyn till.

Redan mot slutet av 1930-talet – när den politiska eliten började förstå att kriget var på väg – började staten kräva disciplinering av pressen. Strax efter krigsutbrottet i september 1939 föreslog en regeringskommitté det så kallade transportförbudet. Tidningar kunde förbjudas att fraktas via statliga kommunikationsmedel, framför allt SJ-tåg. År 1940 grundades informationsstyrelsen, med sina ökända ”grå lappar” som innehöll uppmaningar till pressen. Dessa lappar var i själva verket blå, men ”de kallas grå därför, att de väcka olust”, skrev diplomaten Sven Grafström i sin dagbok.

I bakgrunden fanns den politiska tanken att pressfrihet inte var en rättighet, utan något som staten medgav utifrån välvilja.

I bakgrunden fanns den politiska tanken att pressfrihet inte var en rättighet, utan något som staten medgav utifrån välvilja. Statsmakten hade rätt att dra in denna frihet om pressen inte visade tillräckligt ”ansvar i allvarstider”, som det hette. Svenska pressorganisationer delade denna syn på yttrandefrihet – särskilt den prestigefyllda och tyskvänliga Publicistklubben.

Förtrycket mot trotsiga tidningar, som höll pressfrihetens fana högt, kom därmed inte bara från myndigheterna. Lika betydelsefullt var branschförtrycket från övriga pressen. Särskilt drabbades Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings (GHT) och dess chefredaktör Torgny Segerstedt.

Samt tidningen Arbetaren.

Ojämförligt viktigast i pressförtrycket var dock den tyska terroriserande politiken gentemot Sverige efter segrarna våren 1940, då Hitler ansågs ha vunnit andra världskriget. Tyskland hade chockerande lätt besegrat världens främsta stormakter Frankrike och Storbritannien. Sverige var inneslutet mellan de tyskockuperade Norge och Danmark samt det sovjetkontrollerade Finland. Källmaterialet från 1940 präglas av skräck. Politiker och makthavare fruktade att Hitler när som helst skulle avsluta Sveriges existens som självständigt land.

Tyskarna förstod 1940 att utnyttja den svenska skräcken och formulerade doktrinen om ”absolut neutralitet” som metod att terrorisera neutrala småstater utifrån presspolitik. Joseph Goebbels sade i februari 1940 att det var smartare än att hota med vapen.
Karl Gustaf Westman, Sveriges justitieminister september 1936–augusti 1943.Foto: TT
Varje tyskkritisk tidningsartikel som publicerades i Sverige användes av Tyskland för att sätta skräck i svenska regeringen, utifrån hävdandet att den utgjorde brott mot neutraliteten. Svenska diplomater och politiker genomskådade visserligen taktiken, men den ständiga rädslan för tysk invasion var äkta, även bland tyskvänliga. Justitieminister KG Westman, som inte var någon vän av demokrati eller pressfrihet, skrev i maj 1940 i dagboken om känslan att leva ”framför mynningen på en laddad kanon”. Hur många hundratusen svenska liv skulle offras i ett hopplöst försvar av Sverige om Tyskland skulle anfalla utifrån förflugna tidningsartiklar?

Tidningen Arbetarens ryktbarhet ökade efter det tysk-finska anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941, ”operation Barbarossa”. Anfallet ackompanjerades av en svensk regeringskris när Tyskland och Finland krävde trupptransport på svensk järnväg av en tysk infanteridivision som skulle ställas under den finskt befäl. En sådan trupptransport utgjorde ett klart neutralitetsbrott – därav allvaret i den svenska politiska kris som följde 22–25 juni 1941, den så kallade midsommarkrisen.

När den svenska regeringen efter flera dagars gräl, upprördhet och socialdemokratisk antinazistisk vrede (i skuggorna förberedde dessutom den svenska högern statskupp) beslutade godkänna de tysk-finska kraven, krävde staten att pressen skulle beskriva transporten positivt, eller i alla fall undvika kritik. Särskilt skulle understrykas att beslutet skedde utifrån välvilja gentemot Finland. Två tidningar vägrade: GHT och Arbetaren.
Tyska soldater i en paus i Hallsberg under tågtransport genom Sverige 1942. Permittenttågen genom Sverige var bara ett av de ämnen som regeringen inte ville få omskrivna i tidningarna. Arbetaren och ett fåtal andra tidningar skrev ändå – och blev beslagtagna vid ett flertal tillfällen.Foto: TT
Under Finlands krigsinsats som tyskallierad 1941–1944 blev avslöjanden kring det svenska stödet åt den finska krigsmakten typiskt för Arbetaren. Tidningen arbetade med avslöjande journalistik som exponerade neutralitetsbrotten på ett helt annat sätt än om det enbart varit frågan om opinionsbildande texter. Arbetarens avslöjanden var svåra för UD och regeringen att hantera, eftersom de var väldokumenterade. Om UD skulle dementera Arbetarens uppgifter innebar det rena lögner, vilket riskerade slå tillbaka mot myndigheterna.
Christian Günther, Sveriges utrikesminister december 1939–juli 1945.Foto: TT
I mars 1943 diskuterade utrikesutskottet ett av Arbetarens stora avslöjanden: Sverige exporterade ”fiskebåtar” till Finland för tio miljoner kronor per år (motsvarar i dag 208 miljoner kronor). Storbritannien reagerade ilsket och ansåg att fiskebåtarna i själva verket var minsvepare som Sverige levererade till fienden.

Utåt yttrade UD hårda ord om Arbetarens publicering. Men internt utnyttjade utrikesminister Christian Günther ärendet för att tvåla till UD:s handelsavdelning, som gavs rollen som syndabock. ”Det är ju inte första gången som handelsavdelningen visar exempel på stor självrådighet. Det är kanske inte så underligt heller, så formlöst som förhandlingarna går till”, ansåg Günther och hans medarbetare.

Arbetarens viktigaste avslöjande skedde sommaren 1942, då tidningen rapporterade att tyska krigsfordon reparerades på svenska verkstäder. UD greps av panik och skickade ut en kommuniké, som inte dementerade sakfrågan men som påstod att tyskarna själva hade levererat reservdelarna. Det var ett lamt försvar – och dessutom helt felaktigt.

Arbetaren kontrade med nya artiklar, som avslöjade vilka svenska verkstäder som levererade reservdelar till tyskarna. UD:s handelsavdelning tvingades erkänna att de inte kunde stå för sina uppgifter. Då vaknade slutligen den övriga pressen i Sverige.
Arbetaren den 7 juni 1941.Foto: Arkiv
Stockholms-Tidningen krävde utrikesminister Günther på besked, varpå denne blev ”nervös”. Det beslutades att en lämplig myndighetsperson måste ge en kommentar, men ingen ville. Till slut fick någon på UD tag i trafikkommissionens ordförande, Axel Granholm, som var dum nog att låta sig intervjuas av TT. Arbetaren raljerade sedan över intervjun: ”Den gamla rallarkungens försök att spela diplomat blev dock ganska misslyckat”, vilket anspelade på att Granholm var före detta SJ-chef. När UD-personalen dagen efter läste Arbetarens kommentar för utrikesministern ”log han”.

Det är en viktig detalj, att Günther med flera makthavare lät sig roas av Arbetarens fräcka journalistiska arbete. Officiellt hävdade UD att en självsvåldig press kunde blir krigsorsak. Men tidningar som Arbetaren kunde även användas av utrikesledningen. Dels för att demonstrera ökat oberoende gentemot tyskarna, särskilt efter att kriget vände vid Stalingrad årsskiftet 1942–1943, dels i inrikespolitiska maktkamper. I juli 1943 diskuterade UD till och med att orkestrera en presskampanj mot Tyskland för att ge svenska utrikespolitiska krav extra tyngd.
Arbetaren den 2 juli 1942. Då tidningen rapporterade att tyska krigsfordon reparerades på svenska verkstäder greps UD av panik och skickade ut en kommuniké som inte dementerade sakfrågan men som påstod att tyskarna själva hade levererat reservdelarna. Det var ett lamt försvar – och dessutom osant.Foto: Arkiv
Men hur skedde pressförtrycket rent praktiskt?
Löpsedel för Arbetaren 1942.Foto: Arkiv
En dagboksanteckning från 13 mars 1942 berättar hur det gick till. Hela 17 svenska tidningar hade beslagtagits då de publicerat artiklar om tyskarnas tortyrverksamhet i det ockuperade Norge. Av allt att döma var rapporteringen ”mycket väldokumenterad”, enligt UD, men det spelade mindre roll. Tyskland var rasande. Faktum är att publiceringarna var början på ett uppror inom svensk press gentemot presspolitiken. Och Arbetaren ledde vägen framåt, visar källmaterialet som berättar hur ett beslag gick till:

”Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till Thorsing [chef för UD:s pressbyrå] med det senaste numret av ’Arbetaren’, där en ledande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ’det här är ju för djävligt’ samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer hos herrar Söderblom [chef för UD:s politiska avdelning] och Boheman [kabinettssekreterare]. Excellensen [utrikesminister Günther], om han är på UD aviseras och vänder tummen neråt.”
Arbetaren den 25 juni 1941.Foto: Arkiv
Beskrivningen visar att beslagen gjordes godtyckligt, utan rättssäker kontroll. Det bekräftas av att UD åtminstone en gång råkade beslagta fel tidning, i september 1942. GHT uppgavs innehålla en text som kallade tyskar monster, vargar och odjur. UD beslutade att beslagta GHT, men när dagens upplaga kom till Stockholm blev Günther nervös eftersom artikeln inte fanns i tidningen. UD:s presspion i Göteborg hade sammanblandat GHT med den kommunistiska Arbetaretidningen. Tydligen var det omöjligt för UD att erkänna misstaget. I stället hände följande:

”Günther började febrilt bläddra i det ominösa numret av GHT för att finna någon annan artikel, som eventuellt kunde rättfärdiga ett beslag”, skriver Grafström. När utrikesministern kom till Torgny Segerstedts ledare ljusnande anletena och ”ministerrynkorna slätades ut”. Visserligen var inte Segerstedt i sitt esse, men han hade i alla fall åstadkommit något som kunde likna ett ”missförstånd med främmande makt”, som bestämmelsen löd. ”Så var det bara att beslagtaga också Arbetaretidningen och andas ut.”
Arbetaren den 11 mars 1943.Foto: Arkiv
I november 1943 upphävdes reglerna om ”konfiskation utan rättegång” gentemot den svenska pressen. Den övervägande delen av de 313 konfiskationer som gjorts hade riktats mot vänstertidningar – inte minst ”syndikalistpressen”, det vill säga Arbetaren. I januari 1944 började regeringen diskutera avveckling av den krigstida presspolitiken, varpå högerledaren Gösta Bagge protesterade högljutt. Han tyckte att inskränkningarna i press- och tryckfriheten borde vara permanenta. Dock var Bagges protester förgäves.

Dagens Sverige är kritiskt mot den krigstida presspolitiken, med all rätt. Samtidigt underskattas hur skräckinjagande verkligheten var för en neutral småstat som var omgiven av aggressiva krigsmakter.

Det ökar å andra sidan respekten för de publicister som vågade stå emot. Särskilt i dag, när allt fler tassar på tå inför triumfatoriska totalitära krafter.

Det krävs mod att ha ryggrad, i skuggan av en stövel.

radar@arbetaren.se
Satirteckning i Arbetaren den 27 mars 1943. Till höger Allan Vougt, som var chefredaktör för Arbetet och socialdemokratisk politiker, vid tiden ledamot i Konstitutionsutskottet och Utrikesnämnden.Foto: Arkiv
FAKTA | Sverige under andra världskriget, en periodisering

– 1939–1940: Finska vinterkriget. Storkrigets utbrott i Europa hamnar i skuggan av den svenska opinionens enorma solidariteten med Finlands kamp mot Sovjetunionen, ett krig där Sverige inte är neutralt utan står på Finlands sida, dock som officiellt ”icke krigförande”. Vinterkriget orsakar svensk regeringskris och Sverige får som resultat samlingsregering, med alla partier representerade utom kommunisterna.

– 1940–1941: Skräckens tid. Hitler vinner segrar i andra världskriget chockerande lätt – stormakterna Frankrike och Storbritannien besegras på kontinenten samtidigt som Norge och Danmark ockuperas medan Finland underkuvats av Tysklands paktbroder Sovjetunionen. Sveriges politik präglas av skräck inför den omedelbara framtiden.

– 1941–1942: I skuggan av ”korståget mot bolsjevismen”. Axelmakterna Tyskland och Finland går till gemensamt anfall österut, i ett ”förintelsekrig” som ska skapa lebensraum för respektive nation. Finland blir återigen centralt för den svenska utrikespolitiken. Gör Finland rätt som allierar sig med de oövervinnerliga tyskarna? Kommer Finland ersätta Sverige som ”Nordens ledande makt”? Borde Sverige överge neutraliteten och göra likadant?

– 1943–1945: Efter Stalingrad. Efter tyska förluster på östfronten inleds den långa reträtten mot Berlin och den allierade slutsegern 1945. Omfattande moraldebatt i Sverige, där de som varit tyskkritiska redan 1940 kräver erkännanden och upprättelse – vilket de inte får. Kalla kriget anas vid horisonten redan 1944.
10:03
Högerradikala framåt i Spanien
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:03
Allt mer spänt efter kuppen i Bolivia
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:03
En plats för våra drömmar
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det pågår en extrem förvridning av språket och orden, av betydelser och innebörden av att ge saker ett namn, själva namngivandet. Förvridningen omger de stora mediernas rapportering av de revolutioner, statskupper, etniska resningar och noggrant planerade och utförda manifestationer av antisemitism som avlöst varandra, som avlöser varandra.

Jag skulle vilja säga att DN inte förstår vad de gör med världen och vår föreställning om den när de beskriver det som nyss hänt och händer i Bolivia med orden ”Utan polisens och militärens stöd kunde inte urfolksledaren klamra sig kvar”. Att de inte inser vad för slags fortsättning på en kolonial förståelse av världen de gör sig skyldiga till.

Men jag vet att de vet att de med det fortsätter att förskjuta gränserna och fördjupar den här våldsamma nyliberala berättelsen om vad motstånd kan vara. Vem som kan drömma och det att vänstern ständigt beskrivs som irrationell, naiv, farlig.

Jag har – och jag vet att ni är fler som har detta ännu närmare – de senaste veckorna fått meddelanden och sett delade videos, bilder och texter från familjevänner i Santiago. Jag har skickat oroliga frågor på Instagram, Messenger. Fått röstmemos till svar skickat i vår gryning, tidsskillnaden gör att jag läst dem på väg till jobbet. Och sedan sitter jag där på kontoret och svarar i en telefonväxel och ingen har väl brytt sig om att en miljon människor samlats i demonstrationer i Santiago och vad det faktiskt betyder och vad för slags motstånd det är.

Jag tänker: Det finns ingen hundra procent godhet och inget motstånd kan på allvar matas med föreställningen om protesten och dess grundvalar som moraliskt överlägsna. Ändå vill hela tiden den där maktstinna hegemonin tala om protesten på det viset, diskvalificera den som kastar en sten eller den som försvarar någon eller något som gjort sig skyldig till övertramp. Jag vill säga: Protesterna har kanske ingenting med moral att göra men kanske handlar om drömmen om social och ekonomisk rättvisa.

Det är så svårt att se en plats för våra drömmar i det som man kan kalla för det ”offentliga samtalet”.

Och kanske det mest uppenbara för den som putsat glasögonen: måttstocken för den alltjämt besuttne, den som alltid sitter på makten och som makten aldrig ifrågasätter: den som stryker medhårs, den som dödar men bara de svaga och de fattiga: den måttstocken är liksom mindre oresonlig, mer generös i sitt blundande. Det är så svårt att se en plats för våra drömmar i det som man kan kalla för det ”offentliga samtalet”.

Samtidigt vet jag vad ett sådant begrepp gör med bilden av oss. Att vi inte skulle ingå i det där samtalet eller i offentligheten, att vi skulle vara en avart eller en historisk parentes, galningar i rött. Jag är gärna en galning i rött eftersom jag vet att minst en miljon och fler är lika galna som jag. Och jag ser videor på människor som sjunger ”El derecho de vivir en paz” och jag står på ett torg i Göteborg och sjunger samma sång. Jag sjunger och vi ropar: El pueblo unido jamás será vencido.
10:02
Lägg inte tiggarna i händerna på NMR!
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Robert Wettersten, ny chefredaktör för Kommunistiska partiets veckotidning Proletären, uttrycker i en intervju med den egna tidningen att vi måste ta tag i ”de obekväma frågorna”.
Debattartikelförfattaren, Ottilia Thorsson, är journalist.
I en uppföljande intervju i den högerpopulistiska tidningen Nyheter Idag uttrycker han att tiggarna är ett så kallat ”importerat trasproletariat” och att lösningen inte är att ge pengar och hjälpa dessa människor på plats utan att det är hemländernas problematik och därför också deras ansvar att hjälpa dem.

Problemet är att Wettersten själv inte verkar vara medveten om att dessa människor, som också är just människor med en historia, ett liv och en framtid, tar sig till Sverige för att hjälpen i deras hemländer inte existerar.

Jag ställer mig den direkta frågan: hur kan man kalla sig för kommunist och formulera sig på det här viset?

Genom att uttrycka sig på det här sättet öppnar Wettersten dörren för högerextrema krafter att ta sig form och etablera sig. Dessa människor är vårt problem och har alltid varit det. Vi ska och måste hjälpa dem som kommer hit som inte har tak över huvudet eller mat på bordet. Den enda vägen till ett samhälle fritt från fattigdom, misär och klassklyftor är att hjälpa dem här i Sverige, oavsett varifrån de kommer eller om de sitter utanför den lokala matbutiken.

Namnet på ditt pass eller om du äger en ID-handling är inte relevant när det gäller en människa som är i direkt nöd.

Hur ska vi kunna bekämpa klassklyftorna i våra länder om vi inte också hjälper våra kamrater från andra länder i världen. Genom att stryka över problemet och skicka dem tillbaka till ett värre helvete där de kom ifrån hjälper vi inte våra kamrater. Dessa människor tillhör också arbetarklassen, vare sig Wettersten vill veta av det eller inte. Att utesluta dessa människor från våra förutsättningar att hjälpa och tillgodose dem splittrar arbetarklassen ytterligare.

Den internationella solidariteten har genom historien alltid varit ett av arbetarklassens främsta vapen mot kapitalet, och måste också fortsätta vara det. Det här handlar inte om att ta tag i några ”obekväma frågor” för Wettersten, det här handlar om att skapa ett samhälle i ytterligare splittring och misär genom att sträcka ut en hand till fascister.

En orolig och förvirrad tid där utvecklingen av vår samtid går mot en allt mer högerextrem värld.

Är detta ett uttalande och ett resultat av en splittrad socialistisk rörelse i ett högerextremt Sverige i en orolig tid? Jag tror minst sagt att det här uttalandet kan vara ett resultat av det. En orolig och förvirrad tid där utvecklingen av vår samtid går mot en allt mer högerextrem värld. Det är i tider som denna som vi bör hålla samman och hjälpa varandra, kamrater emellan. Det är nu som kampglöd och gemenskap är som viktigast – inte att frysa ut de människor som kommer hit.

Det är vårt uppdrag och ansvar som medmänniskor men också som kommunister och anarkister att hjälpa dessa människor för att få ett samhälle som vi vill ha och leva i.
10:02
Redaktör vid ritbordet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Arbetsförmedlingens jobbförmedlingsverksamhet kommer enligt Januariavtalet mellan S, MP, L och C att läggas ut på privata aktörer de kommande åren.

Även om omfattningen är unik är konceptet inte nytt. Redan under den borgerliga alliansregeringen 2006–2014 nyttjades i hög grad privata så kallade jobbcoacher. Något ökat antal förmedlade jobb blev det dock inte, och Arbetsförmedlingens repressiva linje mot de arbetssökande kvarstod.

Så här kommenterade Toivo Jokkala företeelsen.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin och Gaudeamus.
10:02
Kriser driver Burkina Fasos befolkning från landsorten
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:01
Lindring i lidandet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:01
Många roller i intensiv monolog
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Föddhora
Av Martina Montelius
Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm

Lo Kauppi sliter hårt i monologen Föddhora, och det är många roller som ska in i Terese, tidigare i prostitution, numera cykelbud. En riktigt ledsen ung kvinna med hjärtskärande berättelser om torskar som vill leka lärare och försenad skolflicka, en missbrukare som knappt kan stå på benen, en kamrat som letar efter delar av en styckmördad kollega – och den förnedrade snabbmatsleverantören som blir utskälld för att hon – också här – är försenad, för 39 kronor i timmen.

Jag tänker först att det handlar om den gamla retoriken att en arbetare längst ned på skalan inte är mindre förnedrad än en ”sexarbetare” som får mångdubbelt mer för sitt självbestämda ”egenföretagande”.

Men Terese vill verkligen ut, hon kämpar på med sin stora ryggsäck och en GPS som inte verkar fungera. Kauppi ger blixtrande liv åt sin roll, ändå skulle jag önska att hon taggade ned rollfiguren lite för att slippa schablonen. För den som sett Stefan Jarls film Ett anständigt liv från 1979 spelas bilderna av nedgångna missbrukare i ett iskallt Stockholm upp lite för tydligt när Ulf Dagebys suggestiva filmmusik tonas upp.

Jag hade velat se mer av människan bakom förnedringen, och jag vet att Lo Kauppi hade kunnat gestalta den starkare bara genom att sitta på en pall och läsa texten rakt upp och ned. Nu inhämtas (i och för sig tveksamma) skratt från publiken när hon spelar upp ett register av en trasig flickas desperata skämt. Jag hade hellre skrattat med henne.
November 08, 2019
11:53
Ytterligare en död i arbetsplatsolycka
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:52
Stenhård kritik mot varslet på Karolinska
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det var strax efter lunch i onsdags som beskedet kom. Karolinska universitetssjukhuset varslar 350 läkare och 250 undersköterskor.

Det är det andra stora varslet på mindre än ett halvår på universitetssjukhuset med den rekorddyra nya sjukhusanläggningen. Så sent som i våras beslutade man nämligen att skära ner verksamheten med hela 550 administrativa tjänster.

– Det här är förfärligt. Varslet betyder att vi kommer att tappa kompetens och det kommer att märkas i decennier framåt, skriver Heidi Stensmuren, ordförande i Sveriges läkarförbund, tillsammans med Johan Styrud, ordförande i Stockholms läkarförening och Yvonne Dellmark, ordförande i Karolinskas läkarförening i ett gemensamt uttalande.

Det är en massiv uppgivenhet.

Jona Elings Knutsson, ST-läkare på Karolinska

Även Jona Elings Knutsson, som är ST-läkare på Karolinska, samt återkommande krönikör i Arbetaren, är kritisk. Hon vet själv inte om hon är en av de varslade och beskriver stämningen bland sina kollegor som orolig.
Jona Elings Knutsson, läkare.Foto: Arbetaren
– Det är en massiv uppgivenhet. Det här är bara en i raden av många försämringar som på olika sätt genomförts de senaste åren. Det saknas luft i systemet och vi är redan underbemannade och otroligt pressade som det är, säger hon när Arbetaren ringer upp dagen efter det stora varslet.

Hon skyller beslutet på den borgerliga majoriteten i Region Stockholm som öppnat upp för det av många hårt kritiserade vårdvalet.

– De vill ju lägga ut mer vård på de skattefinansierade vårdbolagen med fria vinstuttag. Det verkar hela tiden ha varit en uttänkt politisk strategi.

Jona Elings Knutsson förklarar att både hon och hennes kollegor redan i dag har svårt att få ut inarbetad komptid och att det snarare skulle behövas fler läkare och undersköterskor i verksamheten.

– Det är så många just nu som funderar på om de över huvud taget ska stanna kvar i yrket, säger hon.

Varslet är nödvändigt och en logisk följd av vårt nya, smalare uppdrag.

Björn Zoëga, sjukhusdirektör

Sjukhusledningen, däremot, försvarar varslet och håller inte med om kritiken.

– Varslet är nödvändigt och en logisk följd av vårt nya, smalare uppdrag att ge högspecialiserad och specialiserad vård, säger sjukhusdirektör Björn Zoëga i ett pressmeddelande.

Karolinska går med miljardunderskott och Dagens Nyheter har i en lång rad uppmärksammade artiklar de senaste åren avslöjat hur det nya systemet med så kallad värdebaserad vård, infört med hjälp den borgerliga majoriteten i Region Stockholm, havererat fullständigt. Kritiken mot skyhöga konsultkostnader i kombination med stora brister i vården har gjort att det som var tänkt att bli ett skrytbygge snarare förvandlats till ett fiasko.

Både fack och många av de anställda rasar nu mot beslutet om ytterligare ett varsel.

– Om jag själv skulle bli sjuk skulle jag inte åka till Karolinska för jag förstår inte hur de skulle kunna ta hand om mig eller mina anhöriga, säger Carina Lenngren som är förhandlingsansvarig på Kommunals sektion vid universitetssjukhuset till P4 Stockholm.

Hon får medhåll av Yvonne Dellmark som är ordförande i Läkarföreningen på sjukhuset som menar att varslet av så många läkare och undersköterskor kommer att påverka på arbetsmiljön och patientsäkerheten.
11:51
Svensk bombnazist gripen i Polen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:51
Centralamerikas bortglömda migranter
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:50
Nigeria: Barn ofta offer för människohandel
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:50
Olivoljekooperativ och nytänkande i Palestina
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:48
Regeringar hackar journalisters telefoner
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:48
Låg trovärdighet i gamla polisminnen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:46
Till upploppets försvar
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:45
Historien om Sveriges brunaste län
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:45
Snart kan det vara för sent
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det är nära nu och pass på, för det kan gå fort.

Visserligen ska man ta opinionsmätningar med en stor nya salt, det är först på valdagen i september 2022 som det gäller. Men läget börjar bli ordentligt jobbigt för oss som inte föredrar en nationalkonservativ högerregering med allt vad det innebär.

Med hjälp av det så kallade januariavtalet har Socialdemokraterna i stort sett monterat ned sig själva. Ingen kan väl längre ta deras prat om ett tryggare och starkare samhälle på allvar. De rikare blir rikare på bekostnad av en majoritet som sakta tvingas se den mest grundläggande samhällsservicen försvinna.

Kaoset kring Arbetsförmedlingen, fortsatta utförsäljningar, stigande dödstal på jobbet, Försäkringskassans omänskliga regelverk och omfattande neddragningar. Det är lätt att känna uppgivenhet i spåren av allt det här. Stenhård migrationspolitik samtidigt som utsatta människor på flykt fortsätter att dö på Medelhavet och instängda i trånga containrar ombord på lastbilar runt om i ett allt mer splittrat Europa.

Då kan säkert en halad regnbågsflagga i Blekinge eller politiska påtryckningar för att stoppa ett så kallat normkritiskt författarsamtal på kommunbiblioteket i välbärgade Täby tyckas vara peanuts.

Partiet har potential att förändra samhället i grunden.

Ändå är det samma smutsiga sida av myntet. Rasistiska Sverigedemokraterna tar för sig allt mer och de känner luften under vingarna. I många kommuner fungerar Moderaterna och Kristdemokraterna som stöd, och runt om i landet gnuggar borgerliga politiker sina händer. SD är deras våta dröm.

Partiet har potential att förändra samhället i grunden. Riva allt som de hatar men är för fega för att göra något åt själva. De behöver bara sitta stilla i båten se på.

Attackerna mot public service kommer allt oftare. Där ska det minsann också skäras rejält. Likaså i den offentliga och öppna debatten. Allt som inte passar den nationalkonservativa världsbilden ska rensas ut.

SD inte bara sneglar, de hämtar all sin kraft från de allt mer auktoritära föregångsländerna länderna Polen och Ungern. Där har utvecklingen gått fort och ingenting säger att det inte kan hända här.

I synnerhet som Socialdemokraterna tycks mer vilsna än någonsin och Vänstern verkar förlorat hoppet om att växa till ett seriöst oppositionsparti med makt att påverka.

I dag inleder Kristdemokraterna sitt riksting i Umeå. Partiet som under Ebba Bush Thor närmat sig SD med stormsteg går mot en djupt obehaglig framtid av samarbeten. Samtidigt gör Moderaterna allt för att luckra upp bilden av SD som fascistiskt och snart sitter de där ihop alla tre.

Det är bara en tidsfråga. Förlorare är vi som drömmer om nåt bättre, om en mer rimlig värld. Så passa på att roa er nu, snart kan det vara för sent.
11:44
Heteros – ni borde få utegångsförbud
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:43
Redaktör vid ritbordet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
November 06, 2019
8:15
Anställd spetsades av kniv i charkfabrik
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
8:15
LO-ordföranden kommer avgå i avtalsrörelsen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
8:14
Avtalsrörelsen möjlig ödesstrid för ”märket”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
8:14
Starka reaktioner på industrifackens krav
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Ett ettårigt avtal med 3 procents löneökning och ett minimum av 530 kronor. Det är kärnan i industrifackens krav inför avtalsrörelsen, som tillkännagavs på måndagen. Det är 0,2 procent högre än förra gången och detta trots att det ekonomiska läget är osäkrare, vilket av bedömare var oväntat.
Jan-Olov Carlsson, F Metall-klubben på Volvo Lastvagnar i Umeå.Foto: Arbetaren
Men Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metall-klubben på Volvo Lastvagnar i Umeå tillhör inte de förvånade.

– Vi har en verkstads- och bilindustri som gått extremt bra. Vad vi ser är en avmattning, men inget som liknar en lågkonjunktur inom verkstadsindustrin. Man kan inte börja med att utgå från lågkonjunktion när det inte finns. Riktigt så illa är det inte än, säger han.

Själv hade han dock velat se en högre lägstanivå, som också kunnat få med Kommunal i LO-samordningen. Han vill, med sina 40 år som facklig i ryggen, inte heller kalla sig hoppfull när det gäller utsikterna för verkliga krafttag.

– Man är väl i viss mening desillusionerad. Även om det skramlas med strejkvapnen så tar inte längre fackförbunden strid för tiondelar. Men vi måste se till att inte viktiga villkor fortsätter säljas ut. De senaste 20 åren har varit ett sluttande plan, säger han.

Förra avtalsrörelsen var Facken inom industrins krav 2,8 procent, vilket i de treåriga avtalen sedan landade på 2,2. De avtalen tecknades under tydlig högkonjunktur – och att facken nu ändå höjer kravet, trots ekonomiska bedömares förutspådda avmattning beror enligt facken på flera saker.

– Vi har en långsiktig syn på löneutvecklingen. Vi tar inte ut allt vi kan i högkonjunktur, men bromsar inte heller in i lågkonjunktur, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson rapporterar Arbetet.

Vi tar inte ut allt vi kan i högkonjunktur, men bromsar inte heller in i lågkonjunktur.

Marie Nilsson, ordförande, IF Metall, till Arbetet

Men arbetsköparna gillar det inte.

– Det är förvånande att facken i en lågkonjunktur ställer högre krav än de gjorde i högkonjunktur. Det är oansvarigt, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef.

Även Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten skriver under på den bedömningen.

– Jag tycker att de är orealistiska och inte tar någon hänsyn till hur det ser ut i omvärlden och de ekonomiska fakta som finns, säger han.
Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten tycker att industrifackens löneökningskrav är orealistiska.Foto: Håkan Flank
FAKTA | Avtalsrörelsen och ”märket”

– Facken inom industrin, IF Metall, Livs, GS, Unionen och Sveriges Ingenjörer, tecknar tillsammans med sina motparter på arbetsköparsidan industriavtalet. Nivån som sätts i detta avtal kallas ”märket” och blir sedan rättesnöre för alla efterföljande avtal som tecknas på arbetsmarknaden.

– Motparten, arbetsköparna, utgörs av 12 arbetsköparorganisationer, däribland Teknikföretagen, Industriarbetsgivarna och Ikem.

– Under 2020 års avtalsrörelse kommer 485 centrala kollektivavtal av cirka 670 omförhandlas. Sammanlagt kommer 2,8 miljoner anställda att beröras av resultatet av dessa förhandlingar.

Är det inte rimligt att ta igen lite av det man inte tog ut i förra avtalet?

– Nej, det tycker jag absolut inte. Vad det handlar om är att kronan varit svag. Vi har de högsta arbetskraftskostnaderna i världen. Dålig produktivitet har vi. Avtalsförhandlingar är inte tillbakablickande utan syftar på förutsättningar framåt, säger Per Hidesten.

Men Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi, tycker å sin sida att fackens löneanspråk är för låga. Enligt honom hade det gynnat svensk ekonomi om facken gått på offensiven. ”Offensivt” är det, enligt honom, ”svårt att hävda att en ökning med 0,2 procentenheter” är, säger han till Arbetet.

– Som långsiktig årlig nivå är 3,0 procent för lågt. Det är inte förenligt med inflationsmålet. Med så långa löneökningar kommer vi inte att nå upp till 2 procents inflation, säger Lars Calmfors till tidningen.

I slutändan tenderar avtalen att landa på runt 70 procent av fackens ursprungliga krav. I kravet på 3 procent utgörs dock inte heller allt av löneökningar. En del av utrymmet är också reserverat för pensionsavsättningar. I förra avtalsrörelsen landade de på 0,5 procent.

Några timmar efter att industrifacken, vars senare uppgörelse kommer att sätta ”märket” för resten av arbetsmarknaden, tillkännagav sitt krav, meddelade den LO-samordningen att de ställde sig bakom kravet. En av de förbund som ingår i den decimerade samordningen är Fastighets, vars avtalssekreterare, till skillnad från Lars Calmfors, är nöjd.

– 3 procent är en rätt bra siffra. Med de kommentarer som har varit innan hade vi gissat på en lägre siffra, säger avtalssekreteraren Jari Visshed till Fastighetsfolket.

Utöver löneökningar på 3 procent, minus pensionsavsättningar, innehåller industrifackens krav bland annat åtgärder för minskade arbetsskador samt en handlingsplan för återgång till arbete efter föräldraledighet.