Kokthansogreta.nu - Nyhetssök / News Search !

« Expand/Collapse

Arbetaren (75 unread)

Skip to page: 1 2 3 ... 62

February 26, 2020
10:02
Budkavlen mot LAS-förändring skördar framgångar
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:01
LAS-budkavlen stöter på patrull i Kommunal
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

IF Metall-klubbens budkavle mot försämring av Lagen om anställningsskydd har antagits av 34 fackliga organisationsinstanser, däribland avdelningar, sektioner och klubbar i och utanför LO. Men Kommunals förbundsledning vill inte se den antagen i förbundet. Som svar på frågor och i utskick är det också det budskapet som förbundskontoret förmedlat till organisationens avdelningar och sektioner.

– Vi uppfattar det som en process kring IF metalls ställningstagande i fråga om LAS och att vi som förbund inte bör lägga oss i det, säger Lisa Bengtsson, förbundssekreterare i Kommunal.

Jag blev tagen på sängen när den inte fick tas upp. De hade fått uppgifter högre upp ifrån att det inte var upp till medlemmarna att rösta på budkavlen.
Mia Christensson, medlem i Kommunals sektion 11 i Svedala

”Budkavlen riktar följande två krav till fackföreningsrörelsen, samt regeringen och berörda partier inom den s.k. januariöverenskommelsen”. Så lyder texten i budkavlen och dess författare håller inte med om kommunalledningens tolkning. Det gör inte heller Mia Christensson i Svedala. Hon tog med sig budkavlen till sin kommunalsektions årsmöten i hopp om att kamraterna skulle rösta för ett antagande. Men där blev det stopp.

– Jag blev tagen på sängen när den inte fick tas upp. De hade fått uppgifter högre upp ifrån att det inte var upp till medlemmarna att rösta på budkavlen, säger Mia Christensson, medlem i Kommunals sektion 11 i Svedala.

Sektionen tillhör Kommunals Skåne-avdelning. Enligt dennas avdelningsordförande, Tina Christensen, har avdelningen beslutat i enlighet med förbundsstyrelsens rekommendation att inte ställa sig bakom budkavlen. Det är budskapet som avdelningen också skickat vidare till sektionsstyrelserna.

– Ja, och det är klart att vi hoppas att de ska göra samma ställningstagande som oss och inte ta ställning till den utan att svara medlemmarna som vi gjort, att det självklart upp till var och en om man vill skriva under och ställa sig bakom den, säger hon.

Men även om det är förbundets, avdelningens och sektionens rekommendation, ska det inte tolkas som ett förbud, eller att det skulle finnas formella hinder, säger hon. Men Mia Christensson kände sig hindrad.

– Vi blev hindrade den kvällen. Det jag fick höra var att bara enskilda kommunalmedlemmar kan ställa sig bakom budkavlen, men meningen är ju att man ska göra det som sektion eller klubb gemensamt.

Vi fick besked av vår avdelningsordförande att vi inte kunde ta ställning till det på ett årsmöte.
Håkan Jörnborn, förtroendevald i Sektion vård och omsorg i Jönköping

Samma bild, att det skulle finnas ett hinder för att anta budkavlen, fick Håkan Jörnborn, förtroendevald i Sektion vård och omsorg i Jönköping.

– Vi fick besked av vår avdelningsordförande att vi inte kunde ta ställning till det på ett årsmöte. Anledningen är att budkavlen är en intern fråga för IF metall som de fick reda ut själva. Men det är det ju inte, det är ju något som de vill sprida till alla, säger Håkan Jörnborn.

När Arbetaren når Carina Thållén, ordförande i avdelningen Kommunal Sydväst, som Håkan Jörnborns sektion ingår i, är det en fortfarande hennes inställning.

– Vår hållning är att vi, varken Kommunal som förbund eller vi som avdelning, antar budkavlen, säger hon.

Samma besked har hon förmedlat vidare till sektionsordförandena som gällande för dem.

– Jag säger inte att vi förbjuder det. Om medlemmar på ett möte får igenom att det ska vara så och styrelsen själv tycker att det är så man vill ha det, kommer ingen straffa den sektionen, absolut inte. Men om medlemmar frågar vad som blir bäst, då rekommenderar jag att skriva under som sig själva, säger Carina Thållén.

Både Mia Christensson och Håkan Jörnborn säger sig själva inte förstå det kontroversiella i budkavlens krav på att försvara LAS-turordningen och bevara ”saklig grund” som krav vid uppsägning av personliga skäl.

De upplever dessutom att det är precis det budskap som Kommunal-ordföranden själv framfört när han lämnade förhandlingarna med Svenskt Näringsliv. De sektions- och avdelningsordförande Arbetaren har pratat med instämmer och det gör, säger hon, även förbundssekreteraren Lisa Bengtsson. Hon säger också att innehållet, även om hon inte närläst dess exakta formuleringar, inte är skälet för beslutet att rekommendera att budkavlen inte antas.

– Jag är själv ute på arbetsplatser och det finns ett jättestort stöd för att vi lämnat LAS-förhandlingarna. Det stödet känner vi verkligen. Men vår bedömning är att den här budkavlen handlar om IF metalls ställningstagande.

Men det stämmer ju inte?

– Vi gör den bedömningen.

Men trots rekommendationen från förbundsledningen har faktiskt, när den här artikeln publiceras, två sektioner inom Kommunal ändå antagit budkavlen.

Vad kommer hända med de organisationsdelar som gått emot rekommendationen?

– Det händer ingenting. Det är upp till dem att göra det. Vi är en demokratisk organisation och medlemmarna är i centrum och då kan det bli så att det blir olika beslut.

Så det är ett missförstånd att avdelningar och sektioner är förhindrade att anta budkavlen?

– Det skulle jag inte säga. Det vi sagt är att vi som förbund, som är avdelningar och sektioner, uppfattar det som att budkavlen handlar om IF Metalls ställningstagande, säger Lisa Bengtsson.
10:01
Så sorglig blir vänstern utan feminism
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Skolflickan Fátimas mamma satt fast i trafiken och blev 20 minuter sen när hon skulle hämta upp sin dotter från skolan. När hon kom fram var dottern inte kvar. Fátima hittades senare mördad och spåren på hennes kropp tydde på att hon blivit torterad. Hon var sju år gammal och blev en i raden av flickor och kvinnor som mördats i Mexiko, landet där omkring tio kvinnor om dagen mister livet till följd av mäns våld.

Mordet på Fátima har, tillsammans med flera andra uppmärksammade mord på kvinnor och flickor, skapat stora protester. Demonstrationer har hållits, nationalpalatset har stänkts ned med blodröd färg och en kvinnostrejk under parollen ”En dag utan kvinnor” planeras den 9 mars. Strejken kan komma att kosta Mexiko miljoner varnar tidningen El Universal. Ja, det är ju också tanken med en strejk – att det ska kosta.

Problemet är på intet sätt nytt. Morden på kvinnor har legat på en hög nivå länge och ansvaret ligger på mångas axlar. Det var inte för inte som termen femicid, för att beteckna mord på kvinnor just för att de är kvinnor, tidigt fick fäste bland Mexikos feminister.

Istället för att se den feministiska rörelsen som en del i den förändring landet så desperat behöver, verkar han se den som ett problem – och framförallt som en risk.

Responsen från presidenten, vänstermannen Andrés Manuel López Obrador, kan tyvärr inte beskrivas som annat än tondöv. Han har uttalat att myndighetsanställda som deltar i strejken inte kommer att straffas för deltagande samt att demonstrationerna inte kommer att mötas med våld. Så långt allt väl. Men, sedan har han gått vidare och varnat för att konservativa oppositionella ligger bakom de feministiska protesterna och börjat prata om risken att han, likt många andra vänsterpresidenter i Latinamerika, kuppas bort.

Denna gång med hjälp av frågan om våldet mot kvinnor. Detta har upprört många. Kvinnogrupper anklagar honom för att hantera femicid-frågan som sina föregångare: som ett PR-problem snarare än en nationell kris. När en sjuårig flicka just hittats död – och när detta dessutom bara är en händelse i en lång ström av fruktansvärda dåd – är det kanske inte läge att ta på sig offerkoftan och prata om sin egen utsatthet som vänsterpresident. Istället för att se den feministiska rörelsen som en del i den förändring landet så desperat behöver, verkar han se den som ett problem – och framförallt som en risk.

Inrikesminister Olga Sánchez Cordero, som uttalat sitt stöd för strejken, har efter López Obradors kritiserade uttalanden gått ut med att regeringen varit sena med att agera mot våldet mot kvinnor, men att kraftfulla åtgärder kommer.

Andrés Manuel López Obrador har också uttalat sig om att morden på kvinnor beror på nyliberal politik. Det finns absolut mycket goda skäl att dyka i nyliberalismens samverkan med patriarkala strukturer och våldet mot kvinnor och flickor. Finns det ett samband mellan Mexikos brutala klassamhälle och våldet? Ja, antagligen. Men det blir samtidigt en talande illustration över vänsterpolitik när den är som sämst.

När varje samhällsproblem ska härledas till huvudfrågan och huvudfienden, i López Obradors fall nyliberalismen. När frågor som rör kvinnors liv ska sätta sig i baksätet och vänta på att automatiskt bli lösta i takt med att klassklyftor utjämnas. Det är så här det låter när feminismen inte är förankrad. På dagen utan kvinnor, den 9 mars, ska kvinnor inte gå till jobbet, inte synas i gatumiljön, inte gå och handla, inte gå till skolan. Frånvaron kommer att tala för sig och förhoppningsvis tvinga upp frågan högt på regeringens agenda.
9:59
Varför dog 82 personer på jobbet?
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:59
Queer sammanhållning i Appalacherna i skuggan av USA:s opioidkris
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:57
Stor mobilisering för att rädda kvinnojour
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:56
Skalar bort myter ur häxprocesserna
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:55
Dramat kring köksbordet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:54
Stängda kliniker i Malawi till följd av gag rule
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:54
Varmt om samexistens
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:53
Skolaga förbjuds i Islambad
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:53
Allt fler larm om dålig arbetsmiljö
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
February 21, 2020
13:24
Nytt mobilspel om att rädda klimatet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:23
Arbetaren avslöjar: Dömd för nazistisk dödslista kan få skuldsanering
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

2006 dömdes en man till att betala skadestånd till ett hundratal personer, vars personuppgifter han registrerat på en nazistisk dödslista med över 1 200 namn. Mannen har nu ansökt om skuldsanering. Dödslistan, som innehöll namn på kändisar, privatpersoner och politiker, hittades i samband med utredningen av mordet på Björn Söderberg, i den morddömde Hampus Hellekants dator. Kartläggningen, som hade byggts upp under två år, berättade om politiska åsikter, rastillhörighet, filosofisk övertygelse, sexuell läggning och domar i brottmål. Det ska också bland annat ha stått: ”Sök upp våra fiender som terroriserar oss. Låt dem vada i sitt blod”.

Mannen, som dömdes för brott mot datalagen, har skulder relaterade till skadestånden på miljonbelopp och har nu ansökt om skuldsanering. Han har mottagit ett förslag på skuldsanering från Kronofogdemyndigheten, som Arbetaren har tagit del av. Det går ut på att han ska betala totalt omkring 170 000 kronor under skuldsaneringen. Detta innebär att brottsoffren endast kommer att få 7,76 procent av de belopp mannen är skyldig dem.

Förslaget har också delgivits de personer som han är skyldig pengar, som har ombetts att lämna svar om huruvida de godkänner skuldsaneringen. Beslut om skuldsanering kan fattas även om brottsoffren bestrider saneringen.
13:22
Hatet mot vattenpipan
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det är torsdag morgon och universum har återigen väckt oss med ännu ett högerextremt terroristdåd. Christchurch, Nya Zeeland, Quebec, Kanada, där har islamofobin triumferat, nu fogas ett nytt namn till raden. Hanau, Tyskland, februari 2020.

I onsdags kväll slog ondskan ner i den tyska staden, två mil öster om Frankfurt , när en 43-årig, vit kränkt man klev in på två olika vattenpipbarer, avlossade åtta till nio skott och berövade livet av nio personer.

Varje gång det sker en avskyvärd attack som den i Hanau, går världsledande politiker ut med samma urvattnade statement. “ Tillsammans står vi enade mot extremism”. En fras som sagts alldeles för många gånger för att den ska kunna bära mening och skänka tröst till de drabbade.

För står vi verkligen enade? Står vi verkligen upp för det öppna samhället där medmänsklighet regerar och allas lika värde dominerar?

I en tid där Sverigedemokraternas växer och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor kämpar för att förbjuda böneutrop så är det inte mycket som talar för att vi står enade.

I en tid där det blivit normaliserat att sparka på en grupp som redan ligger. I en tid där TV4 belönar Alexander Bard med ett lukrativt kontrakt på det folkkära programmet Talang, trots hans islamofoba uttalanden. I en tid där Sverigedemokraternas växer och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor kämpar för att förbjuda böneutrop så är det inte mycket som talar för att vi står enade.

Frågan borde istället formuleras om. Hur många muslimer ska behöva avrättas innan världen vaknar och agerar mot islamofobiska strömningar som aktivt fostrar och influerar nya massmördare?

Det har blivit torsdag kväll och mörkret har sänkt sig över Stockholm. Ute är det blåsigt och kallt. Men innanför fönstret på vattenpipbaren Mazgoof i Sätra, lyser det tänt. Här är det fullpackat som vanligt. En kypare kommer förbi med lockande röror, meze-liknande plockmat och Coca-colaflaskor. En söt dimma av ångande rök sprider sig genom restaurangen. Blundar du tillräckligt länge så kanske fantasin kan ta dig till Shisa-baren i tunisiska Sidi Bou Said, eller vattenpip-caféet i Addis Ababa.

Två mil öster om Frankfurt finns det ingen längre som kan drömma sig bort eller söka en fristad fredad från omvärldens krav och galenskap. Där har skratten tystnat, glädjen ryckts bort, vattenpipan slagits i spillror och hatet markerat sitt revir. Där miste nio personer sina liv vars enda brott var att de besökt ett skyddsrum fritt från rasism, ett rum där unga och gamla, män och kvinnor kan umgås över gränserna, koppla av och känna en nostalgisk länk till hemlandet. Tydligen är det en nagel i ögat för en högerextrem terrorist. När vattenpipan blir föremål för hat, blir islamofobins ondska tydligare än någonsin.
13:19
Sovjet, krokodiler och gråtrunkande tjejer
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

FAKTA Jona Elings Knutsson
Bor: Stockholm
Yrke: Läkare, kolumnist och författare
Aktuell: Med boken Krokodilens vändkrets (Albert Bonniers förlag).
Antal sparade övertidstimmar: Över 200 timmar.
Senast lästa bok: Otto är en noshörning av Ole Lund Kirkegaard

Det är 1974 och kosmonauthustrun och jordbruksarkitekten Yonova Shatalova fastnar med håret i handfatet när hon ska tvätta det. I badkaret ligger två snart meterlånga krokodiler som hennes make, Sovjets trettonde kosmonaut, fått i present av Fidel Castro och som Yonova nu tvingas leva med. I nutid på Östermalm går Malin och drömmer om ett barn som inte fick födas och det klasslösa samhället. Hon vet inte vad hon vill i livet och hon längtar efter sin mamma. Jona Elings Knutssons debutroman Krokodilens vändkrets, följer dessa två kvinnor när de famlar efter en riktning.

Det är en bok full med historiska referenser. Att Jona Elings Knutsson har en bakgrund och är beläst inom anarkismen märks i detaljerna. Yonovas båda tonårsbarn har i boken döpts om och fått namnen Fanja och Stepan. Fanja, efter Fanja Kaplan, den 28-åriga anarkist som avrättades 1918 efter att hon skjutit och skadade Lenin, för att hon menade att han svikit revolutionen och inrättat partiets diktatur över proletariatet. Stepan efter Stepan Petritjenko som ledde Kronstadtupproret 1921 som utmanade partiets maktkoncentration och krävde all makt åt sovjeterna, men som slogs ned blodigt. Boken kretsar kring två kvinnor i olika tider, men som båda på något sätt sitter fast. En inte försumbar del av boken utspelar sig i deras respektive badrum.

Jona Elings Knutsson kommer direkt från jobbet. Hon jobbar tillfälligt på Södersjukhusets mottagning mot våldtagna. Ett jobb, som hon beskriver som ”lite svårt att skaka av sig”. Vi träffas på Carmen i Stockholm, där en av bokens scener dessutom utspelar sig.

Berättelsen om Yonova, den sovjetiska jordbruksarkitekt och kosmonauthustru som lever med två krokodiler i badkaret är otroligt fascinerande. När hörde du talas om henne första gången?

– Det var en nyhet 2015, att Skansen gav bort tio nykläckta krokodilungar till det kubanska naturvårdsverket. Det var en väldigt rar nyhet, som berättade om hur de skulle flytta dit. Men i typ två meningar nämndes hur krokodilerna hade kommit till Skansen från början. Via Sovjetunionens trettonde kosmonaut, som dumpade dem i ett badkar, där de levde tills de blev en meter långa. Jag började dagdrömma så mycket om det kvinnolivet. Både att leva i en kommunistisk diktatur, men också att vara gift med någon slags superstar. Rymdkapplöpningen var ju the shit på den tiden. Men också att behöva ta hand om två krokodiler. Jag hade precis läst Svetlana Aleksijevitj, och tänkte att jag skulle göra en jättehäftig intervju med den här kvinnan. Men hon var väldigt svår att hitta. Så jag sköt det ifrån mig. Men jag hade redan skrivit ner en massa frågor, den första var var tvättade hon håret 1974? Och jag hade svårt att släppa historien. Så jag tänkte att jag skriver svaret själv, så kan jag släppa det sen. Så jag skrev det som fortfarande är första scenen i boken, där hon tvättar håret i handfatet och fastnar med håret. Och sen kunde jag ju inte sluta där.

Malin då, var kom hon ifrån?

– Hon kommer från att jag blev fascinerad av min egen fascination. Jag la ner sjukt mycket energi på det där. Jag började fundera kring vad det var som var så lockande med det.

– Sedan tänkte jag också, dels på ett politiskt plan, var konflikterna enklare förr. Det var öst och väst, gott och ont, krig och fred. Alla konflikter var ganska stora och tydliga. Det fanns tydliga ideologiska uppdelningar i politiken. Moskva och Washington hade varsin röd knapp. Det var politiskt lite mer fyrkantigt. Nu är allt så himla löst. Socialdemokraterna är stundvis mer höger än högern. Det är svårt att ta spjärn mot något och säga det här är dåligt och det här är bra. Det kan ha varit det som gjorde att det var härligt att tänka på Moskva-tiden. Och sedan på det personliga planet. I många relationer går personer och känner att det inte känns så bra, men det känns inte så dåligt heller. Men om man kan säga att jag vill inte ha krokodiler i mitt badkar så är det något konkret att bråka om.

Där Malin inte har något att ta på, vad är egentligen problemet i hennes relation?

– Ja, vad är det egentligen?

Hur gick du till väga för att skriva fram en Sovjetkvinna på 70-talet?

– Jag läste böcker från 70-talet som handlade om kvinnoliv i Sovjet. De var väldigt roliga, särskilt de som skulle hylla den sovjetiska kvinnan. Det fanns en beskrivning av en kvinna, som var så liten och söt och vacker, och hon hade sårats i strid för kommunismen. Om man la samman alla ärr på hennes kropp så blev det sammanlagt 163 centimeter ärr. Fast hon var så liten och söt! Riktigt så galen är kanske inte romanen, men jag har kanske inspirerats av det.

Och Malin och sin sida brottas inte bara med sorgen efter barnet som inte blev, utan också med vilsenheten i att ha vuxit upp med knappa resurser och sedan plötsligt befinna sig i ett medelklassammanhang. Jag tänker att du har mer gemensamt med Malin än med Yonova.

– Ja. Jag har dock inte gift mig rikt. Jag är inte tillräckligt snygg. Jag har fått göra min klassresa själv.

– Jag ville ha med den ekonomiska utsattheten som Malin har levt i. Mycket av det som kallas för arbetarlitteratur handlar om hederliga arbetare som står vid sin svarv, den manliga arbetaren. Malin har ju ett socialt arv som hon bär med sig, som inte bara handlar om pengar. Mamman, Gunilla, var väldigt normbrytande, hon körde buss och hymlade inte med sina drömmar. Det har ju hon och Malin fått betala för.

– Nu tycker man att normbrytande är att inte raka benen, eller polyrelationer. Men en person som Gunilla skulle aldrig uppfattas som en feministisk förgrundsgestalt. Och det är hon kanske inte heller.

Gjorde det att det blev lättare eller svårare att skriva fram Malin, att ni har saker gemensamt?

– Svårare. Även om inte Malin är jag, så har hon fler av mina erfarenheter. Jag har tänkt på hela den här autofiktiva trenden i litteraturen, det är ju jättesvårt att skriva nära sig själv. Ju längre bort ifrån mig själv, desto lättare är det, tycker jag.

Vad var svårast med att skriva fram Malin?

– Det är svårt att gestalta något som är löst. Hon vet inte vad hon vill. Hon vet knappt vad hon inte vill. Hon har ingen riktning. Det är svårt att ringa in något riktningslöst.

Ja, man blir ju ganska frustrerad på henne…

– Det finns något tillfälle där Malin beklagar sig över att hon är så trött på Yonova. När jag skrev det var jag så otroligt trött på Malin för att hon är ett sånt miffo, jag kände bara för att ge henne en örfil.

Jag är också osäker på om jag har läst om någon tjej som gråtrunkar. Annars vill jag ha det i mitt CV att jag var först med att gestalta det.

Jona Elings Knutsson

Du kallar boken för badrumsrealism, det är väldigt träffande. Som diskbänksrealism, tänker jag, fast med mer kropp och kvinnoliv.

– Ja, badrummet är verkligen ett kvinnorum. Både på ett jobbigt sätt, att man ska göra sig fin och spegla sig, men också ett ställe där man kan låsa dörren och bara finnas.

Jag kan inte minnas att jag någonsin läst skönlitterära, och dessutom väldigt målande, skildringar av flytningar förut.

– Nej, haha. Jag tror att jag kanske är yrkesskadad.

– Jag är också osäker på om jag har läst om någon tjej som gråtrunkar. Annars vill jag ha det i mitt CV att jag var först med att gestalta det. Någon frågade mig varför boken är så kroppslig. Men det jag allra mest skriver är ju journaler. Jag beskriver folks flytningar, till och med lukten. Även om det verkligen inte är skönlitterärt, men jag betraktar kvinnors kroppar och beskriver det jag ser hela dagarna.

I boken sker ett växelspel mellan de båda berättelserna. Malin tänker på och skriver om Yonova, och får hjälp av sin vän och sitt bollplank Galina, som bland annat läxar upp henne för att Yonova saknar ryggrad. ”Den sovjetiska kvinnan var frigjord och stark. Hon var ingen som gick att kuva. Ge Yonova ryggrad, sedan kan du höra av dig till mig igen.”

Yonova kommer inte loss från sitt problem förrän Malin börjar lösa sina problem. Galina är en jätteintressant karaktär, vad betyder hon för Malin?

– Hon håller egentligen i taktpinnen. Det är hon som står för vändpunkterna. Redan första gången hon kommer in säger hon att så här kan du inte beskriva den sovjetiska kvinnan. Om du ska fortsätta skriva får du skärpa dig. Då vaknar Yonova i nästa kapitel och känner sig inte som hon brukar. Malin låter Yonova får pröva problemen först.
Foto: Sarah Mac Kay
Jona Elings Knutsson är också kolumnist och har tidigare skrivit krönikor i Arbetaren. Nu skriver hon för Dagens samhälle. När metoo brakade lös hösten 2017 skrev hon en krönika med rubriken ”I gynstolen ser jag manssamhällets härjningar”. Den inleds: ”Not you too, tänker jag och tittar på ett skrubbsår som påminner om de man fick på bara knän mot skolgympans golv. Men jag ser ett underliv i gynstolen framför mig.” Året innan metoo debatterade hon det så kallade Why not-sexet, efter en föreläsning med sexologen och barnmorskan Helena Cewers uppmanade kvinnor att tänka ”why not”, om deras partners ville ha sex och de inte var sugna. Något som Jona Elings Knutsson reagerade på.

”Jag träffar fortfarande kvinnor som kommer till gyn för att de har ont i underlivet för att de haft sex fastän de inte ville. Jag tycker att det är förskräckligt att det fortfarande är så – och därför måste vi lyfta den här frågan. Det är en riktigt viktig fråga om kvinnors hälsa”, sa hon då om debatten.

Utifrån gynekologperspektivet på metoo, vad tänkte du när det brakade lös?

– Jag beskriver ju kvinnors kroppar och symptom till vardags. Saker blir väldigt fyrkantiga. Man kan tycka att saker är si eller så, man kan prata om gråzoner, men jag ser vad jag ser. Det blir ett slags facit. Det tycker jag att jag har en plikt att vittna om. Just nu jobbar jag tillfälligt på mottagningen för våldtagna. Folk som söker dit gör det för att de tycker att de har blivit utsatta för en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp av något slag. Även om det också är väldigt hemskt, så är det bra att den här personen har dragit den här gränsen för sig själv: det här är inte okej. När man jobbar på en vanlig gynakut, då kommer det också in kvinnor som har blivit utsatta för grejer men som inte tänker att det är ett övergrepp.

Utan som något som hör till?

– Ja ungefär. Fast när man rent faktiskt undersöker, så ser man att så här ser det inte ut om man har frivilligt samtyckande sex.

En mening jag aldrig har glömt från den texten är när du återger hur en nybliven pappa ber dig sätta ett extra stygn i den nyförlösta kvinnans under liv, ”ett stygn för pappa också…”. Oavsett om han skämtade eller inte blir jag vansinnig när jag tänker på det.

– Ja, det river upp lite känslor.

En annan av Jona Elings Knutssons texter som skapade stort gensvar, och som fortfarande blir läst, är en krönika för Arbetaren med rubriken ”Vi måste prata om förkylningar”, där hon skriver om problemet med sjuknärvaro.

Den är fem år gammal, hur känns det att den fortfarande blir så läst?

– Det är bra. Jag fattar inte att det inte finns en rörelse mot karensdagen.

Ja, särskilt i kontaktyrken…

– Det satsas hur mycket som helst på att minska sjukfrånvaron. Men sjukfrånvaron är främst ett ekonomiskt problem, sällan ett medicinskt problem. Sjuknärvaron är jättedumt ur ett medicinskt perspektiv. Man smittar andra, man försämrar sitt eget tillstånd.

Jag tänkte på den texten så här i corona-tider. Hur motståndskraftigt mot epidemier blir ett arbetslinje-samhälle?

– Inte alls. Det är vansinne faktiskt. Finns det någon vänster som tar i de här frågorna? Det känns som att vänstern bara hakar på högerns frågor.

Ett tema som återkommit i Jona Elings Knutssons krönikor är arbetssituation inom sjukvården och patientsäkerhet.

Min första tanke när varslet kom var ”hoppas jag är en av dem som blir varslad”. Tanken på att behöva jobba kvar med ännu färre arbetskamrater, att behöva göra ännu mer jobb, jag kände bara ”sparka mig”’
Jona Elings Knutsson

Nu har vi något sorts metoo-moment för sjukvårdsanställda. Det väller fram berättelser från sjukvården. Vad är det som händer sett inifrån?

– Det som är vårdpersonalens problem är att vi vill göra gott. Och vi vill det så jävla mycket att vi är beredda att underkasta oss nästan vad som helst. Men så har man trissat upp tempot mer och mer. Vården blir mer skranglig, osäker och farlig. Alla vi som jobbar har kompenserat och kompenserat för ett sjuk system. Och sedan kom de stora varslen. Det tror jag var droppen.

– Min första tanke när varslet kom var ”hoppas jag är en av dem som blir varslad”. Tanken på att behöva jobba kvar med ännu färre arbetskamrater, att behöva göra ännu mer jobb, jag kände bara ”sparka mig”. Innan varslen var det successiva försämringar. Små små försämringar här och där. Jag läste en väldigt bra artikel i ETC där att jobba i sjukvården jämfördes med ett misshandelsförhållande.

Normaliseringsprocessen?

– Ja, man accepterar en grej, sedan kommer nästa och så vidare, och plötsligt är man i en jätterisig relation.

Som man dessutom är ekonomiskt beroende av…

– Precis. Det var inte alls en tokig liknelse. Varslen kanske är att jämföra med den första grova misshandeln i förhållandet.

Har arbetsförhållandena hunnit ändras mycket under dina år i yrket?

– Ja, verkligen. Schemat är så mycket tajtare. Det finns ingen luft överhuvudtaget. Eftersom det är så tufft så är det fler sjukskrivningar. Och när folk blir sjukskrivna från ett så orimligt tajt schema så måste de som jobbar jobba för flera. Det är inte görbart.

Sociologen Göran Therborn har beskrivit det som en av de stora motsättningarna i vår tid. Den här dragkampen om välfärden, där yrkesgrupper, som läkare, lärare och socionomer, vars yrkesetik och yrkeskunnande utvecklats vid sidan om kapitalismens vinstkrav i offentliga verksamheter som har haft andra mål än ständigt ökande vinster. Men nu är mycket av detta på väg att glida dem ur händerna, när snaran kring välfärden dras åt. Han menar att professionerna som han kallar dem, kommer att kunna utgöra en viktig kraft i den här dragkampen. Vad tänker du om den analysen?

– Så är det absolut. Samtidigt sker det också en proletarisering av läkaryrket som jag tror hänger ihop med kön. Det håller på att bli ett kvinnoyrke och villkoren försämras. Det är lite samma process som har varit för läraryrket.

Välfärdskrisen, som blivit synlig genom den här typen av yrkesupprop, tänker jag också är en väldigt feministisk fråga. Vad tänker du?

– Absolut, framförallt för att välfärden gör mycket av det som annars skulle vara obetalt kvinnoarbete. Att ta hand om sina gamla föräldrar och så vidare. Mycket mer ansvar faller idag på de anhöriga. Dels att vi ber anhöriga om hjälp, men också att anhöriga känner, ofta med fog, att deras person inte får den vård den behöver. De måste engagera sig och kriga för att deras gamla föräldrar ska få läkartider och så vidare. En annan aspekt av det hela är att kvinnor lever längre än män, och män dessutom ofta har yngre fruar. Så när farbrorn blir sjuk finns det någon där som kan kriga för hans rätt till vård och så vidare. Men när hon blir sjuk 10-15 år senare är han död, så tanterna är mycket oftare ensamma. Det är om deras vuxna barn har tid i sina livspussel att engagera sig, annars är de själva, det är sorgligt tycker jag.

Jag vill läsa en debattbok av dig någon gång. Kommer du att skriva en sån?

– Debattbok? Ja, why not?
13:19
LAS-utredningen: avskaffa rätten att stoppa uppsägningar
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:18
Fortsatt få strejkdagar i Sverige
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:18
Minst tio döda i högerextremt terrordåd
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:17
Miljardkostnader för könsstympning
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:17
Briljant obehaglig miniserie i all sin enkelhet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:16
Arbetsmiljön inom räddningstjänsten ska granskas
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:13
Fängslas för skägg och slöja
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:12
Charmigt från överladdad arbetsvardag
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:11
Fem risker klimatforskare varnar för
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:10
Lagar mot slaveri saknas i hälften av världens länder
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:09
Digital konst på Stockholms läns museum
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
February 19, 2020
10:02
Kellys organiserar för bättre villkor
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:01
Transport vill organisera cykelbud
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
10:01
Det är inte rätt
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Känslan av orättvisa kan vara en stark drivkraft. Det är ofta en djupt liggande känsla av att “det här är fel” som får oss att tänka till och försöka förstå de sammanhang vi befinner oss i. En moralisk reflex. Jag litar mer på den än på de flesta ideologiska djupdykningar.

I förmiddags satt jag och pratade med en plåtslagare från Kiev – Ivan. I höstas lade Ivan ett stort villatak i Tyresö, jag ser det varje dag på väg till bussen. Han fick aldrig någonting betalt och nu är han i Stockholm för att se om han på något sätt kan få ut sin lön.

Det är egentligen mycket märkligt. Husägaren hade betalat uppskattningsvis 250 000 kronor för taket, så var hade pengarna tagit vägen? Vi ringde några samtal och det visade sig att det inte var något fiffel, inga konkurser eller organiserad brottslighet som låg bakom det mystiska försvinnadet. Orsaken, visade det sig, var bara helt vanlig kapitalism.

Det gifta paret hade i sin tur betalat 40 000 kronor till ett polskt byggföretag som också hade tagit en del av vinsten.

Husägaren hade betalt en svensk takläggarfirma som betalat material och sedan behållit en del av pengarna. Denna firma hade sedan i sin tur betalat 143 000 kronor till ett svensk bemanningsföretag som också hade behållit en stor del av pengarna.

Detta företag drivs för övrigt i hemmet av ett gift par i innerstan, så omkostnaderna kan inte ha varit enorma. Det gifta paret hade i sin tur betalat 40 000 kronor till ett polskt byggföretag som också hade tagit en del av vinsten. Genom EU:s fria rörlighet hade denna firma sedan rekryterat Ivan från Ukraina och hade bara förbundit sig att betala polsk lön, drygt sju tusen kronor till Ivan för sex veckors arbete.

Det finns bara en enda person i sammanhanget som kan lägga ett tak och det är Ivan. Det var han som planerade jobbet och gjorde det, på hög höjd utomhus under hårt arbete. Ändå hamnade nästan alla pengar hos olika personer som sitter vid laptops. Deras uppgift är att äga och driva företag, till exempel att fylla i blanketter om arbetstillstånd, bygga hemsidor som lovar billig arbetskraft och uppvakta kunder.

Tyvärr blev det inga sju tusen kronor. Företaget i mitten dröjde med fakturan varpå det polska företaget höll inne lönen. Nu vill de även fuska med timmarna och stryka fyra veckors lön. Kvar blir då ett erbjudande om 3500 kronor för taket. Det täcker ungefär Ivans resa tillbaka till Sverige för att försöka få ut lönen. Ivan fick alltså ingenting alls för taket han lade.

Det handlar i grund och botten om inbyggda mekanismer i vårt samhälle som gör att vi på ett groteskt sätt övervärderar ägande framför arbete.

Det är inte rätt. Det är naturligtvis djupt moraliskt fel att den som har kunskapen och som gör jobbet ska gå lottlös, medan företagare som sitter i hemmet och driver firma blir rika. Det handlar inte om oreglerat låga löner eller om fri rörlighet. Det handlar i grund och botten om inbyggda mekanismer i vårt samhälle som gör att vi på ett groteskt sätt övervärderar ägande framför arbete.

Det är viktigt att lita på magkänslan, på resignationen, och att försöka omsätta den tillsammans med andra till politisk handling. Då kan vi hjälpa personer som Ivan att protestera och kräva en rimlig lön, oavsett vad lagarna och reglerna säger. Nu börjar Stockholms LS jobba med Ivans ärende.
10:00
Hamnarbetare i blockad mot vapenfartyg
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:59
Fredspristagare backar efter förringade uttalande om apartheid
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:58
Polsk man dömd efter dödsolycka 2014
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:57
Nazistisk terrorcell avslöjad – flera gripna i Tyskland
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:56
Andrew Weatherall är död – men musiken lever vidare
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

I sin bok Karnevalsyra: den kollektiva glädjens historia, från 2010 beskriver den amerikanska journalisten och författaren Barbara Ehrenreich hur människor i alla tider med hjälp av dans och musik försökt att uppnå extas. Hon förklarar på ett pedagogiskt sätt den kollektiva glädjens sociala funktion och inneboende politiska kraft.

Hur makten, vem som än suttit på den, alltid ägnat stor kraft åt att motarbeta något de aldrig riktigt förstått.

Oavsett om det handlat om slavsångerna ute på de väldiga bomullsplantagen i den amerikanska södern kring förra sekelskiftet eller pumpande basgångarna på någon lerig europeisk åker i skarven mellan 1980- och 90-tal. Sång, rytmer och dans har alltid både fascinerat, förbryllat och skrämt.

När jag våren 2013 intervjuade den brittiske dj:n och producenten Andrew Weatherall, för allmänheten kanske mest känd som hjärnan bakom popgruppen Primal Screams banbrytande album Screamadelica från 1991, berättade han om en dåtida klubbkultur som för evigt satt sina spår.

Hur Acid House och rejvkultur förenade människor från alla hörn och gav upphov till en masshysteri på så väl dansgolv som i pressen.
Andrew Weatherhall slog igenom på allvar i samband med att han producerade Primal Screams banbrytande album Screamadelica 1991.Foto: Spencer Hickman – Flickr: Andrew Weatherall @ Rough Trade East. CC 2.0.
I Sverige skapades stora rubriker då polisens så kallade rejvkommission gick all in för att komma åt dansande ungdomar, och i ärlighetens namn också en hel del uppåtpiggande-tabletter. Likadant såg det ut över allt. Ingen begrep i stort sett någonting men basen fortsatte dåna och rytmerna tog sig nya uttryck.

En av de som vägrade luta sig tillbaka och nostalgiskt blicka bakåt var Andrew Weatherall. I måndags avled han 56 år gammal i sviterna av lungemboli på ett sjukhus i London.

In i det sista lika nyfiket rotande i skivbackarna efter både gammalt och nytt att inspireras av.

Det var ingen politisk grej från början. Men vi blev, skulle man kunna säga, politiska. Fotbollshuliganer slutade slåss och kramade varandra i stället på dansgolven. Myndigheterna blev oroliga.
Andrew Weatherall

Andrew Weatherall kommer för alltid att vara inskriven som en av pionjärerna till den kulturrevolution som ägde rum den där stekheta sommaren 1989, den som kommit att kallas ”the second summer of love” då house-musiken slog igenom på allvar och skrämde skiten ur etablissemanget med sina väldiga gratisfester.

– Det var ingen politisk grej från början. Men vi blev, skulle man kunna säga, politiska. Fotbollshuliganer slutade slåss och kramade varandra i stället på dansgolven. Myndigheterna blev oroliga. Hur kom det sig att vi kunde dra så mycket folk till något som såg ut som en masspsykos? Så snuten började följa efter oss på våra fester och då fick vi upp ögonen på hur saker och ting funkar, förklarade han när vi sågs i Stockholm för bra precis sju år sedan.
Andrew Weatherall hade en viktig roll i Storbritanniens kulturrevolution. Här i en intervju med Arbetaren 2013.Foto: Johan Apel Röstlund
Jag läser några texter och bläddrar i författaren och socialantropologen Anna Gavanas nyutkomna och alldeles fantastiskt fina bok ”Från diskofeber till rejvhysteri” (Stockholmia förlag) och så tänker jag på riksdagsledamoten Gustaf Lantz som bara härom veckan gick ut hårt för att få till ett förbud mot gangsterrap på svenska fritidsgårdar.

Och så tänker jag att historien gång på gång återupprepar sig själv. Från 20-talets jazz-hets, via Elvis juckande höfter till 70-talets punkscen via gaykulturens första housefester och fram till där vi är i dag.

Andrew Weatherall slogs för allt det där. För rätten att dansa och känslan att det alltid går att förnya musiken om man tittar både bakåt och framåt på samma gång. Tack för allt, och vila i frid. Du var en sann hjälte!
9:55
Ännu en utredning sågar Rut-avdraget
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:54
Hjärtevärmande genustrubbel
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:53
Delvis nya bilder av ikonen Frida Kahlo
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:51
Ramlade ner från tak under arbete
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:51
Kvinna fick tre ton virke över sig
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
February 14, 2020
15:19
Greta Thunberg: ”Det är ni som är hoppet”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
11:51
”Går vi samman blir vi otroligt många”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

”När politikerna säger att de satsar 20 miljoner på socialtjänsten så innebär det att de tar 20 miljoner från någon annan del av verksamheten. Därför räcker det inte för oss att ha separata uppror. Vi måste även stå tillsammans!”, skriver välfärdsinitiativets styrelse i ett gästinlägg på tankesmedjan Balans hemsida.

Under de senaste åren har det startats upprop inom olika yrkesgrupper inom välfärden. Allt ifrån lärare, förskolepersonal, undersköterskor till läkare vill se ett stopp på nedskärningar och besparingar. Nedskärningarna har lett till högre arbetsbelastning och hotar exempelvis patientsäkerheten, något som sjukvårdsuppropet uppmärksammat.

Vi är 1,3 miljoner som arbetar inom välfärden. Går vi samman blir vi otroligt många och då måste politikerna lyssna på oss.
Linnea Lindquist, vice ordförande i Välfärdsinitiativet

Linnea Lindqvist, vice ordförande i Välfärdsinitiativet.
Linnea Lindquist, vice ordförande och kassör i Välfärdsinitiativet, arbetar som rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg och var med och startade skolledarupproret i våras. Hon berättar att hon sedan dess pratat mycket med folk inom vården och omsorgen och att alla säger samma sak:

– Att kraven från staten ökar, medan resurserna minskar, säger hon.

Hon berättar att tanken med Välfärdsinitiativet är att skapa en plattform för alla upprop inom välfärden. De planerar att ha en ”uppropskalender” på deras hemsida där de samlar allt som händer inom de olika uppropen. De planerar också att ha bokcirklar och skapa olika ytor att mötas på.

– Vi är 1,3 miljoner som arbetar inom välfärden. Går vi samman blir vi otroligt många och då måste politikerna lyssna på oss, säger hon.

2018 granskade Tankesmedjan Balans landets kommunbudgetar och kom fram till att 9 av 10 kommuner underfinansierat välfärden det året. I Sveriges kommuners och regioners, SKR, årsrapport för 2019 uppger 79 procent av kommunernas ekonomichefer att de ekonomiska förutsättningarna kommer att vara sämre eller mycket sämre under 2020 jämfört med 2019.

I rapporten står att de besparingar och effektiviseringar som görs bland annat beror på en förändring i den demografiska sammansättningen. Antalet yngre och äldre ökar snabbare än antalet arbetsföra personer vilket leder till att kommunens skatteintäkter inte räcker till för att upprätthålla dagens nivå på välfärden.

– Samtidigt som det ger brist på pengar, kommer det också i stora delar av landet vara brist på personal, svarar SKRs chefekonom Annika Wallenskog via mejl.
Annika Wallenskog, SKR, Foto: Rickard L Eriksson
I slutet av januari krävde Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna att regeringen ska tillsätta mer pengar till kommuner och regioner för att stärka upp välfärden. Statsminister Stefan Lövfen svarade därefter att regeringen kommer att tillsätta totalt fem miljarder extra fördelat på landets kommuner och regioner.

Under onsdagen lade finansutskottet fram ett förslag, pådrivet av Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, att tillföra ytterligare 2,5 miljarder utöver de fem miljarder som redan lagts till i budgeten i januari. Ett riksdagsbeslut väntas den 19 februari.

– De välfärdsmiljarder som utlovats är inte riktade, utan generella, vilket betyder att kommunerna själva får bestämma vad de ska användas till. Det betyder att pengarna kan gå till annat än till välfärden, säger Marcus Larsson från tankesmedjan Balans.

Han berättar att i flera kommunbudgetar har kommunerna annonserat satsningar inom exempelvis skola, men att satsningen inte är på samma nivå som det prisindex för kommunal verksamhet, PKV-index, som SKR publicerar som underlag för kommuner för att beräkna kommande kostnadsökningar.

– Det innebär att en satsning i själva verket kan vara en nedskärning, eftersom att kommunens utgift inte ökar i takt med inflation och löneökningar, säger Marcus Larsson.

De behöver prata oss på golvet, bjud in alla välfärdsupprop som tillsammans organiserar runt 90 000 personer. Det är vi som kan berätta om den faktiska verkligheten.
Linnea Lindquist, vice ordförande i Välfärdsinitiativet

För att kunna upprätthålla dagens välfärdsstandard har Finansdepartementet beräknat att det kommer att saknas 90 miljarder kronor inom välfärden år 2026, med samma skattesats som idag. Det är en av anledningarna till att regeringen tillsatte välfärdskommissionen i januari. En kommission som samlar representanter från stat, kommuner, regioner och centrala arbetstagarorganisationer.
Marcus Larsson, Tankesmedjan BalansFoto: Stefan Jensen
– Välfärden är vårt viktigaste omfördelande verktyg för att skapa ett jämlikt samhälle. De kommande åren kommer vi att behöva prioritera hårt för att mer resurser ska gå till välfärden, detta i en tid då vi blir fler äldre. Att vi lever allt längre är en vinst för folkhälsan och vårt välfärdssamhälle, men innebär också en stor utmaning. Tillsammans behöver vi hitta gemensamma lösningar som steg för steg stärker välfärden [..], säger finansminister Magdalena Andersson i ett pressmeddelande i samband med tillsättandet av välfärdskommissionen i juli förra året.

Linnea Lindquist tycker att tillsättandet av kommissionen är bra, men att de måste prata med de som arbetar inom välfärden.

– De behöver prata oss på golvet, bjud in alla välfärdsupprop som tillsammans organiserar runt 90 000 personer. Det är vi som kan berätta om den faktiska verkligheten, säger Linnea Lindquist.

Den 23 maj planerar välfärdsinitiativet att arrangera en välfärdsmarsch i Stockholm.

– Då vill vi visa att vården, skolan och omsorgen gått samman, och lokala grupperingar får givetvis arrangera demonstrationer i andra delar av landet, säger Linnea Lindquist.
February 05, 2020
9:52
Behöver en VD inte svara på frågor?
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Klick. Jag hinner nätt och jämt presentera mig själv och tidningen jag ringer ifrån innan den högst ansvarige för bolaget lägger på luren. På ena sidan om telefonen sitter vi med tillbudsrapporter, vittnesmål och fotografier. På andra sidan: komplett tystnad.

Ännu ett försök och signalerna går envetet fram, men den här gången är det inte ens någon som lyfter telefonen på andra sidan. Inte heller får vi svar på skriftliga frågor.

Under det senaste året har vi på Arbetaren återkommande skrivit om säkerheten på det statliga bolaget LKAB. Det har i dag knappt gått ett och ett halvt år sedan 21-åriga Julia Markström förlorade livet på sin arbetsplats. Plötsligt föll hon handlöst genom en sönderrostad gallerdurk som av företaget antogs vara säker, trots att åtskilliga tillbudsrapporter skrivits om rosten i kulsinterverket.

Anhöriga, vänner och arbetskamrater lämnades kvar med en bottenlös sorg.

Ett och ett halvt år efter dödsolyckan vittnar anställda fortfarande om att tillräckliga säkerhetsåtgärder inte vidtagits. Den utlovade golvreparationsutbildningen i Kiruna har ännu inte blivit av och huvudskyddsombuden säger att det finns en omfattande rostproblematik ute på arbetsplatserna.

När man läser statistiken från Arbetsmiljöverket blir det tydligt att de flesta arbetsplatsolyckor med dödlig utgång sker inom vissa branscher.

Efter att reportaget publicerades har vi fått många reaktioner från våra läsare, men också från LKAB-anställda som tackat oss för granskningen.

Samtidigt är LKAB inte den enda platsen där arbetsolyckor sker. När man läser statistiken från Arbetsmiljöverket blir det tydligt att de flesta arbetsplatsolyckor med dödlig utgång sker inom vissa branscher. Och trots att det i genomsnitt sker en dödsolycka i veckan, är det bara toppen på ett isberg när det kommer till arbetsplatsolyckor generellt.

I takt med att de otrygga jobben ökar blir det också svårare för människor att larma och rapportera om den farliga arbetsmiljön. Inte minst i entreprenörsleden i byggbranschen där lönedumpning förekommer, där migrantarbetare är extra utsatta och där det ofta saknas utsedda skyddsombud. Företagen i toppen kan enkelt backa undan sitt ansvar för säkerheten.

Gruvindustrin står för en stor del av sysselsättningen i Norrbotten och tillför miljardvinster till staten. Men samtidigt som LKAB 2018 slog produktionsrekord fortsätter de anställda att larma om den bristande säkerheten.

Det väcker också frågor om vilka skyldigheter en vd, som är ytterst ansvarig för säkerheten, har. Behöver denne inte svara på frågor?

I ansvaret för den löpande förvaltningen ingår också det yttersta ansvaret för arbetsmiljön. I fjol fick LKAB:s vd Jan Moström enligt Norrländska Socialdemokraten (21/9-2019) en löneökning på 14 procent och en lön på över en halv miljon kronor i månaden. Det var den största ökningen för en direktör i ett svenskt statligt bolag.

Kanske gör vi ett nytt försök att ringa, men den högst ansvarige tenderar att vara svår att nå.
9:52
Analys: All anledning att känna oro för den nya tankesmedjan
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Efter år av tilltagande högervindar känner fascisterna att de nu äntligen har tillräckligt med vind i seglen för att ta sig in de politiska finrummen på allvar. Backade av abortmotståndare, allehanda populister och rasister ser man nu sin chans att sätta spiken i kistan. Idéerna som för bara något decennium sedan sågs som paria är nu rumsrena i debatten. Nu väntar en skitstorm utan dess like.

– Det finns all anledning att vara fullständigt skräckslagen inför utvecklingen, säger historikern och författaren Henrik Arnstad när jag ringer upp dagen efter inslaget om Karlssons tankesmedja i SVT:s Agenda.

Han förklarar att Oikos är en del av en ultranationalistisk segermanifestation. Åren efter att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010 har de svenska fascisterna jobbat stenhårt för att bli accepterade och nu har de lyckats. Deras problemförklaringar sätter redan agendan i var och varannan politisk debatt och det finns snart inte ett problem som inte skylls på invandringen eller ”vänsterliberaler”.

Oikos är ett symboliskt varumärke för de här rörelserna och de kommer naturligtvis att försöka få Sverige att gå från demokrati in i en betydligt mer auktoritär era.
Henrik Arnstad, historiker och författare

SD rusar i opinionsmätningarna och i bakvattnet lurar fler fula fiskar. Pengarna finns redan. De högerradikala nätverken har mäktiga finansiärer och är duktiga på att nå ut. De vet vad de gör och hur de ska nå dit de vill och har på ett tyvärr imponerande sätt lyckats springa ifrån vänstern när det gäller att lansera sina idéer. Med en egen tankesmedja lär det tyvärr bara bli värre.

– Oikos är ett symboliskt varumärke för de här rörelserna och de kommer naturligtvis att försöka få Sverige att gå från demokrati in i en betydligt mer auktoritär era, förklarar Henrik Arnstad.
Henrik Arnstad, författare och historiker.Foto: Nordstedt
Den som mot all förmodan tvivlar behöver bara se sig omkring. Föregångsländerna Ungern och Polen har redan börjat avveckla sina tidigare demokratiska institutioner och vittnesmålen från Sölvesborg och Skurup talar sitt tydliga språk. Där har SD tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna redan tagit stormsteg mot att bilda sitt mönstersamhälle.

På riksplanet tyder inte heller något på att det konservativa blocket har andra ambitioner.

Oikos är bara början. Fler projekt lär komma att lanseras och snart sitter de där på allvar. Fascister i morgonsoffor och paneler. Fullständigt accepterade som en del i den vardagliga debatten.

Konsekvenserna lär bli värre än vi vågat föreställa oss och utvecklingen har inte bara gått fort. Den är direkt farlig för alla som värnar om ett öppet och tolerant Sverige.
9:51
Gröna tak lyser upp palestinska läger
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:50
VM-arenan rasade – arbetare omkom
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:49
SD-topp spred nazistisk propaganda
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:49
De globala orättvisorna fortsätter öka
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:48
Vattenfall döms efter arbetare krossats av träd
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:48
Minst 20 döda efter ny attack i Burkina Faso
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:48
Magkänsla, andar och demoner
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:47
Ordkargt actionkalas som ger mer
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:47
Viruset skapar oro i FN-högkvarteret
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
9:47
Coronaviruset utgör en global hälsofara
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
January 31, 2020
13:19
Söndag i Nicosia
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det är söndagseftermiddag i Cyperns huvudstad Nicosia. På en fotbollsplan med nedtrampat konstgräs, som hör till en av stadens grundskolor, pågår andra set av en volleyballmatch. Det är ingen tillfällighet att matchen sker på en söndag. Det är nämligen den enda lediga veckodagen för de migrantarbetare som arbetar i privata hushåll på Cypern.

Lagkaptenen och klubbordföranden Lovely Galay berättar att många filippinska kvinnor, genom sociala medier, sökt sig till sportklubben för att delta i söndagsmatcherna.

– Många reser långt för att delta i våra matcher, ända från Pafos, Larnaca och Limassol. Men de kan inte ta sig till Nicosia varje helg, säger hon. I vår liga är det svårt att spela med cyprioterna eftersom de inte har tid varje söndag. De föredrar att shoppa eller att vara hemma. Men för oss innebär de här matcherna avslappning och ett sätt att bygga gemenskap.
Lagkaptenen Lovely Galay, längst till höger, säger att allt fler spelare ansluter sig till ligan.Foto: Julia Lindblom
Cypern är ett av Europas populäraste resmål och besöks årligen av närmare fyra miljoner turister. I över fyrtio år har Cypern varit en delad ö och den politiska konflikten mellan EU-landet Cypern och den självutnämnda turkcypriotiska republiken gör sig ständigt påmind. Samtidigt har landet sedan 20 år tillbaka en stegrande arbetskraftsinvandring. I dag arbetar mer än 30 000 migrantarbetare i hushållen på den grekcypriotiska sidan. Dessutom finns ett stort mörkertal, med personer som arbetar utan tillstånd från myndigheterna.

De flesta av migrantarbetarna är kvinnor och kommer från länder som Filippinerna, Sri Lanka, Indien, Vietnam, Bangladesh och Nepal. Många har sökt arbete genom agenturer som opererar i hemländerna och där tvingats betala en avgift på mellan 20 000 och 70 000 kronor, endast för researrangemanget. En summa som motsvarar flera månadslöner i det nya landet.

Cristina säger att hon vill vara anonym när hon delger sin berättelse. Hon är 30 år och kom till den grekcypriotiska delen av Nicosia för tre och ett halvt år sedan. Varje månad skickar hon pengar hem till Filippinerna för att försörja sin sexåriga dotter, som nu bor hos hennes mamma. Cristina har inte sett sin dotter på flera år men varje dag håller de kontakten genom Facebook och sociala medier. Hon beskriver livet på sin förra arbetsplats som en mardröm.

– Det första året var okej men med tiden slutade de att behandla mig som en människa. Jag började arbeta sex på morgonen och fortsatte fram till femtiden på eftermiddagen. Knappt hade jag fått vila innan det blev dags att laga middag åt familjen. På kvällarna förväntades jag förbereda deras fester och tillställningar. De gav mig aldrig ledigt, säger hon.

Cristina tjänade, precis som de flesta migrantarbetare från Filippinerna, omkring 4000 kronor i månaden. Men istället för att ha en lagstadgad arbetsdag på 7 timmar uppgick ofta arbetstiden till 18 timmar per dygn. Inte ens på söndagarna fick hon ledigt. I stället gav arbetsgivaren henne 200 kronor extra i handen. Trots alla måltider hon tillagade var hon tvungen att handla sin egen mat, och fick inte röra någonting i kylen.

– När jag reste med familjen till sommarhuset på ön fick jag inte ens ett eget rum. Istället fick jag sova på soffan i vardagsrummet.
Istället för att ha en lagstadgad arbetsdag på 7 timmar uppgick Cristinas arbetstid ofta till 18 timmar per dygn.Foto: Julia Lindblom
En dag kom polisen för att genomsöka huset och vände upp och ned på Cristinas alla tillhörigheter.

– Värdfamiljen anklagade mig för att ha stulit pengar ur en plånbok, men senare hittade de alla pengarna i kassaskåpet. De gav mig lite choklad och kakor men bad inte ens om ursäkt.

Det blev droppen och Cristina beslutade sig för att lämna familjen. Hon bad sin ”madame” om “release” – den term som används vid byte av arbetsgivare och vid uppsägning – men värdfamiljen vägrade låta henne gå. Istället hotade de med att skicka henne till Filippinerna om hon inte stannade. Cristina bestämde sig då för att ge sig av på egen hand och sökte upp migrationsmyndigheten och polisen på Cypern.

– Jag lyckades till sist få hjälp. Senare fick jag veta att de inte ens var mina juridiskt lagliga arbetsgivare, utan att det i själva verket var en släkting till dem som anställt mig.

Människorättsorganisationen KISA arbetar för migranters och flyktingars rättigheter på Cypern, ofta tillsammans med migrantgemenskaper och andra föreningar på ön.

Doros Polykarpou, ordförande för organisationen, menar att Cypern tillämpar ett system som påminner om Kafala-systemet. Amnesty International släppte så sent som i våras en avslöjande rapport om tillämpningen av Kafalasystemet i grannlandet Libanon, men att liknande arbetsvillkor tillämpas på Cypern har ännu inte uppmärksammats på samma sätt.

I alla andra EU-länder får du mer rättigheter ju längre tid du arbetar och lever i samhället. Här på Cypern är det tvärtom.
Doros Polykarpou, ordförande KISA

Kafala-systemet innebär att arbetstagaren inte kan byta arbetsgivare eller arbetsområde utan tillstånd, vilket gör att migrantarbetare tvingas acceptera exploateringen. Om en hushållsarbetare ändå vägrar att arbeta under sådana villkor och beslutar sig för att lämna arbetsgivarens hem utan dennes samtycke, riskerar arbetstagaren att förlora sitt uppehållstillstånd och kan därmed när som helst fängslas och utvisas ur landet.
Doros Polykarpou, ordförande för KISA.Foto: Julia Lindblom
– I alla andra EU-länder får du mer rättigheter ju längre tid du arbetar och lever i samhället. Här på Cypern är det tvärtom. De första fyra åren har du tillstånd att byta arbetsgivare om du kan bevisa att dina rättigheter kränkts, men därefter är det inte längre möjligt. Det innebär att du kan vara bunden till samma arbetsgivare i 20 år, ja hela livet, för att sedan plötsligt skickas tillbaka igen om den personen till exempel avlider, säger Doros Polykarpou.

Migrantarbetarna måste, i det fall de tillåts byta arbetsgivare, hitta en ny inom en månad, annars upphävs deras uppehållstillstånd och de riskerar deportation. Fastän myndigheterna officiellt hävdar att migranter har rätt till skydd och sociala rättigheter saknar många tillgång till ordentlig sjukvård.

Också på den turkcypriotiska delen av ön, som står utanför EU, arbetar allt fler migrantarbetare i privata hushåll. Fezile Osum är advokat och arbetar för flyktingars rätt på norra Cypern. Hon menar att det saknas facklig organisering bland hushållsarbetarna och att institutionerna på den norra sidan är svaga och saknar verktyg när det kommer till att skydda migranters rättigheter.

– På senare år har hushållsarbeten i privata hem också ökat här på den norra sidan. Men det finns ingen ordentlig statistik eller offentlig information kring detta. Migrantarbetare tvingas ofta bo hemma hos arbetsgivare, arbeta dygnet runt och deras rättigheter skyddas inte. Till och med när hushållsarbetare ställs inför en situation som innebär människohandel, kan de inte söka hjälp som offer för trafficking eftersom det inte finns någon ordentlig lagstiftning kring detta, säger Fezile Osum.
Volleyballmatch utanför en grundskola i centrala Nicosia. Ett tiotal lag med migrantarbetare från Filippinerna deltar i ligan.Foto: Julia Lindblom
Rodilyn Bergonio gav upp sitt kontorsjobb på Filippinerna för att ta anställning som hushållerska på södra Cypern. Detta för att finansiera sin dotters universitetsutbildning. Hon flyttade in hos en 81-årig kvinna i liten by i bergen och de första sex månaderna grät hon varje dag. När hon inte arbetade i hushållet, tvingades hon ta hand om trädgården.

– Den gamla damen kastade saker på mig när hon blev upprörd, till och med saxar och brödknivar. Hon tvingade mig att duscha med kallt vatten även på vintern, berättar Rodilyn Bergonio.

Rodilyn Bergonio vantrivdes, men dottern till den gamla kvinnan tillät henne inte avsluta anställningen.

– Eftersom de betalat ett treårigt visum för mig bestämde jag mig för att uthärda i ytterligare två år. Nio månader innan kontraktet löpte ut bad jag åter igen om att bli frisläppt och dottern lovade att hon skulle hitta en omplacering till mig. Men det visade sig vara lögn och i stället var tanken att jag skulle stanna kvar där i flera månader.

Rodilyn Bergonio gick då till migrationsmyndigheten på Cypern för att få hjälp. De gav henne ett formulär att fylla i och bad om arbetsgivarens underskrift.

– Jag ljög och sade till familjen att jag skulle stanna till november, och fick till sist den gamla damen att skriva under. Några dagar senare lämnade jag huset eftersom jag tack och lov funnit en ny arbetsgivare.

När familjen fick veta att Rodilyn Bergonio lämnat huset blev de rasande och begav sig till den lokala polisstationen för att rapportera hennes försvinnande. Polisen visste inte att Rodilyn Bergonio i själva verket fått tillstånd att avsluta sin anställning och efterlyste henne därför i lokaltidningen med namn och foto.

– Det var så förnedrande att se mitt foto i tidningen. Jag ringde både nyhetstidningen och polisen men de vägrade tro på mig. Till sist fick jag hjälp av vänner som fick polisen att undersöka mitt fall närmare. De ändrade min status och jag var inte längre saknad, men familjen vägrade att betala ut årslönen.

Men även när migrantarbetare faktiskt är saknade blir deras fall inte utredda. Inte minst blev detta tydligt i samband med de brutala seriemorden som ägde rum på Cypern förra våren och som skapade rubriker världen över. En grekcypriotisk yrkesmilitär mördade sju kvinnor och två små barn som kommit till landet som migranter. Morden uppdagades inte förrän några turister av en slump hittade kroppen av en ung kvinna, som saknats i över ett år, i ett gruvschakt utanför Nicosia. En mordutredning inleddes och när polisen gick igenom förövarens chatthistorik upptäcktes fler offer. Seriemördaren Nicos Metaxas arresterades den 28 april och dömdes senare under sommaren till sju gånger livstid. Cyperns justitieminister fick avgå till följd av den bristfälliga polisutredningen.

Polisen tog inte rapporterna om de saknade kvinnorna på allvar, utan sade att de antagligen gett sig av till sina hemländer eller till den norra turkcypriotiska sidan.
Ester Beatty, ordförande för den filippinska organisationen FFOC

Ester Beatty, ordförande för den filippinska organisationen FFOC på Cypern, menar att myndigheterna till en början vägrade att utreda kvinnornas försvinnanden. Flera av offren var filippinska kvinnor som arbetade i hushåll på Cypern.

– Polisen tog inte rapporterna om de saknade kvinnorna på allvar, utan sade att de antagligen gett sig av till sina hemländer eller till den norra turkcypriotiska sidan. För den filippinska gemenskapen här på ön var det fruktansvärt svårt när morden uppdagades, och detsamma gällde för lokalbefolkningen. Ingen trodde att något sådant kunde hända i ett så litet land som Cypern.
Kvinnor sörjer utanför presidentpalatset i Nicosia, den 3 maj 2019. Efter att seriemorden uppdagades avgick justitieministern.Foto: Petros Karadjias/TT Ester Beatty, ordförande för den filippinska organisationen, FFOC, menar att myndigheterna till en början vägrade att utreda kvinnornas försvinnanden.Foto: Julia Lindblom
I stadsparken i centrala Nicosia strosar människor omkring i eftermiddagssolen. Armi Sunga sitter på kanten till en porlande fontän. Hon har bott på Cypern i tio år och är trainee på regeringens integrationsprogram för filippiner. De senaste åren har hon organiserat kampanjer för att de filippinska hushållsarbetarna ska få ta del av socialförsäkring och välfärd på ön. Inte minst för att de ska ha rätt till pension när de återvänder till sina hemländer.

– Nu försöker vi koordinera med människorättsorganisationer och olika EU-finansierade projekt för att få till stånd en lösning och därmed förbättra arbetsvillkoren för hushållsarbetarna, säger Armi Sunga.

I oktober var hon med att anordna en stor demonstration för rätten till pension och socialförsäkring i huvudstaden Nicosia. Demonstrationen utgick just från parken där vi befinner oss och avslutades utanför arbetsmarknadsdepartementet. Då kilade migrantarbetarna själva in sin petition under den stängda dörren till departementet.

– Varje månad dras en specifik summa av från hushållsarbetarnas löner som ska täcka socialförsäkringen, men samtidigt kan många inte ta del av förmånerna och de som arbetat i färre än sex år erhåller ingen som helst pension om de återvänder till Filippinerna.

Armi Sunga hoppas att ett bilateralt avtal ska upprättas mellan Filippinerna och Cypern. Detta skulle ge filippinska gästarbetare möjlighet att ansöka om pension direkt då de återvänder till hemlandet, istället för att behöva vänta tills de är 65 år. Pensionssystemet bör också omfatta de som arbetat kortare tid i landet. Samtidigt menar Armi Sunga att rätten till välfärd och pension egentligen är en fråga för alla gästarbetare oavsett nationalitet. Hon understryker att höstens demonstrationer i Nicosia samlat migrantarbetare från många olika länder.
Migrantarbetare protesterar utanför arbetsmarknadsdepartementet i Nicosia den 13 oktober 2019 för rätten till pension och socialförsäkring.Foto: KISA Armi Sunga hoppas ett bilateralt avtal ska upprättas mellan Filippinerna och Cypern som skulle ge gästarbetarna rätt till socialförsäkring och pension. Foto: Julia Lindblom
Det har blivit sen eftermiddag och uteserveringarna på den grekcypriotiska sidan av Ledragatan vaknar till liv. När gränsövergången vid Ledragatan öppnade 2008, för första gången på 35 år, släpptes stora lass med färgglada ballonger mot himlen. Under ett kort ögonblick tycktes återföreningen av Cypern som en möjlighet. I dag har gränsövergången istället kommit att representera den delade huvudstaden Nicosia och har ett stort symbolvärde för cyprioterna på båda sidor.

På en sidogata till Ledragatan ligger det trestjärniga hotellet Centrum Hotell. Det kostar endast 800 kronor att hyra ett konferensrum och nästan varje söndag anordnar filippinska föreningar fester och tillställningar på hotellet. Den här kvällen pågår ett femtioårsfirande på hotellet som arrangerats av en litteraturförening och dörrarna står på vid gavel ut mot gatan. På långborden mitt i rummet står buffén med ett överflöd av delikatesser uppdukad.
Femtioårsfirandet i den hyrda lokalen på hotellet pågår i flera timmar. Foto: Julia Lindblom
Födelsedagsfirandet håller på till sent, men redan vid sextiden måste Sara, en av festdeltagarna, lämna lokalen. Hon har nätt och jämt hunnit se sin vän blåsa ut ljusen på tårtan. Vi går ut på gatan där skymningen börjar lägga sig. Sara, som är i femtioårsåldern, berättar att hon är utbildad barnmorska i Filippinerna. Nu arbetar hon på Cypern för att betala av sin dotters universitetsutbildning.

– Jag hade själv en hushållerska förr i världen, men jag behandlade henne väl. Här blir vi behandlade som om vi inte vore människor. Jag börjar halv sex på morgonen och slutar klockan 22, det är sent för min ålder.

Sara berättar att hon för endast några månader sedan var nära att få en hjärtattack och fick föras i ambulans till sjukhus. Hon var vid tidpunkten ensam i lägenheten och försökte ringa arbetsgivaren gång på gång.

– Tills sist kastade jag ut nyckeln genom fönstret och bad min vän att ringa efter ambulans. Jag kunde inte gå. Jag lades in på sjukhus men kort därpå kom min madame dit för att ta hem mig. Trots att läkaren rekommenderade vila tvingas jag arbeta i samma tempo och nu är jag rädd för att bli sjuk igen, säger Sara.

Festen fortsätter ännu ett par timmar, men Sara kan inte stanna längre utan måste återvända till familjen där hon arbetar. Ännu en söndag går mot sitt slut i Nicosia.
13:19
Fackens roll än viktigare efter Brexit
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Idag, fredag, sker det som många britter väntat på länge och många av dem fruktat: Storbritannien tar steget ut ur EU. Från fackligt håll har de största facken tagit en stark ställning emot utträdet, men det finns också fackliga undantag. När nu dagen D kommit är rädslan inom framförallt centralorganisationen Trade Union Congress, TUC, stor att den konservativa Tory-regeringenen ska inleda en dumpning av arbetsrättsliga villkor. En som delar den rädslan är Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison, det brittiska facket för offentliganställda. Med sina är 1,3 miljoner medlemmar, varav 80 procent utgörs av lågavlönade kvinnor, är facket sedan 2018 Storbrittaniens största.
Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison.Foto: Privat
– Vi är väldigt oroliga. Vi ville försäkra oss om att behålla lika villkor som i EU och att nya EU-lagar också skulle tillämpas i Storbritannien. Men också att tidigare domar i EU-domstolen skulle respekteras. Vi förlorade allt detta, varenda sak, säger hon.

De garantier som Allison Roche nämner och som i debatten kallats ”den jämna spelplanen” var krav som facken och EU först lyckades få in i tidigare konservativa premiärministern Theresa Mays utträdesförslag. I höstas omförhandlade nuvarande premiärministern avtalet och flyttade dessa löften till en icke-bindande del av avtalet. Kort därefter föreslog den regeringen två garantier: att nya arbetsmarknadsregler skulle göras i samråd med fack och näringsliv och att nya EU-regler skulle röstas om i parlamentet.

Regeringen vill inte ha en jämn spelplan, de vill dumpa vår anställningsstrygghet, arbetsmiljö och införa restriktioner för facken.
Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison

Men när utträdesavtalet röstades igenom den 19 december var alla garantier borta. Oron minskar inte heller av de departementsdokument som i höstas läckte till tidningen The Guardian om regeringens planer att frångå löften om jämna steg med EU. Inrikesministern Andrea Leadsdoms dementier stillade inte oron.

– Det här betyder att vi nu kommer att få se våra medlemmars rättigheter sakta skalas bort. Regeringen vill inte ha en jämn spelplan, de vill dumpa vår anställningsstrygghet, arbetsmiljö och införa restriktioner för facken, säger Allison Roche.

Men inom TUC finns även de som välkomnar utträdet. En av de är Eddie Dempsey, regional ombudsman för Järnvägs- och Hamnarbetarfacket, RMT. Facket, som inför folkomröstningen 2016 kampanjade för att lämna EU, har samma inställning i dag. Han ser det som att de brittiska arbetarna nu kastat av sig det ok som var EU-byråkratin.

– Fackens och arbetarrörelsens infrastruktur är redan borta. Men det här ger en möjlighet att återuppbygga klassorganisationerna och reformera TUC mot en mer kämpande fack, säger han.

Som Arbetaren rapporterade om innan folkomröstningen var Brexit-viljan störst bland transportfacken och EU:s fjärde järnvägspaket var ett rött skynke framför dem. Paketet som påbjuder ”marknadsöppning” och som nu börjat införas i Sverige upplevdes som en slutlig stängd dörr för återtagande av järnvägen i offentlig regi.

– Vi kom undan. Även om Tory-regeringen faktiskt återtagit några krisande verksamheter, kommer de förstås privatisera dem igen. Men vid ett maktskifte kommer vi kunna ta tillbaka ägandet, då är det hindret borta, säger han.

De kommer att ge sig på facken, men det är en signal om möjligheten att organisera motståndet, att reformera inte bara TUC utan hela arbetarrörelsen och vänstern.
Eddie Dempsey, regional ombudsman för Järnvägs- och Hamnarbetarfacket, RMT

När Arbetaren pratar med honom står han i en facklig blockadlinje vid Paddingtonstationen i London med talkörer i bakgrunden som stundtals överröstar honom. Anställda på cateringbolaget Rail Gourmet kräver högre löner. RMT, som också organiserar Londons tunnelbaneanställda, har länge varit premiärminister Boris Johnssons måltavla under den tid han var stadens borgmästare. Nu kommer snart hans första hårda smäll som premiärminister att utdelas mot facket i form av ett lagförslag som ska tvinga RMT att vid strejker ändå garantera att trafiken fortgår på miniminivå.
Eddie Dempsey, regional ombudsman för RMTFoto: Skärmdump
Eddie Dempsey säger sig inte hysa några illusioner om Boris Johnssons välvilja gentemot den brittiska arbetarklassen. Det kommer att bli värre, säger han, men men den hårdare pressen kommer att tvinga arbetarrörelsen att överge liberal identitetspolitik till förmån för organisering. Det här är en möjlighet att fokusera på kollektiva frågor, istället för individuella, säger han.

– De kommer att ge sig på facken, men det är en signal om möjligheten att organisera motståndet, att reformera inte bara TUC utan hela arbetarrörelsen och vänstern. Det kommer inte vara lätt, men det kallas ju inte kamp för inte, säger han.

Hans meningsmotståndare kallar honom och de som delar hans hållning för ”Lexiteers,” eller vänsterbrexitörer. RMT har också fått ta emot kritik för sitt motstånd mot den fria rörligheten, som de menar i ett kapitalistiskt samhälle enbart gynnar företagen.

Unison å andra sidan röstade tillsammans med alla förbund utom RMT, igenom en motion på TUC-kongressen om att fortsätta ”bygga ett Europa för flertalet och kämpa för solidaritet över gränserna.” Allison Roche, från Unison, har inte samma tilltro till pånyttfödd facklig kamp under en Tory-regering. Kanske för att hon tillsammans med de stora facken saknar det ”förtroende för arbetarklassen”, som Eddie Dempsey säger sig ha.

Men trots deras olika perspektiv har de en övertygelse gemensamt. Båda anser att facken kommer att få en tung börda på sina axlar och kommer att spela en allt viktigare roll i Storbritannien efter Brexit.

– De enda som kan stoppa dumpningen är facken. Vår roll har alltid varit avgörande och kommer att bli än mer avgörande, säger Allison Roche.
13:18
Hård kritik mot Trumps ”fredsplan”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:18
Hot och hat mot samer efter Girjas-domen
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:15
Om att vägra ta skydd
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

[BOK] En början
Leif Claesson
Utgiven med stöd av Konstnärsnämnden, 2019
Jag såg fotografen och konstnären Leif Claessons bilder på Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm för ett par år sedan, och blev fascinerad, nästan drabbad. Nu finns boken med hans bilder och en text som berättar om projektet En början med de nakna självporträtten och vad som lett fram till dem. Han visar en stark sårbarhet och har förstärkt genom att placera den övre medelålders, bleka och otränade kroppen i miljöer som påminner om det oskyddade barnet – under ett skrivbord, uppflugen på ett skåp, på en gunghäst.

Jag känner igen leken att vara död (i en kökssoffa med locket på), den flyende nakna nunnan med sin cornette (ett vitt jättedok) – eller bäst av allt: liggande under en ROTVÄLTA! Det är underbart utmanande; en på en och samma gång tuktad och rebelliskt människa som fullt ut bejakar sig själv och sin skräck och inte skäms för det – eller? Hela tiden återkommer just det dubbla, i att öppet våga nästan skrika ut det hemliga, sårbara.

Bilderna talar för sig själv, Leif Classon skriver om den starka upplevelsen av Francesca Woodmans fotografier som de verkligen också har släktskap med. Men hennes bilder kom aldrig till detta riktigt utmanade eftersom hon som ung kvinna (som kort efteråt tog sitt liv genom att hoppa från ett tak i New York) kunde romantiseras i sin sårbarhet. Den här mannen är allt utom romantisk. Och i bokens texter berättar han om en uppväxt där fotografierna så småningom visar sig referera till specifika minnen.

Leif Claesson skriver en hel del om sin far, söderkisen (som tyckte Tantogatan på Södermalm var ”halvvägs till Södertälje”), författaren och konstnären Stig Claesson som varit en förebild för så många män med sina skildringar av luggslitna människor, och samtidigt verkar ha varit ganska så kall inför sina söners längtan efter en pappa till hands. ”Han kamouflerade sig oftast i Slas-karikatyren. Med skrönor och ett överlägset sätt uppfyllde han omgivningens förväntningar och skyddade sig själv”, skriver sonen. Så småningom blir de nära vänner, i alla fall stundtals, men Leif vägrar skaffa sig faderns skydd utan kliver ut i världen spritt språngande.

För tio år sedan publicerade den äldre sonen Nils Claesson sin berättelse om uppväxten, Blåbärsmaskinen, där faderns alkoholism upptog en försvarlig del. Leif skildrar i mindre brottstycken också en delvis ganska skrämmande barndom där barnen fick hänga med på happenings på Moderna museet men lärde sig hålla tyst om de inte begrep konsten. Barnet tittar i pappans bok om nazisternas koncentrationsläger, skräms och fascineras på en gång. Båda föräldrarna har barndomsminnen av sorg och övergivenhet som överförts till sonen, ”min barndom lärde mig att tyda de små tecknen för att försöka mota katastroferna”, försöker han berätta för sin mor i ett inre samtal långt efter hennes död. Stig beskriver han som undflyende som ett sommarmoln när han inte ligger ”förvriden i deliriumplågan”, modern ligger, oälskad, med yxa under sängen. Allt oavbrutet laddat som ett annalkande åskväder.
Den vuxna Leif Claesson gör de där minnesbilderna till sina egna.

Det är en skrämmande och vacker liten bok, mer en berättelse än maffig konstbok och det gillar jag. Det hela inger visst hopp. Vilket man inte kan säga om Francesca Woodman.
13:15
Busschaufför knivskuren i ansiktet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det var strax efter klockan 14 på tisdagseftermiddagen som larmet kom. En busschaufför i Angered i nordöstra Göteborg hade blivit knivskuren i ansiktet sedan han avvisat en passagerare från turen han körde. Polis tillkallades och chauffören, som är i 40-årsåldern, fick föras till sjukhus med sina skador.

De fysiska skadorna bedöms dock som lindriga. Psykiskt är det svårare att veta hur attacken kan komma att påverka livet för chauffören framöver. Många busschaufförer har de senaste åren vittnat om hot och våld från aggressiva passagerare. En bild som facket känner igen.

– Det är en jäkligt konstig utveckling när samhällets tjänare, som busschaufförer eller blåljuspersonal, utsätts för våld, säger Ronny Sunesson, sektionsordförande för Kommunal sektion Trafik i Västsverige till Arbetaren.

Hot kommer dagligdags. Det vet jag bara från min sektion dit många chaufförer hör av sig. De orkar inte gå till jobbet helt enkelt.
Ronny Sunesson, sektionsordförande för Kommunal sektion Trafik i Västsverige

Han förklarar att många busschaufförer valt att sluta på grund av riskerna de utsätts för i jobbet.

– Hot kommer dagligdags. Det vet jag bara från min sektion dit många chaufförer hör av sig. De orkar inte gå till jobbet helt enkelt.

Ronny Sunesson tycker att arbetsköparna, i det här fallet Västtrafik, smiter undan alldeles för lätt när det kommer till hot och våld mot personalen i kollektivtrafiken.

Han vill därför att facket ska få mer att säga till om i de frågorna. Men han upplever inte att de släpps in i diskussionerna med arbetsköparna och de ansvariga trafikbolagen. Exempelvis nämner han systemet med biljettkontroller.

– Vi som chaufförer ska aldrig behöva riskera liv och hälsa för en biljett på 50 kronor.
13:15
Analys: Dimridåerna om Rut börjar skingras
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

I dag kommer Rut-utredningen med förslaget att höja taket för rut- och rotavdrag till 75 00 kronor, och även låta avdraget omfatta fler tjänster. Detta samma vecka som en ny myndighetsrapport ifrågasätter Rut-avdragets effektivitet. Enligt rapporten har Rut-avdraget skapat mellan 7 700 och 9 300 jobb mellan 2010 och 2015. Det är ganska långt ifrån de 30 000 jobb som arbetsköparorganisationen Almega uppger har skapats. Kostnadens för varje Rut-jobb är enligt rapporten mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Rot-jobben var flera gånger dyrare, de kostar mellan 6 och 8 miljoner kronor, per skapat jobb.

Siffrorna är enligt rapportförfattaren en ”grov uppskattning” och rapporten har kritiserats. Sven-Olof Daunfeldt, professor i nationalekonomi och forskningschef för Handels forskningsinstitutet, kritiserar i Dagens Arena beräkningsmetoden. Ulrika Lorentzi, välfärdsutredare på LO, menar däremot att siffrorna bör tas på allvar. Till Dagens ETC uppger hon att kostnaden för varje Rut-jobb motsvarar 3-4 välfärdsjobb. Vilka i sin tur också ger de effekter som kritikerna menar att rapporten missat att ta med i analysen – skatteintäkter och färre personer på a-kassa eller bidrag – men till en lägre kostnad.

Konjunkturinstitutets beräkningar vilar inte på någon statistik och gjordes innan Rut-avdraget infördes. Det är på tiden att någon faktiskt räknar på det.

Finansminister Magdalena Andersson har vid flera tillfällen stämt in i kören och försvarat rutavdraget. 2015 lovordade hon rutavdraget som metod att få nyanlända flyktingar i arbete, hon kallade det kostnadseffektivt. I juli förra året, efter att januaripartierna höjde taket i Rut, menade hon i en intervju med TV4 att det ”kostade väldigt lite”. Att rutavdraget är kostnadseffektivt eller till och med självfinansierat är ett återkommande argument i debatten. Påståendet kommer från Konjunkturinstitutet. Men Konjunkturinstitutets beräkningar vilar inte på någon statistik och gjordes innan Rut-avdraget infördes. Det är på tiden att någon faktiskt räknar på det.

Syftet med att nu utvidga rutavdraget är, enligt regeringens utredare Ulf Rehnberg, att bidra till ökad efterfrågan på tjänsterna och därmed ökad sysselsättning hos personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Myndigheten för tillväxtanalys lyfter dock fram Rut-avdragets bristande träffsäkerhet när det gäller att få människor med en svag position på arbetsmarknaden i arbete. ”Våra studier tyder på att rutreformen till stor del missar att fånga den tänkta målgruppen, det vill säga personer med kort utbildning.”

– Jämför man med övriga företag i Sverige så är det fler korttidsutbildade, upp till nio år i grundskola, i rutföretagen. Däremot jämför man med andra tjänsteföretag så ser man inte att det är fler personer med kort utbildning i rutföretagen. Vi ser också att andelen med eftergymnasial utbildning ökar i rutbranschen, säger rapportens författare, Sofia Tano, till Dagens Arena.

I februari kommer ytterligare en rapport, denna gång från Riksrevisionen. Den kommer bland annat undersöka om Rut har uppnått målet att människor (som är köpare av rut-tjänster) ska öka sitt arbetsutbud. Vi får se vad den i sin tur visar.

Men det ser ut att kunna vara så att Socialdemokraternas försvar för att driva klasspolitik för de bäst bemedlade till slut har spruckit.
13:14
Majoritet kritiska till kapitalism
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:14
FN-personal kritiserar arbetsförhållanden
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:13
Bröt ben efter fall från byggnadsställning på SSAB
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:12
Fortsatt kamp mot att kvinnor bannlyses under mens i Nepal
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:11
Berättelser vävs samman
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

[UTSTÄLLNING] Fröer – En resa i geopolitik, konflikt och biologi
Jumana Manna: Wild Relatives (2018) film, 60 min
22/1 – 24/5
Tensta konsthall
Den internationellt uppmärksammade filmen Wild Relatives visas nu på Tensta konsthall. Konstnären Jumana Manna, i dag baserad i Berlin men uppvuxen i palestinska delen av Jerusalem, följer i Wild Relatives grödorna och det biologiska kulturarvet i spåren av storpolitiken. I filmen visas hur fröets betydelse påverkats av krig och kommersiella intressen, samtidigt som den belyser maktrelationer.

Platserna Svalbard i norra Ishavet och Beekadalen i Libanon är två platser som förbinds genom arkivet Svalbard Global Seed Vault, ett arkiv som innehåller tusentals genbanker från grödor i hela världen. Arkivet ägs av norska staten, men har intressen hos kommersiella jordbrukskoncerner och andra staters regeringar.

Under 2012 ansåg ett internationellt fröforskningscenter det nödvändigt att flytta verksamheten från Aleppo i Syrien till Beekadalen i Libanon. Men eftersom man inte kunde flytta genbanken med grödor, skapades en kopia genom att använda frökopior från arkivet i Svalbard.

I Wild Relatives vävs olika berättelser samman, och Manna visar också småskaligt odlande, migrantarbetare och bönders kamp för biologisk mångfald.
13:10
Den inre ojämlikheten
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Det är en solig och varm morgon i slutet av augusti. Jag sitter på en bänk utanför en skola i Angered i Göteborg och väntar på att klockan skall bli halv tio. Min avtalade tid för att träffa skolans tre rektorer. Tillsammans med två kollegor skall jag sjösätta ett forskningsprojekt där den här skolan ingår. Det är nu dags att redogöra för projektets design.
Essän kommer från en kommande antologi ”Vi måste börja med barnen” då barnkonventionen från i början av februari är svensk lag. Ylva Mårtens är redaktör till boken som kommer ut på Ordfront Förlag.
Jag är lite spänd inför träffen så jag tittar kanske lite väl iakttagande på några elever som står och pratar en bit bort. Snart kommer det fram tre killar och någon frågar om jag är ny lärare på skolan. Nej, jag är inte lärare, jag kommer från universitetet och är forskare, jag vill undersöka hur det går för er i denna skolan, om ni lär er det ni behöver kunna, svarar jag något överrumplad. En av killarna tittar på mig med allvar i blicken och säger:

Men detta är ju en fattig skola, vi är inte bra, gå till någon annan skola om du vill veta hur man lär sig, vi som går här … vi är dåliga … så du skall gå till en fin skola, en där svenskarna bor, dom har bra betyg.

Så kan det låta på en skolgård i ett så kallat särskilt utsatt område. De unga är inte bara väl medvetna om var i betygshierarkin deras skola befinner sig, de har också en glasklar känsla för var i den sociala hierarkin deras bostadsområde är placerat. Längst ner. Om jag kort sammanfattar vad vårt forskningsprojekt kom fram till så är det just att segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av degradering eller underordning.

Ofta innebär det att den som växer upp här har svårt att motstå mediernas bilder av den egna hemorten. De tenderar att införliva denna bild i sin egen självförståelse. Barnen är medvetna om att segregationen, det vill säga den sortering av människor som sker i stadsrummet, handlar om över- och underordning. Den osäkerhet och det tvivel på den egna förmågan som denna underordning skapar leder till en inre osäkerhet. Det gör att många unga uppfattar sig själva som förlorare innan korten är synade.

De brittiska forskarna Richard Wilkinson (1943-) och Kate Pickett (1965 -) har i sin bok Den inre ojämlikheten visat att även små barn är starkt påverkade av den egna familjens sociala status. Barn är känsliga för de olika former av nedlåtande attityder som mindre bemedlade familjer ofta blir bemötta med. Wilkinson och Pickett lyfter i sin bok fram en rad forskningsresultat som visar att diskriminerande och förminskande behandling sänker självkänslan såväl som prestationsförmågan och har därigenom en direkt relevans för hur dessa utsatta elever klarar sig i skolan.

Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är också de unga i miljonprogrammets utsatta stadsdelar som är förlorarna i de senaste decenniernas utveckling av den svenska skolan. När Skolverket i sin rapport Likvärdig utbildning i svensk grundskola? skriver att elever i större utsträckning idag jämfört med tidigare är segregerade efter andra egenskaper, som till exempel studiemotivation innebär detta att segregationen trängt ner i elevernas psykologi.

I de stora städernas utsatta stadsdelar som Bergsjön, Rosengård eller Husby lever mer än femtio procent av barnen i det Rädda Barnen definierar som fattigdom. En rapport från Arbetsmarknadsdepartementet visar att 35–40 procent av de mellan 20 och 25 år varken är i arbete eller studerar. Samma rapport säger att omkring hälften av alla som lämnar de kommunala grundskolorna i dessa stadsdelar inte har tillräckliga betyg för att ens söka till gymnasiet.

Detta är en ytterst allvarlig situation som innebär att stora delar av de unga från dessa områden tenderar att tappa tilltron till samhället. Vi har sett detta manifesteras i konfrontationerna mellan polis och ungdomar i alla större städer. Men samma underliggande frustration kommer också till uttryck när olika grupper av unga i sin maktlöshet riktar skjutvapen mot varandra. För att förstå skjutningarna runt om våra städers förorter måste de sättas in i en kontext av utanförskap och resignation. Situationen i många utsatta stadsdelar visar tydligt att den sociala sammanhållningen i våra storstäder är hotad.

Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt konventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard. Inget barn får diskrimineras på grund av sitt eget eller sina föräldrars ursprung. Trots detta tvingas många barn i Sverige idag att leva under den nivå som är en skälig levnadsstandard. Många barn utsätts fortfarande för olika former av diskriminering. Detta är faktorer som i hög grad påverkar barns livsvillkor, utbildningsmöjligheter och hälsa.

Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor och likvärdiga utbildningsmöjligheter för alla barn. I dagens Sverige, med en BNP som är dubbelt så stor som för femtio år sedan, där dollarmiljardärerna blir allt fler, är det uppenbart att vi, om vi vill, kan ge alla barn likvärdigare livsvillkor.

Enligt Rädda Barnens rapport från 2016 om barnfattigdomen i Sverige så lever omkring 200 000 barn i relativ fattigdom. Detta förhållande är de facto ett brott mot artikel 4. Forskarsamhället har producerat en rad studier som visar på samband mellan fattigdom och hälsa, fattigdom och utbildningsresultat, mellan fattigdom och förmågan till etablering på arbetsmarknaden.

Under decennierna efter andra världskriget utvecklade Sverige en välfärdsstat där inkomstskillnader och sociala klyftor krympte. Det betonades att medborgarskapet bestod av rätten till likvärdig utbildning, vård och social omsorg. Under 1980-talets andra hälft vände de politiskt utjämnande ambitionerna.

Under 1990-talet ställdes vi inför en samhällsutveckling där fattigdomen återvände och på nytt blev ett centralt samhällsproblem. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka på nivåerna innan välfärdsstaten, tillbaka till tiden före första världskriget. De 15 rikaste svenskarna har idag tillgångar som motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP, samtidigt som den relativa fattigdomen fördubblats sedan 1990.

När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.

Skolan är inte längre en skola för alla. Skolan är av central betydelse för barns och ungas uppväxtvillkor. De reformer på skolområdet som genomfördes under 90-talet, framför allt friskolereformen och den fria etableringsrätten, har lett till att högpresterande elever från socioekonomiskt starkare hem söker sig till vissa skolor och lågpresterande elever från socioekonomiskt svaga hem går för sig i andra skolor. Denna utveckling har fått till följd att skolan inte längre förmår kompensera för de socioekonomiska skillnaderna. Därmed är också den likvärdighet som tidigare var kännetecknande för svensk skola ett minne blott.

Forskningsprojektet Den svenska skolans nya geografi har visat att det fria skolvalet i storstäderna i hög utsträckning är ett negativt val. Resursstarka föräldrar väljer inte skola på grundval av pedagogiska ideal. De väljer skolor där deras barn möter andra barn med ambitioner och där man inte riskerar att möta barn från bostadsområden med dåligt rykte och låg status. Skolverkets analyser av den svenska skolan visar att avståndet mellan hög- och lågpresterande elever och skolor fortsätter att öka. Det är huvudorsaken till den svenska skolans sjunkande resultat i internationella jämförelser. Därmed är de av FN stipulerade rättigheterna om allas rätt till en likvärdig utbildning hotad. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskeras inte bara kunskapsutvecklingen utan också den svenska grundskolans demokratiska intentioner att gå förlorade.

De unga vi intervjuade var medvetna om att de i absolut mening inte är fattiga. Ingen svalt och de hade tak över huvudet. Så i jämförelse med hur det ser ut på många andra platser på jorden kunde de betrakta sig själva som lyckligt lottade. Den insikten hindrade däremot inte de ungas förståelse av den egna verkligheten som fattig. När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.

Vad vi fann var att eleverna i de utsatta förortsskolorna ändå trivdes i skolan. De visade upp de högsta siffrorna i kommunens trivselmätningar. De tyckte om sina lärare och gillade att vara i skolan. Inte minst påtalades hur bra det var att få ett mål mat varje dag. Skolan var även viktig för att det var platsen där man träffade sina kompisar. I de ungas berättelser blir skolan närmast till en sista instans av välfärdsstaten.
Ove Sernhede är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning har fokus på ungas identitetsutveckling, förortskulturen och dess relation till skolan. Han har bland annat skrivit böckerna: Ungdomskulturen och de Andra, AlieNation is My Nation: Hip hop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige, Ungdom och kulturens omvandlingar och När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans tillsammans med Rene Leon Rosales och Johan Söderman.
Skolan uppfattades snarare som en omsorgsfunktion än en utbildningsinstans. Motivationen till att studera på det rådande skolsystemets villkor var inte alltid på topp. En anledning till detta var att det fanns en medvetenhet om att de som unga från förorten var i ett sämre utgångsläge redan från början. Utbildningsinstitutioner som gymnasium och högskolor framstod som en del av det Sverige de upplevde sig var utestängda ifrån. En återkommande kritik från eleverna var att det aldrig gick att ta med sig sina egna erfarenheter, reflektioner och funderingar in i klassrummet.

Läroplanens krav på att kursernas alla moment skall gås igenom, kraven på dokumentation och de ständiga proven och kunskapskontrollerna skapade en press och en stress som inte lämnade något utrymme åt lärarna att ta in den verklighet eleverna upplevde som sin egen. De unga vi träffade saknade inte ambitioner att lära men visade tveksamhet inför de villkor som läroplan och skola satte upp.

Segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar människor i det fysiska rummet. Den som inte har plånboken som krävs för att köpa en bostad i de attraktiva delarna av Göteborg får hålla till godo med stigmatiserade bostadsområden i stadens ytterområden. Den utträngning av mindre bemedlade invånare som sker när hela kvarter byter ut sina invånare genom att lägenheterna ombildas till bostadsrätter går under beteckningen gentrifiering. Denna process är i hög grad segregationsdrivande och skiktar stadslandskapet. Segregationen är ett uttryck för skillnader i ekonomi och social status. Men kanske är det segregationens psykologiska konsekvenser som är svårast att bära för dem som tvingas växa upp i fattiga bostadsområden.

Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån.

Ungdomarna pratar om segregationen som platsism. Platsen där du bor har, på liknande sätt som ras och hudfärg, kommit att bli avgörande för din identitet. Din adress avslöjar var på den sociala skalan du befinner dig. Den talar om för dig och omvärlden vilket värde du har som människa. En av segregationens följder och en konsekvens av den stigmatisering som utsatta stadsdelar idag är utsatta för är att de som växer upp och bor i dessa områden tenderar att se sig själva med det omgivande samhällets ögon.

För den oinitierade framstår säkert livet i dessa stadsdelar som plågsamt, grått och torftigt. Men de mest påfallande erfarenheterna och kunskaperna från min forskning handlar om hur kreativt och inspirerande de ungas kulturer handskas med det egna utanförskapet. Det finns, trots den relativa fattigdomen och de dåliga skolresultaten, så mycket energi, nyfikenhet och mod att imponeras av i de ungas egna gemenskaper.

Förortens unga utgör idag en paradox. Denna består i att de å ena sidan framställs som kriminella, farliga och med undermåliga skolresultat. Å andra sidan finns det i inflytelserika kulturkretsar en uppfattning om att det är just de unga i förorten som idag står för den mest spännande och kreativa kulturproduktionen i landet. Miljonprogrammets unga har under senare tid närmast trätt fram som ett estetiskt avantgarde inom många konstnärliga genrer.

Grundskolorna i förorten har uppenbara problem med att fånga upp den kreativitet som frodas hos de unga. Däremot har de konstnärliga högskolorna under senare år försökt utveckla strategier för att fånga upp den nyskapande estetiska energi som de unga här skapar. Det har framför allt gällt musik, dans och bildkonst. Men nu börjar samma institutioner också uppmärksamma att den litteratur, poesi och film som skapas i orten kan tillföra välbehövligt nytt blod. Orten är de ungas benämning på sin egen härkomst. Orten är inte i första hand knuten till en geografisk plats utan är snarare benämningen på de gemensamma erfarenheter som man som ung, icke-vit har om man växt upp i miljonprogrammet. Oavsett om detta ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Örebro.

Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån. Medias rapportering har trängt in i det allmänna medvetandet på ett sätt som i sin förlängning ger legitimitet åt kraven på hårdare tag.

Samtidigt har rapporteringen försvårat möjligheterna att se de grundläggande och strukturella orsakerna till problemen. Med en sådan blockering blir det omöjligt att uppmärksamma och förstå den självorganisering som idag växer fram i förorten. Ett annat forskningsprojekt som jag varit inbegripen i resulterade i boken När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans. Här är fokus riktat just mot de nya former för kulturproduktion och social mobilisering som nu sker i orten.

Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot

En framträdande organisation är Förorten mot våld. Den kräver att de styrande politikerna uppmärksammar de återkommande dödsskjutningarna och menar att dessa måste betraktas som en nationell krissituation. Förorten mot våld består av flera organisationer, föräldragrupper och individer och det är företrädesvis många vuxna som är delaktiga i arbetet. Annars kännetecknas ortenrörelsen av att de aktiva är unga tjejer och killar som växt upp i miljonprogrammet.

Ett av de mer uppmärksammade arrangemang som trätt fram under senare år är Ortens bästa poet som organiseras av föreningen Förenade förorter. Det är en nationell poesiuppläsningstävling som drar till sig tusentals intresserade ungdomar från många förorter runt om i Sverige, inte bara i de tre storstäderna. Därutöver finns Ortens Röster, Polisbrutalitet i Orten, Nätverket för dekoloniserade feminister, Staden är din, StreetGäris, Rådet av enade kreoler med flera.

Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot. I själva verket bär dessa grupper ofta på värdefulla kunskaper för hela samhället, eftersom de i sina kulturella och politiska uttryck kommenterar och gestaltar samhälleliga problem och motsättningar. Genom att vägra lyssna på och ta tillvara de insikter och den kritik som utvecklas här kan vi gå miste om väsentliga bidrag till diskussionen om hur samhälleliga problem kan hanteras.

Lika sensationshungriga som medierna är när de lyfter fram våldet i förorten, lika ointresserade är de av den ortenrörelse som nu träder fram. För denna nya rörelse är den konst och kultur som springer ur de sociala orättvisorna ett mer effektivt vapen än stenar och molotovcocktails. Lyssna till rösterna från orten!
13:10
Afrikanskt toppmöte för rätten till utbildning
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:10
H&M utreds – samlat information om anställdas relationer
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
13:09
Rätt tänkt på Dramaten
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Dramatens scen Elverket började som en utlöpare som kändes lite fräck – en gammal industrilokal där lättare, snabbare nutidsaktuella föreställningar kunde ges. Inte minst har scenografin kunnat utvidgas – som i Swede Hollow som spelades med publiken mitt i slummens dal i Amerikaimmigranternas St Paul. Scenen har också utnyttjas till en plats där samtidens brännande frågor har diskuterats och gestaltats. Nye Dramatenchefen Mattias Andersson som kommer från en annan teaterkultur än en kunglig institution gästspelades nu senast med Enkätgestaltningen Vi som fick leva om våra liv på Elverket. Nu sägs avtalet med Elverket upp – hur tänker man? Jo helt rätt.

Sedan ett par års tid står både Kulturhuset Stockholms Stadsteater och Dramatens stora scen varit under renovering. Båda institutionerna har utlokaliserats i andra stadsdelar och i förorten, och till och med arbetat tillsammans med varandra och mindre, fria och privata teatrar med föreställningar på alternativa scener. Genom detta har Stockholms teaterliv förnyats och vidgats. Istället för ett fast avtal med dyra Elverket (med sin dyra restaurang) kan man nu fortsätta med det arbetet. Mattias Andersson kommer till stan med ett förtroendegivande första grepp. Som han säger i ett pressmeddelande: ”Samtliga Nationalscenens spelplatser behöver inte ligga på Östermalm”.
13:08
Ju mer hotat språket är – desto viktigare att agera
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
January 30, 2020
14:04
Kvinna fick svavelsyra på sig på arbetet
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.
January 24, 2020
11:49
Metalltoppen: ”Dumt att misstänkliggöra våra motiv”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

I ett upprop inifrån IF Metall riktas kritik mot LO:s hållning i LAS-förhandlingarna med Svenskt Näringsliv. I Arbetaren riktades samtidigt anklagelser från de egna leden om att förbundsledningen skulle vara beredda att kohandla med både turordningsregler och kravet på ”saklig grund” vid uppsägning.

– Jag tycker förbundsledningen tar fel riktning. De är för lite intresserade av vad medlemmarna tycker och drivs av politiska hänsynstaganden, sade Jan-Olov Carlsson, klubbordförande för Volvo Lastvagnar i Umeå initiativtagare till uppropet.

”Det är fel” svarar nu IF Metalls förhandlare, avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä på kritiken. Anklagelserna, säger han, om att förbundsledningen under en längre tid betraktat turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd som något som kan bytas mot andra villkorsförbättringar är också fel. Inte heller stämmer det att han är beredd att slopa ”saklig grund” för uppsägning.

– Jag tycker inte heller att man ska förhandla bort turordningsreglerna. Vi ska även fortsättningsvis ha saklig grund för uppsägning. Vår idé är att stärka anställningstryggheten för de grupper som inte omfattas av den, såsom inhyrda, säger han.

Enligt honom är oron för att ledningen är på väg att sälja ut väsentliga delar av LAS och i praktiken ge arbetsköparna fri uppsägningsrätt ogrundad och det är ”dumt” av kritikerna ”att misstänkliggöra våra motiv”.

– Om vi skulle komma med något sådant tror jag inte att det skulle gå igenom på vårt avtalsråd där också Jan-Olov Carlsson sitter. Jag har inget intresse att försämra för medlemmar, jag har motsatt intresse. Jag och förbundsledningen bestämmer inte själva, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Samtidigt var det just så det gick till när överenskommelsen mellan LO-förbunden och Svenskt Näringsliv om inskränkningar i strejkrätten klubbades, något Veli-Pekka Säikkälä bekräftar. I likhet med de nu pågående förhandlingarna om LAS skedde förhandlingar mellan fack och arbetsköpare under hot om lagstiftning.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att regeringen, i enlighet med Januariöverenskommelsen mellan S, C, Mp och L, önskar ha en överenskommelse från parterna som sedan ska kunna ligga till grund för ändringar i LAS. Men att det skulle bli på samma sätt i LAS-frågan är, enligt Veli-Pekka Säikkälä, en ”hypotetisk fråga”.

– Ska vi teckna avtal, och mycket tyder på att det behöver göras, kommer vi ta upp det på avtalsråd. Det kan ju vara så att vi inte kommer överens överhuvudtaget.

Det är lögn. Vi har inte suttit en hemlig grupp och förhandlat. Det är lögn.
Veli-Pekka Säikkälä

Men kritiken mot IF Metalltoppen och farhågorna om att han, tillsammans med LO-ledningen, skulle vara beredda att sälja ut LAS kommer inte bara från en klubb inom det egna förbundet. Med samma anklagelser hoppade fem LO-förbund av förhandlingarna i slutet av förra året, däribland Byggnads, Seko och Kommunal som deklarerade att förtroendet för LO-ledningen var slut.

– Det är förbrukat. De har förhandlat utan vår vetskap och har vägrat oss insyn, sade Tobias Baudin då till Kommunalarbetaren.

Några dagar senare uppgav källor till Kommunalarbetaren att en hemlig grupp, bestående av LO:s och Handels avtalssekreterare, men också Veli-Pekka Säikkälä, ska ha förhandlat på egen hand.

– Det är lögn. Vi har inte suttit en hemlig grupp och förhandlat. Det är lögn, säger nu Veli-Pekka Säikkälä.

Samtidigt verkar ju en rad andra förbundsordförande anse att det är det som har hänt.

– Det finns några som tycker så och så finns det ett större gäng som inte tycker att det är så. Det är allvarligt om man säger att man har ett hemligt gäng som har förhandlat. Det är skitsnack.

Vad skulle vara deras motiv att uttrycka sig så?

– Det är kanske så att de inte vill förhandla i de här frågorna, de kanske tycker att politikerna ska sköta det.

Veli-Pekka Säikkälä tillbakavisar anklagelserna om att han och LO-ledningen skulle drivas av politisk hänsyn. Att motivet till de hemliga förhandlingarna, som en källa till Kommunalarbetaren förklarade det, var att få igenom Januariöverenskommelsens krav på Las-ändringar, men samtidigt rädda Socialdemokraterna från en svekdebatt är också fel.

– Det är så dumt så hälften vore nog. Varför skulle jag offra mig på något sådant sätt? Däremot vill jag att vi ska förhandla för jag tycker i grunden att parterna på svensk arbetsmarknad ska lösa de här frågorna och inte politikerna.

Arbetaren har bett Kommunals ordförande Tobias Baudin om en kommentar, men denne hänvisar genom förbundets pressavdelning att de ”väljer att avstå i det här fallet”.
11:49
Skottland kastade ut vinstjakten från vården
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

– För att ha en fungerande marknad måste du ha ett överskott. Det går inte att applicera på sjukvården, eftersom att det skulle innebära tomma sjukhus på bekostnad av skattebetalarna, säger Dave Watson.
Han är i Stockholm i samband med att Lars Taxéns rapport ”Skottland visar vägen – en annan sjukvård är möjlig” presenteras på Karolinska institutet. Salen i Biomedicum är full, nära tvåhundra personer har kommit för att lyssna på seminariet arrangerat av Arena idé.

Den statliga brittiska hälsovården NHS, National health service, grundades efter andra världskriget samtidigt som flera andra sociala reformer tillkom i Storbritannien. Grundtanken var att sjukvården skulle vara gratis och omfatta alla, oavsett inkomst.

Det är rimligare att de som faktiskt jobbar med det som ska ändras får vara med och bestämma, istället för att man hyr in dyra konsulter.
Dave Watson, fackligt aktiv i det skotska fackförbundet Unison

Efter att Skottland fick ett eget parlament år 1997 övertog de bestämmanderätten över sjukvården och deklarerade att den skotska sjukvården skulle återgå till att bli en offentlig verksamhet, fri från konkurrens. År 2004 avskaffades den interna marknaden efter femton år av den marknadisering som inledes under Margaret Thatchers regering.

Dave Watson berättar att i dag bjuds vårdpersonal in för att delta i planeringen inför kommande förändringar som angår dem. En viktig premiss för att personalen ska vilja vara med i förändringsarbetet är att förändringarna inte ska leda till att någon förlorar jobbet.
– Det är rimligare att de som faktiskt jobbar med det som ska ändras får vara med och bestämma, istället för att man hyr in dyra konsulter, säger han.

”Vården behöver rustas upp, inte ner. Varslen måste dras tillbaka med omedelbar verkan. En omställning till vård närmare befolkningen kan omöjligen framtvingas genom neddragningar på sjukhusen”. Det skrev organisationen Stockholms sjukvårdsupprop i samband med en demonstration i december efter att åttahundra vårdanställda i regionen varslats.

Sjukvårdsuppropet har även uppmärksammats efter larm om att patientsäkerheten inte kan efterlevas på flera av Stockholms akutsjukhus till följd av vårdplats- och personalbrist. På deras sociala medier delar de med sig av vittnesmål från vårdanställda i Stockholm:

”..En patient behövdes läggas in på intensivvårdsavdelningen men blev kvar på akuten på grund av akut platsbrist. En annan patient avled på akuten i väntan på inläggning..”, vittnar en anställd på en akutmottagning i Stockholm.

”..Patienter som skulle ha kunnat överleva om bara bemanningen varit bättre, kommer nu riskera att dö..”, skriver an annan vårdanställd angående varslen.
Sjukvårdspersonal demonstrerade i Stockholm den 14 december i protest mot den senaste tidens beslut och varsel inom sjukvården. Foto: Claudio Bresciani/TT
I region Stockholm pågår en omstrukturering av sjukvården till en så kallad ”nära vård”, där vård som inte är akut flyttas ut till mindre mottagningar. Samtidigt får inte akutsjukhusen tillräckligt med resurser för att hålla ekonomin i balans, vilket lett till att de drar ned på utgifterna. En omstrukturering som innebär varsel skulle alltså inte ske enligt den skotska modellen där berörd personal ska bjudas in till förändringsarbetet under premissen att de inte förlorar jobbet.

Både Lars Taxén och Dave Watson är dock tydliga med att det är svårt att jämföra sjukvårdssystem rakt av eftersom att länder och regioner skiljer sig åt i allt från befolkningsmängd till socioekonomiska förutsättningar. Däremot menar de att det går att lära sig av varandra.

Om sjukvården är fri från konkurrens så sprids bra idéer och metoder lättare till andra sjukhus, vilket är bättre för alla.
Dave Watson, fackligt aktiv i det skotska fackförbundet Unison

Dave Watson berättar vidare att om en läkare under den marknadsstyrda vården kom på en metod som effektiviserade arbetet, så uppmanades hen att inte dela med sig av det till andra vårdaktörer, eftersom att arbetsgivaren kunde använda det som en konkurrensfördel. Så är det inte idag.
– Om sjukvården är fri från konkurrens så sprids bra idéer och metoder lättare till andra sjukhus, vilket är bättre för alla, säger han.

I dag är fackförbund, vårdpersonal och den skotska politiska majoriteten eniga om att ett vårdsystem baserat på behov och fritt från konkurrens är bättre än det tidigare systemet. I NHS Skottlands årsrapport från 2012 står att ”Det har varit tydliga framsteg under de senaste åren med imponerande förbättringar i väntetider för högkvalitativ vård och behandlingar.” Vidare står bland annat att patienterna återhämtat sig snabbare och att dödligheten på sjukhusen har minskat.

Lars Taxén skriver att grunden i det svenska och skotska sjukvårdssystemet är densamma – att det ska vara ett skattefinansierat folkhälsosystem som är tillgänglig för alla. Han menar att skillnaden mellan Sverige och Skottland är att principen tillämpas i Skottland, men inte i Sverige, där fokus under det senaste decenniet flyttats från vårdbehov till lönsamhet.

Som avslutande fråga undrar seminariets moderator hur Sverige skulle börja om vi siktade samma resa som Skottland.
– Börja med strukturen och principerna. Bestäm att det inte går att ha en konkurrensdriven sjukvård. Bestäm er för att samarbeta och samtala. Därefter kan man planera hur förändringarna ska genomföras rent praktiskt, säger Dave Watson.
11:49
”Våld att vänta i Latinamerika”
» ‎ Arbetaren

Tags: [edit]

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.