Nu ska vi se om jag kan skriva en sak om transplantationsvård som inte inbjuder till ridning av käpphästar. Häng med här:
• Vi är säkert alla överens om att ingen människa ska behöva vara papperslös.
• Men papperslösa finns, människor som vistas på olika platser utan att kunna eller vilja styrka sin identitet.
• Vi är förmodligen också överens om att grundprincipen är att människor med uppehållstillstånd i Sverige har tillgång till kostnadsfri svensk vård, medan människor utan uppehållstillstånd inte har det.
• Sedan kan det finnas svåra avvägningar och undantag, där det enda etiskt rimliga är att ge akutvård till någon som annars håller på och förblöder. Och så vidare. Det är inte det jag vill säga något om här heller, så skit i det nu.
• Men! Nu kommer grejen! Jag har noterat att just transplantationsvård har diskuterats som särfall när det gäller vård till människor som inte har uppehållstillstånd här. Det gör mig… lätt irriterad. För det är – som vanligt när det handlar om organdonationer – en debatt som bygger på djup okunskap.
Man måste till att börja med komma ihåg att transplantationsvård inte är väsensskild från annan vård. Låt oss säga att du kommer in med en allvarlig förgiftning och din lever kollapsar – då har läkarna kanske tolv timmar på sig att rädda ditt liv, och det enda sättet att göra det är att byta ut din förstörda lever mot en annan.
Det är alltså att jämställa med att lägga tryckförband eller häva ett hjärtstopp.
Om du däremot långvarigt går på dialys i ett annat land än Sverige, och skulle klara dig i ytterligare något år i väntan på en ny njure, då kan det förstås inte vara rimligt att du reser till Sverige och inställer dig på ett svenskt sjukhus för att få njuren bytt. Men vet ni vad? Så går det heller inte till! Det är omöjligt av en rad praktiska och logistiska och medicinska skäl. Den som vet mer än ingenting om organtransplantationer börjar skratta redan åt scenariot. En planerad transplantation är oftast resultatet av lång och besvärlig vård, avancerade utredningar och noggranna avvägningar. En transplantation är alltid den sista utvägen, det man tar till när absolut inget annat hjälper.
Om man inte vill ge akuta organtransplantationer till papperslösa i Sverige, och den åsikten kan man väl ha om man vill – då måste man inse att man heller inte vill att vi ska lägga tryckförband om en sådan person kommer in blödande. Det är i den meningen ingen skillnad mellan transplantationsvård och annan vård.
Transplantationer är inget man gör förebyggande. Inget som man gör när man tror att ett hjärta inte kommer att orka hela vägen till pensionen. Väntelistan för den som behöver en ny lever, vet ni när man sätts upp på den? När det är uppenbar risk att man annars inte överlever mer än tolv månader.
Alltså: vård av papperslösa är en svår debatt, den kan väl folk få föra bäst de vill. Men mitt motkrav, som ofrivilligt sakkunnig, är att de slutar att göra sig själva löjliga genom att lägga organtransplantationer i en särskild hög.
