Kokthansogreta.nu - Nyhetssök / News Search ! » Andreas Ekström (446 unread)

« Expand/Collapse

Andreas Ekström (75 unread)

Skip to page: 1 2 3 ... 6

April 16, 2019
12:54
Några av mina bästa minuter
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

På Webbdagarna fick jag förra året göra en liten brandkårsutryckning: en person skulle ha talat i femton minuter precis före lunch – lättsamt, konkret men ändå med viss substans. Personen fick ställa in, så jag fick chansen att göra en liten uppvärmning inför min egentliga föreläsning senare på eftermiddagen. Nu tittade jag på den – det är egentligen enda gången jag har brutit ut det här segmentet ur ett äldre material – och tycker om den. Så varsågoda, om ni har fjorton minuter över!
April 14, 2019
7:11
Springsteen på Broadway
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Det har tagit så lång tid innan det blev av, men i går kväll blev det av. Jag ville att vi skulle vara ostörda, och jag ville absolut ha Lisas sällskap när vi såg Springsteen på Broadway och…

Du kanske inte bryr dig jättemycket om Springsteen. Eller… eller så gör du det, du kanske har hört allt och sett allt och tycker att alla ANDRAS upplevelse av konsten i fråga är konstig, för du har en EGEN, och den är starkare.

Det är du som har rätt.

Din egen upplevelse är starkare.

Det är det som är konstens kärna: att den förmår skapa en egen relation till den som tar emot.

Det gör också att andras berättelser om relationen blir svåra att ta till sig, eller bry sig om, eller ens förstå. Så det spelar ingen roll för er hur det kändes för mig att se Springsteen på Broadway i går kväll, vid vilket tillfälle ögonen rann över för första gången, eller när det som skedde på den lilla scenen blev så starkt för mig att jag grät så att bröstet skakade lite. Det spelar ingen roll för er vad jag mindes heller, men jag var sexton och samma höst lyssnade jag på Springsteens berättelser och läste ”Utvandrarna”-serien och livet ställdes på ända, och ingen konst har varit lika mänskligt formande för mig. Det är här berättelsen om människor som behöver människor skrivs, och den skrivs bara för mig, berättelsen om utsattheten och nåden som uppstår när en människa har modet (eller befinner sig i nöden) att säga orden: ”jag är en behövande”.

Det är morgon nu och jag vet inte vad jag vill äta, eller om jag vill äta, eller om jag ska klä på mig ordentligt eller om jag ska väcka barnen bara för att kunna krama dem. Huvudet sysslar inte med det just nu.
April 13, 2019
9:30
OBT
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Vet ni vem Grant W Conley är? Nej, det vet ni inte, för han finns inte. Eller han finns, men bara i min febriga hjärna. Han existerar i en Messenger-tråd med två av mina absolut bästa vänner som enda läsare. Han skriver på bräkig engelska om sitt liv som Obnoxious Business Traveler. Han häver ur sig vidrigheter om folk och fä – om de är i vägen, om de tillhandahåller dålig service, om de är idioter. Han jobbar med olika typer av legala förhandlingar för markexploatering och gruvrättigheter och är kompis med Ian Lundin. Han jagar ibland, och åker skidor. Han var med i roddlaget på Eton. Han föraktar sin pappa som var amerikan men blev medborgare i nån bananrepublik i Centralamerika, ”I forget which”. Han skriver sig själv, det går så lätt så lätt, han har fått en hel livshistoria och en flickvän, miss OBT, hemma i Genève. De gillar inte varandra. Men OBT gillar lounger på flygplatser och väl kyld apelsinjuice, och han blir rasande när hans uppdragsgivare inte förstår skillnaden på ”a good and a bad five star hotel”.

Här måste jag alltså förstå två saker: 1. Jag skriver plötsligt fiktion. 2. Allt det här cyniska mörkret är uppenbarligen lekande lätt att plocka fram och skala av från min kevlarbegjutna själ.

(Snart dags att påminna om Per T-pakten. Per T Ohlsson och jag har ett löfte till varann: Om den ene säger ”jag håller på och skriva en roman” så ska den andre klippa till. Box på näsan bara, rakt av. Det blir nästan aldrig bra när journalister tror att de kan skriva fiktion bara för att de kan skriva journalistik. Man måste ha folk som räddar en. Now get out of my way please, I am on my way to the lounge.)
April 05, 2019
12:31
Hatet
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Jag måste berätta lite mer om hur det är att befinna sig i offentligheten med åsikter. I går fikade jag med en kompis som gör sådant mer än jag, och mer uttalat eller traditionellt politiskt dessutom.

Jag tror inte ni kan föreställa er hur det är.

Jag tror inte att de flesta av er har en aning.

Läget är oerhört allvarligt.

Jag försöker tänka efter: hur många journalister och opinionsbildare känner jag PERSONLIGEN som har skyddade personuppgifter, livvaktsbevakning, överfallslarm hemma, som har haft säkerhetsföretag på besök, som har behövt byta telefonnummer, som faktiskt i något fall har tvingats att flytta? Namn efter namn, ansikte efter ansikte. Ni skulle känna igen många av dem.

Det de har gemensamt? De hotas av vad vi enkelt kan sammanfatta som en sorts ”högersvans”. Människor som under eget namn skriver de mest vidriga hot. Formuleringarna hämtar de från våra mest välbekanta högerradikala gaphalsar. Jag nämner dem inte vid namn. Jag behöver inte det. Tänk på fem-sex-sju sådana personer, och ni kommer att pricka in dem rätt bra. De har inte blod på sina händer än, men det är bara en tidsfråga.

Nu vill jag betona en sak här: De personer som jag känner som råkar ut för detta är inte rabiata vänsteraktivister eller så. Nej då. De är helt vanliga nyhetsreportrar som har rapporterat något misshagligt. De är mellanmjölkiga mittenorienterade ledar- och kulturskribenter, som gillar kompromisser och utredningar och föredrar lågmäldhet och sakpolitik framför slagord och positionering.

De tröttas ut. De mals ner. Det sker eftersom hatarna – alla dessa ”vanliga” människor som, igen, i EGET NAMN, skriver de mest oerhörda vidrigheter till dem – märker att det får effekt.

Även en van och hårdhudad person behöver ta ett djupt andetag när han eller hon får ett brev som innehåller ett hot och en bild på fasaden till ungarnas förskola.

Den svenska anständiga högern har ett enormt arbete framför sig. Jag förstår inte var den är. Varför den är så tyst. Varför den tolererar att låta sig företrädas av ett slags emotionella huliganer i stället för av intellektuellt sylvassa analytiker. Varför den inte stirrar följderna av egen politik och retorik i ögonen och säger: vi är konservativa, vi är väluppfostrade, vi beter oss inte sådär.

Så länge tar ännu en bekant emot ett gott råd: Gå inte alltid samma väg med barnen till skolan, och låt dem inte gå själva. Bara så länge. Tills det har lugnat sig lite efter den här helt vanliga tidningsartikeln som du skrev.
12:31
Hatet
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Jag måste berätta lite mer om hur det är att befinna sig i offentligheten med åsikter. I går fikade jag med en kompis som gör sådant mer än jag, och mer uttalat eller traditionellt politiskt dessutom.

Jag tror inte ni kan föreställa er hur det är.

Jag tror inte att de flesta av er har en aning.

Läget är oerhört allvarligt.

Jag försöker tänka efter: hur många journalister och opinionsbildare känner jag PERSONLIGEN som har skyddade personuppgifter, livvaktsbevakning, överfallslarm hemma, som har haft säkerhetsföretag på besök, som har behövt byta telefonnummer, som faktiskt i något fall har tvingats att flytta? Namn efter namn, ansikte efter ansikte. Ni skulle känna igen många av dem.

Det de har gemensamt? De hotas av vad vi enkelt kan sammanfatta som en sorts ”högersvans”. Människor som under eget namn skriver de mest vidriga hot. Formuleringarna hämtar de från våra mest välbekanta högerradikala gaphalsar. Jag nämner dem inte vid namn. Jag behöver inte det. Tänk på fem-sex-sju sådana personer, och ni kommer att pricka in dem rätt bra. De har inte blod på sina händer än, men det är bara en tidsfråga.

Nu vill jag betona en sak här: De personer som jag känner som råkar ut för detta är inte rabiata vänsteraktivister eller så. Nej då. De är helt vanliga nyhetsreportrar som har rapporterat något misshagligt. De är mellanmjölkiga mittenorienterade ledar- och kulturskribenter, som gillar kompromisser och utredningar och föredrar lågmäldhet och sakpolitik framför slagord och positionering.

De tröttas ut. De mals ner. Det sker eftersom hatarna – alla dessa ”vanliga” människor som, igen, i EGET NAMN, skriver de mest oerhörda vidrigheter till dem – märker att det får effekt.

Även en van och hårdhudad person behöver ta ett djupt andetag när han eller hon får ett brev som innehåller ett hot och en bild på fasaden till ungarnas förskola.

Den svenska anständiga högern har ett enormt arbete framför sig. Jag förstår inte var den är. Varför den är så tyst. Varför den tolererar att låta sig företrädas av ett slags emotionella huliganer i stället för av intellektuellt sylvassa analytiker. Varför den inte stirrar följderna av egen politik och retorik i ögonen och säger: vi är konservativa, vi är väluppfostrade, vi beter oss inte sådär.

Så länge tar ännu en bekant emot ett gott råd: Gå inte alltid samma väg med barnen till skolan, och låt dem inte gå själva. Bara så länge. Tills det har lugnat sig lite efter den här helt vanliga tidningsartikeln som du skrev.
March 27, 2019
15:46
Debut i VeckoRevyn!
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Gör debut som tips-skribent i VeckoRevyn! Läs gärna detta – och läs gärna allt annat i VeckoRevyn. Irena Pozar har gett sig på något svårt och roligt: hon har tagit över en klassisk tidskrift helt själv, och förtjänar allt stöd för det.
March 26, 2019
17:38
Pölarnas internet
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Bortom de nya internetlagarna syns något annat. Och det är värre.
March 25, 2019
11:17
Down south
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I am giddy with excitement – I was just invited to be the keynote speaker at The President’s Convocation, the formal beginning of the academic year, at Centenary College in Louisiana in the USA! All other things aside, I will get to wear one of those long robes!
March 19, 2019
8:29
Thanks, but no thanks
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

There really are only three levels of media outlets for someone who sometimes gets approached to contribute with a text or an interview answer or a comment:

1. The ones you would be happy to write for.

2. The ones you wouldn’t write for, but would answer questions from.

3. The ones that you just don’t touch.

It’s so easy to differentiate. And yes, I am writing this short update for a reason. Don’t even think about e-mailing me again, dear friendly researcher person. Not as long as you work for those guys.
March 17, 2019
8:25
Smör med mera
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Hårt arbete ger resultat: jag har gått upp i vikt.

Den meningen hade jag kanske inte räknat med att skriva, nånsin, i livet.

Vi som har leversjukdomar tenderar att lätt tappa. Vi får strikta förmaningar om att äta kaloririkt och proteinrikt. Under sommaren tappade jag tio kilo på tio veckor, delvis som resultat av en vätskedrivande medicin, men inte bara. Som minst vägde jag 78 kilo till mina 191 centimeter. Smalt, men inte magert, kan man kanske säga. Det sammanföll förresten med att ”Att hitta” kom ut, och det var också där som Lasse Brundin knäppte bilden på mig som nu är min profilbild på Facebook. Jag tycker att den är lite cool – även om benigheten i ansiktet inte är riktigt representativ för hur jag faktiskt ser ut i verkligheten.

I höstas sa doktor K med viss skärpa att jag måste gå upp en del. Annars blir det näringsdryck.

Jag hade tagit det som en personlig skymf. (Jag är Andreas Ekström! Jag äter mat! Jag äter, om det behövs, ännu mer mat!) Efter en höst av koncentrerat ätande av precis allt möjligt, inte minst ägg, kött och fisk, godis, bisarra söta drycker, glass och allt som kombinerar vete med ost har jag stabiliserat mig på 84 kilo. Godkänt, säger doktor K.

Det enda problemet är att jag förväntas träna åtminstone något. Jessica i min app jagar på. Hon kombinerar lång erfarenhet med ödmjukhet inför min petighet (jag vill att hon ska döpa om pass i appen ibland så att de heter något snyggare som inte behöver avstavas och sådär). Samt förmodligen något slags psykologisk djupanalys, eller insidertips från min svägerska Hannah, som känner henne, men som kommer att neka i sten om jag frågar. Jag hatar det givetvis, men… det blir faktiskt av ibland. Och det har vi ju lärt oss av prins Daniel: den enda bra träningen är den som faktiskt blir av.

Med det sagt, efter ett morgonpass där jag i min ensamhet har förnedrat min kropp, ska jag nu koka ett halvt kilo havregrynsgröt och i denna nedsänka SMÖR.
March 13, 2019
9:31
Om research
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Research är alltid svårt. När har man tillräckligt? När är det rätt att fördjupa sig ”onödigt” mycket, och när är det rätt att identifiera: nu har jag ”just enough” för att kunna ro det här i land?

I det jobb som jag har nu är research svårare än någonsin. Jag försöker göra research – utan att ha en aning om slutmålet. Letar efter rimliga mönster. Försöker fatta om något som låter nytänkande är genialt eller bara en hype. Lyssnar extremt noga på de frågor jag själv får när jag har pratat klart. I framtiden ska det jag kanske ackumulerar kanske omsättas i någon typ av text eller manus som jag kanske blir klar med och som kanske kan få något värde för andra och som någon kanske vill läsa eller lyssna på. Fy fan. Man kan få galopperande prestationsångest för mindre.

Jag brukar tänka lite på Jonas Hassen Khemiri. När jag intervjuade honom sa han med stor uppriktighet ungefär att han kunde tvivla på allt. Sin stilistik, sin fantasi, sin frisyr. Men – han litar på sin förmåga att vänta. Jag är skitdålig på att vänta. Jag försöker tänka som han. Om jag bara väntar så kommer det något. Kanske kanske kanske.

I dag ska jag göra research genom att träffa Svenska aktuarieföreningen. Undrar vad de undrar över just nu. Och så undrar jag vad en aktuarie gör. Det blir punkt ett på dagens research-lista.
March 12, 2019
16:32
Hej hej
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Att ha en potentiellt livshotande sjukdom för med sig en del positiva saker. En förhöjd livskänsla. En säkrare kompass för vad som är viktigt. Jag ska inte transplanteras än, och nästan alla överlever ju dessutom sina transplantationer och blir gamla, men allt är nu verkligen helt förberett om det ändå inte skulle bli så. Hälsningar skrivna, manual författad, anvisningar om ditt och datt.

Lätt road hälsar jag på min dödlighet. Tar den ändå inte riktigt på allvar.
March 09, 2019
14:46
Epidemi
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Pratar med vänner i USA, en svensk familj vars båda två små söner är födda där. Tio år har det blivit hittills. Mamman i familjen är redan medborgare och pappan ska bli det snart.

Varje dag talas det i amerikanska medier om ”the opioid epidemic”, kanske bäst översatt som ”opiatepidemin” eller kanske starkare: ”drogepidemin”. Enorma mängder amerikaner berusar och dövar sig. Men med vad? Heroin? Jo, visst, men framför allt smärtstillande läkemedel.

Havererade vårdsystem gör det lätt att få dyra opiater utskrivna – medan pressad ekonomi gör det frestande att sälja preparaten vidare.

Här gäller det att skilja på huvudsak och bisak, men det är ändå en bisak som fångar min uppmärksamhet: själva ordet. Missbruket som epidemi. Som ett virus som vi för tillfället saknar behandlingsmetoder för.

Jag avskyr det, instinktivt och intensivt. Det signalerar uppgivenhet, som inför en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Bara att slå ut med armarna: finns inget att göra åt.

I språket döljer sig politisk resignation.

Vi slutar samtalet, och jag frågar om epidemin oroar dem, som svenskar. För sönernas skull. Det gör den inte, för alltid är det ju något som kan bekymra en, var man än lever sitt liv. Mamman i familjen påminner: ”Att slippa ifrån alkoholkulturen var ett bra skäl att flytta från Sverige”.
14:46
Epidemi
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Pratar med vänner i USA, en svensk familj vars båda två små söner är födda där. Tio år har det blivit hittills. Mamman i familjen är redan medborgare och pappan ska bli det snart.

Varje dag talas det i amerikanska medier om ”the opioid epidemic”, kanske bäst översatt som ”opiatepidemin” eller kanske starkare: ”drogepidemin”. Enorma mängder amerikaner berusar och dövar sig. Men med vad? Heroin? Jo, visst, men framför allt smärtstillande läkemedel.

Havererade vårdsystem gör det lätt att få dyra opiater utskrivna – medan pressad ekonomi gör det frestande att sälja preparaten vidare.

Här gäller det att skilja på huvudsak och bisak, men det är ändå en bisak som fångar min uppmärksamhet: själva ordet. Missbruket som epidemi. Som ett virus som vi för tillfället saknar behandlingsmetoder för.

Jag avskyr det, instinktivt och intensivt. Det signalerar uppgivenhet, som inför en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Bara att slå ut med armarna: finns inget att göra åt.

I språket döljer sig politisk resignation.

Vi slutar samtalet, och jag frågar om epidemin oroar dem, som svenskar. För sönernas skull. Det gör den inte, för alltid är det ju något som kan bekymra en, var man än lever sitt liv. Mamman i familjen påminner: ”Att slippa ifrån alkoholkulturen var ett bra skäl att flytta från Sverige”.
March 06, 2019
15:23
On par
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Do you sometimes write something in English – even though English is not your first language?

I hate to break it to you, but chances are that you are overestimating your ability.

The world is full of badly written prose, things that may be correct by all means, but still not… you know, quite THERE.

Here is how I fix it: I get Sara Cleveland.

Sara is based in Connecticut in the United States. She is a bit of an allround renaissance person – she is a behavioral therapist, a music teacher, a copy editor and a language consultant. And she has got perfect pitch somehow.

I send her my pieces – my monthly newsletter, something I want to publish with an international audience in mind, guest blogs, or even dull presentation material – and she returns it within a day at a modest rate. She gave my new book it’s last brush-over, and is currently hard at work on another larger project for me.

She is absolutely ruthless, too. ”No, that sucks, that’s not your voice at all”, she says, and makes a few small changes to get it to… you know, be right THERE.

If you are a speaker, a writer, or simply someone who wants to make sure that whatever you send out there is on par with the rest of your abilities – get Sara Cleveland. Send her your best. It will come back better.

Just leave me a note, and I will forward it to her.
March 01, 2019
18:20
Överväldigad
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Skriver detta på flygplatsen i Miami. (Ja, jag har en fet klimatkompensationsutgift framför mig, det är inte tillräckligt, men det är något, och jag väljer det här livet eftersom jag på något märkligt sätt nu får förfrågningar från sex världsdelar om att prata om något av det viktigaste jag vet, och för att jag därmed faktiskt kan påverka digital politik och digital demokrati något lite, och därmed kanske göra mer nytta för en vettig informationspolitik och därmed miljöpolitik än vad jag skulle ha gjort genom att stanna hemma – och för att jag vet att en lång sjukskrivning väntar mig. Och livet efter det, vem vet, kanske kan jag jobba så här igen. Kanske inte. Jag gör det här nu. Jag har fått en otrolig present, så känns det.)

Hur som helst.

Jag är på väg från Caymanöarna till Boston. Jag var på Bahamas häromdagen. Toronto kort före det. Jag ska snart hem igen. Jag har en ”svensk” vecka snart, med sju gig på fem dagar, och har anlitat en kompis för att köra mig mellan några av uppdragen, som ligger lite dåligt till. Skulle kunna köra själv men är rädd att jag inte orkar riktigt. (Annars åker jag alltid tåg. Min årsrapport från SJ ger vid handen att jag har rest 46 000 kilometer de senaste tolv månaderna. Mer än ett varv runt jorden.)

Den här karibiska utflykten var en fullständigt makalös möjlighet att få träffa ledande personer i de här två pytteländerna. Premiärministern på Caymanöarna bland dem – en tankfull, tydlig, modig man som verkar vilja mycket, men som noga undvek att tala om hur skatteparadisens framtid ser ut. Jag förstår honom. Jag tror att skatteparadisen försvinner, och vilken är hans lands affärsmodell då? Ceviche, kanske. Den var väldigt god.

Men de här två gigen gav mig också något annat – nämligen timmar och åter timmar på resande och pratande fot med de övriga talarna på samma konferens: extremsurfaren Mark Mathews från Australien, Nelson Mandelas tidigare rådgivare Ian Goldin som i dag är professor i Oxford och som har varit toppchef i Världsbanken, den akademiska superstjärnan och författaren Noreena Hertz och så författaren med mycket mera Jamie Metzl.

Vilka fullständigt osannolika personligheter. Vilka oerhörda liv. Vilket genomslag.

Vi pratade om allt möjligt. Gick vilse på flygplatsen i Miami på vägen över, varpå surfaren skrockande sa: ”hur många akademiska poäng har ni egentligen? Och kan inte lösa det här? Ni borde nog följa surfaren i stället!”.

Mark var nästan bäst av alla. Lågmäld, snäll, australiensisk. Har kämpat med att bli talare, och har lyckats så otroligt väl – men han berättar om så mycket mer än sin sport. Om tillit, envishet, erfarenhet och samarbete på ett sätt som han fullständigt verkar bottna i. Han börjar lite trevande, nästan blygt, och på slutet har han oss allihop. Framför allt detta: att omge sig med, och lita på, rätt personer. Hur oerhört avgörande det är i alla lägen. Jobbet är ensamt på resorna, och på scenen, men i allt övrigt måste det inte vara det. Elin gör produktionen. Lisa granskar tänkandet. Sara granskar engelskan. Samuel tittar på dramaturgin. Fredrik, Nick och James granskar hantverkskvalitet och säljbarhet, och deras kolleger förklarar för uppdragsgivare varför de ska anlita just mig. Inte alltid, inte med allt – men jag radar upp de här personerna för att visa på hur avgörande de är för mig.

Det var cocktailmingel i går i en trädgård. Folk ville prata, och alla var intressanta. Ställde briljanta frågor, sa emot, och en italiensk man tog tag i min överarm med ena näven och knackade mig bestämt i bröstkorgen rakt mot hjärtat med den andra: ”Jag vet inte om det är genetiskt, eller vad det är, men du har något här inne som gör dig född att göra detta”. Jag tappade målföret totalt och glömmer det aldrig och skjuter det ifrån mig, samtidigt, för jag är så livrädd för min egen hopplösa mix av kaxighet och totalhavererat självförtroende, och jag är övertygad om att man kan bli riktigt svårt dum i huvudet av att stå på scen som yrke.

Jag frågade honom om han inte saknar maten hemifrån. ”All the time”, sa han och gjorde en italiensk gest med hjärthanden.
February 21, 2019
14:38
Liten hälsorapport
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

En liten hälsorapport, för er som är intresserade. Det är inga stora förändringar och ingenting dramatiskt, så ni måste absolut inte läsa.

Lisa och jag har just tillbringat två dagar på Sahlgrenska i Göteborg för min transplantationsutredning. Vi har träffat en lång rad imponerande sakkunniga och proffsiga personer som har undersökt, informerat, frågat och svarat. (Hepatolog! Narkosläkare! Kirurg! Patientkoordinator! Kurator! Fysioterapeut! Ultraljudsexperter, vad sådana läkare nu kallas! En läkare som håller på med ett forskningsprojekt! En praktikant! Och en underbart vänlig sjuksköterska från Jämtland som hela tiden insisterade på att fixa fika! Och säkert nån till som jag glömmer i hastigheten.)

Dessa huvuden har nu slagits ihop på ett klokt vis, och kommit fram till att det ännu är för tidigt att sätta upp mig på den ”skarpa listan” för levertransplantation. Jag mår helt enkelt för bra fortfarande. Och det är ju alldeles utmärkt.

Vad händer nu? Min läkare hemma i Skåne fortsätter att hålla stenkoll med täta undersökningar av olika slag. När hon gör bedömningen att Sahlgrenska bör titta igen, så gör de det. Och så blir jag uppsatt på väntelistan då i stället. Om tre månader, om sex månader, om ett år, det är omöjligt att veta.

Först i det skedet måste jag vara redo mer eller mindre hela tiden, och hur det går till ska jag så klart berätta mer om när den dagen kommer.

Så länge: läs lite om primär skleroserande cholangit om ni mot förmodan är intresserade av vad det är för bisarr sjukdom jag har. Och registrera er som organdonatorer, vi är många vars liv kan räddas av några få knapptryckningar.

Förresten, jag höll ju på att glömma det viktigaste: Dag ett gick vi till ett mexikanskt ställe på Olivedalsgatan som heter Little Meats och åt helt GALET god lunch. Vi tog fish tacos med alla tillbehör och sidorätter som fanns på menyn. Alla. Plus den där goda vidriga läsken, Jarritos heter den väl, med jordgubbssmak. Det hör till. Dag två gick vi till en amerikansk diner som heter Egg & Milk på Övre Husargatan – mysig miljö och fina pannkakor. Jag rekommenderar glatt båda!
February 18, 2019
9:21
NPR
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Blev himla glad av att få vara med i National Public Radio i USA i veckan som gick – det är svinbra pratradio, och en del av den försvinnande pyttelilla public service som USA har. Här är en direktlänk till de tretton minuter som jag medverkar i, men jag rekommenderar verkligen att man lyssnar på hela timmen.
February 11, 2019
17:45
Hans Erik Engqvist
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Bad att få skriva några snabba rader med anledning av Hans Erik Engqvists död, och det fick jag. Här kan ni läsa dem.
9:14
Om ni har lite tråkigt
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Mattias Beijmo och Andreas Ekström – författarsamtal i Gamla stans bokhandel from Mattias Beijmo on Vimeo.
February 08, 2019
15:41
En snabb kommentar…
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

…om dagens stora medieaffär i Sverige.
9:55
Årets talare
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]
Jag ska berätta lite mer om hur det var. I tisdags alltså, på Talargalan på Berns. Lisa var med mig där, jag hade väl något slags känsla för att jag hade goda chanser att vinna, men man VET ju inte. Och så vann jag, och så kände jag att det ändå betydde något, det som jag hade intalat mig inte betyder något. Jag höll ett tacktal som jag hade förberett lite; man kan inte hålla ett dåligt tacktal inför några hundra talarproffs. Det handlade om kärlek och motstånd, en kombination jag alltid söker hos människor som är viktiga för mig. Jag nämnde Lisa och barnen och Fredrik och alla hans kolleger, men också Elin som jag jobbar med, och Lina och Niklas och Annica. Jag kunde ha nämnt kanske femtio personer till, utan minsta överdrift, som på olika sätt har lärt mig saker. Det är ett ensamt jobb i utförandet, men ska man bli bra på det behöver man ta hjälp av många människor som var och en för sig kan olika saker.

Nicholas Fernholm talade, han är a new kid on the block, och han är svinbra. Hör honom om ni får chansen. Christina Rickardsson ledde galan som det proffs hon är.

Och så festmiddag, och den var fantastisk, den är alltid det, och jag fick så många kramar och varma gratulationer, men framför allt fick jag gosa med min fenomenala kollega Ami Hemvikens lilla Flora, två månader bara, så att Ami kunde äta. Jag lyfte av skinnet från hennes laxbit också, så att hon kunde sleva i sig lite käk med en hand.

Lisa tog nattåget hem för jobb nästa dag, och jag gick ut från Berns efter midnatt nån gång med vansinnigt hög volym i lurarna. Lätta steg som blev lättare. Såg ni någon som eventuellt spelade lite lufttrummor på Sergels torg vid den tiden så var det jag, och det var givetvis till You spark my heart med Electric Boys, som är det senaste årets bästa låt. En vänlig dam som städade innanför tunnelbaneentrén konstaterade att alla affärer var stängda, och jag orkade inte gå längre i kylan. Big mistake. Jag gick till rummet på At Six och kunde inte somna, och på morgonen vaknade jag för tidigt, vrålhungrig och åt jordnötter som jag försent upptäckte var härskna. Så då gjorde jag lite te i espressomaskinen. Sen riktig frukost, och detta i sällskap med en kompis bosatt i USA som plötsligt dök upp, och sen ett snabbt jobbmöte för storslagna framtidsplaner innan jag tog tåget till Gävle, på ”fötterna-på-jorden-nu-och-bli-inte-kaxig-din-jävel”-turné. Tog med en semla och en varm choklad från Gateau. Åt en massiv lunch – kyckling! potatis! sås! grönsaker! – plus efterrätt innan jag föreläste. Sen norpade jag en chokladkaka från fikabuffén och åkte tillbaka. Jag sov lite på tåget. Sen ville jag verkligen ha Luzettes pålitliga Wallenbergare på fisk och skaldjur men hade bara tid för Burger King. Det var ju också gott, på sitt sätt. Sedan till förlaget där jag träffade Anton som är ny förläggare nu när Svante har gått i pension. Vi gick bort till Gamla stans bokhandel för en samtalskväll ihop med den extremt genomtänkte och intressante Mattias Beijmo. Vi hade kanske femton personer i publiken. Klas Ekman på Volante förlag, min gamle gymnasiekompis, ledde samtalet. Det var underbart fint och jag välte ut mitt vattenglas med en grandios gest. Efteråt åkte jag hem till en kompis och åt väldigt mycket knäckebröd och drack te, och sen tillbaka, och nu hade jag lärt mig läxan: stopp på 7Eleven för en grillad macka och en smoothie och en glass och en påse smågodis. Vad ska jag göra, kaloririk kost, doctor’s orders. Hoppas dr K inte läser det här, jag har en känsla av att hon kanske skulle vilja styra om lite i VAD jag äter vissa gånger.

Sov som en sten i åtta timmar och vaknade ändå trött, men tack och lov hade Johan och Anders fått ut Offsides podd så att jag fick lite sällskap när jag raglade upp. Frukostmöte med en vän innan jag tog tåget hemåt och tog den yngste till skridskoskolan och sedan cyklade hem och fixade käk.

I dag ska jag visst ha ett telefonmöte vid halv tolv. Och så måste jag väl lyda de order jag får från hon den personliga tränaren i appen. I övrigt ingenting. Absolut ingenting.
February 04, 2019
14:25
Suck
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Avdelningen ”orka, men det måste ändå sägas” i liten notis i dag.
January 28, 2019
10:30
Rena skräcken
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Skrev en kort kommentar efter forskningsministerns första medieframträdande.
10:28
Om träning och hälsa
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Som en del av mina transplantationsförberedelser har jag bestämt mig för att träna. (Ni som följer mig här vet väl vid det här laget att jag har en leversjukdom som heter PSC, och som har utvecklats till cirrhos, och att jag alltså kommer att behöva en ny lever, gissningsvis inom ett par år eller så, men inte i den omedelbara framtiden.)

Jag har löptränat en del genom åren. Spelat mycket squash och pingis. Gjort en del styrka på gym och hemma. Jag är inte fysiskt svårtränad, jag väger lagom mycket och kan snabbt uppnå resultat. För några år sedan, en sommar, bestämde jag mig för att springa fem kilometer på löpband på tjugo minuter. Det gick, efter färre än tio pass – men sedan var ju motivationen totalt borta, och jag slutade omedelbart med detta förbannade självplågeri.

Nå.

En större operation klarar man bättre om man har hyggligt flås och i mitt fall dessutom någorlunda stabil bålmuskulatur. Så jag har skaffat en personlig tränare. En livs levande människa, men som jag kommunicerar med via app. Det hela är mycket trevligt, proffsigt och seriöst. Man får många frågor och sedan instruktionsfilmer och ett personligt anpassat program. Jag har varit mycket tydlig i min kommunikation till den stackars tränaren, som verkar jättetrevlig och ambitiös: detta är inte en demokrati. Jag har inga synpunkter. Det enda som kan funka är lydnad. Hon säger, jag gör.

Jag har nu, nyss, för första gången genomfört ett halvtimmespass här hemma, ett slags testpass. Jag har lyft och böjt och gjort något extremt ovärdigt med ett ovärdigt namn: burpees. Det är inte utdragna rapar i plural, vilket man ju lätt tror, utan en armhävning med ett ”explosivt” upphopp. Jag gjorde inte riktigt alla. Jag hade kunnat det fysiskt, men jag kunde inte förmå mig, rent mentalt.

Känslan nu, direkt efteråt? Ett slags tristessframkallat raseri.

Det är inte värt det. Jag kan inte hålla på med sådant här. Varje repetition är ett hån mot allt som är gott och sant i livet. Jag kan få morfin efter operationen och ta en lite längre rehabperiod i stället.

Jag bor inte ens hundra meter från en godisbutik som omsätter ett TON smågodis i veckan. Vi ska se vad vi kan göra för att bättra på deras affärer.

***

Jag har en lever som vätskar sig. Det låter äckligt, men det är inte så farligt. I maj förra året tittade jag ner på min mage och konstaterade: vänta nu. Den DÄR rondören har jag inte ätit mig till. Ultraljud. Vätska i buken. Leverpatienter får det. Kraftfull vätskedrivande medicin sattes in, och jag tappade tio kilo på två månader, blev för smal, blev tillsagd att äta kaloririkt och har ätit oerhört mycket under hela hösten – vad ska jag göra, det är på direkt läkarorder – för att undvika att sättas på näringsdryck.

För det vore en verklig identitetskris. Jag är Andreas Ekström. Jag äter mat. Jag sätts ICKE på näringsdryck. Jag skulle ta det som en direkt kränkning och ett personligt misslyckande. Jag har lyckats gå upp en del och dr K är nöjd.

Men jag måste fortsätta att ta den vätskedrivande medicinen. När jag tar den (helst på morgonen, och helst på fastande mage, då verkar den snabbast) vet jag att jag kommer att behöva gå på toa ungefär sex gånger på ungefär tre timmar. Detta är inte helt lätt att planera in om man har det yrke jag har. Jag får berätta för flygvärdinnor: Jag sätter mig längst bak, för jag kommer att behöva använda toaletten fem gånger, även om vi bara flyger nån timme. Bara så ni vet att läget är under kontroll och att jag inte är terrorist. De brukar vara tacksamma för att jag nämner det. När medicinen sedan har gjort sitt fungerar kroppen som vanligt resten av dygnet. Det är en fantastisk medicin jag får, och jag är tacksam för det.

***

Jag har en imploderande matstrupe. Ni undrar nu hur en sådan beter sig. (Det KAN vara här som känsliga läsare klickar sig vidare.)

Min lever dör, en cell i taget. Den skrumpnar. Funktionella celler ersätts av värdelös bindväv. Det betyder att blodet får svårare att ta sig fram. Och det i sin tur skapar mer tryck på andra ställen i kroppen. Min mjälte har till exempel förstorats från sina normala kanske tretton centimeter till tjugo, vilket betyder att jag på grund av blödningsrisken inte bör ägna mig åt ”alltför aggressiv kampsport”. Hoho. Visst. Ska försöka att låta bli.

En annan sak som händer är att blodet skapar sig nya vägar. Bildar alltså åderbråck. Inuti kroppen. Och dessa åderbråck buktar då ut där det finns plats – som till exempel i matstrupen. Detta är ej bra. För om ett sådant åderbråck brister kan man blöda ganska mycket och börja kaskadkräkas, och det skapar normalt sett jättedålig stämning. Detta har inte hänt mig, tack och lov, och om det gör det, så skulle jag sannolikt snabbt transplanteras – det är ett tecken på att sjukdomen inte kan betraktas som stabil.

Vad kan man då göra åt dessa varicer, som de kallas? Jo! Man kan sätta ett tajt litet gummiband på dem, varpå de tillbakabildas och ramlar av. Kirurgi utan kniv. Genialt. Men, frågar vän av ordning, hur ända in i glödheta helvete sätter man gummiband på plats i matstrupen? Inga problem: man sätter en liten hylsa med apteringsfunktion på ett vanligt endoskop. Jag sväljer slang och hylsa och allt, och så snäpper dr K dit gummibandet som en busunge i andra klass. Sedan äter jag soppa i tre dagar och saken är klar. (Blir mycket mycket grinig av det.)

En vanlig gastroskopi kan jag klara utan lugnande, men en som måste innefatta gummiband kräver droger. Vi har gjort detta ett tiotal gånger nu, och dr K vill inte gärna göra fler. Det uppstår nämligen ärrbildningar, och man kan få svårare att svälja. ”Du ska ändå snart byta lever, och då löser sig ju detta av sig självt”, som hon säger.

”Utmärkt”, säger jag och äter chips och föredrar Pringles med sina runda kanter – mindre risk att de punkterar varicer på vägen när man som jag har en tendens att äta med så mycket girig passion att en del mat åker ner hel.

***

Till sist: några ord om psykisk påverkan av fysisk ohälsa.

Jag är visserligen allvarligt sjuk på grund av min PSC, men jag mår HELT bra. Jag kan inte nog betona det. Jag har inte ont någonstans. Jag kan äta allt. Jag jobbar som vanligt, reser bokstavligt talat jorden runt och känner mig i fullt slag. Så länge jag mår så här kan jag vara rätt lugn för egen del. Vetskapen om sjukdomen kommer inte åt mig i själen; den blir en intellektuell realitet, men inte en fysisk.

Men jag är usel på att ha ont.

Och jag är usel på att vara dekapaciterad.

Om det är någon enda sak jag är rädd för i detta, så är det vad som väntar på den punkten. Jag ska förklara.

För två år sedan tog jag – helt orelaterat – bort gallblåsan efter ett par gallstensanfall. Jag fick några milda komplikationer och var tvungen att ligga på sjukhus några dagar och orkade absolut ingenting. Inte ens Seinfeld-avsnitt, jag orkade bara klipp med små små bitar ur Seinfeld-avsnitt. De rullade på mobilen medan jag låg och blundade och halvsov.

Mycket snabbt föll jag ner i något som nog måste kallas depression. Tankarna började vandra i cirklar. Jag blev ett fullständigt outhärdligt sällskap för mig själv. Jag fördjupade mig i självkritik, som jag har en benägenhet att göra: allt dåligt är ytterst mitt fel. Men nu med en tiofaktor: jag drabbades av raseri över mina tillkortakommanden, små som stora, och gav mig själv ingen som helst ro i detta. Det gick inte att bryta ordentligt förrän jag var på benen igen.

Detta kan kanske förvåna den som känner mig ytligt. Jag präglas ju av ett gott humör, och det goda humöret är ofta till min fördel – jag har lätt att bli glad av livets stora och små saker, jag kan bli tårögd över att en måltid är så god, eller vara alldeles fnitterkär i min fru efter 23 år, eller aktivt njuta av att jag är snabbare än blixten på att plocka ur en disk – livets maskineri är i gång, och jag står mitt inne i det. Jag älskar det.

Men ni som känner mig bättre har också hört mollackordet, den delen av mig som ägnar sig åt vemod, tvivel, pessimism och själsligt svartmögel. Den är okej, den delen, den får finnas, den vässar mig. Ni mötte den om ni läste ”Att hitta”. Men om jag inte kan välja och styra genom aktivitet och många människor omkring mig – då kan det där mollackordet snabbt råka utvecklas till ett fullskaligt rekviem.

Lisa och jag har en överenskommelse. När sjukdomen förvärras, alternativt under rehabiliteringen efter transplantationen, då är det ju inte osannolikt att detta kommer att hända igen. Då ska Lisa och dr K och andra inblandade bestämma åt mig om jag behöver antidepressiv medicin. Det är ett beslut som jag inte vill fatta själv, eftersom jag inte fullt ut litar på hjärnan när jag är på väg att må sådär.

Men, som amerikanerna gärna säger, vi kan väl gå över den bron när vi kommer fram till den?

I dag är jag nämligen på toppenhumör. Sannolikheten för att jag kommer att baka något som innehåller de sista plommonen från sensommarskörden i Fjärås bedömer jag som till visshet gränsande.
January 17, 2019
11:10
Makrill med mera
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Dags för gastroskopi. Okej. Så jag börjar med att lämna telefonen hemma. Känner mig amputerad. Går genom staden utan lurar. Kan alltså enbart ägna mig åt att gå och att tänka på vad som helst. Minns inte nu efteråt vad jag tänkte på, det var ju tydligen ett helt ointressant experiment.

Kommer in, får betala 300 kronor, nån gång måste ju högkostnadskortet gå ut, och då börjar man på nytt. Det går snabbt i mitt fall.

Sen sätter jag mig i väntrummet och tittar på TV4. En montör från Alingsås skrapar Triss och vinner 100 000. Han är inte besviken, det ser man, trots att han kunde ha vunnit så mycket mer.

Vad ska han göra med pengarna? ”Det finns alltid hål”, det är det svenska standardsvaret.

Ingen säger ”jag ska bygga en miniatyr av Flumeride i min trädgård”.

Fantasilösa folk.

Så kommer sköterska och hämtar. Vi går igenom lite hur det såg ut senast och hur mycket lugnande jag ska ta. Mezotra… vad fasen det nu kan heta.

Först två milligram. Då tuppar jag nästan av. Ett milligram till. Då tuppar jag av. Men bara nästan, jag minns ändå lite lite vagt att de höll på. Men jag minns inte obehaget

Dr K gör sin grej. Dr K är bäst.

Så efter en timme vaknar jag i rummet intill, dit de har rullat mig. Då har jag sovit gott. Men bara på totalt 3 enheter i stället för 7 förra gången – då jag köpte rökt makrill med kort datum på vägen hem, utan att sedan kunna minnas att jag gjorde det. Bisarrt.

Jag har ju fastat, så jag går snabbt ner i caféet och äter frukost: en macka med köttbullar, en hallondryck från Kullamust och en mazarin. Tittar på de andra som fikar där. Ingen vill vara där. De mår så olika bra. Många är gamla. Jag försöker att inte titta bort när jag ser någon som är sjuk eller smutsig eller sliten, utan bara liksom… vara där ihop med dem, trots att jag känner mig så frisk, trots att jag tycker att jag borde fika på andra caféer.

Sen går jag hemåt. Lite darrig i benen; ändå trygg och stabil.

Men sedan går jag in på Coop.

Jag är på min vakt

Ingen jävla makrill nu, tänker jag, och tittar två gånger med stor misstänksamhet på alla saker i korgen.

Det visar sig att jag tydligen har en stark orientering för kort datum/röda lappar. Granatäppelkärnor. Leverpastej. Morötter till medlemspris. Fylld pasta. Jaha. Och en färdigrätt!? I en plastlåda, nån biff med sås för 35 kronor, ibland behöver man ha en snabb lunch redo i frysen.

Jag är skeptisk mot den där lådan. Hade jag verkligen köpt den en vanlig dag? Undrar jag MEDAN JAG FORTFARANDE INTE HAR KÖPT DEN. Och sen köper jag den.

Sen går jag hem och sätter mig vid skrivbordet och känner mig normal.
January 14, 2019
16:08
Lessigs nya
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Begår recension av ”America, compromised” – en rasande skickligt presenterad studie av korruption. Finns i tidningen i dag.
January 11, 2019
14:28
Fosterlandet
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Enligt en färsk rankning har Sverige den bäst fungerande demokratin i EU. Det är som vanligt – nästan hur man än mäter är Sverige ett av världens mest och bäst utvecklade länder.

Jag har verkligen som medborgare aktivt och stolt njutit av detta sedan valet i september. Svenska tjänstemän är mina hjältar, och vi borde alla sjunga deras lov.

Jaså, ingen regering i dag heller? Nähä, men so what? Vi har våra regler och förordningar och vi vet exakt vad vi ska göra, och vi jobbar på. Finns det mer kaffe?

Vi har inga tingsrättsdomare eller myndighetshandläggare eller forskare eller lokförare eller internrevisorer eller kanslichefer eller poliser som plötsligt börjar göra myteri eller ens slarva på grund av en sådan här småsak.

Vi har våra regler och förordningar. Sverige fungerar. Tack, alla som ser till att det sker.

Nu tar vi ett Friskis-pass och källsorterar lite innan vi börjar hacka gurka till våra fredagsmys-tacos.
January 08, 2019
22:51
Bruce, igen
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Bruce, igen
December 28, 2018
21:01
Och så börjar det REGNA
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Superbowl 2007. Heliga Guds moder.
December 21, 2018
13:44
Efterlysning av utlånad bok
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

EFTERLYSNING: Jag har idiotiskt nog lånat ut mitt exemplar av ”Den svenska högtidsboken” – utan att skriva upp till vem. Har du mitt exemplar? Tänk efter nu!

(Den finns inte i tryck längre. Blå och vacker. Jag skulle verkligen behöva den typ genast; en vän har förlorat en anhörig.)
December 16, 2018
21:24
Bruce, my man
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Bruce, my man
December 12, 2018
9:42
Maten och moralen
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I dag lite om SVT och reklamkupper och helt vanligt säljande ljug.
December 06, 2018
10:47
Att utvärdera sig
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Något av det svåraste som finns – det gäller nog nästan alla, oavsett vilket yrke man har? – är att nyktert och iskallt utvärdera sig själv.

Jag har alltid kämpat så med det. Alltid försöka se varför saker blev bra. Alltid försöka se varför saker blev dåliga. Inte överdriva åt något håll. Peta där det känns jobbigt. Det är så vagt! VAD exakt är det som gör att den här textbiten inte flyter, trots att den innehåller bra material? VAD exakt är det som gör att jag vill läsa detta, trots att det bara är trams?

Så där kan man hålla på.

När jag nu huvudsakligen ägnar mig åt att prata fram mitt innehåll har jag fått börja om. Jag frågar andra auktoriteter. Tvingar agenturerna jag jobbar med att skicka mig utvärderingar, som jag sedan dammsuger efter subtila invändningar. Hur formulerar sig någon som jag inte når fram till? Kan jag nå fram till en sådan person utan att tappa de andra? (Och vad kostar det själsligt att inse det självklara: 4,9 i snittbetyg betyder att det finns 0,1 till att ta, och vem FAN var det som var missnöjd!? Var det hon på tredje bänk som satt och såg skeptisk ut i 45 minuter?)

Man kan bli fantastiskt dum i huvudet av att vara föremål för så fruktansvärt konkreta utvärderingar flera gånger i veckan. Jag är glad att jag inte är yngre. Fick en packe i dag, efter en jättebra föreläsning i går. Tittar snabbt med radarn på efter något jag kan ha NYTTA av. Kanske 200 personer i publiken, 67 skriftliga omdömen, nästan alla överväldigande positiva, och så till sist guldkornen: fem av dem innehöll något som liknar invändningar, tre av dem dessutom riktigt användbara och relevanta. En synpunkt kommer jag att omsätta direkt, till nästa gång jag står på scen. Klockrent. Och så två rena sågningar utan konkretion, dem har jag ingen nytta av, och får bara glömma – någon som ensam kallar mig för bottennapp, det finns ingen pedagogik gömd i det… Folk stör sig på en ibland. Djupt andetag. Det får ingå. Det är precis som när man skriver.

Men jag gnetar på. Frågar en kompis som är skådis hur jag ska göra för att sluta ta ett halvt steg framåt och ett halvt steg bakåt hela tiden. Frågar mamma som är lärare om man förstår ett visst tankeled eller om jag behöver förklara det bättre. Lyssnar på rytmen i orden. Ser upp så att jag inte tar hem för billiga skratt, efter att en lärare på en lärarkonferens sa till mig att stryka skämt nån gång sådär 2011. Jag glömmer honom aldrig – en erfaren högstadielärare som såg att humorn ställde sig i vägen för innehållet under ett par viktiga minuter. Jag gjorde exakt som han sa, direkt, och önskar att jag visste vad han heter så att jag kunde tacka honom.

Tre gig till, sen är det jullov.

Och om någon till äventyrs har pallat läsa ända hit, jag är genuint nyfiken på att höra hur ni själva gör, helt oavsett vilket yrke ni har: Hur mäter ni er egen insats?
December 04, 2018
9:45
Denna bloggpost sponsras av…
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Här en krönika på Sydsvenskans kultursidor.
December 03, 2018
14:59
In honor of Gaby Bedolla
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

This is Brittany Trejo. She is an Up With People student from Belize. Meeting her the other day was emotional. My old UWP cast sponsors a student from Latin America every year – and we do it in honor of Gaby Bedolla, who passed away in 2003. Brittany is ”our” student this year, and many of us have collaborated to make her journey possible. She is making us – Gaby’s extended family around the world – very proud.
November 30, 2018
19:58
På resande fot
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Kommer hem efter fyra otroligt intensiva dagar som jag huvudsakligen har ägnat åt att förflytta min kropp mellan olika platser. Det är tur att jag trivs hyggligt i sällskap med mig själv, Messenger och Overcast.

En dag: ett par missade samtal från dolt nummer, det är nästan alltid sjukvården. Nu behövde de boka om min ”stora” utredningstid på Sahlgrenska för att prioritera en patient som är mycket sjukare än jag. De är så märkligt respektfulla och noggranna nu när man är vip-kund. De fick inte tag på mig eftersom jag stod på scen, så de ringde Lisa. För att boka av två dagar som var bokade till om tre veckor. De ser liksom till att allt de gör, och att vi som ska få del av allt de gör, har högsta prioritet.

De där två dagarna får nu infalla efter årsskiftet i stället. Då får jag träffa en massa specialister som gör en bedömning: dags att sätta mig i skarpt vänteläge för transplantationen, eller kan det skjutas upp? Rimligen kommer det att skjutas upp, kanske tre månader, kanske sex månader. Jag mår alldeles för bra, tror jag, för att komma ifråga ännu. Så jag lever på som vanligt och känner mig som vanligt.

Apropå vård: när jag nyss kollade lite post hittade jag en kallelse till ultraljud av levern, standard procedure – på MÅNDAG. Konstigt nog kan jag då, så det var ju bra. Andra noteringar från resorna: klart stressad man i sextioårsåldern som mycket bestämt på gränsen till aggressivt sa åt mig att sätta telefonen i flygplansläge när planet taxade ut, ”det är min säkerhet också”. Jag höll med om det bara och gjorde som han sa. Flygrädsla är förlamande för dem som drabbas av det. Jag är inte den som vill jävlas med auktoriteter, men… påslagna mobiltelefoner får inte flygplan att störta; då skulle vi inte få ha dem med oss i kabinen alls. Sätter folk sina telefoner i flygplansläge längre? De flesta verkar bara sätta dem på ljudlöst och lägga undan dem, tycker jag när jag tjuvkikar.

Annan notering: London som är så lätt att älska har förvandlats till ett slags mänsklig trafikinfarkt. Det är en absolut plåga att förflytta sig i staden, nästan hur man än gör. Alla resor tar en timme. Även de som tar en kvart tar en timme. Men å andra sidan: mer tid att lyssna på Electric Boys nya platta ”The Ghost Ward Diaries”, som är deras starkaste av de tre sedan comebacken. Älskar ”You spark my heart” och ”Knocked out by Tyson”, men förstår inte hur de tycker sig ha råd att lämna mörka drivande coola singeln ”Suffer” utanför albumet.

I helgen ska vi drälla runt på Kulturens julstök, gör det ni också, om ni är i eller i närheten av Lund. Det finns ingen mysigare jultradition. Kulturen är ett underbart museum, kolla det om ni inte känner till det, och överallt bland de gamla husen står folk och stöper ljus och spelar bleckblås och skulpterar marsipan. Så med ALLT det sagt: en fin första adventshelg önskar jag er, och jag är säker på att familjen hälsar också.
November 22, 2018
16:33
Nämen, en bra singel TILL från boysens nya platta
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Nu börjar jag få upp förhoppningarna riktigt mycket. Den här släpptes i dag, och låter inte för fem öre som något de tidigare har gjort. Extremt poppigt sångbart.
November 20, 2018
9:18
Med Mike Walsh
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Min talarkollega Mike Walsh är en av världens mest anlitade. Jag fick vara gäst i hans podd, en halvtimmes lyssning finns här.
November 15, 2018
10:10
Speaker of the year nominee
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Nominated to Speaker of the Year in Sweden – as I was last year! I’d better win this time… By February, we will know. (I won the breakthrough category a few years back.)
November 12, 2018
12:48
Ett historiskt läge
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Läget är historiskt, säger Ebba Busch-Thor. Hon har så rätt: Ska den rimliga svenska borgerligheten, den som alltid har klarat att hålla rent till höger, sluta med det? Ska Kristdemokraterna strunta i sin kristna värdegrund? Ska dessa gigantiska kameler – motståndet mot EU, gullandet med totalitära krafter, den exempellösa och aldrig upphörande rasismen, ni vet hur partiet där borta är, ni känner dem vid det här laget – sväljas för att kunna sila några mygg märkta ”jobbskatteavdrag” eller ”försvarsutgifter”?

Det är många som tycker det. Många personer på den borgerliga sidan som jag dessvärre tappar respekten för i rasande fart. De finns på ledarsidor och i politiska partier. De hatar sossar och skatter så mycket att de hellre släpper in Sverigedemokraterna med allt vad det innebär. De kämpar allt de kan för att hitta ett språk för det – GP:s ledarsida, Dagens Industris ledarsida – men de kan försöka kladda läppstift på grisen hur mycket de vill.

Det är ändå en gris.

Alliansen finns inte mer. Det finns en enkel men tydlig åsiktsskillnad: antingen avskyr man S mest, eller så avskyr man SD mest. Det är bara att välja.

Är det så att man egentligen avskyr SD mer, men väljer det ändå, så väljer man det av rena maktskäl. Det är det värsta, det mänskligt och politiskt lägsta. Det är där de ställer sig, debattörerna, representanterna. Det finns ju ingen anledning att jag namedroppar dem, de droppar in i mitt huvud ändå, och jag kommer aldrig att glömma dem, och aldrig mer att lita på dem i politiska sammanhang. Så lite krävdes för att de skulle förlora sin värderingskompass.
November 07, 2018
17:49
Stilstudie
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Har just satt mig på tåget efter att ha föreläst på Waterfront i Stockholm. Men jag var mest angelägen om att bli klar, så att jag kunde få höra nästa talare, som jag var förband för.

Fredrik Reinfeldt är så överjävligt asbra. Han är lätt en av de två-tre bästa talare jag har sett, alla kategorier, rent hantverksmässigt, även vid en internationell jämförelse. Och tro mig, jag har sett många.

I dag inledde han med en kristallklar och historiskt förankrad exposé över vad nattens amerikanska valresultat betyder. Namn och siffror och sammanhang. Inget manus, inga fusklappar, inga stödbilder. Bara röst, denna fantastiska talarröst, kombinerad med pregnans, sakkunskap och pedagogisk begåvning.

Sedan gick han vidare i en framtidsanalys som växlar mellan hans djupaste ideologiska uppfattning – den att det är fel och ohållbart att dela in människor i ett vi och ett dem – och krass sifferexcercis.

Han använder inga stora åthävor. Inte för många skämt. Inga överdrivna pauseringar.

Håller jag med om allt? Skit i det nu. Här talar vi om hantverket att förmedla en idé och en uppsättning kunskaper till någon som vill lyssna i 45 minuter. Jag är djupt imponerad.

***

Och by the way: känner jag en växande irritation över drumdryga skrivande journalistkolleger som utan någon som helst sakkunskap gillar att avfärda talargenren som helhet lite i förbigående när de kan? För att det finns en del dåliga talare? Jag har väl sådär 5 000 signerade tidningsartiklar i kappsäcken och vet vad jag pratar om. Jag vet vad som är svårt. Så skriv en extremt välresearchad och faktaspäckad artikel på 50 000 tecken som tål att framföras, utantill, framför en publik, så kanske du sedan också vet vad du pratar om.
November 06, 2018
12:08
Rimligt
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Jag tror jag måste slå ett slag för rimligheten. Här kommer det:

Journalisten Per Brinkemo som jag inte känner (men träffade en gång för inte så länge sedan och i dag la till på Facebook) har djupstuderat hur samhällsstrukturer i nordöstra Afrika fungerar. I korthet: han vet en del om hur klaner är organiserade, och varför de ibland är viktigare för en del människor än andra samhällsstrukturer.

Kan man kritisera Per Brinkemos yrkesgärning? Det kan man väl kanske göra. Jag har läst honom för lite för att kunna säga varken det ena eller andra. Men det är uppenbart att hans mest vildsinta kritiker tycker att han använder för svepande metoder och drar för stora slutsatser – att allt som vi inte förstår från Somalia kan förklaras med klanvälde, ungefär, och därför måste alltså Brinkemo vara om inte direkt rasist så i alla fall lite skum. Hans mest vildsinta försvarare, å andra sidan, tycker att han har rätt i allt, och tar hans kunskaper gisslan för att kunna säga: ”titta på somalierna, såna kan vi aldrig ha i Sverige”.

I rimlighetens namn är inget av detta rätt.

Per Brinkemo är en maktfaktor på så vis att han är en av väldigt få experter på en sakfråga med stor politisk laddning. Det gör att hans ord får väldigt hög specifik vikt. Han måste alltså vara försiktig – han har ju konkret makt. Han har fått massivt stöd ibland, någon gång på ett sätt som jag uppfattade som jättekonstigt, när en kompis/kollega till Brinkemo ville liksom försvara honom med ett reportage i Uppdrag Granskning. Han har också fått massiv kritik, och det är egentligen mest därför jag skriver det här:

Aftonbladets recension av hans senaste bok är ett uselt stycke kulturkritik, och den misstänkliggör författaren på ett sätt som inte riktigt verkar motiverat, för att uttrycka det artigt. Man skulle ju kunna ha gett sig på att diskutera innehållet med kyla och precision i stället, om man hade velat det.

Så här är mitt förslag:

Mittåt! Vankelmod! Å ena sidan! Å andra sidan! Djupandas, hela världen! Det kan komma som en revolutionerande tanke för både tokhöger och knasvänster, men hör nu ordet från en mittenextremist: Per Brinkemo är inte Gud! Per Brinkemo är inte Satan!
November 02, 2018
14:46
Partipiska
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Man pratar ibland om ”partipiskan”. Den politiska toppstyrning, eller programtroghenhet om man hellre vill kalla det så, som driver varje parti mot sin egen mittpunkt. Det är nog oftast rätt bra med lite partipiska. Röstar jag på ett parti så vill jag ju ha det partiets politik, och därmed inte representanter som är alltför långt från partiets kärna.

Men det finns ett parti som avviker från mönstret här. Ni anar redan vilket.

I de flesta partier finns det nämligen dissidenter åt BÅDA håll. Ta Centern – du hittar lätt Thatchermässiga marknadsliberaler på högersidan och lantbruksinriktade småföretagarsossar till vänster. Ta Socialdemokraterna – du hittar lätt dem som gärna och lätt jobbar ihop med Vänsterpartiet och lika lätt det man förr brukade kalla ”kanslihushögern”.

Men i Sverigedemokraterna finns bara dissidenter åt det extremistiska hållet. Det vill säga: det finns partiföreträdare som utesluts eftersom de är galna, eller rasister, eller haverister, eller allt detta på en gång. Däremot hör du aldrig om några ”liberala” krafter i Sverigedemokraterna utanför själva partiledningen. Du hör inga självständiga riksdagsmän i SD säga ”vår syn på nationalstaten är lite överdriven” eller ”vi bör mjuka upp vår syn på vad svenskhet är” eller något alls i den stilen.

Vad lär vi då av detta. Jo: Det är partiledningen som står för den liberala ytterligheten i partiet. Partiledningen står inte i sin egen mittfåra, utan i stället med dragkampsrepen i hand i desperata försök att föra partiet mot något slags ansvarstagande normalitet. Det måste vara mycket frustrerande; man lyckas ju väldigt dåligt med detta.

Vad lär vi då av detta. Jo: I det ögonblick den moderate och återhållsamme Jimmie Åkesson förlorar kontrollen över sitt parti, så kommer det inte att mogna ytterligare. Det kommer raskt att dras tillbaka in i den gegga där partiets rötter ohjälpligt står.
October 27, 2018
22:59
Småskräpet
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Känslan av att vara i rörelse blir bara mer och mer gåtfull. Ja, det här är en massa introvert flum, läs något annat, jag skriver det för att sortera lite bara. Lite konstig blir jag av det här yrkeslivet, och jag ser det genom hur mycket plats logistiken tar, hur mycket jag plötsligt vet om platser som jag verkligen helst inte vill ägna en endaste sekunds tanke. Men om jag börjar nysta i det så blir det ett helt universum.

Jag älskar vissa platser och hatar andra. Jag älskar vissa resekänslor och hatar andra. Jag älskar X2000. Det är hemma för mig. Den susande monotona tystnaden, tågvärdarna som alltid hoppar över ”och” när de säger att de säger att de serverar ”varma och kalla drycker” i bistron. De säger så. ”Varma kalla drycker”. Det vill man ju inte ha, tänker jag varje gång, en varm kall dryck.

Jag gillar verkligen inte Gardermoen. Det är egentligen en jättebra flygplats, jag förstår inte varför jag vantrivs där. Man kan passera till gaterna utan att tvingas igenom någon förnedrande idiotshoppingzon. (Till skillnad från på Kastrup, som nu senast har byggts om på vägen in till B-gaterna så att vägen blir LÄNGRE att gå, men nån affär hamnar bra i blickfånget i stället. De hatar oss passagerare nu, och vi hatar tillbaks.) Loungen på Gardermoen är SAS enda bra lounge. Snabb förbindelse till city som kostar rimligt mycket, en hundralapp mindre än Arlanda Express, och då är det ändå Norge.

Arlanda Express är ett så vansinnigt rån; historien om hur staten bara gav bort det och hur det sedan blev sämre för kunderna på grund av vansinniga överpriser… jag blir galen. Kan bidra till varför jag avskyr Arlanda, jag avskyr Arlanda så väldigt, denna medium size dog och dess big dog attitude, den beskäftiga uppsynen på alldeles för många i den väldigt random kollektionen av kända och halvkända, meriterade och omeriterade, som liksom ska utgöra ett stockholmskt ”vi” när man står och väntar på bagage i terminal fem… Brr. Arlanda personifierar mäklare som kallar Sveavägen ”Midtown”. Mörker.

Och jag avskyr att packa. Sådär halv tio på kvällen före en resdag då jag ska vara borta ett litet tag, och gå upp jättetidigt, vad håller jag på med, missa flera dagar med de där ungarna och den där livskamraten, jag är verkligen helst med dem hela tiden, men så ska jag ändå packa och iväg, och räkna upp rätt antal tabletter av rätt mediciner och lägga i små plastfickor med draglås. Och hålla PÅ. Och sen är det ändå så skönt att kliva på tåget. Att ha den där känslan av luft och rymd uppåt och framåt. Men att komma hem sen då, är det en schlager, nej, de första kanske tolv timmarna känner jag mig ofta alienerad, jag måste ställa in frekvensen på barnen igen, känner att väggarna kryper inpå lite… och så efter tolv timmar slår det om helt och jag vill aldrig nånsin lämna vårt kök igen.

Jag har med mig egna tepåsar från tehuset Java. Alltid. Jag har druckit mig igenom hela sortimentet, då och då går jag dit och köper femtio påsar av mina favoritsmaker, de packar själva. Det gör så enorm skillnad, varje kopp Yellow Label eller Twinings jag inte dricker förlänger mitt liv med flera minuter.

Jag har infört en tekniknecessär, det är det bästa den här säsongen, en liten svart necessärstor påse med dragkedja. Innehåller några adaptrar, fjärrkontroll, visitkort, extra batterier, två pålitliga boksigneringspennor, ett par extra hörlurar. Jag tänker aldrig efter, jag bara tar med mig den. Den är liten och nätt. Och så en sak till: efter att vi tog hela vår lägenhet i anspråk – vi har flera mindre lägenheter sammanbyggda till en stor – så kunde våra tjejer börja använda ett annat badrum, och vi behövde inte längre tränga ihop oss alla fem i ett ganska litet. Det uppstod plötsligt två nya tomma hyllor till mig, nästan ett helt litet väggskåp, och det har jag inrett som vore jag en psykopatisk pedant. Här finns enbart mina resegrejer, perfekt överskådliga, och de går att packa blixtsnabbt utan att jag missar något. Jag går dit ibland och bara tittar på det och känner en RYSNING AV NJUTNING över denna ORDNING.

Jag reser i tyst kupé och är en sån som alltid säger till, tidigt och utan pardon, men vänligt. Om någon absolut hänsynslös idiotjävel ser på något klipp utan lurar i vanlig kupé säger jag givetvis till också. Det där slaget måste utkämpas och jag kommer att vara last man standing om det behövs.

Paddington station tycker jag om, och Göteborgs central är jättemysig på något sätt, känns som hemma, korvhökaren inne i bussterminalen gör egen chimichurri. Skövde kan ha Sveriges fulaste och mest osympatiska stationshus, i god konkurrens med Nässjö. Linköping är en katastrofal matstad medan Norrköping är jättebra. Borlänge ÄR rikets fulaste stad men jag vet ett riktigt bra matställe ganska nära tåget. Jag gillar Trondheim jättemycket, jag skulle gärna vilja komma dit en varm sommardag igen någon gång, och Stavanger är så häftigt präglat av oljeindustrin. Museet är fantastiskt, ett sånt man går tillbaka till. Barcelona är fint men säger mig inget, det har blivit en jättestor konferensstad, och sådana där stora hotell ser likadana ut överallt, men å andra sidan kan man se en helt vansinnig kyrkogård på vägen från flygplatsen, fack på en bergvägg där folk ligger instoppade på livstid och dödstid, ofta bakom små fönstergluggar. Jag älskar SJ3000 till Göteborg, de individuella sätena, att det stannar så sällan, att det tar 2.04 härifrån, att jag kan hoppa av och äta en snabb lunch med en av mina bästa vänner i Halmstad, det borde jag verkligen göra oftare. Malmö central är toppen också, fin food court, och särskilt fin är tunneln med det där magiska videokonstverket, och uppgången mot universitetet, man kliver liksom rakt ut i ansiktet på Öresund, vilket också är det enda förlåtande med Helsingborgs ”Knutpunkten”. Och när jag pratar på Waterfront eller Continental i Stockholm vet jag att tekniken alltid fungerar och att det finns platser att sitta ner och ta det lugnt. När jag måste iväg tidigt bor jag ofta på Freys, det är tillräckligt tyst även om frukosten ofta känns lite stökig, har jag lyxtid vill jag gärna vara på Lydmar, vill jag umgås åker jag kanske till Samuel och Malin i Sollentuna, ska jag ta med mig mat från Lund gör jag det från Hummus bar, behöver jag lite lugn och ro på Stockholms central tar jag hellre smørrebrødsstället än SJ-loungen.

Och jag packar ytterst ogärna extra skor, de tar hela min väska, jag har 45 i storlek, men jag ställer ju mig inte med vinterkängor på scen, så vad ska jag göra. Jag laddar ALLTID dator och telefon om det går, ALLTID ALLTID ALLTID. Även om jag har 85 procent på båda. Man vet aldrig när nästa chans dyker upp. Köpenhamn? Älskar Köpenhamn, men svenska föreläsare står inte högt i kurs där av skäl som jag inte helt genomskådar. Jag har gjort färre än tio gig där totalt.

Så här är det i mitt huvud. Ett helt universum av småskräp. Men allt detta måste vara högt upp och långt fram i medvetandet hela tiden, annars blir reselivet outhärdligt, en enda lång räcka nödlösningar. Det vore värre.

Undrar vad allt detta stör ut? Vad är det jag inte tänker på i stället?
October 25, 2018
16:10
Bistra tider
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Det är så bistra tider för medier. Laholms Tidning i konkurs, den nyheten kom i går. Bang kämpar för sin överlevnad, och nu såg jag att även Feministiskt perspektiv är 200 prenumeranter kort för att komma över presstödsgränsen till avräkningen den 13 november.

Vi är i en högkonjunktur, svenska folket har väl rimligen aldrig haft det så bra, relativt låga skatter, rekordstora privatförmögenheter, töntigt låg ränta sedan hur många år som helst och jättelåg arbetslöshet och tiotusentals kronor som flödar in i renoveringar och elektronik, familjer som har telefoner och plattor för totalt 50 000 kronor som en ren självklarhet men tycker att det är för dyrt att prenumerera på en lokaltidning för en tusenlapp om året…

Men det är väl som det alltid har varit: Argumentet ”ni kommer att sakna dem mer än ni förstår när de är borta” har aldrig sålt en enda tidning.
October 21, 2018
12:08
Så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Jag bläddrar i en tidning. Jag gillar tidningen. Jag gillar yrkespersonen som porträtteras i tidningen. Jag gillar verkligen superproffset som intervjuat yrkespersonen. Därför blir det extra jobbigt att behöva konstatera: det där var inte en bra publicering.

Det spelar ingen roll om intervjuobjektet heter Gulliksen eller Witt-Brattström eller som i det här fallet von Zweigbergk – nya skilsmässor bör man, av hänsynsskäl, ta det väldigt varligt med att skriva om. Kletigheten. Det omöjliga i att avgöra vad som är intressant respektive vad som har allmänintresse, det är verkligen inte samma sak. Barnen, vuxna eller inte. Men framför allt motparten. Ska man slå till på en fotnot, av redaktionellt etiska skäl? ”X har fått tillfälle att kommentera det som Y säger om deras relation, men har valt att avstå medverkan” kanske. Eller ”X håller inte med om något som Y säger i denna intervju och säger att en del saker är illvilliga och osanna”, vad tror vi om den?

Tankarna söker mig förstås eftersom jag som vanligt tänker på Karin Johannisson och hennes sturiga vägran att skriva om sig själv och sitt eget liv. Tänk om jag skulle göra det i stället? Tänk om jag skulle skriva den första biografin om henne, en helt liten bok, där jag försöker skissa upp något om varför hon är uppenbart betydelsefull och samtidigt försöker lära känna henne efter hennes död och förklara henne på precis det sätt hon inte ville göra själv, men som hon ju i någon mening själv gjorde med Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén i den magnifika ”Den sårade divan”? Eller som Johanna och jag gjorde genom att studera fenomenet Carola. Det vore att ta sig en enorm frihet.

Vi rättfärdigade oss den gången genom ett mantra: ”ingen barndom, inga pojkvänner”. Vi skrev ingen biografi, vi skrev en sorts populärkulturell fenomenstudie, vi skrev inte om Carola Häggkvist, vi skrev om CAROLA. Ja, det var att ta sig en enorm frihet, det också. Så en biografi, om en person som uttryckligen motsatt sig biografin som form? Det går naturligtvis inte, så kan jag bara vara så snäll att sluta tänka på det, tack.

Bläddrar vidare.
October 19, 2018
12:29
Som att komma hem
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Underbart att höra Electric Boys med full energi igen – förra plattan var lite idéfattig. Men här finns något! Soundet är alldeles rätt, kompositionen påhittig.
10:09
Tågmorgon
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Först och främst: Ni mr Energidryck ett och mr Energidryck två med bakvända kepsar som just satte er på tåget i Alvesta – get out of my tysta förstaklasskupé. Ni stör den högdraget elitistiska stämning som vi som redan satt här försöker upprätthålla.

Ser att Åke Ortmark gått bort vid 89 års ålder. En journalistlegend, som verkligen moderniserade yrket i Sverige. För mig är han dessvärre också förknippad med ett verklighetsfrånvänt förhållningssätt till naturvetenskaplig forskning på senare tid. Han tycktes mycket upptagen av idén att klimatfrågan inte riktigt finns. Man får bara hoppas att det finns starka röster i ens närhet som hindrar en från att hoppa i så galna tunnor om man fortfarande facebookar på sin ålders höst.

I dag ska ni läsa DN på nätet. Anna Bodin heter reportern som berättar om tjejerna som drev ut i Östersjön på åttiotalet, sannolikt såg en ubåt men blev räddade av ett ryskt fartyg. En fantastisk story.

Tåg, förresten. SJ, förresten. Jag åker så vansinnigt mycket nu under högsäsong, och vill bara meddela: inte en enda gång har jag kommit fram för sent. Jag har utan oro valt avgångar som ger mig en timmes marginal eller mindre, och aldrig missat ett gig. Det funkar så gott som alltid. Att flyga från fruktansvärda Sturup eller otäcka Arlanda eller the shopping mall formerly known as Copenhagen airport är att betrakta som en nödlösning, ett nödvändigt ont ibland. I Malmö-Lund har jag två timmar till Göteborg och fyra timmar till Stockholm och 45 minuter till Köpenhamn. Jag känner det som om jag bor i Skandinaviens absoluta mitt, inte minst tack vare dessa lysande snabbtåg. Längtar efter att de blir fler och snabbare, och upprörs över dumheterna att bygga för 250 knyck i stället för 320, det är kortsiktig dumsnålhet.

Nu ska jag tillbringa lite mer tid med Joey Tempests två första soloplattor, den lite Van Morrison-doftande ”A place to call home” från 1995 och den lite mer producerat experimentella ”Azalea Place” från 1997. Suveränt låtskrivande, fantastiskt spelat av alla medverkande, och naturligtvis alldeles förbisett på grund av att människor har fördomar baserade på en jobbig synthfanfar från fordom. Men sådant är det, livet. Varför skulle artister tillåtas ha flera röster, eller vara motsägelsefulla, om de inte samtidigt möter ett antal kriterier som gör att vi står ut med deras inkonsekvenser – vi låter ju inte varann vara sådana på ett mänskligt plan heller. ”Jag är nämligen övertygad om att jag består av många berättelser. Att det skulle kunna falla ut på väldigt olika sätt”, sa medicinhistorikern Karin Johannisson då jag intervjuade henne ganska kort före hennes död, och frågade om hon inte ville skriva självbiografiskt. Men nej. ”Det är ett sätt för mig att reservera rätten att vara en komplex människa.”

Frid över Karin Johannissons minne. Jag träffade henne en enda gång och tänker ändå på henne flera gånger i veckan.
October 16, 2018
18:52
Nyvald
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Nu i kväll, alldeles nyss faktiskt, hände något lite speciellt. Min pappa Anders valdes till kommunfullmäktiges ordförande i Kungsbacka.

Därmed går han i sin fars fotspår. Min farfar Walter var fullmäktigeordförande i trettio år, från 1952 till 1982, i Vilske och i Floby, som sedan genom sammanslagningar uppgick i Falköpings kommun.

Pappa hade nog inte tänkt sig något större uppdrag när han mot slutet av yrkeslivet engagerade sig partipolitiskt. Men han råkade ju ha fyrtio års erfarenhet av skola, utbildning och kommunal förvaltning – det föll sig ganska naturligt att han blev ordförande för en av Kungsbackas utbildningsnämnder efter valet 2010. Sedan dess har han gjort massor i den lokala och regionala politiken.

Jag uppfattar pappa som en ganska lämpad lokalpolitiker för vår tid, i den meningen att han är en pragmatisk person. Hellre brett samarbete än ideologisk låsning. Lugn, inte temperament. Säkert är det också därför han nu får sin kommuns talmansuppdrag. Pappa och farfar är lika på det sättet. (Jag däremot är inte alls sådan. Lite ser jag dock redan nu fram emot den dagen om sådär trettio år när nästa generation ofelbart hamnar på ett liknande uppdrag. Och då talar jag alltså inte om mig själv, utan om den bäst lämpade, för att parafrasera titeln på hennes avhandling: syrran.)

Men för nu, för i kväll: grattis, pappa! Jag önskar att jag hade kunnat vara på plats och instämma i fullmäktigeförsamlingens applåd vid valet. Unna dig en kall och en bättre ölkorv vid hemkomst!
October 15, 2018
22:16
Bokrecension
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Skriver i morgondagens blad om boken ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin. Det är en bok som absolut har sina förtjänster, men problemen överskuggar nog, ärligt talat. Texten finns online redan nu.
October 13, 2018
9:30
Moderatorn som Gud och Lidbeck glömde
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Att vara moderator är ett jobb i sig. Det kan låta som en självklarhet, eller hur? Det är rätt mycket en bra moderator måste kunna. Utöver inläsningsförmåga krävs administrativ stenkoll, disciplin med förberedelser, förmågan att absorbera andra människors ångest och förväntan, en närmast omänsklig simultankapacitet – har alla vatten, får jag verkligen svar på frågan jag ställde, hur många minuter är det kvar, vågar jag släppa in en publikfråga från den där skäggige skummisen som räcker upp handen, vem av oss är det som puffandas i micken och kan jag i så fall diskret göra något åt det, vad heter mina panelister och deras arbetsgivare och deras aktuella böcker eller verksamheter… Och hur snabbt kan jag processa om min egen instinkt att ställa nästa fråga är rätt om jag samtidigt måste vara extremt uppmärksam på det svar jag får just nu, och på den där lilla irritationen som jag ser hos den andra panelisten som också vill komma in. Och så vidare i en oändlig rad.

Jag gör sällan moderatorsuppdrag, och bara de jag verkligen verkligen vill göra när ämnet eller sammanhanget är oemotståndligt. Varför är jag sparsam med det? Självklart: just eftersom ett moderatorsuppdrag är så oerhört konsumerande. Jag vet precis vad som krävs av förberedelser och koncentration för att det inte ska krascha.

Jag har varit med om att inte lyckas bra med uppdrag, jag minns det med ilningar som påminner om migrän. Det är en fruktansvärd känsla.

Varje år på Bokmässan drabbas man av seminarier och samtal som leds av personer som inte har träning att göra det. De är kanske sakkunniga – han har ju fan disputerat på ämne X! – men kan inte det mest grundläggande samtalshantverket.

Det blir aldrig bra.

Detta har Agnes Lidbeck råkat ut för under årets bokmässa, fast jag är osäker på om hon ens anade att det var det som var problemet. I dagens DN skriver hon en hånfullt härskande text om en medpanelist som verkar ha betett sig som en riktig drygröv. Hon ger otaliga exempel. Och let me be clear: den där medpanelisten verkar ju verkligen ha förtjänat sig en fet uppsträckning.

Men – en professionell moderator hade givetvis aldrig låtit det gå så långt som det tycks ha gjort i det här fallet. Han eller hon hade balanserat uppdraget att representera publikens nyfikenhet, att framhålla scendeltagarnas styrkor, att förstå och vara kapabel att hitta essensen i det som sägs – och markerat ”stopp ett tag, nu måste vi få höra svaret från X också”.

Men det kräver mod, träning och ryggrad. (Och just ryggrad, det är väl dessutom avgörande för att säga ifrån personligen med ett samtal eller ett mejl till den som har drygrövat sig i scensamtalet. Alternativt kan man förstås, om man disponerar utrymmet, klippa till på ett uppslag i DN.)

Låt mig också säga att jag har den största respekt för att det kan vara svårt att vara moderator när det väl händer något sådant där. Jag har bara behövt gå in sådär bryskt en enda gång, när en sur akademiker på ett universitet gick till storms mot en gästtalare på ett osakligt vis. Där fick jag sätta ner den så kallade foten och faktiskt direkt avbryta. Dålig stämning? Enormt. Men det var helt helt nödvändigt, och jag behövde fatta det beslutet på några sekunder. Ångrar mig inte det minsta.

Av en händelse läser jag sedan vidare i Svenska Dagbladet, och ser man på, jag håller varmt med Ivar Arpi när han slutar sin text som handlar om något helt annat:

”Vi är alla olika. Vi har lika sällan förtjänat våra förmågor som våra brister … En sak man kan ta med sig … är att man bör förlåta människor mer för deras tillkortakommanden. Sig själv också. Och framför allt sina föräldrar.”

Jag förlåter härmed alla samt allas föräldrar, utom dåligt förberedda amatörer till moderatorer. Ni kan flytta på er, eller lära er jobbet.

***

Vet ni vem som kan jobbet förresten? Cecilia Nebel kan jobbet. Hon leder Sydsvenskans live-talkshow Late Night Lund, där jag fick vara gäst och prata om min nya bok i onsdags inför några hundra personer på en teater i Lund. Cecilia är ett absolut superproffs i varje detalj. Extremt välförberedd, uppmärksam, blixtsnabb, krävande, strukturerad, rolig, lugnande, publikinteraktiv… För mig som en av tre gäster – Marianne Mörck var en av de andra två, och hon är obeskrivlig, ett scengeni rakt igenom – blev det noll nerver och enbart glädje att få vara med.

Tror ni att det var en slump? Tur?
October 08, 2018
17:42
Gratis och öppen föreläsning
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Det hör inte till vanligheterna, men tisdagen den 16 oktober blir det en gratis och öppen föreläsning med yours truly i Stockholm – byggd på det material jag försiktigt började testa när ”Att hitta” släpptes i augusti. Man anmäler sig enkelt här.

Boken nämns nu som en möjlig Augustnominering i fackboksklassen, har sett och hört det på tre ställen på kort tid, och vill bara hålla allt sånt så långt ifrån mig som det går för att inte låta mig bry mig för mycket. Så nu jobbar vi på bara.
October 05, 2018
14:28
Långsam-television!
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

För dig som vill lyssna noga och tänka under en timme, välkommen till Debatt i Lund. Fantastiska panelister i går, måste jag säga.
September 30, 2018
17:39
Bokmässan 2018 – en dagbok som ni gott kan strunta i att läsa
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Tåget rullar ut söderut, jag ska äntligen hem efter att i onsdags morse ha åkt till London för att jobba och varit där i mindre än ett dygn innan jag åkte vidare till Göteborg.

I onsdags fick jag en present av min agentur, eller rättare sagt Nick, den man som huvudsakligen jobbar med mig. Han är rätt fantastisk. Han är en sådan där person som aldrig missar en boll. Ställer man fyra frågor får man fyra svar. Ber man om något så lämnar han klara besked, och snabbt. Nick är fotbollsnörd av stora mått; han har varit på alla arenor i England där det spelas professionell fotboll utom två. Han håller på Brentford, som just nu gör en kanonsäsong och sniffar på toppen i The Championship. Så därför ordnade han fina biljetter till Emirates, och vi fick se Arsenal vinna cupmatchen mot Nicks hjältar med 3–1. Det var klasskillnad, men det var bra fotboll. Och det var roligt att se den vänligt lågmälde Nick förvandlas till en sjungande och ibland rätt taggad fotbollssupporter.
The Cornwall Pastry Shop på Paddington Station – givet första stopp varje gång jag kommer till London. Hit går jag däremot aldrig. ALDRIG. Five Guys är en amerikansk snabbmatskedja av lite bättre klass. Det finns inte så många i Europa, så om jag kan så passar jag på i London. Chiin Chiin på Greek Street kan vara ett av de bästa glasshaken världen har skådat. Här tonkabönsglass med kanelrostade skorpor.
Sedan fick jag gå upp klockan fem för att bli skjutsad till Heathrow av en man med blyfot. Satan vad han körde, men Londons gator var tomma. Inte förrän jag hade satt min väska på bagagebandet vågade jag ta min medicin, min vätskedrivande medicin. På grund av leversjukdomen ackumulerar kroppen för mycket vätska. Därför den där medicinen.

Man måste planera när man tar den, för sedan krävs nånstans mellan fyra och sex toalettbesök på de nästkommande två eller tre timmarna. Och det är en kissnödighet som inte går att förhandla med. Alltså väntade jag med att ta tabletterna tills jag visste att jag hade tillgång till toalett. Sedan bytte jag flygsäte, så att jag satt allra längst bak. Allt för säkerhets skull. Vi blev stående på banan en stund innan vi kunde parkera; jag var tvungen att resa mig och gå, flygvärdinnan stoppade mig, jag fick snabbt förklara min belägenhet. Hon trodde mig inte, misstänker jag, men lät mig ändå använda toaletten. Jag ska nog alltid förklara läget redan vid ombordstigning i fortsättningen.

När jag landade i Göteborg fanns det inte en minut att förlora. Webbdagarna hade fått ett avhopp, och jag erbjöd mig att fylla en lucka på tjugo minuter precis före lunch, som en uppvärmning till min riktiga keynote senare samma eftermiddag. Men jag hann. Och roligt var det. Ett fantastiskt arrangemang, en suverän publik. Katarina Strömberg är en påläst moderator och den programansvariga Angelica Lundin Vahdani är så lätt att jobba med.

Hann äta lunch med barndomsvänner, Marcus och Jenny, total trygghet, och jag värderar relationer allt mer på det sättet: behöver jag alls hålla in magen, ta i, anstränga mig, skärpa mig, förställa mig? Nej? Bra. Då är det en bra vänskap.

Sedan till mässan, minglade hos Volante och fick prata med Josefin Olevik som också är en sån där person som utstrålar total acceptans med sitt sätt att vara vän, och som dessutom är en skribent som jag alltid har beundrat så himla mycket. Jag kan inte för mitt liv förstå varför hennes ”Den befriade familjen” inte lästes av tiotusentals människor. Hur kunde den inte nomineras till priser? Det är, trots en del positiv uppmärksamhet, en av de senaste årens viktigaste men samtidigt mest förbisedda fackböcker. Daniel Åberg var där också, det var länge sedan vi sågs, och så mr och mrs Grimwalker förstås, alltid så roliga att prata med, och så fick jag hälsa på Jonna Bornemark som ni ofta kan höra i Filosofiska rummet, och gamla kamrater som Maria Schottenius och Malena Rydell och Kerstin Brunnberg och Klas Ekman.

Tidigare år har Volante bjudit på hämtpizza ur kartonger på sina mingel. Jag saknade det i år, det får vi ta upp med Tobias Nielsén, som långsamt och metodiskt har byggt Volante till ett nytt sorts förlag – det är bara Weyler (där jag själv är utgiven) och Volante som har gett ut så mycket bra att de genom sina förlags varumärken kan få mig nyfiken på böcker. Alla har ju mer eller mindre bra titlar i sina kataloger, men Weyler och Volante är alltid värda en extra koll.

Jag presenterade mig också för Malin Ekman, som skrev en väldigt fin recension av min bok i Svenska Dagbladet, och jag tackade inte för berömmet, utan i stället för att hon hade gjort en ambitiös och seriös läsning. Det kan man få tacka för utan att det blir för smetigt, tycker jag. Sedan blev det kväll och mässan peakade. Katarina Andersson och Carl Heath och Jannie Jeppesen och Jörgen Huitfeldt och jag åt en improviserad middag ihop och… vad ska jag säga, det slutade med en ömsint serie krambilder där Jörgen och jag slog våra rakade huvuden ihop. Vi har aldrig träffats tidigare.
Det är Katarina som fotobombar.
Sen blev det fredag och min forskarbekant Julia Pennlert – författare till en synnerligen läsbar avhandling om digital poesi – och jag fick tid för en walk-and-talk på min väg till Grävscenen, där jag först pratade kort med min tidigare redaktör på Journalisten, Helena Giertta, och sedan fick berätta om ”Att hitta”. Egentligen var jag ju alldeles malplacerad där på Grävscenen. ”Att hitta” kan sägas vara mycket, men ett stycke grävande journalistik är den inte. Nu hittade vi saker att prata om ändå förstås. Det var väldigt få i publiken, men ungefär hälften av dem köpte en bok. (Det finns ingen relation mellan publikantal och bokförsäljning nästan, vilket skulle bevisas senare då jag satt i en halvtimme i förlagsmontern för att signera böcker utan att någon enda människa ur den enorma floden av folk stannade till för att köpa en; det kräver ett särskilt psyke för att inte signera böcker vid ett signeringsbord. För mig handlade det mest om att inte börja skratta åt eländet, och att i stället hålla i gång ett samtal med en intresserad och intressant ung man som ville diskutera artificiell intelligens.)
Mässhöjdpunkt: Min syssling Gunilla kom fram och presenterade sig – vi hade aldrig träffats tidigare! Signeringstavlan. Antal sålda under 30 minuter: noll. Fick dela affisch med skicklige Anders Sundelin. Fint sällskap!
Fredagslunchen avåts på ett diskret ställe med en förläggare som har idéer om samarbeten i andra genrer och former än de jag har verkat i hittills, och vad det blir av det vet jag inte, men ett vet jag: så länge Svante Weyler ger ut böcker i traditonell mening så frågar jag honom först.

Efter att ha SOVIT MIDDAG och hängt med mamma och pappa gick jag till releasekalas på Park för Readligion, en boksajt som nu lanseras av Sophia Bendz och Malin Ekman. Josefin var där också, vi var alltid på samma ställe den här mässan kändes det som, och så fick jag prata med Elsa Westerstad om vad det vill säga att vara en människa utan undertext. Så himla roligt med en fellow kallpratsallergiker. Bra snittar fick vi också, och jag fick en Virgin Mary (med för mycket Worcestershiresås) när jag ännu en gång mötte dessa fortfarande ständigt höjda ögonbryn när jag tackar nej till alkohol.

Ni som tror att alkoholnormen har blivit svagare har rätt, men den är inte så svag som ni tror.
Mammas lärarskor. Mamma har alltid grymma skor.
Sent på kvällen åt Sydsvenskan-folket indisk middag och jag blev så varm i hjärtat av att se dem alla samlade, det blir ju sällan för mig numera. Nästa år romandebuterar Patrik Svensson på Albert Bonniers förlag, jag har inte läst något i manuset, men jag lovar er ändå en fantastisk bok, för jag vet vad skribenten är kapabel till och vilken idé det är han nu färdigställer. Rakel Chukri var där förstås, och hon går med lätta steg efter att äntligen ha fått lämna över efter tio år som kulturchef. Vilken enorm insats. Så oerhört säker i allt hon har behövt göra. Mänsklig, krävande, hård och snäll och absolut blixtrande intelligent. Vi är många medarbetare som skulle ta en kula för henne vilken dag som helst, och jag längtar efter att få läsa henne ännu mer i tidningen framöver.

Sent kom vi sedan till festen som alltid ordnas av tidningen Vi, och där träffade jag en mässdebutant: Jan Wifstrand, på strålande humör. ”Jag har haft massor av åsikter om den här mässan, men aldrig varit här”, garvade han. Pernilla Ericson, en av få människor som kan få mig att trivas i högljudda mingliga festmiljöer, var givetvis där. (Påföljande eftermiddag sa hon plötsligt något som bara inte låter sig citeras som fick mig att fullständigt tappa det, sådär som man bara kan göra när man är riktigt trött, och liksom rasar in i okontrollerat skratt.) Och Lina Kalmteg, och Petter Karlsson, och jag vinkade till Pamela Andersson, som en gång talade om sin hjärntumör på Grid, och gjorde det så otroligt bra, vilken glädje att se henne där i full kraft. Petter och jag pratade om redaktionella coverband; själv var han frontman i Expressens legendariska Expresleys, och för egen del har man ju spelat en eller annan basslinga i Sydsvenskans Cover Story genom åren. Sedan drog Jörgen Huitfeldt resolut upp mig ur den soffa jag hade sjunkit ner i, och vi kom iväg från festandet i hygglig tid.

Lördagen inleddes med kramar från hustru och äldsta dotter som gjorde heldagsutflykt till mässan. Jag blir så glad av att se min flicka där, tindrande förtjust i kö för att få en bok signerad av Clara Henry, och liksom full av upptäckarlust.

Jag ledde sedan ett kort samtal om konsumtionskultur med Linda Hörnfeldt och Katarina Graffman innan jag var gäst på Svenska kyrkans ambitiösa scen som heter Se människan. Länk till det samtalet via Youtube finns i föregående blogginlägg på denna sajt. Jag var himla glad över att få vara med där; det betyder ju att någon har hittat de existentiella stråken i ”Att hitta”.

Framåt eftermiddagen hade jag sedan sällskap av Robert Nyberg, Elin Lucassi, Liv Strömquist och Kent Wisti i ett samtal om bilder och satir. Som moderator var det en riktig smörpassning: fyra av de skickligaste bildsatiriker vi har, som inget hellre vill än att prata om sitt jobb och de tekniska och etiska svårigheterna, och detta med kolleger som de sällan får en chans att träffa – det var som att få vara med vid en middag och tjuvlyssna. Kent riktade udden mot sig själv, Liv visade hur svårt det är att hantera att man kan ha sårat någon, Elin var hejdlöst rolig och Robert höll tag i det politiska uppdrag han har givit sig själv på ett sätt som klargjorde hans drivkrafter så tydligt och bra. Helt suveränt av alla fyra.

Sedan lördagskväll och Weyler förlag bjöd till middag. Det blev mest att jag pratade med Helena Granström och Tomas Bannerhed – signe dessa kallpratsallergiker! – och Camilla Prell-Weichl som debuterar till våren med en novellsamling. Men vid bordet satt också Maciej Zaremba och Jón Kalman Stefánsson, inbegripna i livlig diskussion, liksom Svante och Tove och Minna från förlaget, och Kenneth Hermele och Anders Sundelin och Ia Genberg. Så generösa och snälla personer.

Men jag la mig inte förrän vid halv fyra, och det var för att jag först satt i lobbyn på Park med min gamle vän Niklas Darke, så oerhört mycket människa i alla lägen, och sedan hustlade mig upp till Patrik Lundbergs partaj. Det var himla fint att få vara med. Jag kände mig äldst, men det var roligt ändå.

Det var en rolig mässa den här gången. Så härligt nazistfritt. Godare humör. Och det är ett fantastiskt bokår, så många spännande och bra böcker det ges ut på svenska just nu! På hemvägen passerade jag en liten butik på Södra Vägen som verkar ha öppet dygnet runt. De säljer mackor, stora omoderna smörgåsar med köttbullar och rödbetssallad och falukorv och stekt ägg och sådant. Jag åt något i storleksordningen amerikansk fotboll och drack en persikosmakande iste, för varför inte liksom.

Sedan var det fullt sjå att få ordning på min alkoholfria bakfylla i morse för att baxa igenom den sista programpunkten, ett seminarium om vad som lite slarvigt paketerats som ”förortslitteratur”. Men Behrang Behdjou och Melody Farshin och Nancy Herz och hennes två medförfattare har skrivit böcker som förtjänas att läsas självständigt och i sin egen rätt.

Jag är optimist. Om fem år kommer ingen att sätta ihop ett seminarium på det här sättet. ”Vi kunde ha kallat det ett seminarium om kärlek i stället, då hade det kommit dubbelt så mycket folk”, sa Behrang Behdjou efteråt, och alldeles rätt har han i det.

Nu blåser Meghan Krauss i Maragold öronen rena på mig, tåget passerar Halmstad, och i morgon har jag en ledig dag, en enda. Sedan är det oktober och Göteborg, Lerum, Köpenhamn, Malmö, Lund och Stockholm. Och sedan är det mera Stockholm, Linköping, Lund och Helsingfors vad det verkar, och Stockholm och Oslo och Stockholm och Buenos Aires och Sao Paulo och Stockholm. Och Helsingborg.

Men det tar vi då.
September 29, 2018
18:26
Bokmässan i dag
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Jag blev väldigt glad över inbjudan att få prata om min bok på Svenska kyrkans scen på Bokmässan. Då har ju någon läst och hittat ett existentiellt stråk i texten. Kanske vill ni titta på en liten del av det. Jag pratar rätt mycket om min kommande transplantation, och mer än vad jag brukar om min ickeexisterande gudstro. Det räcker nog bra att börja titta vid minut tretton egentligen.
September 21, 2018
16:20
Tåg och regn och Poison
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

En spännande tågresa pågår längsmed Södra stambanan, snart över gränsen in i Småland. Det piskar regn på tågets tak i en omfattning som gör att det verkligen hörs inne i kupén. Trots att jag lyssnar på Poisons enda bra album ”Native Tounge”. Tåget är försenat.

Men i dag fick jag underbara chokladkolor från Börslycke gård som föreläsningspresent – ge mig alltid choklad, alla människor, jag blir så otroligt snäll och medgörlig – och jag åt en stadig hotellfrukost i morse och en fiskburgare till lunch i sällskap med en kompis och känner mig liksom rustad för storm. Jag skulle bryta ihop och gråta som ett spädbarn om jag behövde gå ut en enda sekund i det här vädret, men… det behöver jag ju inte. För i Skåne – om vi kommer dit – är det inte storm. I Skåne är allt underbart. I Skåne badade vi på lunchen i går och det var lätt sexton grader vid Scaniabadet och eftersom jag av någon anledning inte längre behöver de där betablockerarna som sattes in för att minska trycket i min lever så kan jag återigen bada i kallt vatten och känna pulsen rusa utan att det samtidigt känns som om någon drar åt ett spännband om bröstkorgen.

Jag tänker på allt sånt där så ofta nu. Den enorma livskvaliteten i ett lunchbad. I att jag får läsa Melody Farshins ”Mizeria” och kalla det jobb. I ”Himmelsk kola choklad & havssalt” från Börslycke.
September 15, 2018
7:41
Hotellrutin
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Det blir en del hotellnätter på ett år. Särskilt under höstsäsongen, som är som mest intensiv från mitten av september till början på december, kan man säga. Detta skriver jag i ett märkligt och alldeles för stort rum på Strömstad Spa där jag snart ska morgonföreläsa för 400 försäkringsmänniskor som festade utklädda långt in på natten.

Så det blir ju en baggis.

Men detta med hotell. Man måste stå ut med det, man måste göra det på sitt sätt, man måste göra det så att man trivs.

• Om jag får välja hotell går läge före kvalitet i alla lägen. Hellre ett tveksamt etablissemang på huvudgatan än ett lyxpalats vid en flygplats.

• När jag kommer till hotellet försöker jag passera incheckningen så fort som möjligt. Det stora hindret för detta är den alltid övertrevliga personalen, som har sina fraser om exakt när frukosten serveras och var gymmet ligger. Jag försöker vara tydlig och ändå vänlig: bara ge mig rummet, jag behöver verkligen sova.

• Väl på rummet tänker jag ungefär som en medarbetare på räddningstjänsten. Allt ska så snabbt och enkelt och samlat som möjligt göras klart för utryckning. Jag väljer en plats, oftast skrivbordet, där jag lägger exakt alla saker utom necessären. Jag vill inte hålla på och gå igenom rummet och hämta saker här och där. Det ska vara enkelt och samlat.

• Behöver något förberedas, en skjorta strykas eller vad det kan vara, så ska det helst göras på kvällen.

• När jag checkar ut ska rummet vara i god ordning. Jag använder bara en av papperskorgarna, och jag använder bara en handduk, den stora, och den lägger jag självklart inte på golvet – utan i handfatet. Hur många golvlyft behöver den som städar på ett hotell göra på ett dygn? (Hela den där grejen ”lägg handduken på golvet så byter vi ut den” för att spara pengar på tvätt samt minska miljöpåverkan? Jättebra. Men de glömde att ta den via skyddsombudet tror jag bestämt.)

• Vid frukosten försöker jag ta det lite lugnt. Jag älskar nämligen en stor frukost, och skulle lätt kunna äta som en hamnsjåare om jag inte sansar mig.

Det händer att jag pratar med kolleger i den här märkliga branschen om hur de gör. De har alla sina knep, det ena konstigare än det andra. Men alla handlar ytterst om samma sak: att minska stressen, att avlasta, att få vila, att stå ut med att vara hemifrån.

När jag är klar här ska jag köra bil hem. Det är 44 mil. Bilkörning är en annan sak som jag verkligen försöker undvika i alla lägen, men till en anläggning utanför Strömstad med hemresa en lördag så blev det det bästa alternativet. Jag fick i alla fall tid att lyssna på några vänners cd-skivor. Amaryllis Temmermann som gör pop på flamländska, och så Per Malmberg som under bandnamnet Salva gör en alldeles egensinnig hybrid mellan folkmusik, rock, metal och symfonisk storslagenhet.
September 14, 2018
9:45
Det blev ändå nödvändigt…
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

…att skriva några rader om upphovsrätten och EU:s nya regelverk. Som kanske kommer att genomföras. Eventuellt.
September 13, 2018
9:19
Lite noteringar om mat
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

1. Om man kollar in den här sajten så kan man skaffa grönsaker och lamm av högsta klass från min kusin Carl och hans fru Sophie som numera driver släktgården i Västergötland där min pappa växte upp. Carl är fjärde generation! Vi fick en stor leverans i går av enormt fina välväxta och vackra grönsaker. Jag har redan lagt in tomater.

2. Om man beger sig till Bankgatan i Lund kan man äta lunch eller middag på Mesob, som kombinerar etiopiskt och eritreanskt kök. Det är så vansinnigt vansinnigt bra. På kvällen rostar de kaffe med en liten brännare direkt på golvet, och jag kan bli gråtfärdig över att jag inte tycker om att dricka kaffe, med tanke på hur gott det luktar. Kom dit i sällskap, det är roligt att vara fyra och äta från ett injera stort som en kökshandduk.

3. I går åt jag på Gasoline i Köpenhamn med min kollega Anna som var lite orolig över att hon möjligen hade snackat upp den där burgaren för mycket. Det hade hon INTE. Den enda rimliga kommentaren när man bet i den var ”that’s a pretty fuckin’ good milkshake”, direkt från Pulp Fiction. Det var inte en milkshake, jag vet, men… det var den enda rimliga kommentaren.

4. Victoria är den godaste plommonsorten.
September 09, 2018
19:33
Liten valanalys
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I dagens val får Sverigedemokraterna gissningsvis ungefär 23 procent. Det vill säga ganska precis vad Moderaterna fick i förra valet. Jag tänkte bara, i förväg, göra er uppmärksamma på en försåtlig argumentation som en del personer kommer att använda sig av, en argumentation som på ytan låter väldigt rimlig. Så här kommer man att säga:

”Det var ju inte så roligt att SD fick 23 procent, men det blir ju konstigt om ett så stort parti inte ska få något inflytande.”

Är man en mer argsint typ säger man kanske:

”Om ett parti som får 23 procent inte får något inflytande, då har vi banne mej ingen demokrati längre.”

Jag har då några frågor: Varför har ni inte sagt samma sak om Moderaterna den gångna mandatperioden? Varför har ni inte oroat er för demokratin när Moderaterna inte har fått igenom sin politik? De hade ju också 23 procent.

Jag kan svara på det där själv: politik går ut på att bygga allianser och kompromisser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Det har ALDRIG gått ut på att Liberalerna ska få 7 procent av sin budget antagen, medan Socialdemokraterna ska få 27 och Miljöpartiet 5. Det vet ni ju egentligen, om ni tänker efter.

Alltså är det upp till SD att efter dagens succéval försöka forma allianser för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Om man inte lyckas med det? Då finns det två skäl: antingen är man själv för politiskt oskicklig. Eller så står man för långt ifrån resten av partierna på grund av de extrema inslagen i den egna politiken.

Men igen: När någon säger att det på något sätt nu skulle bli ”konstigt” om SD inte får ett 23-procentigt inflytande – fråga då var dessa demokratiskt ömmande hjärtan har varit den gångna mandatperioden. Eller för all del hur de talade om skandalen att S inte fick igenom någon av sin politik mellan 2006 och 2014, trots att de var största parti nästan hela den tiden.
September 08, 2018
12:00
Bokförlag och dess betydelse
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Läser helgtidningar och ser igen alla dessa lysande recensioner: massivt intelligent beröm till Lennart Hagerfors, Maciej Zaremba, Helena Granström och Tomas Bannerhed. Och till min bok, för all del. Vad har vi gemensamt? Vi är alla utgivna på Weyler förlag, av Svante Weyler.

Samtliga fem böcker som detta lilla förlag har utgivit hittills i höst har hittat rätt, och det kommer fyra till – Marilynne Robinson och Merete Lindström är bland författarna. Frågan är om något så litet förlag har haft sådan otrolig framgång hos recensenter på en kort del av en säsong någon gång.

Så där skulle man kunna sluta en sådan här liten inlaga, med att gratulera Svante till att han är så rasande skicklig på sitt jobb. Men jag slutar inte där, för jag tänker på Piratpartiet i dag. Det är ju ändå valhelg. Och så tänker jag på alla dessa okunniga rabiata debattörer som för sådär tio år sedan avfärdade bokförlag som ”onödiga mellanhänder”. Som skrev debattinlägg om det förträffliga att bara ge bort sina alster online. Dessa debattörer hade för det mesta det gemensamt att de saknade publik, och att de inte förr och inte senare lämnat några betydande avtryck.

Låter det elitistiskt? Inte alls, det är tvärt om: det är kollektivistiskt. Det är den kollektiva processen jag försvarar. Att skriva en bra bok är nämligen inte en människas verk. Bara djupt okunniga personer tror det. Jag skulle stå mig slätt utan en skicklig redaktör, utan en rasande effektiv formgivare, utan en briljant omslagsmakare, utan en korrläsare med falkblick, utan förlagets samlade kunnande och resurser för att nå ut till dem som vill läsa.

Jag kunde ha publicerat en långt sämre och fulare version av ”Att hitta” på min hemsida. Den hade inte räknats som något. Få människor hade hittat den. Jag hade inte kommit i närheten av mitt bästa skribentjag. Jag hade inte lärt mig någonting.

Ni som köper böcker, ni betalar för allt detta.

”Det är bara en bit plast”, sa piraterna om cd-skivan. Gud, vad jag hoppas att de skäms.

Men igen: grattis, Svante, Tove och Minna. Ni är TRE personer. Och ni driver trots er litenhet ett av landets i särklass mest tongivande förlag. Det är en ära att få jobba med er, och den känslan är jag säker på att alla era författare delar.
September 05, 2018
10:12
Digitalsamtal, igen
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I podden ”Digitalsamtal” får jag lägga ut texten om ”Att hitta”. Men också en massa andra saker, eftersom Anders Thoresson, programledaren, gillar när det vindlar. Lyssna om ni är specialintresserade.
September 03, 2018
20:00
Instastories
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Under lanseringsveckan för ”Att hitta” fick jag sköta Weyler förlags Instastories. Så här skrev jag där, utportionerat under sju dagar.

***

Jag heter Andreas Ekström, min bok ”Att hitta” utkommer på lördag, och därför har jag fått äran att sköta Weyler förlags instagrammande den här veckan.

Jag har hört att Instagram är ett bildmedium.

Glöm det.

Jag är en textmänniska.

Eftersom ni som följer Weyler förlag här sannolikt är lite nördigt intresserade av böcker tänkte jag använda den här veckan och det här forumet för att berätta om hur ”Att hitta” kom till.

Alla bryr sig nog inte jättemycket om det. Men kanske just ni ändå? Lite?

Det började den 15 mars klockan kvart i ett. Jag slurpade i mig en nudelsoppa på det vietnamesiska haket på Klostergatan i Lund i sällskap med min käre vän Östen Rosvall – en man vars klokskap, värme och mänsklighet inte låter sig fångas i några få rader – när Svante Weyler ringde. Han gör det ibland.

”Nu MÅSTE du skriva en ny bok”, sa han. Och han hade ett särskilt skäl att säga det.

Han brukar säga sådär annars, då och då. En gång i halvåret ungefär. Nu måste du skriva en ny bok, om det där som är ditt huvudämne: människans plats i digitaliseringen.

Jag har alltid sagt nej, och jag har haft goda skäl. Alla böcker om internet är nämligen tråkiga. Det är nästan omöjligt att gestalta internet, att ens skriva vettiga reportage om internet. Detta vet alla som plågat sig igenom filmen ”The Social Network” och njutit av genren ”dramatic typing i blått skärmljus”. Fy fan.

Men nu hade Cambridge Analytica exploderat rakt i fejan på Fejan. Något tycktes äntligen hända. Kunde det vara så att vi hade nått en ”tipping point”, att vi skulle kunna få en vettig och allomfattande debatt om nätkulturer på ett sätt som skulle engagera alla, bortom de mest specialintresserade?

”Jag ska hedra din fråga genom att tänka efter lite innan jag säger nej”, sa jag. Jag skulle ändå ta tåget till Stockholm bara nån timme senare.

Passerade Hässleholm och möjligen Alvesta. Sedan kom jag på hur jag skulle göra. Fällde upp datorn och skrev i en utandning förordet till ”Att hitta”, ett förord som i allt väsentligt är oändrat sedan dess. Det var underbara minuter.

Här kan det vara på sin plats att understryka att jag avskyr romantiseringar kring skrivande. Det är ett hantverk som man kan lära sig med mycket träning. Inspiration är för ofokuserade latmaskar. Ungefär så. Jag ska återkomma till det.

Nästa morgon strax efter nio ringde jag Svante från mitt hotellrum i Stockholm. Det var på Grand. Jag bor aldrig på Grand, men jag hade bokat sent, mina favoritställen var fulla, och så fanns ett erbjudande på en sån där förmedlingssajt som jag hatar, så jag bodde på Grand.

”Jag har det”, sa jag. Lite planerat sådär. Det kändes som en cool replik att kunna återberätta långt senare på Instagram.

Så berättade jag för Svante hur jag på trettio sekunder på tåget hade fått en sorts helhetlig idé som bar tillräckligt bra för att det skulle kunna bli en bok som jag kunde stå ut med att skriva och som någon skulle kunna stå ut med att läsa.

Sex kapitel om att hitta. Tre huvudsakligen om internet. Tre huvudsakligen om andra saker. Frågor snarare än svar. Och så en genremässig hybrid: essä, reportage och stickspår. En grundläggande känsla av att jag skriver precis det jag vill skriva, och låter bli att bekymra mig över den ofrånkomliga spretighet som därmed kommer att bli resultatet.

”Bra, precis så ska du göra”, sa Svante och fortsatte genast att skjuta iväg idéer.

Jag nämnde Peter Englunds ”Tystnadens historia och andra essäer” som en modell, något att ha i bakhuvudet under arbetet. Så blev det sedan inte – inte bara för att Englund förstås spelar i en annan liga, utan för att jag dessutom skrev mer sorgesamt än han.

”Tystnadens historia” är en underbar bok förresten, full av upptäckarlusta och gott humör.

Jag skrev sedan boken på 33 dagar. Den är 145 000 tecken lång, så det motsvarar ungefär en halvlång nyhetsartikel plus faktaruta per dag, det är inte så mycket egentligen. Och vad är snabb produktivitet värd i sig? Nån roligt dryg amerikansk författare hörde om en annan dryg amerikansk författare som hade skrivit så och så många tusen ord på så lite tid, och avfärdade det:

”That’s not writing. That’s typing.”

I alla år som reporter har jag fått höra att jag är snabb. Ja, visst. Jag är sprinter. Men tror ni att det automatiskt gör mig till maratonlöpare?

Jag skulle aldrig kunna skriva en avhandling. Jag skulle aldrig kunna upprätta Excel-ark och metodiskt köra stora datamängder genom en rad filter för att se mönster och slutligen presentera det under oglamourösa former. Jag skulle inte ens kunna sitta och skriva i lagom takt under en vanlig åtta timmar lång arbetsdag. Jag har aldrig kunnat det. Jag skriver i stället i korta spurter, som sedan kräver pingis och långa luncher och planlöst bläddrande på internet.

Jerry Seinfeld fick en fråga på det temat. Om han hade synpunkter på sina kollegers metoder. Michael Richards som spelade Kramer kunde stå i ett hörn i kulisserna och vråla och hicka och humma och vara konstig.

”Vi försöker alla att simma till samma ö”, sa Seinfeld då. Roliga ön. Vilken simstil som används spelar ingen roll. Vadhelst du behöver för att ta dig dit – kör bara.

Jag är för evigt tacksam för redaktörer som låter mig spela pingis, eller sticka iväg på babysim med min dotter under lunchen, eller ha en dag då det helt enkelt inte kommer nån grej från mig. Jag försöker bara simma till roliga ön.

Detta måste ni fatta: Jag gjorde research i tio år innan jag skrev. Det gjorde jag faktiskt. Eller mer ändå. Jag visste bara inte att det var det här jag gjorde research för. Jag kunde verkligen njuta av ett slags förräntning av kapitalet: allt detta läsande och skrivande och lyssnande på amerikanska poddar kom till nytta ändå!

Tur det. Det hade varit århundradets största slöseri med tid annars.

Ett verkligt dilemma, som ändå inte var ett dilemma: Det sjätte kapitlet. Det heter ”Att hitta min nästa lever”.

Jag behöver en ny nämligen. Ganska snart, förmodligen.

I den mån kolleger vill intervjua mig om den här boken så är det så klart den personliga vinkeln de väljer: jag kommer ju faktiskt att dö om jag inte får en ny lever. Jag hade också frågat om det.

Men min bok handlar inte om det. Den berättar om det, men den handlar inte om det. Det måste jag lyckas förmedla. Berättelsen om min nästa lever är bara ännu en berättelse om en mänsklig ursträvan – om förkovran och nyfikenhet och strävan och längtan efter en intelligent struktur.

Så vad säger jag om Malou i TV4 vill prata med mig om organdonationer? Inte kan jag tacka ja. Boken handlar ju inte om det. Men inte kan jag tacka nej. Det är ju en möjlighet för mig att berätta mer om det jag verkligen vill berätta om.

Under tiden: det underbara förlagsmaskineriet satte i gång. Blixtsnabbt kom Svante, Tove, Minna och jag överens om detaljerna. Valde en bild, satte formen med hjälp av Sebastian Larsmo som gjorde några utkast till ett omslag som vi omedelbart tyckte mycket om. Katalogtext, utgivningsdatum, räkna baklänges, när måste vi skicka till tryckeriet, när måste ni då ha det helt färdiga manuset… Fixa ljudboksavtal och boka studio åt mig för inläsning.

Och så redigeringen. Den satans jävla.

För naturligtvis är de där 33 dagarnas skrivande inte lika med ett helt färdigt manus. Jag är definitivt inte den sortens författare som kan göra helt färdigt själv, och jag tror att författare som tror det har en självbild som kan vara… orealistisk.

Om inte min bäste vän Niklas Orrenius och min bästa fru Lisa Kirsebom och min bäste chefredaktör Daniel Sandström och min bäste lillebror som jag inte har Björn af Kleen hade kunnat läsa och se och säga precis rätt saker så hade jag helt enkelt stått mig slätt.

Andra viktiga läsare under processen: Svante Weyler förstås. Så underbart precis och vaken i textarbetet. Tre övergripande synpunkter hade han på råmanuset, alla var klockrena, alla var tydliga, alla ledde mig till klara och konkreta förbättringar.

Och så mamma och pappa, de pensionerade lärarna, som lutar sig på sin solida bildning, sin enorma kulturkonsumtion och sina rödpennor, och som samtidigt står helt fria från branschen och därför kommer med synpunkter och frågor som jag kan lita på på ett särskilt sätt.

Och så min syster, forskaren Anna Peixoto, som inte står ut med dålig pedagogik. Och personerna som jag tackar i boken. Någon eller några av dem kommer kanske rent av att bli lite förvånade över att de är med på tacklistan, jag gjorde väl inget, kanske de tror. Men i själva verket har de kanske sagt något avgörande, varit smarta eller snälla eller kloka eller analytiska i precis rätt läge.

Jag har en tendens att inte glömma sådant. Mitt minne fungerar som en samling Youtubeklipp. Hela replikskiften finns kvar, som om de var inspelade.

En dag var det klart. Ingrid H Fredriksson korrekturläste och skickade vänliga ord till mig. Jag började planera releasepartyn, och bestämde att jag ville ha fyra. Göteborg, Malmö, Stockholm, Lund. Mina hemstäder. Och nu är det äntligen dags.

Jag har haft så väldigt roligt. Jag har njutit så av att få ta i lite. Hoppas nu bara att åtminstone några personer kan tycka om resultatet, och hoppas att ni boknördar som följer detta konto har haft åtminstone något utbyte av detta oredigerade och bitvis smärtsamt självupptagna vittnesmål om hur ”Att hitta” blev till.

Ha det så himla bra. Tack för att ni har läst. Vi ses!
9:05
Lyssna på ”Att hitta”
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I dag släpps ”Att hitta” som ljudbok hos Storytel. Omslaget är ju inget vidare, men det är jag som läser!
August 24, 2018
23:07
En augustifredag
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Sommarvärme ännu en kväll, och äntligen surströmming med goda vänner med västerbottniska rötter. Så att det blir nån ordning med det. Hon som är elva hade bestämt sig: i år ska jag prova. Hon tog en tugga av en noga preparerad liten klämma, andades in, smakade, svalde, tänkte. Allt med ett samlat ansiktsuttryck. Och sedan drack hon två rejäla glas cider i desperation. ”Men jag gjorde det!”, sa hon glatt.

Det var en fin dag på alla sätt, det här. Jag var på sjukhuset och fick mer vaccin. Jag får alla vaccin som finns. När jag en dag är transplanterad kommer mitt immunförsvar att vara utslaget, då måste man vara vaccinerad. Sedan gjorde de ett slags belastningstest av njurarna genom att injicera ren jod i mitt blod, mäta mig och väga mig och räkna ut min kroppsarea och sedan kalla tillbaka mig fyra timmar senare för ett nytt prov som skulle tas exakt på minuten och… ja, they lost me at remissen. Jag vet inte riktigt varför man gör det där. Jag vägrar att bli expert på allt detta. Min kompetens är att komma till avtalade behandlingar i tid och noga göra som läkarna säger. Deras kompetens är allt det andra.

Jag åt lunch med en vän som får mig att skratta två timmar i sträck. Fullt möjligt världens roligaste människa. Jag tog en schnitzel som räckte härifrån till yahyah och tyckte att jag hade skäl att fira efter några fina recensioner av ”Att hitta” och en fantastisk sista lanseringsfest i går kväll på Gleerups, det var smäckfullt, 110 personer, bekanta och obekanta som öste värme och vänlighet omkring sig. Skäl att fira som sagt: jag drack… eh… läsk. Två flaskor colaläsk. Jag har fått en så konstig craving efter söta drycker den här sommaren, jag dricker skum druvjuice från Willys och fin äppelmust i små flaskor och smaksatt iste och guvetallt. Jag hjälpte två tanter som höll på med ett slags avancerad cityorientering, jag pekade ut statyn ”Intighet” åt dem. (”Intighet” är egentligen inte en staty, det är en plakett. Statyn är osynlig, det är därför den heter så. Detta Lund.) Jag tvättade, och en dam som vi bor granne med hade tiden efter, jag var lite sen med att hämta upp den torra tvätten. När jag kom ner hade hon redan vikt den åt oss. Fem maskiner. Jag bad om ursäkt att jag var sen och sa att jag borde ha skäll i stället för vikhjälp. Denna ljuvliga granne säger då, och menar det, att det är en glädje för henne att kunna göra något för en småbarnsfamilj som bor alldeles intill. Man blir stum av tacksamhet för att få ha sådana människor omkring sig. Tvättstugebråk? Nä, vi jobbar inte så i det här huset.

Nu måste jag verkligen tvätta händerna en tredje gång för att få bort surströmmingslukten. Om det inte lyckas helt med en borste och rejäl tvål blir nästa nivå sandpapper. Good night, America, wherever you are.
August 18, 2018
8:47
Ett kilo vägde 700 gram inte mer
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Göran Greider har kallats in som gästrecensent i Sydsvenskan och jag är på väg att börja gråta av lättnad. ”En egen och underbart existentiell stig” … ”En bärnstensklar text om det viktiga i livet” … ”Detta är ju bland det bästa jag har läst om digitaliseringen”.

Jag lovar att vara glad senare. Nu är jag allra mest just lättad.
August 09, 2018
21:45
Puffarna
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

– Puffarna, var fan är de?

– Vilka puffar?

– Simpuffarna! De lila!

Hon hittar dem i en påse bredvid badkaret. De kommer kanske inte att göra någon skillnad, men den lille kan ju inte simma än.

Jogge och hans familj stack förra helgen, de körde på natten och de kom över broarna ner i Tyskland, de är alldeles säkert i Grekland nu. Bra beslut. Gatustriderna uppe vid Annehem har på bara några få dagar lagt hela stadsdelen i ruiner. Av någon anledning är det inga skottlossningar i innerstan ännu, där vi bor. Men bara någon timme tidigare har en stor explosion hörts, jag gick ut och såg att Stadshallen brann.

Det går inte längre. Vi måste härifrån.

Men det är lika illa i Danmark. Det finns inte en chans att vi skulle kunna muta oss över Öresundsbron.

Stefan är vårt enda hopp.

I vanliga fall använder han sin båt till att köra vattenskidor. Han har till och med bildat en förening. De brukade köra i de öppna hamnbassängerna i Malmö ibland. Det är en snabb båt, men den är liten. Sex personer kan man vara kanske. Nu måste jag få tag på honom och se om han kan köra oss över till Nordtyskland. Han har redan erbjudit sig, sedan hans fru och barn kom i säkerhet. Jag förstår inte hur han vågar, eller hur han hittar.

Jag får tag honom via det fasta telefonnätet. Han har kvar sin hemtelefon, och han har kopplat den vidare på något sätt, han kan sånt. Vi bestämmer att ses i Lomma.

Men vi kan inte köra dit heller. Ryggsäckarna är klara, vi har en dator, vi har ett kompakt förråd av mat och lite vatten, alla kontanter vi har hittat, en ficklampa och en tunn presenning. Mycket mer är det inte.

Vi tar cyklarna och en stulen cykelkärra ner genom S:t Larsparken och börjar följa Höje å ut mot havet.

Klockan är två på natten när vi kommer ner till stranden och nästan genast ser Stefan. Han har inte gått ända in riktigt, det är långgrunt. Vi bär varsitt barn ut, den stora får gå själv och hon klagar inte, trots att vattnet inte kan vara mer än tio grader.

– Jag är bara orolig att jag inte har nog med bränsle. Men annars är det prima liv, säger Stefan med den där okuvliga positivismen som alltid har präglat honom.

Vi tar oss ombord, barnen ner i ruffen, och Stefan drar iväg rakt ut i det svarta med oss.

Vad vi ska göra om vi kommer i land i Tyskland? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att Lund som vi kände det inte finns mer och jag slår bort tankarna på vårt bröllopsalbum, min bas, min glassmaskin, alla böcker och kläder och vänner som jag inte vet om de lever eller är döda.

Vi får se om de släpper in oss i Tyskland, eller om de tycker att de har en kris av något slag, eller kräver ”värdighet i mottagandet” på ett sätt som gör att vi nekas gå i land. Vi får se. En katastrof i taget.

Nu ska vi bara klara natten.
August 07, 2018
14:01
Shit just got REAL
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Nu så, minsann, finns ”Att hitta” att köpa i bokhandeln! Kolla här bara.
August 02, 2018
10:03
Förlagskontrakt och iste
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Skickar iväg det påskrivna förlagskontraktet för ”Att hitta”, som bör komma från tryckeriet i dag. Älskar att vi inte har kommit loss och fixat det förrän nu. Älskar Weyler förlags enkelhet, litenhet och tillit. Älskar att jag inte ens visste vilken förstaupplaga och royaltyprocent som gäller nu för tiden. (”Hur investerar du pengarna”, som en vän till en författarvän av smala fackböcker sa. Hon slutade skratta först något år senare. Det är inte riktigt därför man skriver smala fackböcker.)

Jag skulle bli djupt tacksam och ganska förvånad om ”Att hitta” säljer mer än ett par tusen exemplar. Vad jag kan hoppas på är att läsarna tycker om den. Jag längtar efter att hålla i det första fysiska exemplaret, det är alltid speciellt.

Med start i morgon ska jag dutta ut små textbitar här, tänkte jag, eventuellt. Eller så gör jag bara mer iste.
July 11, 2018
13:55
A talk, the text version
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

A couple of years ago, The Angle Journal in England published an edited version of my TED talk, ”The myth of the unbiassed search result”. If you have nothing better to do on a lazy summer day – here it is.
July 02, 2018
15:49
Notering från Visby
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Vad gör mig arg, politiskt? Inte så mycket egentligen. Jag kan brusa upp när man talar om ”pressad situation” för Sverige i flyktingfrågan, eftersom jag tycker att man slarvar med att komma ihåg för vem situationen verkligen verkligen är pressad. Jag kan bli frustrerad över uppenbar dumhet, principlöshet och överdrivet taktikspel. Jag kan få huvudvärk av dålig retorik.

Men ska jag säga en sak som gör mig riktigt rödglödgat urförbannad, så är det de hot och det hat som riktas mot alla människor som RFSL slåss för – folk som inte råkar motsvara en absolut pinnsmal definition av normalitet, folk som råkar bli kära i personer av samma kön, folk som väljer att skaffa barn själva, folk som… ja, folk som gör som de vill, som de måste, som de känner, som de ÄR.

Nu har alltså några satans rövhattar i någon sorts svensk heilarklubb fått tillstånd att demonstrera rakt över gatan här i Visby från där RFSL står. RFSL:s medlemmar försöker inte tvinga någon annan att bli bög. Lugna er, världen. De vill bara ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. De är världens rimligaste förening med världens rimligaste ambition. Varför är jag inte medlem, jag ska genast bli medlem, och om det behövs ska jag ta min vita medelklassiga heteronormativa daddy body och ställa mig mellan horstwesslorna och de ytterst rimliga. Far åt helvete. Avgå alla.

***

UPPDATERING: Skrev några mer sansade ord i tidningen om samma sak.
July 01, 2018
23:49
Sign up!
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

This is what my ”Question of the month” newsletter looks like today, in a lazy summer version. Get me your e-mail address, and I shall sign you up! No spam – and unsubscribing is easy should you get tired of me.
11:09
Begår insändare
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

Kan inte minnas när jag skrev en insändare senast. Kan det ha varit när jag klagade på Def Leppards höga ljudnivå 2003, under en konsert i Halifax, Nova Scotia, och utan prut fick pengarna tillbaka efter tre låtar? (Suverän service, jag kände att det var nödvändigt att tacka arrangören i lokalpressen.)

Nå. Nu är det i alla fall dags igen. Här är några rader i Norra Halland. Hembygd! Tidningsmagi! Nostalgi!
June 23, 2018
22:28
En fri man i stan
» ‎ Andreas Ekström

Tags: [edit]

I min allra sista söndagskrönika – jag tänkte mig fem år, det blev lite drygt det – skriver jag om kroniskt gnäll. Men nu är det alltså färdiggnällt, åtminstone för min del! Jag skriver förstås i Sydsvenskan även framöver, det är bara Lundakrönikorna som nu har blivit så många, en bra bit över 200 stycken, att det verkligen är hög tid att lämna syret till någon annan. Trevlig sommar!