Att mest vara här på bloggen och inte på Facebook fortsätter att vara som att andas hög klar luft för mig som skribent.
Tänk om vi kunde distribuera oss bättre? Vad kommer att hända med den ökade vantrivseln på Facebook? Jag gissar och hoppas: det blir naturligt att många vill ta ett större eget ansvar för att hitta information. Gärna från ursprungskällor som man redan väl känner till och har bestämt sig för att tycka om och lita på – skribenter, tidningar, förlag, diskussionsforum, videokanaler.
Frustration kan leda till konkretion. Man får uppfinna sin egen systematik. Man kan till exempel använda sig av något så gammaldags som en RSS-läsare. RSS är en enkel teknik, så enkel att den påpekar det i namnet. Real Simple Syndication. Riktigt enkel insamling, skulle man kanske kunna kalla det på svenska. En RSS-läsare samlar in nya publiceringar från de sajter på nätet som användaren önskar, och visar i ett samlat fönster när det finns något nytt att ta del av. Det blir enklare att inte missa nya texter från favoritmedier eller favoritskribenter.
Under bloggarnas guldålder, kanske 2005 till 2010, var Google Reader den RSS-läsare som nästan alla föredrog. Men Google stängde den 2013, officiellt eftersom den inte höll tillräcklig tillväxttakt för att vara intressant. En mer cynisk bedömare skulle väl säga att hela RSS-tekniken rimmade illa med Googles affärsidé, att exponera relevanta annonser i direkt anslutning till specifikt innehåll. Annonserna följde ju inte alltid med från bloggarna in i RSS-läsarens fönster.
Många utvecklare struntade i att hålla liv i sina RSS-flöden när Google Reader försvann, trots att det finns utmärkta alternativ.
Detta försvårade en nischad kulturkonsumtion, det vill säga: det gjorde det lite svårare för var och en av oss att snabbt och systematiskt hitta det vi tycker om från precis den avsändare vi önskar. RSS-användningen sjönk snabbt. Alla fick maka sig in på Facebook i stället, och försöka förhålla sig till det gåtfulla sorteringssystem som styr vad vi råkar få se där.
Urval i vår kulturkonsumtion har vi alltid ägnat oss åt. Med digitaliseringen ställer vi det berättigade kravet att kunna göra det smidigare, tydligare och snabbare. I stället har stora delar av användarens kontroll gått förlorad.
(Om den här textsnutten kändes bekant, så är det för att den finns i min bok ”Att hitta”, som du verkligen verkligen borde läsa eller lyssna på (med mig som inläsare!) om du nu läser min blogg.)
