Krönika i dag om Tunna blå linjen, poliser och sociala medier.
1698918 items (1698918 unread) in 479 feeds
Krönika i dag om Tunna blå linjen, poliser och sociala medier.
I will continue, whenever I feel like it!
Donatorn, mottagaren och hemligheten. Så heter min första föreläsning hos Voyd. Den släpptes för sådär fyra minuter sedan och kanalen hittar man här.
Vissa läsarbrev – detta till chefredaktören – blir man gladare av än andra.
Eftersom det är semikolonets dag i dag, den 6 februari, så känns det på sin plats att publicera texten igen också, som alltså var layoutad i form av ett stort semikolon över hela kulturdelens förstasida – genial idé av Olof Åkerlund.
***
I dag är det semikolonets dag, vilket inte många känner till; bara ett fåtal förstår ju att uppskatta det här vackra skiljetecknet vars exakta regelstipulerade användning tycks dunkel även för dem som trots allt vet vad det är – en möjlighet att utan punkt skilja fullständiga satser från varandra och ändå hålla på den formella grammatiken, ett sätt att pausa med tydlig syftning framåt, kort sagt: en metod för att skapa precis rätt paus för precis rätt tillfälle, vilket dess förespråkare förstås begriper och omfamnar i stor omfattning; utan dem ingen semikolonets dag, utan dem inget högtidlighållande av den italienske typografen Aldo Manuizo som för 494 år sedan i dag gick hädan – han är detta teckens uppfinnare – och knappast hade han väl anat att tankstrecket skulle komma att bli en näst intill fullgod ersättare, vilket däremot möjligen Vilhelm Moberg förstod; i sin klassiska barndomsskildring ”Sänkt sedebetyg” lät han skollärare Mård beskriva verktygslådan med skiljetecken så här: ”Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!”
Slår till med en bokrecension i dag. David Sumpter heter författaren.
En storstädning brukar alltid ge något mer än renhet och ordning. I dag ett slags förnyad chock över något jag redan visste.
Jag har nämligen ägnat några timmar åt att städa min dator och mina bokmärken, som jag ändå har god systematik i. (Vad trodde ni, herregud.) Och det är framför allt bokmärkena som drabbar, jag har öppnat alla i sjok för att se om de ska slängas eller sparas. Och här kommer det som gör mig illa berörd:
Det mesta som är äldre än sex-sju år består av ingenting. Döda länkar. Vi har som digitalt samhälle misslyckats något så fruktansvärt med att spara helt vanliga tidningsartiklar i helt vanliga dagstidningar på ett systematiskt sätt som håller, bortom plattformsbyten och systemuppgraderingar. Det är inte bara opraktiskt, det är historiskt oansvarigt.
I kväll leder jag Debatt i Lund. Direktsänt klockan sju, och senare på Youtube och i Kunskapskanalen i Sveriges Television. Det blir första gången jag har kostym på mig på nästan ett år!
Här är varannanlördagskrönikan. Prenumerera!
Min bok ”Gör nu bara exakt som jag säger!” släpptes för trettio sekunder sedan som ljudbok. Gratis! Se här bara för mer information och direkt lyssning.
Jag har funderat på att närläsa Joel Halldorf ett tag faktiskt. I helgen fick jag skäl att komma loss, och skriver kort här.
Lite rolig grej: Min bok ”Gör nu bara exakt som jag säger!” är nästan slut i sin tredje upplaga. Men i dag har jag spelat in större delen som ljudbok hemma i studion. Jag kommer att ge bort den via den här sidan med start i februari, och föreslår ett frivilligt swishbelopp för den som laddar ner. Och den som vill ha en fysisk bok har fortfarande chansen för en hundring, det är bara att höra av sig!
I dag: the reverse head gimmick!
Good morning! Finally a really good frozen Youtube clip image of me in this series…
Dags för en smygpremiär, gratis, online, om en vecka! Läs mer här.
The ”wisdom of the crowd”… Really? Really!?
I förra veckan var jag gäst hos ärevördiga finska public service-kanalen YLE och diskuterade digitala saker.
Mina läkare har ännu inte bestämt sig för om jag ska börja jobba heltid vid årsskiftet, eller om jag ska vara deltidssjukskriven ett litet tag först – och jag är själv heller inte säker. Vi får väl göra något slags gemensam bedömning, och jag gör med detta som med allt annat: lämnar utslagsrösten till expertisen. Men:
Vid stor provtagning i går (tangerat personligt rekord på fjorton rör) uppvisade denna kropp rekordvärden på varenda mätpunkt. För detta är jag tacksam mot donatorn, sjukvården, min fysioterapeut och den stora feta rena turen.
Men allra mest, just nu, är jag tacksam för en specifik del av turen: hur jag råkar vara funtad. Att det har visat sig att min psykiska konstitution var sådan att jag kunde stå ut med att genomgå detta. Jag visste inte det i förväg. Jag kunde inte veta det i förväg. Ingen vet sådant i förväg.
Ibland får jag ”beröm” för mitt förhållningssätt, och jag känner stor ambivalens inför det. Mitt förhållningssätt är nämligen inte resultatet av nån metod eller strategi eller ens ansträngning – det är resultatet av vem jag råkar vara, bara. Jag har alltså haft tur med hur mina mekanismer för oro och tålamod och trötthet och smärta påverkar mitt psyke.
Det betyder också att den som INTE har haft samma tur, utan i stället varit fruktansvärt rädd och ledsen och irrationell, förtjänar samma ”beröm” som jag. Det pågår ingen ”kamp” mot sjukdomen, som man kan ”vinna” eller ”förlora”. Det är inget bra språkbruk. Positivt tänkande lagar inte en förstörd lever.
Vissa saker kan man påverka. Man kan välja att lyda order. Man kan välja att träna och ta mediciner och göra som man blir tillsagd. Men – man kan inte välja att inte bli rädd. Så jag tackar den rena turen, och inget annat, för att jag slapp det.
På grund av ett tvärkonstigt och bisarrt integritetskränkande förslag om inloggning via bank-ID för att se sexuellt innehåll på nätet så är plötsligt ”bank-id” ett av de vanligaste orden på Twitter under en dag eller två – men verkligen inte av rätt skäl.
Och vilket är då rätt skäl? Enkelt: det totala vansinnet att standardredskapet för legitimering och identifiering av våra medborgare i exakt alla sammanhang ägs av några banker. Som om Volkswagen skulle dela ut våra körkort.
Men det var ju så smidigt! Så enkelt! Så bekvämt! Ja tack, sa hela det offentliga Sverige, den lösningen som bankerna har byggt tar vi också. Och – så privatiserade vi utfärdande av legitimation och identitet för medborgarna. Utan någon som helst debatt.
Särskilt statskonservativ är jag inte, men om man ska ha staten till något, så är nog just legitimation för medborgarna en sådan sak. Det är klart att vi alla, kollektivt, genom staten bör äga och kontrollera det! De där bankerna som äger bank-ID kan vara sålda till Caymanöarna i morgon. Det är sånt jag föreläser om, förresten, om ni undrar vad jag egentligen GÖR: hur vi bygger ett rimligt och demokratiskt och humanistiskt och hållbart digitalt samhälle.
Detta med bank-ID är ett praktexempel på hur vi inte ska göra.
I was asked why I have recovered so amazingly well after my liver transplant. The number one reason? I have been obsessive about following doctor orders. I do EXACTLY as I am told. No googling, no freelancing in hepatology. I trust expertise, and so should you. Get the vaccine.
Vilken njutning att se Christer Sturmark i DN i dag vänligt göra mos av religionshistorikern Paul Linjamaas förvirrade påståenden om ateism. Att det ska behövas! Men med religionen är det ofta som med konservatismen: historien springer förbi, gång på gång. Ibland gäller det alla sorters arbetsrätt, eller alla sorters allmän rösträtt, eller samkönades rättigheter, eller generöst tillåtande av vinstuttag i skolan, eller motstånd mot avskaffandet av dödsstraffet, eller motstånd mot snart sagt alla former av miljöbevarande åtgärder, eller tjänstepension för alla, eller religionsfriheten, eller relationella friheter, eller beskrivningen av planetens tillkomst, eller något annat.
Om man har hamnat på fel sida av historien så ofta som den traditionella religionen och konservatismen har, hur kommer det sig att man ändå insisterar på att stå kvar? Den HÄR gången blir det rätt? Det är rörande naivt.
Men… det låter ju å andra sidan som en exakt beskrivning av socialister, när jag tänker rätt på saken. Slutsatsen kan bara bli en: avgå alla. Utom Christer Sturmark då, han är en strålande skribent som bör uppvärderas.
Nu ska vi se om jag kan skriva en sak om transplantationsvård som inte inbjuder till ridning av käpphästar. Häng med här:
• Vi är säkert alla överens om att ingen människa ska behöva vara papperslös.
• Men papperslösa finns, människor som vistas på olika platser utan att kunna eller vilja styrka sin identitet.
• Vi är förmodligen också överens om att grundprincipen är att människor med uppehållstillstånd i Sverige har tillgång till kostnadsfri svensk vård, medan människor utan uppehållstillstånd inte har det.
• Sedan kan det finnas svåra avvägningar och undantag, där det enda etiskt rimliga är att ge akutvård till någon som annars håller på och förblöder. Och så vidare. Det är inte det jag vill säga något om här heller, så skit i det nu.
• Men! Nu kommer grejen! Jag har noterat att just transplantationsvård har diskuterats som särfall när det gäller vård till människor som inte har uppehållstillstånd här. Det gör mig… lätt irriterad. För det är – som vanligt när det handlar om organdonationer – en debatt som bygger på djup okunskap.
Man måste till att börja med komma ihåg att transplantationsvård inte är väsensskild från annan vård. Låt oss säga att du kommer in med en allvarlig förgiftning och din lever kollapsar – då har läkarna kanske tolv timmar på sig att rädda ditt liv, och det enda sättet att göra det är att byta ut din förstörda lever mot en annan.
Det är alltså att jämställa med att lägga tryckförband eller häva ett hjärtstopp.
Om du däremot långvarigt går på dialys i ett annat land än Sverige, och skulle klara dig i ytterligare något år i väntan på en ny njure, då kan det förstås inte vara rimligt att du reser till Sverige och inställer dig på ett svenskt sjukhus för att få njuren bytt. Men vet ni vad? Så går det heller inte till! Det är omöjligt av en rad praktiska och logistiska och medicinska skäl. Den som vet mer än ingenting om organtransplantationer börjar skratta redan åt scenariot. En planerad transplantation är oftast resultatet av lång och besvärlig vård, avancerade utredningar och noggranna avvägningar. En transplantation är alltid den sista utvägen, det man tar till när absolut inget annat hjälper.
Om man inte vill ge akuta organtransplantationer till papperslösa i Sverige, och den åsikten kan man väl ha om man vill – då måste man inse att man heller inte vill att vi ska lägga tryckförband om en sådan person kommer in blödande. Det är i den meningen ingen skillnad mellan transplantationsvård och annan vård.
Transplantationer är inget man gör förebyggande. Inget som man gör när man tror att ett hjärta inte kommer att orka hela vägen till pensionen. Väntelistan för den som behöver en ny lever, vet ni när man sätts upp på den? När det är uppenbar risk att man annars inte överlever mer än tolv månader.
Alltså: vård av papperslösa är en svår debatt, den kan väl folk få föra bäst de vill. Men mitt motkrav, som ofrivilligt sakkunnig, är att de slutar att göra sig själva löjliga genom att lägga organtransplantationer i en särskild hög.
I går fick jag överraskande nyheter: Jag har fått det Löfbergska litteraturpriset! Jag blev så himla glad!
Priset – som består av ett konstverk och 30 000 kronor – ges till en ”förtjänt” författare och delas ut för första gången detta år. Instiftare av priset är en bokhandlarfamilj som drivit bokhandel på flera orter i flera generationer. Jury är bokhandlarnas personal och ägarfamiljen gemensamt.
”Det är lätt att glömma att vi lever av det författarna skriver. Utan dem finns ingen bokbransch. Och vi skulle ha ett mycket påvrare samhälle. Författare och journalister är utposterna i vår frihets- och jämlikhetssträvan. Och någon gång måste vi, efter de 50 år som jag verkat, hedra de som ska hedras”, sa Anders Löfberg i en intervju när prisets tillkomst annonserades.
Ett par talarpriser har jag vunnit, men aldrig tidigare något för mitt skrivande. Därför blev jag så väldigt tacksam över detta.
Jag trycker en LITEN extra upplaga av ”Gör nu bara exakt som jag säger!”, en bok som låtsas handla om mat, men egentligen handlar om minnen av människor och händelser. Swisha hundra pix till 123 074 57 52 och skriv din postadress! Leverans i god tid före jul om du vill ge bort!
Thanksgiving är min favorit bland högtider, och vi brukar fira den lite stillsamt på lördagen som följer den fjärde torsdagen i november. Det vill säga i morgon! Läs på lite här, det är en fin text som Lars Trägårdh har skrivit.
Så här funkar det: Du skickar ett mejl till mig på julklapp at andreasekstrom punkt se och säger vilka av mina böcker du vill ha, om du vill ha dem dedicerade på något särskilt vis, och förstås till vilken adress du vill ha dem skickade. Även om du köper trettio exemplar till alla anställda på den avdelning där du är chef signerar jag individuellt och personligt, jag lovar.
Och här kommer det fina: Böckerna kostar 100 kronor styck, inklusive porto – och jag kommer att ge halva intäkten, 50 kronor per bok, till Röda korsets arbete med katastrofbistånd med särskild inriktning på hunger. Så… jag går garanterat back på de inbundna…
De titlar som finns tillgängliga är:
• Ordlekar (nu bara 9 kvar)
• Jag kräver att ni läser vaket och långsamt (nu bara 19 kvar)
• Främling. En bok om Carola
• Att hitta (har också 14 ex av On Finding, den engelska översättningen)
Kom igen nu, bra böcker, bra ändamål! Ska ni välja en så ta ”Att hitta”, det är den jag själv gillar bäst, och den är dessutom klart snyggast.
Mer information om alla böckerna finns här.
Lisa debuterar som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida i dag med den här texten. Hon återkommer!
Twitter stopping tweets after making editorial judgment calls… It is a pretty big deal.
I have talked about this for a decade: Congrats, Silicon Valley, Google and compadres:
You were so good at what you did that you accidentally made yourselves editors of the world.
Me and my wife the other day. So what does it feel like, six weeks, give or take, to be me after a liver transplant?
I think the picture will give you the answer.
I don’t know who my liver donor was. But there is a new way to find out. It will wipe out all ideas of donor secrecy, trust me. This will be the topic of my newsletter on Sunday. Send me your e-mail address and I’ll sign you up. (Unsubscribing is easy.) You can reach me through newsletter at andreasekstrom dot se for example.
…om organdonationsfrågan. Tänker jag mig att detta är. Nu får Lisa ta över helt och hållet, och så får jag ägna mig åt att skriva om sånt jag kan lite mer på djupet i stället. Det blir bra!
När jag var ganska nytransplanterad publicerades en essä i Sydsvenskan som jag hade skrivit. Den fick fina läsarreaktioner, men av naturliga skäl fick mina svar på mejlen jag fick vänta med att bli skrivna. Här är texten i alla fall, den handlar om ett begreppspar jag funderat mycket på: ”bekväm” och ”rädd”.
Det spelar förstås roll att Jocke Palmkvist är en kär gammal vän och kollega sedan många år, precis den sortens man som man kan ringa om man igen står där vid ett motorvägsdike med ett lik och ett lass knark och inte riktigt vet vad man ska göra härnäst.
Men hans nya bok, Den undre världen, måste ändå sägas vara genuint ovanlig. Joakim Palmkvist har en så solid erfarenhet som kriminalreporter att han kan unna sig att tänka högt, att reflektera över saker han sett, att ledigt återberätta hemskheter och roligheter och så till slut lämna läsaren i ett pedagogiskt drömläge: man blir tvungen att på djupet reflektera själv.
Hur ska vi som samhälle förhålla oss till organiserad brottslighet? Vad är nytt och vad är gammalt? Är precis allt invandringens fel? Vilka radikala idéer skulle man kunna testa, och vilka skulle bli omöjliga även om de kanske skulle vara effektiva? Den som läser kommer inte att vara klar med boken efter att ha läst den sista sidan – och precis så ska det vara.
I dag får jag den äran att skriva en gästrecension i Dagens Nyheter av Emma Bouvins debutbok.
Hej, jag ville bara berätta att jag mår bra! Jag är inte hemma riktigt än, det är ett tålamods- och precisionskrävande arbete att justera in mitt envetna immunförsvar, men mitt välbefinnande är som ni ser alldeles utmärkt.
Jag har varit med om något alldeles otroligt och har så mycket gott att säga om personalen på Sahlgrenska i Göteborg som handgripligen och bokstavligen räddat mitt liv, om en för mig okänd leverdonator som gjort detsamma, och om människorna som finns omkring mig. Och jag skulle förstås kunna trötta ut er med massor av fascinerande medicinska detaljer.
Men jag gör inget av det. Den som vill veta något är alltid välkommen att fråga så klart, det är verkligen inga som helst problem – men mitt liv har aldrig handlat jättemycket om att jag råkade få en skum sjukdom som heter PSC, och det ska det inte göra i framtiden heller. (Den som är specialintresserad av det medicinska kan skriva till Lisa, så får ni gärna några sidor som berättar mer om just min transplantation – men ännu mer skulle jag rekommendera att ni väntar på att hennes bok kommer ut nästa år. Nu är den ju nästan klar.)
Hur som helst. Ni ska få höra tre grejer bara från de här veckorna, och sen har jag en viktig fråga.
• Jag är nu en så kallad genetisk chimär. Min nya lever behåller nämligen sitt gamla dna. Jag har alltså två självständiga uppsättningar! Take that, 23andme!
• Från att levern räddades från den avlidna donatorns kropp och var på plats i min gick det åtta timmar och femtiotre minuter. ”Det var aldrig det minsta stressigt”, sa den ena kirurgen, som hävdar att hon hann ta en kaffe under tiden.
• Några dagar efter min transplantation låg jag i min säng när en man i trettioårsåldern rullades in mitt emot mig. Han vaknade precis där och då, och en civilklädd kvinna kom gående alldeles efter honom. ”Jag har härliga nyheter”, sa hon. ”Din dotter har vaknat och hon mår jättebra”. En donerad njure. En ung pappa räddar sin lilla flickas liv. Vi var väl fyra patienter och sex i personalen där som hörde beskedet och såg hans leende där i sängen. Det var ingen som inte grät. Någon hurrade. Vi blev snabbt goda vänner, och nästa år ska vi ses med våra familjer – vi har ju något alldeles speciellt att fira.
Just det, och så frågan då:
Hur är läget med er?
Åh vad jag längtar efter den dagen då någon knäcker Flashbackskiten. Alla dessa hatare, rasister, baktalare, skvallrare som äntligen får stå för vad de har sagt om andra, med systematiska lögner och smuts för att skada både individer och samhället.
Det kommer att hända.
Och jag provsmakar tanken med njutning som om det var en chokladkakesmet som snart ska gräddas.
I would just like for you all to know that I recently went through a successful liver transplant. Everything went very well, and I am currently hard at work rehabilitating, which seems to include a lot of ice cream for some reason.
My gratitude for this new life saving organ is larger than I could possibly attempt at expressing. See you all soon!
…don’t make you smile, I don’t know what will. Have a look!
Sometimes people call me ”brave” for my way of dealing with my liver condition. I usually reply by sending this link.
(On a serious note: I am not worthy of any praise for my coping. My coping is not the result of a strategy, it is just how I’m wired. It is luck.)
I was a guest in this podcast the other day. Have a listen!
The emptiest threat I have seen since I told myself I wasn’t going to get dessert if I didn’t do all of the pushups.
…Carina Bergfeldt på SVT ska göra ett nytt program. Det blir förstås alldeles utmärkt – det är vad professionella journalister i televisionen gör, och det är inget som helst konstigt med det.
Tyvärr råkade jag titta in på Twitter för att leta efter en specifik sak, och upptäckte då ett antal vidriga trollposter som på olika sätt försöker påstå att detta med det nya programmet är ett politiskt beslut på SVT, och att Bergfeldt har en massa åsikter som hon mig veterligen inte har gett uttryck för i SVT.
Man kan kalla det fascinerande, för det är det väl, men framför allt är det otäckt. Ni som inte är journalister anar inte hur illa det är nu – högersvansen på nätet blir värre för varje dag. Inte bättre. Möjligen har vi vant oss en smula. Jag har kolleger med skyddad identitet och personskydd, och alla vi som arbetar med detta vet i vilken ideologi hatarna och hotarna huvudsakligen hör hemma.
Kan det få ett stopp? Jag är osäker på det. Men om vi inte orkar säga emot, vad händer då?
En liten hälsning till mobben: Det enda som har hänt är att en omvittnat kompetent journalist skiftar uppdrag hos sin arbetsgivare. Det är inte en del av nån jävla konspiration, era pyttesmå töntar.
I dag väntar vi spänt på nya rättsvidriga förslag från oppositionen, varför inte inom ett område som berör mig: Blir det M, KD eller SD som först föreslår obligatorisk organdonation för alla som är tremänningar med människor som är misstänkta för brott men inte är svenska enligt deras definition?
Äntligen fick jag tillfälle att berätta om våldspakten!
Detta är den första intervju jag gör för Sydsvenskan på säkert fyra-fem år. Jag har ju varit tjänstledig till stor del ganska länge, och sedan mest krönikör och kulturskribent på de sista procenten jag har tjänstgjort. Det kom rätt många mejl från läsare som uttryckte att de har saknat mig i det formatet. Jag blev rörd av det.
Harmonierna i bryggan upp mot refrängen! Synkopen mot slutet av refrängen! Fy FAN vad detta är bra!
…att jag är en ”profilerad ateist”. Så det måste ju vara sant. Min varmt troende vän L messar: ”Ha! Om de bara visste”.
Hon anser att det finns stark gudsnärvaro runt mig, och att jag är närmare att komma till tro än vad jag kan ana. Detta roar och värmer mig.
***
(I sakfrågan har jag inget att tillföra. Skribenten har rätt, Svenska kyrkan är en maktfaktor som bör granskas hårdare. Detta kan för övrigt göras samtidigt som man har invändningar mot en meningsmotståndare i offentligheten.)
Några, som det borde vara i alla fall, självklarheter om Lars Vilks. Jag skulle också ha undertecknat.
”Välkommen till… Sahlgrenska. Universitetssjukhuset, transplantationsavdelningen.
Tryck ett för hjärta, två för lungor, tre för lever, fyra för njure, fem för övriga organ.
Du har plats… ETT… i kön, som betjänas av femtiosex handpåläggare.
Din transplantation är viktig för oss, och vi arbetar på för att ta hand om din transplantation så fort som möjligt. Visste du att du själv kan genomföra enklare transplantationer via vår hemsida? Logga in via Mina Sidor.
Vill du bli uppringd när det är din tur, säg JA nu.
Tack! Efter samtalet kan du bli uppringd av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, för att svara på några frågor om hur vår kundtjänst fungerar. Tryck ETT för ja, annars lägg på luren.”
”Välkommen till… Sahlgrenska. Universitetssjukhuset, transplantationsavdelningen.
Tryck ett för hjärta, två för lungor, tre för lever, fyra för njure, fem för övriga organ.
Du har plats… ETT… i kön, som betjänas av femtiosex handpåläggare.
Din transplantation är viktig för oss, och vi arbetar på för att ta hand om din transplantation så fort som möjligt. Visste du att du själv kan genomföra enklare transplantationer via vår hemsida? Logga in via Mina Sidor.
Vill du bli uppringd när det är din tur, säg JA nu.
Tack! Efter samtalet kan du bli uppringd av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, för att svara på några frågor om hur vår kundtjänst fungerar. Tryck ETT för ja, annars lägg på luren.”
Här sista delen i en rapport jag skrev för ett antal år sedan. De tre föregående avsnitten har publicerats på denna plats de senaste dagarna.
***
De europeiska försöken att etablera en länkskatt förskräcker. De har inte gett några avgörande intäkter, de har inte skapat nya tjänster, och de har framför allt bidragit till bilden av de etablerade medieinstitutionerna som defensiva och obenägna att ta ansvar för sin egen situation.
Så finns det inget man kan göra, i det här sakområdet? Jo, på sätt och vis.
Det finns sannolikt goda förutsättningar för att hårt driva frågan om en rättvisare internationell beskattning, inte bara av mediebolag, utan av alla näringsverksamheter i hela världen.
Och jordmånen för detta är god. Det faller på sin egen orimlighet att Mittmedia och Stampen ska betala 22 procent i bolagsskatt när Google betalar 2 procent. Det är direkt stötande för skattemoral och allmänt rättsmedvetande att den som köper en annons hos Google i Sverige blir fakturerad från Irland, varpå Google placerar vinsten i en brevlåda på Bermuda.
Google har en årlig svensk annonsintäkt på mellan fyra och fem miljarder kronor i dagsläget, enligt återkommande branschuppskattningar.
Det är givetvis i sin ordning, det är fri konkurrens som har lett oss dit, säger då någon.
Nej, inte riktigt, faktiskt. Google betalar ju ingen skatt att tala om, och kan således lägga mycket stora resurser på att utveckla verksamheten.
Med en rimligare skatteordning – men helt utan specialregler och undantag – skulle staten kunna ägna sig åt en viss medelomfördelning som speglar resursernas uppkomst.
Skulle inte Google protestera då, med sina enorma lobbyresurser?
Det är faktiskt inte säkert. Google behöver ett internet som är rikt på kvalitativt innehåll, för att människor ska vilja fortsätta att använda internet på ett sätt som passar Googles affärsmodell. Således kan man enkelt tänka sig att en förändrad internationell skattelagstiftning skulle kunna användas till olika former av mediestöd – momsbefrielse, avskaffad reklamskatt… Sådana frågor som vi redan driver, men utan att komma framåt.
I Frankrike har Google satsat ungefär tre miljarer kronor på det man kallar ”Google Digital News Initiative”, ett slags forskningsbidrag till etablerade medieföretag för nya idéer att göra finansiellt bärkraftig journalistik. Även i Sverige har sådana ”stipendier” delats ut. Är inte det att betrakta som en metod för att hålla tongivande publicister nöjda och lugna? Jovisst. Men inte bara. Det är också en för Google helt nödvändig investering i ett vettigt internet.
Google ser sig som en del av ett ekosystem. Därför är nästan alla beskrivningar av Google som ett företag som önskar världsherravälde felaktiga. Google sysslar med självkörande bilar, heter det – men det är nog mer korrekt att säga att Google sysslar med mjukvara till transporter. Just nu gör man det genom att bygga egna fordon. I framtiden är det mycket mer sannolikt att Volvo och Opel och Chrysler bygger bilarna, men att de noga planerar dem baserat på vad Googles mjukvara kan bidra med.
På samma sätt kan man betrakta framtiden för innehåll på internet.
Google kommer inte att skapa det själva. De kommer att behöva andra som gör det – för att de ska kunna etablera sig i en lönsam del av det ekosystemet.
Gemensamhet – snarare än individualism – har byggt Sverige. Ägare av svenska medier har en lång rad utmaningar framför sig, och ett ansvar som går längre än det kortsiktiga företagsbyggandet.
En fråga om just gemensamhet ter sig särskilt angelägen. I tider av ”fake news” och oerhört intensiv propaganda riktad mot mediernas kärna, nämligen trovärdigheten, blir mediernas kapacitet att skapa en enhetlig syn på fakta och en pluralistisk syn på opinion helt avgörande. Vi behöver arbeta intensivt med att synliggöra skillnaden på ”news” och ”views”, och vi behöver tillhandahålla ett antal offentliga torg där vi är överens om grundläggande etiska och publicistiska principer.
Detta hänger självklart ihop med affärsutvecklingsfrågan. (Ett Spotify för dagliga nyheter vore av nöden, detta upprepas i debatten varje vecka, men varför finns det inte redan?) Det är min övertygelse att de viktigaste lösningarna inte finns i lagstiftning, särskilt inte lagstiftning som till sin natur blir smal och teknikspecifik, och därmed sannolikt får en mycket begränsad livslängd.
Det är inget bra sätt att göra juridik.
Lösningarna finns i stället i innovation, i ett listigare och mer långsiktigt och brett sätt att driva skattefrågan – och i ett kraftfullt intellektuellt försvar för kärnan i vårt arbete.
Här sista delen i en rapport jag skrev för ett antal år sedan. De tre föregående avsnitten har publicerats på denna plats de senaste dagarna.
***
De europeiska försöken att etablera en länkskatt förskräcker. De har inte gett några avgörande intäkter, de har inte skapat nya tjänster, och de har framför allt bidragit till bilden av de etablerade medieinstitutionerna som defensiva och obenägna att ta ansvar för sin egen situation.
Så finns det inget man kan göra, i det här sakområdet? Jo, på sätt och vis.
Det finns sannolikt goda förutsättningar för att hårt driva frågan om en rättvisare internationell beskattning, inte bara av mediebolag, utan av alla näringsverksamheter i hela världen.
Och jordmånen för detta är god. Det faller på sin egen orimlighet att Mittmedia och Stampen ska betala 22 procent i bolagsskatt när Google betalar 2 procent. Det är direkt stötande för skattemoral och allmänt rättsmedvetande att den som köper en annons hos Google i Sverige blir fakturerad från Irland, varpå Google placerar vinsten i en brevlåda på Bermuda.
Google har en årlig svensk annonsintäkt på mellan fyra och fem miljarder kronor i dagsläget, enligt återkommande branschuppskattningar.
Det är givetvis i sin ordning, det är fri konkurrens som har lett oss dit, säger då någon.
Nej, inte riktigt, faktiskt. Google betalar ju ingen skatt att tala om, och kan således lägga mycket stora resurser på att utveckla verksamheten.
Med en rimligare skatteordning – men helt utan specialregler och undantag – skulle staten kunna ägna sig åt en viss medelomfördelning som speglar resursernas uppkomst.
Skulle inte Google protestera då, med sina enorma lobbyresurser?
Det är faktiskt inte säkert. Google behöver ett internet som är rikt på kvalitativt innehåll, för att människor ska vilja fortsätta att använda internet på ett sätt som passar Googles affärsmodell. Således kan man enkelt tänka sig att en förändrad internationell skattelagstiftning skulle kunna användas till olika former av mediestöd – momsbefrielse, avskaffad reklamskatt… Sådana frågor som vi redan driver, men utan att komma framåt.
I Frankrike har Google satsat ungefär tre miljarer kronor på det man kallar ”Google Digital News Initiative”, ett slags forskningsbidrag till etablerade medieföretag för nya idéer att göra finansiellt bärkraftig journalistik. Även i Sverige har sådana ”stipendier” delats ut. Är inte det att betrakta som en metod för att hålla tongivande publicister nöjda och lugna? Jovisst. Men inte bara. Det är också en för Google helt nödvändig investering i ett vettigt internet.
Google ser sig som en del av ett ekosystem. Därför är nästan alla beskrivningar av Google som ett företag som önskar världsherravälde felaktiga. Google sysslar med självkörande bilar, heter det – men det är nog mer korrekt att säga att Google sysslar med mjukvara till transporter. Just nu gör man det genom att bygga egna fordon. I framtiden är det mycket mer sannolikt att Volvo och Opel och Chrysler bygger bilarna, men att de noga planerar dem baserat på vad Googles mjukvara kan bidra med.
På samma sätt kan man betrakta framtiden för innehåll på internet.
Google kommer inte att skapa det själva. De kommer att behöva andra som gör det – för att de ska kunna etablera sig i en lönsam del av det ekosystemet.
Gemensamhet – snarare än individualism – har byggt Sverige. Ägare av svenska medier har en lång rad utmaningar framför sig, och ett ansvar som går längre än det kortsiktiga företagsbyggandet.
En fråga om just gemensamhet ter sig särskilt angelägen. I tider av ”fake news” och oerhört intensiv propaganda riktad mot mediernas kärna, nämligen trovärdigheten, blir mediernas kapacitet att skapa en enhetlig syn på fakta och en pluralistisk syn på opinion helt avgörande. Vi behöver arbeta intensivt med att synliggöra skillnaden på ”news” och ”views”, och vi behöver tillhandahålla ett antal offentliga torg där vi är överens om grundläggande etiska och publicistiska principer.
Detta hänger självklart ihop med affärsutvecklingsfrågan. (Ett Spotify för dagliga nyheter vore av nöden, detta upprepas i debatten varje vecka, men varför finns det inte redan?) Det är min övertygelse att de viktigaste lösningarna inte finns i lagstiftning, särskilt inte lagstiftning som till sin natur blir smal och teknikspecifik, och därmed sannolikt får en mycket begränsad livslängd.
Det är inget bra sätt att göra juridik.
Lösningarna finns i stället i innovation, i ett listigare och mer långsiktigt och brett sätt att driva skattefrågan – och i ett kraftfullt intellektuellt försvar för kärnan i vårt arbete.
Det är ett antal år sedan detta skrevs, men kanske kan det intressera någon enstaka nörd. Del ett och två har publicerats på denna plats de senaste två dagarna.
***
Internetdebatten i världen är just nu inne i en reaktiv fas. Efter det frälsningslika stämningsläge som var förhärskande mellan 2003 (då konsolideringen efter börskraschen runt IT-bolag började bli tydlig) och 2013 (då Edward Snowden på egen hand skapade en helt ny diskussion kring integritetsfrågan) har vi fått ett offentligt samtal som präglas av motargument och skepsis visavi Silicon Valley.
Det är förstås rimligt och sunt – men riskerar att bli lika enkelspårigt.
Ordet ”integritet”, för att ta ett exempel för att se detta stämningsläge konkret, används nu som ett reaktivt redskap mot allt som är farligt. Det är alltså ganska svårt för den som vill använda delar av personuppgiftsregister och liknande för att bygga affärer.
Och är det inte talande att Datainspektionen lyder under Justitiedepartementet? Kanske borde den också rapportera till Näringsdepartementet. En skickligt och förstås lagligt hanterad databas med vissa personuppgifter kan ju vara bra business, en enorm konkurrensfördel, som inte minst stora svenska mediehus borde kunna tjäna mer pengar på. Det medieföretag som klarar balansen ”personaliserat innehåll kontra personlig integritet” har en strålande framtid.
Som en effekt av den hårda press som vi kan förvänta oss kommer att riktas mot Silicon Valley är det möjligt att aggregatorer som Google och Facebook minskar kraftigt i betydelse som trafikbyggare. Det leder till att vi som mediekonsumenter allt mer sällan kommer att hitta till de mindre sajterna. Det i sin tur leder till att vi får ett ”topplisteinternet”. Redan i dag är nio av tio av de mest nedladdade apparna i USA ägda av Google eller Facebook, ett egentligen helt oerhört faktum, som visar hur långt ifrån ett icke-hierarkiskt maximalt demokratiskt internet vi i praktiken befinner oss i dag.
Facebook har nyligen aviserat att man nyanställer 3 000 personer i ett slags ”juniora” redaktörsroller. Uppgiften för dessa 3 000 personer kommer att vara att granska innehållet på Facebook, för att identifiera sådant som är stötande eller olagligt eller bara olämpligt enligt Facebooks egen smak. Vi kan alltså vara säkra på att Facebooks redaktionella roll och principer kommer att diskuteras mycket mer, och att de största internetbolagen kommer att pressas på svar om sin publicistik på ett sätt som de hittills har sluppit.
Det finns en pågående rättsprocess också, värd att följa för den specialintresserade. En domstol i Berlin har begärt ett utlåtande från Europadomstolen om huruvida Leistungsschutzrecht är förenlig med EU:s rättsordning i övrigt. Läs mer om det här.
Till den som inte har tid och möjlighet att fördjupa sig i den frågan kan man som försiktig utanförstående bedömare kanske säga så här: Mycket talar för att lagen redan är obsolet i Tyskland, och kanske inte kommer att åberopas så ofta i framtiden, om alls. Berlindomstolens önskemål är alltså mer att betrakta som juridisk djupanalys än som praktisk tillämpning av en rättsordning.
Och, sist men inte minst: hur ser aktivismen ut, motståndsrörelsen? Titta gärna på den här sajten.
Där finns ett utmärkt matnyttigt nyhetsflöde, men också en välbehövlig provkarta över den rätt hårda och bitvis hånfulla argumentation som ”gammelmedia” kommer att utsättas för även i Sverige, om man beslutar sig för att arbeta för införandet av en länkskatt.
Det är ett antal år sedan detta skrevs, men kanske kan det intressera någon enstaka nörd. Del ett och två har publicerats på denna plats de senaste två dagarna.
***
Internetdebatten i världen är just nu inne i en reaktiv fas. Efter det frälsningslika stämningsläge som var förhärskande mellan 2003 (då konsolideringen efter börskraschen runt IT-bolag började bli tydlig) och 2013 (då Edward Snowden på egen hand skapade en helt ny diskussion kring integritetsfrågan) har vi fått ett offentligt samtal som präglas av motargument och skepsis visavi Silicon Valley.
Det är förstås rimligt och sunt – men riskerar att bli lika enkelspårigt.
Ordet ”integritet”, för att ta ett exempel för att se detta stämningsläge konkret, används nu som ett reaktivt redskap mot allt som är farligt. Det är alltså ganska svårt för den som vill använda delar av personuppgiftsregister och liknande för att bygga affärer.
Och är det inte talande att Datainspektionen lyder under Justitiedepartementet? Kanske borde den också rapportera till Näringsdepartementet. En skickligt och förstås lagligt hanterad databas med vissa personuppgifter kan ju vara bra business, en enorm konkurrensfördel, som inte minst stora svenska mediehus borde kunna tjäna mer pengar på. Det medieföretag som klarar balansen ”personaliserat innehåll kontra personlig integritet” har en strålande framtid.
Som en effekt av den hårda press som vi kan förvänta oss kommer att riktas mot Silicon Valley är det möjligt att aggregatorer som Google och Facebook minskar kraftigt i betydelse som trafikbyggare. Det leder till att vi som mediekonsumenter allt mer sällan kommer att hitta till de mindre sajterna. Det i sin tur leder till att vi får ett ”topplisteinternet”. Redan i dag är nio av tio av de mest nedladdade apparna i USA ägda av Google eller Facebook, ett egentligen helt oerhört faktum, som visar hur långt ifrån ett icke-hierarkiskt maximalt demokratiskt internet vi i praktiken befinner oss i dag.
Facebook har nyligen aviserat att man nyanställer 3 000 personer i ett slags ”juniora” redaktörsroller. Uppgiften för dessa 3 000 personer kommer att vara att granska innehållet på Facebook, för att identifiera sådant som är stötande eller olagligt eller bara olämpligt enligt Facebooks egen smak. Vi kan alltså vara säkra på att Facebooks redaktionella roll och principer kommer att diskuteras mycket mer, och att de största internetbolagen kommer att pressas på svar om sin publicistik på ett sätt som de hittills har sluppit.
Det finns en pågående rättsprocess också, värd att följa för den specialintresserade. En domstol i Berlin har begärt ett utlåtande från Europadomstolen om huruvida Leistungsschutzrecht är förenlig med EU:s rättsordning i övrigt. Läs mer om det här.
Till den som inte har tid och möjlighet att fördjupa sig i den frågan kan man som försiktig utanförstående bedömare kanske säga så här: Mycket talar för att lagen redan är obsolet i Tyskland, och kanske inte kommer att åberopas så ofta i framtiden, om alls. Berlindomstolens önskemål är alltså mer att betrakta som juridisk djupanalys än som praktisk tillämpning av en rättsordning.
Och, sist men inte minst: hur ser aktivismen ut, motståndsrörelsen? Titta gärna på den här sajten.
Där finns ett utmärkt matnyttigt nyhetsflöde, men också en välbehövlig provkarta över den rätt hårda och bitvis hånfulla argumentation som ”gammelmedia” kommer att utsättas för även i Sverige, om man beslutar sig för att arbeta för införandet av en länkskatt.
Se gårdagens datum för inledande text och förklaring.
***
Leistungsschutsrecht für Pressverleger. Där har vi namnet på ett av Europas mest omdiskuterade regelverk för det som också kallas ”ancillary copyright”, eller kanske ”tilläggsupphovsrätt” eller ”upphovsrättsstöd” i svensk översättning.
Bakgrunden är bekant: Genom ett kraftfullt lobbyarbete från Axel Springer-koncernen och dess verkställande direktör Mathias Döpfner förstärkte Tyskland upphovsrätten på så vis att det blev nödvändigt för Google att betala en peng för att visa ”snippets”, alltså korta utdrag på en eller två eller tre rader, på sin automatiskt aggregerade sajt Google News.
Döpfner, som från början är en klassiskt bildad kulturjournalist med djupa insikter i vad upphovsrätten har betytt i ett mycket längre historiskt perspektiv, visste att han tog en risk genom att driva frågan så långt, och han var inte ensam om att förutse vad som skulle kunna hända med just detta:
• Eftersom Google News inte är någon central eller viktig tjänst för Google, och dessutom huvudsakligen annonsfri, fanns ju plötsligt inga incitament för Google att stanna kvar med sin tyska version av sajten.
• Google News erbjöd sig att ta bort alla länkar till de sajter som inte var nöjda med att förekomma på Google News startsida.
• Snabbt analyserade mediehusen vilken trafik man fick in till sina sajter via Googles olika tjänster, och valde – förstås – att sluta driva frågan. En del skulle beskriva det som att mediehusen fick komma krypande tillbaka, när de insåg vad de var på väg att förlora i termer av trafik och synlighet.
• I dag fungerar Google News i Tyskland ungefär som förut, och några pengar utbetalas inte till mediehusen. Det hade, för den som tittar på saken utifrån, nog inte varit helt omöjligt att försvara en helt motsatt linje – att det snarare borde vara mediebolagen som betalar, för all den trafik de får.
Parallellt i Belgien: en i allt väsentligt liknande utveckling, som slutade med ett slags förlikningsavtal 2012.
Parallellt i Spanien: samma lag införs, här efter starkt pådrivande insatser av Utgivarnas systerorganisation Asociación de Editores de Diarios Españoles, men med en intressant tvingande klausul: tidningarna fick inte låta bli att ta betalt. Pengarna skulle drivas in av en oberoende tredje part, enligt en modell som minner om hur Stim bevakar kompositörers ekonomiska intressen.
Google News la omedelbart ner i Spanien. Effekten blev ett trafiktapp på uppemot tolv procent för spanska nyhetsmedier. (I Brasilien blev trafiktappen liknande när en klar majoritet av landets ledande nyhetskällor undanbad sig medverkan.)
Den som vill fördjupa sig i det spanska exemplet läser med fördel följande artikel på alltid utmärkta teknikpolitiska sajten Ars Technica. Där finns i sin tur en länk till en djupgående studie, som visserligen är skriven på spanska, men som också innehåller en koncis sammanfattning på engelska.
Se gårdagens datum för inledande text och förklaring.
***
Leistungsschutsrecht für Pressverleger. Där har vi namnet på ett av Europas mest omdiskuterade regelverk för det som också kallas ”ancillary copyright”, eller kanske ”tilläggsupphovsrätt” eller ”upphovsrättsstöd” i svensk översättning.
Bakgrunden är bekant: Genom ett kraftfullt lobbyarbete från Axel Springer-koncernen och dess verkställande direktör Mathias Döpfner förstärkte Tyskland upphovsrätten på så vis att det blev nödvändigt för Google att betala en peng för att visa ”snippets”, alltså korta utdrag på en eller två eller tre rader, på sin automatiskt aggregerade sajt Google News.
Döpfner, som från början är en klassiskt bildad kulturjournalist med djupa insikter i vad upphovsrätten har betytt i ett mycket längre historiskt perspektiv, visste att han tog en risk genom att driva frågan så långt, och han var inte ensam om att förutse vad som skulle kunna hända med just detta:
• Eftersom Google News inte är någon central eller viktig tjänst för Google, och dessutom huvudsakligen annonsfri, fanns ju plötsligt inga incitament för Google att stanna kvar med sin tyska version av sajten.
• Google News erbjöd sig att ta bort alla länkar till de sajter som inte var nöjda med att förekomma på Google News startsida.
• Snabbt analyserade mediehusen vilken trafik man fick in till sina sajter via Googles olika tjänster, och valde – förstås – att sluta driva frågan. En del skulle beskriva det som att mediehusen fick komma krypande tillbaka, när de insåg vad de var på väg att förlora i termer av trafik och synlighet.
• I dag fungerar Google News i Tyskland ungefär som förut, och några pengar utbetalas inte till mediehusen. Det hade, för den som tittar på saken utifrån, nog inte varit helt omöjligt att försvara en helt motsatt linje – att det snarare borde vara mediebolagen som betalar, för all den trafik de får.
Parallellt i Belgien: en i allt väsentligt liknande utveckling, som slutade med ett slags förlikningsavtal 2012.
Parallellt i Spanien: samma lag införs, här efter starkt pådrivande insatser av Utgivarnas systerorganisation Asociación de Editores de Diarios Españoles, men med en intressant tvingande klausul: tidningarna fick inte låta bli att ta betalt. Pengarna skulle drivas in av en oberoende tredje part, enligt en modell som minner om hur Stim bevakar kompositörers ekonomiska intressen.
Google News la omedelbart ner i Spanien. Effekten blev ett trafiktapp på uppemot tolv procent för spanska nyhetsmedier. (I Brasilien blev trafiktappen liknande när en klar majoritet av landets ledande nyhetskällor undanbad sig medverkan.)
Den som vill fördjupa sig i det spanska exemplet läser med fördel följande artikel på alltid utmärkta teknikpolitiska sajten Ars Technica. Där finns i sin tur en länk till en djupgående studie, som visserligen är skriven på spanska, men som också innehåller en koncis sammanfattning på engelska.
För rätt länge sedan skrev jag en, tycker jag, helt läsbar rapport som en del av ett konsultuppdrag. Jag publicerar den här, uppdelad och redigerad. I dag: del ett, som handlar om ”länkskatt” och om vad internet är.
***
Frågan om länkskatt – idéerna bakom, tekniken bakom, politiken bakom – kräver sannolikt att man tar ett steg tillbaka och inleder med att begrunda vad internet är.
Det kan låta lite storslaget, kanske. Men nog ändå nödvändigt.
Det kan nämligen vara lätt att i filosofisk mening nöja sig med att beskriva internet som i runda tal en miljard unika webbdomäner, var och en med sitt innehåll. Som en myriad av nischer, som samexisterar utan inbördes hierarki. Men i den meningen blir internet bara ett digitalt bibliotek. Det räcker inte.
I stället bör man tänka på länkarna som internets grundfundament. Musikern Peps Persson beskrev det – underbart men oavsiktligt, eftersom han talade om något helt annat – när han i en nylig intervju förnekade att människan har en själ. Själen finns i stället i texturen mellan människor. I det som binder oss samman.
Precis så bör vi förstå internet. Poängen med det icke-hierarkiska pluralistiska systemet är den rikedom som länken ger, den generositet som varje länk innebär.
Googles grundläggande system för relevansberäkning bygger på en djup insikt om exakt detta. I dag mäter algoritmen relevans på en rad komplicerade vis, men den första idén runt PageRank (systemet fick sitt namn efter Googles ena grundare Larry Page, som i dag styr moderbolaget Alphabet) bygger på ett antagande:
Varje länk är resultatet av en relevansbedömning.
Någon har skrivit en text, och funnit något värdefullt på en annan plats, och således erbjudit en länk dit. Detta måste i varje del karaktäriseras som ett klassiskt redaktionellt omdömesbeslut.
Och här kan man alltså sammanfatta det geniala i Googles idé: Genom att mäta antalet länkar in till en sajt får man en fingervisning om hur många människor som har bedömt innehållet där som relevant. På samma sätt som en forskare bedömer ett akademiskt verk, således. Många citeringar lika med hög relevans.
Det är lite hisnande, men det går inte att beskriva på något annat sätt: PageRank är ytterst en algoritmisering och en automatisering av det mänskliga omdömet.
Ser man detta, så ser man också vilken Googles vision av internet måste vara. Google vill se ett internet som är flyktigt och organiskt, där vi hela tiden rör oss från plats till plats, beroende på vad vi behöver – och där Google förstås blir vägvisaren, i bokstavlig mening varannan sajt vi besöker. Vi googlar till lokaltidningen och googlar vidare till vår bank och sedan till favoritbloggen och sedan efter ett middagsrecept, och tänker inte ens på vad vi gör: varannan sajt vi besöker blir ju därmed Google. Det var inte för inte som Google blev banbrytande med sin design av webbläsaren Chrome, där man var först med att ta bort de separata fönstren för adress och för sökning. Det blev ett och samma. Att skriva in ”Expressen” och trycka retur och välja den första träffen blev alltså ett vanligare beteende än att skriva in expressen.se och trycka retur. Även den som råkade skriva Expresssen eller Exprssen fick Expressen som första resultat, och frågan är om det går att uttrycka sökmotorns oerhörda kraft tydligare än så:
Ett slarvigt kommando i ett sökfönster blev bättre för vardagsanvändaren än ett exakt kommando i ett adressfönster.
Och Facebook då? Där är visionen om länken en annan. Den rakt motsatta.
Facebook hatar länkar. Det vet var och en som publicerar sig på Facebook, och vill erbjuda tre eller fyra möjligheter att läsa vidare.
Det blir fult. Det blir otympligt. Det skapas en automatisk förhandsvisning under själva texten, långt bort från länkens textuella sammanhang. Och Facebooks algoritm exponerar dessutom innehåll med länkar i mindre omfattning än innehåll utan länkar. I publicistisk och internetfilosofisk mening är det givetvis upprörande, men ur Facebooks synvinkel är det logiskt:
Facebook vill ju bli internet. Facebook vill ju att vi gör allt hos dem – umgås och bjuder in till fest och tittar på videoklipp och läser ”instant articles”. Att vi aldrig någonsin går därifrån, kort sagt. Då är varje länk att likna vid en dörr på ett casino: en väg ut. Sådana ogillar casinoägaren.
När vi diskuterar hur vi ska förhålla oss till länken är det alltså viktigt att komma ihåg att detta är en helt central fråga för internets framtid – i politisk och affärsmässig mening, men sannerligen även i ideologisk och kulturell. Uttalar man sig i frågan bör man därför noga begrunda vilken ståndpunkt och vilken taktik man vill förknippa sig med, eller ännu tydligare: säg mig vad du förstår och vad du tycker om länkens roll på internet, och jag ska säga dig vem du är.
För rätt länge sedan skrev jag en, tycker jag, helt läsbar rapport som en del av ett konsultuppdrag. Jag publicerar den här, uppdelad och redigerad. I dag: del ett, som handlar om ”länkskatt” och om vad internet är.
***
Frågan om länkskatt – idéerna bakom, tekniken bakom, politiken bakom – kräver sannolikt att man tar ett steg tillbaka och inleder med att begrunda vad internet är.
Det kan låta lite storslaget, kanske. Men nog ändå nödvändigt.
Det kan nämligen vara lätt att i filosofisk mening nöja sig med att beskriva internet som i runda tal en miljard unika webbdomäner, var och en med sitt innehåll. Som en myriad av nischer, som samexisterar utan inbördes hierarki. Men i den meningen blir internet bara ett digitalt bibliotek. Det räcker inte.
I stället bör man tänka på länkarna som internets grundfundament. Musikern Peps Persson beskrev det – underbart men oavsiktligt, eftersom han talade om något helt annat – när han i en nylig intervju förnekade att människan har en själ. Själen finns i stället i texturen mellan människor. I det som binder oss samman.
Precis så bör vi förstå internet. Poängen med det icke-hierarkiska pluralistiska systemet är den rikedom som länken ger, den generositet som varje länk innebär.
Googles grundläggande system för relevansberäkning bygger på en djup insikt om exakt detta. I dag mäter algoritmen relevans på en rad komplicerade vis, men den första idén runt PageRank (systemet fick sitt namn efter Googles ena grundare Larry Page, som i dag styr moderbolaget Alphabet) bygger på ett antagande:
Varje länk är resultatet av en relevansbedömning.
Någon har skrivit en text, och funnit något värdefullt på en annan plats, och således erbjudit en länk dit. Detta måste i varje del karaktäriseras som ett klassiskt redaktionellt omdömesbeslut.
Och här kan man alltså sammanfatta det geniala i Googles idé: Genom att mäta antalet länkar in till en sajt får man en fingervisning om hur många människor som har bedömt innehållet där som relevant. På samma sätt som en forskare bedömer ett akademiskt verk, således. Många citeringar lika med hög relevans.
Det är lite hisnande, men det går inte att beskriva på något annat sätt: PageRank är ytterst en algoritmisering och en automatisering av det mänskliga omdömet.
Ser man detta, så ser man också vilken Googles vision av internet måste vara. Google vill se ett internet som är flyktigt och organiskt, där vi hela tiden rör oss från plats till plats, beroende på vad vi behöver – och där Google förstås blir vägvisaren, i bokstavlig mening varannan sajt vi besöker. Vi googlar till lokaltidningen och googlar vidare till vår bank och sedan till favoritbloggen och sedan efter ett middagsrecept, och tänker inte ens på vad vi gör: varannan sajt vi besöker blir ju därmed Google. Det var inte för inte som Google blev banbrytande med sin design av webbläsaren Chrome, där man var först med att ta bort de separata fönstren för adress och för sökning. Det blev ett och samma. Att skriva in ”Expressen” och trycka retur och välja den första träffen blev alltså ett vanligare beteende än att skriva in expressen.se och trycka retur. Även den som råkade skriva Expresssen eller Exprssen fick Expressen som första resultat, och frågan är om det går att uttrycka sökmotorns oerhörda kraft tydligare än så:
Ett slarvigt kommando i ett sökfönster blev bättre för vardagsanvändaren än ett exakt kommando i ett adressfönster.
Och Facebook då? Där är visionen om länken en annan. Den rakt motsatta.
Facebook hatar länkar. Det vet var och en som publicerar sig på Facebook, och vill erbjuda tre eller fyra möjligheter att läsa vidare.
Det blir fult. Det blir otympligt. Det skapas en automatisk förhandsvisning under själva texten, långt bort från länkens textuella sammanhang. Och Facebooks algoritm exponerar dessutom innehåll med länkar i mindre omfattning än innehåll utan länkar. I publicistisk och internetfilosofisk mening är det givetvis upprörande, men ur Facebooks synvinkel är det logiskt:
Facebook vill ju bli internet. Facebook vill ju att vi gör allt hos dem – umgås och bjuder in till fest och tittar på videoklipp och läser ”instant articles”. Att vi aldrig någonsin går därifrån, kort sagt. Då är varje länk att likna vid en dörr på ett casino: en väg ut. Sådana ogillar casinoägaren.
När vi diskuterar hur vi ska förhålla oss till länken är det alltså viktigt att komma ihåg att detta är en helt central fråga för internets framtid – i politisk och affärsmässig mening, men sannerligen även i ideologisk och kulturell. Uttalar man sig i frågan bör man därför noga begrunda vilken ståndpunkt och vilken taktik man vill förknippa sig med, eller ännu tydligare: säg mig vad du förstår och vad du tycker om länkens roll på internet, och jag ska säga dig vem du är.
…will get no discount, because this excellent and rare newsletter of mine is already free. Just fill in your e-mail address here. Next edition tomorrow!
This afternoon, I will serve as a funeral officiant for the first time this year. This is something I never charge for, but rather think of as community service. I generally say no to requests right now, since there is a risk that I might get called to the hospital for a liver transplant – but since a dear friend lost her mother, we decided to take the risk. My wife, a skilled moderator of all things in front of a group of people, is standby to take over if need be.
It will be an unusual ceremony, conducted in a secluded part of the beautiful town library in Malmö. And the lady who passed away? I didn’t know her before, but now, having learned about her, I so wish that I had met her. It seems like she was a bright soul.
Lisa pratade om sin kommande bok ”Livet ur döden” i TV4 i morse. Klippet syns här:
I går kom de sista lådorna med ”Gör nu bara exakt som jag säger!”, mitt lilla undergroundbokprojekt från i våras. Jag har behövt trycka om två gånger, och är genuint och djupt förvånad över det stora intresset.
Det är en sorts matbok, men egentligen är det mest en samling små texter som har med folk och händelser att göra som jag tycker om. Maten är där som en ram, eller en ursäkt, eller vad ni vill kalla det.
Om ni har tvekat, men nu lutar åt att trots allt skaffa ett exemplar, så är det dags nu. Orderingången har stannat av, och jag kommer inte att trycka fler än de jag har här hemma på golvet nu. Swisha en hundring till 123 074 57 52 och skriv in din postadress, så kommer en snabb leverans till dig.
Och igen: tack alla som läst och hört av sig. Ni hjälpte mig att få ägna mina dagar åt något ovanligt roligt ett litet tag.
My best bud Niklas listening to my wife saying something, and me listening in at the best of my ability from my ”I have just had ten slices of pizza” chair. Our dear friend Åsa Wallin snapped this, and yes, she is a professional photographer.
She used her phone, by the way. Being a pro is never about the equipment.
Lisa, my wife, is a science journalist and a moderator – currently hard at work with a journalistic book about organ donations and transplants. It is about 85 percent done, I’d say.
It is still missing the last chapter – for obvious reasons.
On Friday, Lisa is scheduled to be a guest in one of the two nationwide morning tv shows, ”Nyhetsmorgon”, broadcast in TV4. I don’t have the exact time yet. They are also likely to air a minute or two from my monologue ”My Next Liver”, that is available on YouTube, Swedish only, I’m afraid. I’ll help them out through suggesting a couple of segments that might fit the purpose.
Ingenstans på svenska redaktioner jobbar språkliga ogärningsmän på samma nivå som på SVT Texts sportredaktion.
Amazing reporting about cherry-picking. I mean, really. Picking cherries.
As many of you know, I volunteer as a funeral conductor – meaning doing the job of the priest when a family wants a secular ceremony when a loved one has passed. Leading the ceremony, as simple as that.
Except right now, I do not. I am expecting a call from the hospital to get a new liver, most likely fairly soon. I just can’t take the risk that I would leave a family without an officiant with ten minutes notice. So I have put it on hold for now – surprised at how much I miss doing this. It has been incredibly rewarding, and a great way for me to serve my community on a volunteer basis. As soon as I am back on my feet, I will make sure to get back to this unusual way of getting to know families and stories that somehow always seem quite special.
And that tell me that this, all this, is not for nothing.
Digital Copenhagen is releasing tickets as we speak. I am very excited to be a part of it – one way or another…
A solid boycott would be the only sane way to meet Amazon’s arrival in Sweden this fall.
I am serious.
I am totally pro-market, but I am not necessarily pro-business. Especially not when the business mostly increases the wealth of one man, while workers and suppliers are treated worse than anyone should have to accept.
We have to remember this: Amazon does not want to dominate the market. It wants to become the market.
…is one of the better ones I have put out there. Have a read, if you are not already a subscriber. And if you want to join the thinking and talking troups:
#mc_embed_signup{background:#fff; clear:left; font:14px Helvetica,Arial,sans-serif; } /* Add your own Mailchimp form style overrides in your site stylesheet or in this style block. We recommend moving this block and the preceding CSS link to the HEAD of your HTML file. */For the most part, I am doing okay. I really am. That liver transplant is likely to happen fairly soon. I am as ready as I can be. But the last couple of days, I have been hit by a fatigue that makes me feel like I am 150 years old and twice my weight.
It has happened before. It comes and goes. Yesterday I had a great few hours, prepping a massive barbecue meal that we had with friends in the back yard. But until about three in the afternoon, I was pretty sure we were going to have to settle for takeout. But then, all of a sudden, the system restarted somehow.
No pain. No anxiety. But I am getting a bit bored with this highly uninteresting disease. Tomorrow, I am going to the hospital to get my annual IV refill of some sort of liquid that hopefully will minimize the osteoporosis that apparently is included in my big old health fiasco package.
I min allmänna trötthet och koncentrationsbrist – förväntat för den som är i sent skede i svår leversjukdom – tog jag på måfå fram Amy Schumers memoarkåseriståuppmanusbok ”The girl with the lower back tattoo”. Jag försökte verkligen hålla förväntningarna nere. Hon är så jävla rolig på scen, och smärtorna efter att ha försökt läsa Jerry Seinfelds ”Seinologi” sitter i fortfarande.
Vissa är talande snarare än skrivande komiker av en anledning.
Förväntningarna var nog på ungefär rätt nivå den här gången. Bitvis småroligt, bitvis oläsbart, bitvis nära och drabbande. Som allra bäst i delarna med lägre tempo och med stycken längre än halva rader. Flera gånger pausade jag läsningen för att kolla henne på Youtube, och vid den jämförelsen vann Youtube nästan varje gång. Kanske för att algoritmen matar mig med så mycket mattelevision att jag snart har sett allt, men ändå.
Boken ger mig därför en dubbelbottnad upplevelse och slutsats: När Amy Schumer om fyrtio år skriver sina riktiga memoarer – om yrket, om arbetet, om metodiken – ska jag läsa dem. De kommer att vara fruktansvärt bra.