
1851465 items (1851465 unread) in 479 feeds
Jag jobbade i helgen och tillbringade delar av min lördagsförmiddag vid Gillberga kyrka. En mycket vacker byggnad vars äldsta delar uppfördes på 1100-talet. På detta byggnadsverk och angränsande kyrkogård har någon tagit sig rätten att leva rövare. Någon med starkt begränsade konstnärliga resurser har släppt loss, och möjligtvis fått utlopp för något uppdämt behov av... ja vadå, leda? Är det ett långfinger i ansiktet på Gud, bygden eller hela samhället? Kanske är det i klottersammanhang mer meriterande att skriva "Satan" på en kyrkvägg jämfört med att klottra "magister Gustafsson är puckad" på en skoltoalettvägg. Jag känner dock bara förakt. Det är så fegt. Vid Gillberga kyrka stannade det inte vid kluddandet av könsord och vitmaktreferenser. Förövarens kyrkobesök innefattade även att vandalisera fem, och välta tre, gravstenar. Dylika dåd gör mig heligt förbannad och jag är övertygad om att jag skulle gå till handgripligheter om jag blev vittne till en sådan handling. Jag är djupt splittrad i min religiösa tro och måttligt imponerad av väsen, andar och dylikt. Jag hoppas dock att Ida och Emma, syskonparet som vilar under en av de välta gravstenarna, kan dra i några trådar och för några minuter skrämma skiten ur den eller dem som störde deras vilorum. Låt de döda vara i fred.
Så här långt har VM i handboll rullat på ungefär som jag trodde.
Sverige slutade tvåa efter Danmark i gruppen.
Åttondelen under söndagen blev därefter en promenad i parken.
Om någon innan avkast var rädd för ett haveri likt det Tre Kronor råkade ut för mot Vitryssland för hundra år sedan eller så behövde inte oroa sig länge.
Fram till 4–4 var det jämnt.
Sedan sa det pang, svisch och svosch och så var det över efter en kvart.
Team "Krille" Andrésson spelade ut hela sitt fartfyllda register och vitryssarna såg ut som tröga cementblock som skruvats fast i golvet.
Spännande blev det aldrig.
Ändå intressant.
För nu väntar snart Sveriges andra svåra motståndare i detta VM.
När det är dags för kvartsfinal på tisdag står värdnationen Frankrike på andra planhalvan i något som kan bli en riktig rysare.
Orkar Sverige stå emot?
Pallar fransmännen för favoritskapet?
Lyckas Andréssons lag fortsätta spela med samma oerhört höga fart som hittills?
Många frågor.
Som snart får sina svar.
Så här långt har den förre Guiftränaren hyllats unisont av alla handbollsexperter.
Med all rätt.
Krille har kommit in med sin lugna stil och fått alla i laget att dra åt samma håll.
Att alla köpt hans spelidé är solklart.
Så bra har det nämligen sett ut precis hela tiden under mästerskapet.
Samtliga killar vet exakt vad de ska göra.
Och de gör det till fullo.
Men som sagt: Än så länge har bara ett riktigt test kommit. Och då blev det också knapp förlust mot Danmark.
Jag måste säga att det är en fröjd att se det nya svenska landslaget i handboll.
Att somliga killar knappt har någon rutin alls från mästerskap märks sannerligen inte.
I stället kör alla på.
Som om det vore den enklaste sak i världen.
När Sverige tar sig an Frankrike blir starten på matchen viktigare än vanligt.
Om Sverige lyckas skaffa sig några bollars försprång tror jag pressen sakta men säkert blir riktigt tuff för fransmännen.
Deras publik räknar nämligen självklart med att hemmahjältarna ska gå hela vägen till final på söndag.
Att de gör det är jag dock inte helt säker på.
För även om Karabatic och kompani är ett fantastiskt lag vill jag utfärda svensk skrällvarning.
Tränare Andrésson är lurig till tusen.
Lita därför på att han har ett och annat ess att plocka fram under matchens gång.
Saker som säkert kan störa de franska världsstjärnorna.
Ungefär samtidigt som Sveriges kross i åttondelen fullbordades en av de största skrällarna på många år i en annan arena.
Ungern, som härom dagen fick stryk av just Vitryssland i gruppspelet, slog ut Danmark.
Just det.
Regerande OS-mästaren med världens bäste spelare, Mikkel Hansen, i laget har gjort sitt.
Den smällen anade nog ingen i förväg.
Allra minst danskarna som såg ut lika tomma ut i ansiktena som plånböckerna dagarna före januarilönen.
I dag vaknade vi upp till en mer osäker värld. I går svors USA:s nye president in. Donald Trump vann valet, inte trots, utan på grund av sina rasistiska och sexistiska uttalanden.
Vi lever i en hårdare värld där svart och vitt aldrig varit så skarpa i sina kontraster. Klyftan har aldrig varit så bred. Och visst, de goda krafterna finns där, de är många, men de hörs inte speciellt mycket. Kanske tror de att det ändå inte är så illa, trots allt. Och i sociala medier frodas hatet - skickligt spelat av spelare som Putin och Trump.
Men som journalister märker vi av detta hårdnande klimat, där sociala medier blivit ett ofiltrerat organ för propaganda, fritt från kälkritik och kritiska frågor. Donald själv stängde i veckan ute journalister från Vita huset, för att de ställde obekväma frågor. Samma sak hände för övrigt i Polens parlament.
Detta hårdnande klimat har Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning fått känna av.
2016 var det svartaste året hittills vad gäller hot och hat mot journalister på Eskilstuna-Kuriren, samma år som Yttrandefrihetsgrundlagen firande 250 år.
Så här ser vardagen ut för en lokaltidning i Sverige anno 2016:
Mars - Ungdomsgäng kommer till redaktionen och uppträder hotfullt och aggressivt efter publicering om knarkförsäljning. En av dem förekommer på polisens targetlista för kriminella. De vill hindra oss att göra vårt jobb.
April - Putinadministrationen publicerar en rapport om medier i världen. Eskilstuna-Kuriren utpekas i rapporten som den mest aggressiva i världen mot Ryssland och Putin. De vill göra oss uppmärksamma på att dom ser vad vi publicerar.
April - Journalist dödshotas efter en publicering om hot mot flyktingungdomar. Syftet är att hindra reportern att göra sitt jobb. Samtalet som spelats in polisanmäls. Förundersökningen läggs ner.
Juni - Spamattack beställd på darkwebb mot Alex Voronov, politisk redaktör. Hans e-post kopplat till tidningen kapas via nätet. Syftet är att försvåra för redaktören att utföra sitt jobb.
Juni - Trakasserier i samband med bildtagning. Fotograf och reporter omringas av aggressiva män som vill hindra dem att göra sitt jobb.
Augusti - Fotograf omringas och av aggressiva män som finns på polisens targetlista. De försöker hindra honom att göra sitt jobb.
September - Stenkastning mot fotograf som åkt på ett larm om bilbrand. De vill hindra fotografen att göra sitt jobb.
September - Aggressiv man försöker hindra reporter från att bevaka inrikesminister Anders Ygemans besök i Eskilstuna. Polis och säpo på plats, ingen ingriper.
September - Aggressivt gäng försöker hindra fotograf från att bevaka brand, omringar fotografen och motar bort honom.
September - Reporter och hans närstående hotas på telefon upprepade gånger av man på polisens targetlista, samtalen är inspelade, förundersökning nedlagd. Syftet är att hindra honom att göra sitt jobb.
Oktober – Stenkastning mot reporter och fotograf samt en kvinna som intervjuas i samband med ett mord i Årby. Stenkastarna ville hindra journalisterna att göra sitt jobb, de hotas till livet när de åker därifrån. Polisanmält, förundersökning nedlagd.
Under året:
Ett 100-tal telefonsamtal till redaktionen. Personerna som ringer från okänt nummer och under falskt namn, följer ett manus som går ut på att ställa frågor kring publiceringar med rasistisk utgångspunkt. Samtalen spelas in för att sedan klippas sönder och publiceras på hatsajter som "bevis" på att tidningen mörkar.
Omfattande näthat där utpekade journalister på EK ska våldtas, styckas, sprängas osv.
Jag undrar varför inte polisen prioriterar dessa brott?
Jag undrar vad som händer om inte journalister kan utföra sitt jobb?
Jag undrar vad som händer med din demokrati?
Tänkt på hur hårfagert det blivit i rutan? Barna Hedenhös häst skulle känna sig flintis i jämförelse. För det kan väl ändå inte bara vara vi med tunt, spikrakt hår som uppmärksammat att i stort sett varenda nyhetsuppläsare numera stoltserar med en jätteman?
Sätt på valfritt aktualitetsprogram och taglet ringlar nedför axlarna - alltmedan uppläserskan med fast blick berättar om läget i Syrien eller toppmötet i Davos.
Ingen nämnd och ingen glömd, men faktum är att den som ger sig ut på nätet och letar upp bilder med några år på nacken ganska snart kan konstatera att för fem-sex år sedan hade flera av våra mest kända nyhetsankerskor både kortare och tunnare testar.
Nu är det andra bullar. Inte alla, men NÄSTAN alla, har skaffat sig hårförlängning. Det är helt enkelt lätt att få intrycket att kvinnor som syns i Rapport, Aktuellt, Nyhetsmorgon eller Sportspegeln av naturen är både hårigare och mer självlockiga än vi andra - som åtminstone i tonåren låg sömnlösa åtskilliga nätter på grund av att någon papiljottjävel i plast tryckt sig in i huvudsvålen.
Särskild skarpögd behöver ingen vara för att se ungefär var skarven sitter, alltså där nyhetsankarets egna hår tar slut och det förlängda böljandet tar vid. För böljar gör det. Det är nämligen inte ut tal om att fästa behåringen i någon fläta eller kasta bak den på ryggen. Nej, den som lidit pin hos frissan - och jag hoppas verkligen inte att det är någon SVT-anställd frissa så att jag varit med och bidragit till behåringen via tv-lincensen - vill förstås att hela härligheten ska synas. Därav framåtkamningen. Allt extrahår ringlar liksom på nyhetsankarnas framsida, den som syns i rutan.
Ni som tycker detta är en skitsak och att varje kvinna självklart bör ha rätt att unna sig ett litet fix - sätt av en stund och googla på Pixee Fox.
För sju år sedan hette Pixee fortfarande Martina, hade nyss tagit studenten och börjat jobba på elfirma hemma i Gävle. Det var innan hon inlett sin karriär på operationsbordet. Hon började med näsan. Sedan rullade det på. Vid det här laget har hon genomgått 19 skönhetsoperationer. Från topp till tå har kniven gått. Förra året lät hon kapa bort sex av sina revben hos en kirurg i USA och har numera världens smalaste midja. Hon bytte ögonfärg i Indien och lyfte rumpan i Göteborg. Målet för Pixee Fox, som hon kallar sig sedan hon sadlade om från elektriker till modell, är att bli så lik seriefiguren Jessica Rabbit som möjligt. Och på god väg är hon med jättetuttar, getingmidja, plutande läppar och röv av det rejäla slag som bara en Brazilian butt lift kan åstadkomma.
Filmsnutten från när hon hälsar på hemma hos föräldrarna i Gävle är hjärtskärande. Med gråten i halsen säger mamma: "Hon var ju så vacker innan, visst är hon söt nu också, men på ett helt annat sätt. Man undrar ju när kroppen säger nej. Nu är hon bara 26, men vad händer vid 62?"
Ja, det tål att funderas på. Liksom hur kirurgerna som så gärna ställt upp med kniven tolkar läkaredens ord om att "aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta."
Själv ser Pixee Fox sig som ett vetenskapligt projekt - och har förstås rätt i att alla måste göra sina egna val.
Ändå går det bra att se de lurviga tv-kvinnorna och stackars Pixee som två sidor av samma mynt
För om de allt hårigare nyhetsuppläserskorna befinner sig i den ena, lite småtrevligt piffiga änden på skalan av tilltagande kropps- och skönhetsfixeringen - så återfinns Pixee Fox i den andra, mer extrema änden.
På fredag är det tjugondag Knut. Då ska julen ut, enligt traditionen. Jag vet dock att många har fuskat och redan plockat bort julpyntet – och kastat ut granen. Lite provocerande för traditionsfasta julälskare. Men kanske är det här med att smyga bort julen – ofta redan före nyår – en tyst protest mot att seden med julgransplundring mer eller mindre verkar ha dött ut.
För vad har egentligen hänt med de gamla julgransplundringarna som var mer regel än undantag förr? Den där dagen man väntade på när man var liten, för att äntligen få riva pepparkakshuset, ta ut kolan ur smällkaramellerna och dansa ut julen med halvvild långdans till ljuvlig dragspelsmusik.
Så vad sägs om att återinföra den här fina gamla traditionen? Då kanske det skulle kännas mindre deppigt att ta bort granen och packa ner adventsljusstaken med dess fnasiga mossa.
Tills vidare behåller jag nog stjärnorna i fönstren ett par veckor efter Knuts dag – för att motverka det deppiga i ljuset som försvinner.