
1851465 items (1851465 unread) in 479 feeds
A mobile device forensics company now says it can break into any Apple device running iOS 12.3 or below.
Israeli-based Cellebrite made the announcement on an updated webpage and through a tweet where it asserted it can unlock and extract data from all iOS and "high-end Android" devices.
[ Further reading: The wireless road warrior’s essential guide ]On the webpage describing the capabilities of its Universal Forensic Extraction Device (UFED) Physical Analyzer, Cellebrite said it can "determine locks and perform a full file- system extraction on any iOS device, or a physical extraction or full file system (File-Based Encryption) extraction on many high-end Android devices, to get much more data than what is possible through logical extractions and other conventional means."
Hon är dalkullan från Hedemora som drog till Uppsala för arbete på posten 1957. Inga-Britt Hedlund blev kvar i yrket i 20 år innan hon läste ekonomi på Komvux och började hjälpa småföretag med bokföring. Därefter sadlade hon om till taxichaufför. – Att köra bil har alltid varit mitt liv. Jag tog körkort så fort jag kunde när jag fyllde 18, berättar hon. Längtan efter att äga och köra en egen...
Commercial real estate firm JLL has partnered with Google to create a conversational AI assistant that helps employees locate and book spare desks, set up meetings with colleagues and more.
Dubbed JiLL, the smart office assistant will be available for JLL’s customers as Android and iOS mobile apps later this year. Users can invoke the assistant with the phrase “Hey Jill,” by inputting text, or tapping on options.
[ Related: How AI is changing office suites ]The AI assistant is the product of the recently launched JLL Labs, a Silicon Valley development hub tasked with creating new digital services as a range of “proptech” startups threaten to disrupt the market. Development of JiLL was led by JLL’s chief digital product officer Vinay Goel, who joined from Google last year after 11 years as a product manager on services such as Google Maps.
Facebook is going after the banking business with a new digital currency and financial transaction network all based on blockchain.
After months of speculation and rumor, Facebook today announced it is creating a fiat-backed cryptocurrency that can be stored in digital wallets and used by consumers and others to transfer funds or make purchases anywhere in the world.
[ Further reading: What is FinTech (and how has it evolved)? ]Calibra, Facebook's digital wallet, will store Libra, Facebook's digital currency. A Facebook user would download the Calibra digital wallet application, purchase the Libra digital currency through a financial network, and then perform peer-to-peer digital money transfers through Calibra as a stand-alone app. A user could also do the same thing through Facebook's most popular communication platforms: WhatsApp and Messenger.
Servando: Today we are back with a knowledge bomb for my readers. This is a post from a friend of mine from Thailand who is great at doing online businesses.
I met Bank first in 2015 through his blog when he was running affiliate CPA offers but since 2016 he has moved away from being an affiliate to running eCommerce stores and making multiple 6 figures with his systems.
Bank has been working in the internet marketing industry since he was an undergrad in 2008. He loves building sustainable, long-term internet marketing businesses. You can read more about his internet marketing journey on his blog at TinyMarketingLab.com. Let’s get started with his case study! I’ll let Bank write and take the wheel for now:
Selling Print-on-Demand products is one of the most popular business models you can use to create a passive income stream.
In this guide, I’m going to show you how to crush Q4 by selling Print-on-Demand products.
What are Print on Demand Products?First of all, let me explain the basic principle. A Print-on-Demand product, or POD, is basically an eCommerce business model in which you can create a design and put it on products (such as t-shirts, coffee mugs, shot glasses, tumblers, pillows, etc.) and sell on your website or other marketplaces such as Amazon, Etsy, and eBay.
When there is an order from a customer, the POD supplier will start making the product and ship it to your customer automatically.
You don’t have to own the physical product.
No stock is needed, and there are no upfront costs.
You just need to pay the cost of the product when there is an order.
I like selling Print-on-Demand products because I don’t need to be concerned about production and shipping. The supplier will handle everything for me.
Once you’ve found a bunch of winning products, you’ll be able to earn a very stable income, and you can put your product on other Print-on-Demand websites to earn even more.
It’s not like drop-shipped or affiliate products, whose owners can remove their products or services at any time and make your income disappear overnight.
All the Print-on-Demand products are yours. The designs are yours, and you can reuse them on other POD products. Your income may disappear when your suppliers close their business, but this is unlikely to happen often. Even if it does happen, there are many other Print-on-Demand companies out there.
How to Create a Print-on-Demand ProductCreating a Print on Demand product is very easy. Basically, you need to create only the design and create a product on the supplier’s website. Most of them already have a mockup generator for you.
Creating new designs with Print on Demand Companies like GearBubble isn’t rocket science.
If you’re a graphic designer or have decent design skills, you can create the designs by yourself. If not, you can hire someone on Upwork, Freelancer, Fiverr, Grandesign, etc.
I’m not good at design, so I hired a couple of graphic designers for my team. But even you have good design skills, if you have a budget, I still suggest that you create a team and let them do the work for you.
Consistency is key to success in this business model.
Building a Print-on-Demand business is easy, but the everyday process is routine and boring. It’s better to hire someone to do the work for you.
What’s kind of designs can be sold?I have been selling print on demand products – like coffee mugs, shot glasses, and travel mugs – mainly on Amazon. I’ve found that most of my top-selling products are text-based designs.
If you check the top-selling novelty mugs on Amazon, you’ll see that most of them are based on simple, text-based designs.
Some of the top text-based designs in Amazon
When I got started, I didn’t believe this. I asked my designer to create complex and beautiful work like I did when I promoted Teespring campaigns back in 2016.
Examples of Teespring designs back in 2016
It costs $20-25 per design and takes time to create – but sadly, designs like that rarely sell on Amazon.
I changed my strategy and began to create only simple text designs. My designer can create them within a few minutes. We need to do research on what quotes people like to buy.
People like products that can represent them and their personality or hobbies.
I like to do research on t-shirts. Most top-selling t-shirts contain just a simple text design. If a design sells well with the t-shirts, they can also sell well on other Print on Demand products.
You can use Google to find quotes. For example, if you are planning to create a product for Engineers, try searching Google using keywords like “funny engineer quotes” or “funny engineer t-shirt”. You’ll find many interesting quotes that can be sold.
If you find that your target niche is too competitive, you may try to layer it using another angle.
For example, the Engineer niche is quite competitive. You can layer it with another angle such as “Engineer Mom”, “Engineer in Texas”, etc.
This way, you can avoid many competitors and create many more designs.
Where to sell Print-on-Demand Products?I mainly sell my POD products on Amazon and Shopify (with SEO traffic) only.
But there are many other places you can sell POD products. Many friends of mine are doing well on Etsy and eBay.
I actually had an Etsy account too, but it was suspended after I made my first sale without any reason. I plan to create a new account with them soon.
I have just done some research and found many other places – like Amazon Merch, Redbubble, Zazzle, Spreadshirt, Teepublic, etc. – where you can send your designs and start making sales using organic traffic.
Don’t stick to just one or two marketplaces. Try to sell your designs wherever possible. This will help you make a more stable passive income. If you can’t do it yourself, hire someone to do it for you.
How to fulfill the productThere are many ways to fulfill the product. If you sell your products on a POD site like Redbubble or Merch by Amazon, they will handle the production for you automatically.
But if you’re selling products on websites that don’t handle the production (as when you sell non-t-shirt products on Amazon), you need to fulfill it yourself or hire someone to do it for you.
Some suppliers have an integrated system which allows you to connect their system with marketplaces like Amazon, Etsy, eBay, etc.
When there is an order, the system will get the order info, make the product, ship it to your customer, and submit the tracking info back to the marketplaces for you. The whole process is done automatically.
Many suppliers – such as GearBubble, Printful, Teelaunch – offer dropship integration. Check out the product and price information on their websites.
I prefer the dropship integration method because I can save a lot of time by not fulfill orders by myself. I also don’t need to worry about whether my VA has inserted the order information correctly or not.
I just sit back and enjoy making passive income!
The “unfair advantage” of Amazon FBAAfter you’ve been selling on Amazon for a while, you’ll discover you have some winning products. The next thing to do is to make more sales from these products.
On Amazon, there is a Fulfilled by Amazon or FBA service, which allows sending products to the Amazon Warehouse so Amazon can pack and ship the product for us.
Normally, when we sell POD stuff on Amazon, we will fulfill the order by ourselves or use FBM (Fulfilled by Merchant).
The supplier will make the item and ship it for us. The handling and shipping process takes around 1-2 weeks.
But that’s not what customers like. Most of them prefer to get their products fast, especially in advance of holidays such as Mother’s Day, Father’s Day, or New Year’s Day.
I got many orders last December. Many people wanted to purchase a gift for someone they love for New Year’s. Most people placed an order in the last week of the year and asked me whether or not I could send it by tomorrow. If I couldn’t, I had to send them a refund.
This is why we need to consider using Amazon FBA.
With FBA, Amazon can pack and ship your product within 1-2 days. That’s a lot less than FBM, which makes customers wait for a week or so. If you’re interested in learning more about this check my Amazon FBA case study.
Also, your product page will bear the “Amazon Prime Badge” and its product description will note that buyers can “Get it Today” or “Get it by Tomorrow”.
This is a huge advantage that FBA has over FBM. If you try searching Amazon using the keywords “Father’s Day mug”, you will get 30,000 results.
If you check the option “Get it Today” or “Get it By Tomorrow”, the number of results decreases to somewhere between 3,000 and 6,000 products.
Offering same/next day shipping can be a super advantage on Amazon
That’s a 5 -10x difference!
You can avoid many competitors who are selling products in the same market just by using Amazon FBA.
I send my winning products to the Amazon Warehouse almost every month, especially when a big holiday like Valentine’s Day, Mother’s Day, Father’s Day, etc. is coming up.
Most of my products sell out soon after they arrive at the Amazon Warehouse.
Before the most recent Mother’s Day, I sent 432 coffee mugs to Amazon. They sold out in less than a week.
I didn’t spend a dime on ads. They sold only from organic traffic on Amazon.
So, if you’ve found a winning product, make sure you send it to the Amazon Warehouse to make more sales.
Further ActionsAs you can see, it’s easy to sell Print on Demand products. You don’t need to stock any products. No ads needed. You just focus on launching new products and scaling the ones that sell.
You can create a team and let them handle everything for you. The process is very easy. Just create the designs and keep uploading them. It’s very easy to find someone to work for you. You just need to do some market research.
So, if you’re planning to sell POD products in Q4 (the best time to sell gifts), it’s good to start right now.
Keep launching new products and finding the ones that sell best, and send the best-sellers to Amazon Warehouse before Q4.
Summary:
The best time to start a POD business is NOW!
The post Make Money Selling Print on Demand Products on Amazon appeared first on Stream SEO.
WordPress 5.2.2 is now available! This maintenance release fixes 13 bugs and adds a little bit of polish to the Site Health feature that made its debut in 5.2.
For more info, browse the full list of changes on Trac or check out the Version 5.2.2 documentation page.
WordPress 5.2.2 is a short-cycle maintenance release. The next major release will be version 5.3; check make.wordpress.org/core for details as they happen.
You can download WordPress 5.2.2 or visit Dashboard → Updates and click Update Now. Sites that support automatic background updates have already started to update automatically.
JB Audras, Justin Ahinon and Mary Baum co-led this release, with invaluable guidance from our Executive Director, Josepha Haden Chomphosy, and contributions from 30 other contributors. Thank you to everyone who made this release possible!
Andrea Fercia, Andrew Duthie, Andrew Ozz, Andy Fragen, Birgir Erlendsson (birgire), Chetan Prajapati, David Baumwald, Debabrata Karfa, Garrett Hyder, Janki Moradiya, Jb Audras, jitendrabanjara1991, Jonathan Desrosiers, Jonny Harris, Jorge Costa, Justin Ahinon, Marius L. J., Mary Baum, Meet Makadia, Milan Dinić, Mukesh Panchal, palmiak, Pedro Mendonça, Peter Wilson, Rami Yushuvaev, Riad Benguella, sarah semark, Sergey Biryukov, Shashank Panchal, Tammie Lister, Tim Hengeveld, vaishalipanchal, vrimill, and William Earnhardt
Brett Hurt: When many people think of nonprofits, particularly more grassroots global development initiatives, technology isn’t always the first thing that comes to mind. But Rare has had great success integrating innovative technology into their conservation work. You’ve been with the organization for nearly two decades—can you describe for us how that came to be, what it looked like as it was happening, and the benefits you’re seeing now?
Brett Jenks: Rare works in some of the world’s richest places, at least biologically, and we partner with some of the world’s poorest people, at least financially. Our mission is to inspire behavior change so people and nature can both thrive. Over twenty-five years ago, we began measuring that change, usually through questionnaire surveys. We wanted to know how our programs influenced local knowledge and attitudes and eventually behavior. So we surveyed the communities in remote rural areas of the Caribbean, Central and South America, SE Asia, and Africa, and we did this in a statistically valid way before and after every project. This helped us improve our program strategies and of course it helped show our donors we were making a difference.
It's hard out there on the front lines of IT. And it can help to share just how tough it can be, what with witless users, demanding bosses, wasteful projects and technology that never stands still.
That's why Computerworld's Shark Tank is one of our most popular features — because it's the one place those who know IT can share their tales of woe. (And maybe even educate the non-techie hoi polloi who depend on you, day in and out, to get work done.)
We want to hear about all the crazy things you have to do! So jot down your tale(s) and send them along to sharky@computerworld.com. And be sure to subscribe to Computerworld Daily Shark newsletter!
It's hard out there on the front lines of IT. And it can help to share just how tough it can be, what with witless users, demanding bosses, wasteful projects and technology that never stands still.
That's why Computerworld's Shark Tank is one of our most popular features — because it's the one place those who know IT can share their tales of woe. (And maybe even educate the non-techie hoi polloi who depend on you, day in and out, to get work done.)
We want to hear about all the crazy things you have to do! So jot down your tale(s) and send them along to sharky@computerworld.com. And be sure to subscribe to Computerworld Daily Shark newsletter!
Club Trésor du Champagne is an association of independent growers in Champagne that has gained a reputation for high quality champagne. The Special Club champagnes, made by each member at vintage years and bottled in a specific bottle, are now very sought after by champagne lovers all over the world. If you are curious about […]
Continue reading: Champagne J. Lassalle: Special champagnes from a pioneering grower run by three generations women | Britt on Forbes
The post Champagne J. Lassalle: Special champagnes from a pioneering grower run by three generations women | Britt on Forbes was originally published on BKWine Magazine and written by Britt Karlsson. Copyright BKWine and BKWine Magazine. If you see it published elsewhere in full it has been republished without our permission.
BKWine Magazine - Wine on the internet since 1996 | Vin, gastronomi, resor
Read more:
Club Trésor du Champagne is an association of independent growers in Champagne that has gained a reputation for high quality champagne. The Special Club champagnes, made by each member at vintage years and bottled in a specific bottle, are now very sought after by champagne lovers all over the world. If you are curious about […]
Continue reading: Champagne J. Lassalle: Special champagnes from a pioneering grower run by three generations women | Britt on Forbes
The post Champagne J. Lassalle: Special champagnes from a pioneering grower run by three generations women | Britt on Forbes was originally published on BKWine Magazine and written by Britt Karlsson. Copyright BKWine and BKWine Magazine. If you see it published elsewhere in full it has been republished without our permission.
BKWine Magazine - Wine on the internet since 1996 | Vin, gastronomi, resor
Read more:
Nu attackerar Svenska Fotbollförbundet och Svensk Elitfotboll polisens strategi på arenorna.” Den nuvarande situationen är inte hållbar”, skriver Förbundets ordförande Karl-Erik Nilsson i ett pressmeddelande.
SvFF och SEF:s styrelser har haft möte i helgen. Frågan framför allt var att diskutera polisens nya strategi med hårdare tillståndskrav enlig den så kallade villkorstrappan.
”Polisens nya strategi innebär en orimlig och oproportionell tillämpning av villkorstrappan där man inte tagit hänsyn till de framsteg som gjorts och där den positiva utveckling som skett under senare år kring våra matcher inte vägs in, skriver ordförande Nilsson och fortsätter:
Sigh. Another one bites the dust.
In what's starting to feel like the year of virtual bloodshed, the gang over at Google's gearing up to kill off yet another standout service — this time, the slick and useful travel planning app Trips.
Google Trips made travel management simple as can be by automatically pulling receipts and itineraries from your Gmail inbox and then organizing them into nifty trip-based bundles. You could view all your plans in a single place, share 'em, keep tabs on 'em offline — you name it.
Sigh. Another one bites the dust.
In what's starting to feel like the year of virtual bloodshed, the gang over at Google's gearing up to kill off yet another standout service — this time, the slick and useful travel planning app Trips.
Google Trips made travel management simple as can be by automatically pulling receipts and itineraries from your Gmail inbox and then organizing them into nifty trip-based bundles. You could view all your plans in a single place, share 'em, keep tabs on 'em offline — you name it.
Aircraft manufacturer Airbus has deployed Microsoft’s mixed reality (MR) Hololens devices in a bid to speed production and improve training for new staff. Airbus is also teaming up with Microsoft to sell MR apps to other businesses in the airline industry.
The Netherlands-based company, which competes with the likes of Boeing and Lockheed Martin, aims to build 20,000 aircraft over the next two decades.
[ Related: AR and VR bring a new twist to collaboration ]Airbus has been an advocate of virtual, augmented and mixed reality for some time, and has worked with Microsoft on related projects for four years, including trials and deployments of its HoloLens hardware and software.
Aircraft manufacturer Airbus has deployed Microsoft’s mixed reality (MR) Hololens devices in a bid to speed production and improve training for new staff. Airbus is also teaming up with Microsoft to sell MR apps to other businesses in the airline industry.
The Netherlands-based company, which competes with the likes of Boeing and Lockheed Martin, aims to build 20,000 aircraft over the next two decades.
[ Related: AR and VR bring a new twist to collaboration ]Airbus has been an advocate of virtual, augmented and mixed reality for some time, and has worked with Microsoft on related projects for four years, including trials and deployments of its HoloLens hardware and software.
Mycket fotboll i sommar. EM-kval, Nations League, U21-slutspel, damernas fotbolls-VM, cuplottningar och ett jättelyft i division 1 södra för Åtvidabergs FF, min sommarkommuns stolthet, som med nye tränaren och före detta Norrköpingsspelaren, Tor-Arne Fredheim klättrat från botten till femteplatsen på bara fem matcher.
Och så Matchen som nu blivit glödhet: Svensk Fotboll mot Polisen.
Den mest onödiga matchen av dem alla.
Det borde inte finnas några skilda meningar i fråga om hur elitfotbollens kultur och miljö skall se ut: stor och entusiastisk publik, kärlek mellan fansen och spelarna, inte Hata Göteborg och, framförallt, ordnade och riskfria förhållanden på läktarna.
Vid flera tillfällen har han haft problem med hälsan och prinsen tvingades bland annat helt ställa in sin medverkan vid en konferens på Grand Hôtel.
LÄS MER: Martin Timell stämmer TV4 på tio miljoner kronor
Och under besöket i Vietnam tillsammans med kronprinsessan Victoria, 41, kunde Stoppa Pressarna avslöja att prinsen kollapsade – möjligen efter att ha ätit en infekterad liten asiatisk smårätt. Hovet nekade först till det uppenbara – som skedde inför flera av varandra oberoende ögonvittnen. Men den gubben gick inte och Stoppa Pressarna exponerade snart det geomskinliga försöket att mörklägga kollapsen.
Nu verkar prins Daniel tack och lov dock må mycket bättre.
Nyligen var han och sockersöta prinsessan Estelle, 7, på plats i franska Nice för att heja fram de svenska damerna i fotbolls-VM som mötte Thailand. Svenskorna vann matchen med ett hejdundrande 5-1 och Estelle hejade entusiastiskt fram landslaget till en storslagen seger, vilket Stoppa Pressarna rapporterat om.
LÄS MER: Vi avslöjar: Fredrik Reinfeldts nya drömhus på kändisön
Nu väntar snart en skön sommarledighet där Daniel får chans att vila upp sig och även njuta av ett par rundor golf på Öland där kronprinsessparet brukar tillbringa sommaren på Sollidens slott.
Men redan nu har prins Daniel tjuvstartat med lite sommarverksamheter – och det utan frugan Victoria, 41. Häromkvällen var han på en trevlig middag på Resarö i Stockholms skärgård. Prinsen var där med fem killkompisar och tillställningen var helt privat.
En av Daniels vänner under kvällen är en välkänd profil vid Stureplan. Han kallas för "nattklubbsmannen" och har i många år arbetat vid de trendigaste inneklubbarna i Stockholms city. Nattklubbsmannen känner allt och alla och har ett brett kontaktnät som sträcker sig över hela världen. I hans telefonbok finns det nummer till kända artister, internationella filmstjärnor och glödheta supermodeller.
LÄS MER: Efter Molly-kraschen: Så hittar Danny okända män på krogen
Prins Daniel och nattklubbsmannen har känt varandra i flera år och vänskapen kom att blomma upp genom gemensamma vänner, en av dem är Peter "Foppa" Forsberg, 45.
När nattklubbsmannen ringer blir Daniel alltid på gott humör.
– Daniel tvekar inte när han hör av sig och vill ses. Ofta samlar nattklubbsmannen ett gäng kul killar och så äter de middagar och drar sköna rövarhistorier för varandra. Med honom känner Daniel att han kan vara precis sig själv och släppa garden, berättar en av prinsens vänner för Stoppa Pressarna.
När nattklubbsmannen är i farten blir det roliga aktiviteter och spontana upptåg. Prinsen sägs också uppskatta hans fyndiga humor. Vid ett festligt tillfälle tog nattklubbsmannen exempelvis fram sin gitarr och framförde en glad sång för Daniel.
LÄS MER: Drottning Silvias nära vänskap med porrstjärnan "Fröken Sug"
– Det är viktigt för Daniel att umgås med killar som bara ser honom för Daniel och där han inte behöver känna sig så påpassad som kunglig. Jag tror det är därför det klickar så bra med nattklubbsmannen, avslutar vännen.
LÄS MER: Sanna Lundell avslöjar helvetet med Mikael Persbrandt
LÄS MER: Kristin Kaspersen avbröt semestern med sin danspartner Calle Sterner
LÄS MER: Victoria plötsligt övergiven av sin väninna – det finns ingen återvändo
VI AVSLÖJAR: "Då slappnar prinsen verkligen av!"
Löprubrik: Prins Daniels sommarmys med nattklubbsmannen Slidetitel: Prins Daniels sommarmys med nattklubbsmannen Tickerrubrik: Prins Daniels sommarmys Liten bild:Prins Daniel, 45, har haft en slitsam vår.
Daniels mys med nattklubbsmannen Visa på avdelningen "På Löpet": Visa på löpet Prins Daniels sommarmys med nattklubbsmannen Visa INTE på startsidan: Visa på startsidan VIsa i annons: Visa INTE i annons Bildspelsartikel: Halva överteaser: VI AVSLÖJAR: Halva underteaser: "Då kan han bara slappna av!"Facebook is pitching its new cryptocurrency, Libra — which will be officially launched in 2020 — as a way for the world’s unbanked to save, send, and spend money. To some, it’s also a massive power grab by an already immensely powerful company (and a bunch of other powerful companies — Libra’s 27 initial partners include Visa, Mastercard, Uber, Lyft, and Paypal, among others) and a potential privacy nightmare. But what might it mean for payments for news?
I am going On Record with a prediction that soon there will be an attempt to connect Libra with some sort of Facebook initiative to aid the news media business
— Chris Mohney (@chrismohney) June 18, 2019
Of Libra’s 27 initial partners, only one — Spotify — is a media company, although the list also includes VCs like Andreessen Horowitz and Union Square Ventures which have invested in media companies. “Facebook hopes its partners, such as Uber and Spotify, will also take Libra as payment for car rides and online subscriptions, as they do with PayPal and Venmo today,” The New York Times noted. Facebook hopes to get up to 100 partners, which will govern Libra as an independent association.
“In joining the Libra Association, there is an opportunity to better reach Spotify’s total addressable market, eliminate friction and enable payments in mass scale.” — Chief Premium Business Officer Alex Norström [https:]]
— Spotify News (@SpotifyNews) June 18, 2019
It’s possible that Libra could solve the micropayments-for-news problem that many other small and news-focused companies have tried and thus far failed to successfully tackle. (Let’s count Civil here too.) Blendle, one of the more promising-seeming micropayment companies, acknowledged defeat last week, turning to premium subscriptions instead. “Premium members turn out to be much more active and read or listen to considerably more pieces. On average, they spend 22 minutes a day on Blendle, three times as many as users who pay per item,” the company’s cofounder said.
With Libra, however, news consumers could be just one tiny use case; the business model won’t center around them, but news organizations could benefit anyway. User acquisition won’t be a problem: “Facebook said it intended to offer Libra to almost all of the 2.7 billion customers who are now on its Facebook Messenger and WhatsApp services,” the Times noted. “It also hopes to allow Libra to be used for payments for things like ads on its social network.” It’s not hard to see that extending to per-article payments — in rich countries where publishers’ primary focus will still be on subscription, but also in poor countries where people predominately read news on their phones and where news subscriptions might be out of reach.
First, though, people will need to be able to get the currency — and how they’ll do that isn’t exactly clear.
I don't understand how Libra can claim to target the unbanked while offering absolutely no clarity as to how people will get on the system in the first place
— alex hern (@alexhern) June 18, 2019
USA:s utrikesdepartement inför nu nya regler för besökare till landet, där personer som söker visa till USA ska uppge användarnamnet till sina olika konton i sociala medier. De nya reglerna införs nu på grund av en lagändring som president Donald Trump drev igenom tidigare i år. Reglerna påverkar 14,7 miljoner resenärer per år, som nu … Fortsätt läsa ”Behöver jag uppge mina sociala medier när jag ska resa till USA?”
The post Behöver jag uppge mina sociala medier när jag ska resa till USA? first appeared on Sociala medier.
Relaterade inlägg:
Tired of the trolls and infinite screaming on Twitter? Try the infinite video memes on TikTok — perhaps the most successful new social platform among American young people since Snapchat more than a half-decade ago. And as with Snapchat before it, news organizations are trying to figure out a way in — wading into the duet-laden waters of the newest Next Big Thing, where Generation Z is applying makeup Michael Jackson-style to the tune of Marina and the Diamonds’ “I Am Not a Robot,” recreating their most extreme morning routine to Dolly Parton’s “9 to 5,” dressing up their pets of all sizes with Lizzo’s “Boys,” and more.
TikTok is old enough to have guides and explainers in The New York Times, The Verge, The Wall Street Journal, and Slate, among others — read those if you want the full how-to. But for context, TikTok is owned by ByteDance, a giant Chinese company with 40,000 employees (more than Facebook!) and which is also behind China’s top news app Toutiao and News Republic. In August, it merged TikTok with the app Musical.ly and its tens of millions of users. (Some media outlets, like Teen Vogue and BBC Radio 1, had been active on Musical.ly. And if you’re going to watch any of these embeds, don’t forget to turn the sound on.)
TikTok is young enough to boast two-thirds of its users under age 30, with 60 percent of its U.S. users between 16 and 24. It has half a billion active users worldwide. You can now think of the difference between millennials and Generation Z as the ones who know TikTok as the Kesha song and the ones who use it fluently. [I guess we Gen Xers are the ones who think it’s Bloomberg’s Twitter livestream TicToc? —Ed.]
The company recently had to pay a $5.7 million fine to the FTC for mishandling the data of those young users. Oh, tech companies.
TikTok is like the grandchild of Vine but longer, with most videos under 20 seconds (Vine was 6.5 seconds). It’s built on user-generated content, but especially on participating in the memes that are already there. Users don’t share what they ate for lunch or pose in front of colorful walls, but instead try to post cooler redos of different challenges (like this dance challenge, this redo, and this duet of the security camera footage). I know I’ve watched countless pets with their “nails did” and wearing a bowtie like Lizzo prefers, but I could watch them all. And since TikTok hides the time on your phone when you’re using the app, it really feels like I could.
Plus, adults, you’re much more existential and depressing on Twitter than the teens and tweens on TikTok are.
So how does journalism and news organizations fit in here? Thus far it’s mostly just for brand-building, with a handful of outlets trying to say “how do you do fellow kids” without, well, doing just that. (There are also individual reporters who have found fun, and a following, with the app too.)
NBC News’ Stay TunedThe lone recognizable outlet I found actually sharing news stories on TikTok was NBC News’ Stay Tuned. The young-generation-geared multiplatform show first launched on Snapchat two years ago, then spread to Instagram and elsewhere, and now uploads new bits to TikTok four times a week. It’s also the most highly produced of the news outlets currently on the platform, with b-roll splitting the screen with one of Stay Tuned’s three anchors.
“On Snap, we talk to the viewers, not down to them, and on TikTok it’s even more so,” Stay Tuned executive producer Angie Grande said. “In Snapchat, we’ll be able to do a full episode on the presidential debate. On TikTok, we played around with how do you pronounce all the candidates’ names…It’s not as serious, but still touching on a big topic they’re going to listen to.”
Grande said her team tries to pull videos that will start a conversation, making the user say “I actually learned something.” These include hosts pretending to drink hot sauce while telling a story about a guy who lived off hot sauce packets when he was stuck in his car, as well as explaining Taco Bell’s new Palm Springs resort (this one got many commenters excited about a YouTuber with a penchant for living más), how a former softball player grandma slugged a carjacker, and a California woman who tossed a bag of puppies near a dumpster. They also did a series of videos with other NBC talent for Red Nose Day (which came with a filter at the end).
Stay Tuned looks for hashtags trending on TikTok’s search page (or here) and sees if there’s a story they can align with one. “It’s worth saying we’ve only been on TikTok for a few months and only been doing this hashtag thing for the past two months,” Grande said, with those videos I mentioned all hitting tens or hundreds of thousands of views. (It’s really easy to see the total view, like, share, comment, etc. counts: Check out the numbers on the right of all these embeds.)
It takes the team a few hours to put together one video — less really is more. “Creatively, we’re trying to figure out what sticks,” Grande said. “We thought two minutes was short on Snap, but now we have to get to 20 seconds.”
The Washington Post“TikTok is like someone has invited themselves over for a dinner party,” Dave Jorgenson, a Washington Post video producer, said. “It’s great company. We’ve been invited and we want to get invited back. We’re bringing a bottle of wine” — uh, maybe fruit juice is better here — “or some good stories because we’re a newspaper and we just want to help make it better.”
Jorgenson pitched his bosses with a packet-thick memo about the Post’s potential on TikTok, but the account’s vibe is much more chill. The name next to the @washingtonpost handle is, simply, “We are a newspaper,” and Jorgenson aims for a corny dad/Jim Halpert vibe in his daily posts and replies to commenters. So far, the Post has played with a rhythm off of office supplies, a puppy delivering the newspaper, and a SpongeBob character transformation meme, among others. (Woodstein it ain’t.)
And if commenters clap, he claps back.
“In general, a good TikTok video is one you want to keep watching…If they are reluctantly liking us, that’s the greatest compliment you can get,” Jorgenson said. “What makes TikTok so great is you can say, ‘I’ve never thought of that [meme], but I’m still going to try to do my own version of it.’”
But making your own version takes time: Even though it’s not technically part of his job description, he spends an hour and a half each morning creating and editing the TikTok for that day. (TikTok has a ton of in-app effects and, obviously, the music and sounds are copiously available for free there. Text is a new feature, so you don’t have to go through Snapchat anymore!) He revisits the app for a few minutes every hour during the day to reply to comments.
Jorgenson is trying to ease into news, with one video tiptoeing into that territory so far: “We want to expand on what we do best and include the news and have, not breaking news, but things people are talking about, and ease our way into that,” he said. “I made one stab at it recently with the spelling bee to see how it would work out.” It “wasn’t met with skepticism, but wasn’t quite as successful. I want to let the users know that we get the app first.”
The Post is also the only verified news account that I came across. Jorgenson said TikTok reached out to him via Twitter DM to start the verification process. (I reached out to TikTok for comment on the company’s approach to news and haven’t yet heard back.)
The Dallas Morning NewsLeaning on local trends, The Dallas Morning News is following the Post’s footsteps with delightful memes so far. The audience engagement team introduced itself with a Full House embrace:
They’re going for a humanizing approach: “You see police officers and firefighters on there all the time,” Mallorie Sullivan, an audience engagement producer, said. “You think of these people as mean people who want to ticket you, but when you watch videos, it gives them more of a personality, and I hope that’s true for journalists too.”
And as a local outlet, they can make the most of Texan meme content, using the paper’s weather reporter:
“When I was a beat reporter, I used to look at national news and say: How can I localize this? I feel like this is the other way around: What’s going on in our community that people can relate to across all platforms?” Elvia Limon, an engagement reporter, said. “The weather one was something that’s not just a Dallas thing, but very much a southern thing.”
The Morning News is operating on limited resources like, whelp, all local outlets, but they started smart: They decided to grab their @dallasmorningnews handle before anyone else. (The New York Times wasn’t so snappy.) While it takes several days to coordinate the audience team’s schedule and squeeze TikTok-ing — is that what the kids call it? — into a regular day job, Limon and Sullivan said they’re enjoying the experimentation.
“I would love more local news outlets to be on it, because I want to see what everybody else does, but I also don’t want to see people force it,” Sullivan said. “I was initially skeptical of being on it. I don’t think every single news outlet needs to be on every single thing, because it’s too much.”
Right now, TikTok for news is all about brand recognition, respecting a space where teenagers are thriving, and enjoying the trends yourself. That means not just snagging your handle before a 12-year-old does — but maybe, if there’s actually a place for you, starting to grace Generation Z with your presence. Just don’t threaten to write your followers’ names on your dad’s new white Range Rover because you got grounded.
En man i 60-årsåldern från Gråbo döms för olovlig körning, rattfylleri, brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt brott mot fordringsförordningen.
Det var i februari i år som mannen körde bil utan att ha rätt till det och dessutom var han alkoholpåverkad. Därutöver hade han tre knivar i bilen, trots att detta inte var befogat.
Straffet blir 160 dagsböter på 50 kronor styck, totalt 8 000 kronor.
As the business world goes increasingly digital and customer expectations rise, companies face the ongoing challenge of evolving their businesses to organize around customer value. Increasingly, success hinges on Customer Experience Management (CXM), with a deep understanding of customer needs and the ability to mobilize and deliver quickly.
CDW stands out as a powerful example of how to succeed in the digital era. Over the past few decades, the company has become one of the world’s leading solution providers—ranked 191 on the 2019 Fortune 500 list and #5 in CRN’s 2019 Solution Provider rankings. Not only has CDW navigated its own digital transformation, it helps 250,000 customers do the same by providing integrated IT solutions with hardware, software, and security from more than 100 brands.
26-åriga Ailin Moaf Mirlashari har varit engagerad i olika ideella sammanhang sen hon var 16. År 2013 startade hon StreetGäris, ett nätverk för kvinnor och icke-binära, som började med ett sms till några vänner och växte till 8000 medlemmar. Nu jobbar hon på Folkets Husby och använder sig av konsten som ett verktyg för engagemang och demokratifrågor i Stockholmsförorterna. För det arbetet vann hon priset Årets kulturprofil på Förortsgalan i februari 2019.
Jag ringer upp Ailin vid nio på kvällen, och vi börjar med att prata om hur intervjun varit cursed. Efter omflyttade möten, förkylningar och ändrade scheman har vi båda äntligen hittat en lucka i kalendern för att göra en intervju. På Folkets Husby jobbar Ailin som processledare för lokal demokrati och ungas organisering. Hon har precis slutat för dagen, så jag frågar hur det kommer sig att hon jobbar så sent den här gången, Ailin svarar att vissa kvällar blir senare än andra.
– Idag hade vi en grej som heter ”Mat och prat”, där en förening arrangerar en kväll och är värdar. Tanken är att man ska lära känna andra föreningar i huset samt medlemmar och boende i området, i Husby. Det var fett mysigt, men det började vid middagstid. Så det blev till nio, och så måste man städa och sådär.
Direkt efter gymnasiet började Ailin studera till socionom. Hon berättar att engagemanget och utbildningen fördes samman.
– Jag är 26 och har sen jag var 16 varit väldigt aktiv i olika ideella sammanhang. Alltså gud, det är jättelänge! Och sen, direkt efter gymnasiet, pluggade jag också till socionom. Så mitt ideella engagemang gick hand i hand med det jag pluggade. Sen är jag uppväxt i norrort: jag är född i Husby, sen flyttade vi till Sollentuna och sen tillbaka till Kista när jag var 13 – och då blev jag väldigt engagerad i området.
Det blev min bas, Järva. Min pappa jobbade på Rinkeby Folkets hus, så jag hade väldigt stark connection till civilsamhället. Jag pluggade till socionom och började samtidigt jobba lite i området, med kultur och konst som verktyg i demokratifrågor.
– Det här blev värsta recapen, säger Ailin med ett skratt och fortsätter. Idag jobbar jag på Folkets Husby och det känns som jag har kommit hem. För det är ju min bas, och det är så kul att få jobba med kultur, samhällsfrågor och engagemang på samma gång.
■ Vad är det du gör som processledare på Folkets Husby?
–Det är en väldigt bred titel, men jag jobbar basically med olika verksamheter. Folkets Husby är ju ett medborgardrivet hus, så det är medlemmar och boende i området som sätter agendan. Vi hjälper genom att möjliggöra engagemanget som finns och att stötta, coacha, driva verksamheter och utbilda.
Vi jobbar jättemycket med folkbildning och kultur, och sen har vi en ungdomsdel – en del för unga vuxna mellan 18 och 30 – där många föreningsaktiva unga driver projekt och gör massa saker. Vi stöttar dem. Vi är mycket ute i verksamheterna.
■ Var skulle du säga att din resa började? Vad har varit viktiga punkter i ditt liv som fått igång ditt ideella arbete och ditt engagemang?
–Startpunkten måste ha varit mina föräldrar. Jag och min syrra växte upp med våra föräldrars berättelser, om revolutionen i Iran och så vidare. Det inspirerade oss och mig till att vilja vara med och förändra samhället. Det började vid matbordet.
– Pappa jobbade på ABF i Skärholmen och Rinkeby, och på så sätt kom jag med i hans demokratiprojekt med unga i området. Han sa ”ja men var med”, och så var jag med. Och det ena ledde till det andra. Min morbror jobbade också med kultur, han är konsertproducent och sångare. Han jobbade i området, i Akalla där han bodde då.
Jag hade pappa och morbror som förebilder och hängde mycket i de rum de var i. Det inspirerade mig och min syrra, och vi gjorde mycket tillsammans. Det var så det började. Sen blev jag engagerad lokalt i Husby när jag var typ 17. Min pappa rekommenderade mig att göra en grej för en ungdomsförening, Megafonen. Och så fastnade jag där, och så blev jag kvar. Där startade min egen resa, utan föräldrarna.
■ Och konsten, hur kom du in på den vägen?
– Jag har alltid varit intresserad av konst, kultur och musik, det fick jag hemifrån. Min mamma gick bort när jag var 10 och en grej vi brukade göra tillsammans var att måla. Sen blev det min grej för att jag brukade göra det tillsammans med henne och det var så värdefull tid. När hon gick bort fortsatte jag att teckna och måla för mig själv.
I gymnasiet – vid sidan av all demokrati och aktivism – kände jag att ”ey, det här är min grej”. Det stod faktiskt mellan att plugga till socionom eller att plugga grafisk design. Sen valde jag socionom. I min aktivism blev jag den som höll på med foto, film, rita och såna saker. Sakta men säkert började folk säga ”hon är ortens Picasso” i Husby och sen claimade jag det.
– Efter det fick jag ett jobb på Förorten i centrum, som jobbar med muralmålningar. Då blev det ännu mer ”shit, hon är den som jobbar med konst och förändring”. Men jag kom ju aldrig in i finrummen, om man säger så. Eller det beror ju på vad man definierar som finrum.
Jag kände egentligen inte ens till Konstfack och Mejan (Kungliga Konsthögskolan) och alla de där institutionerna när jag var yngre – inte förrän jag började jobba på Tensta konsthall. Det var väldigt synd, men konstigt också. Alltså, jag har haft nära till kulturen, genom både min morbror och min pappa, men det har varit en annan typ av kultur och konst.
– Så jag började att göra konst vid sidan av [det ideella engagemanget]. Sen har det bara utvecklats, och nu är jag med i ett konstkollektiv och jobbar efter jobbet med det.
■ För mig känns det som nyss, men det är sex år sen du startade StreetGäris. Nu ska du kliva tillbaka, och då undrar jag vad du tycker har varit mest givande med StreetGäris-resan?
– Det formade mig till den person jag är idag, i min roll som processledare. Jag var aktivist innan StreetGäris, men jag tror inte att jag var riktigt bekväm i mig själv. Jag såg inte mig själv som en ledare eller blablabla. Jag tänker inte ledare hierarkiskt, utan mer som Angela Davis säger – att man ska ha ”leaderfull organizations”. Att alla ska vara ledare, att alla ska känna att man kan ta plats.
Jag känner att StreetGäris fick mig att våga ta den platsen, hitta min egen röst och sätta grunden för allt det här, för min intersektionella analys. Ingen av oss visste, vi visste ingenting av det här i början. Det var som en aktivistskola som man skolades in i. Hur svårt det än var, så var det ju det finaste syskonskapet ever. Det har betytt jättemycket.
■ Och vad har varit den största utmaningen?
–Jag tror att det har varit en stor utmaning att förändras som människa. Om man är aktivist måste man göra om, göra rätt hela tiden. Ha örat mot marken, backa, lära sig lyssna, gå in i sig själv, ifrågasätta sig själv. Det vill säga det här med att synliggöra privilegier – det har varit jättemycket self-reflection. Det har också varit svårt för oss, eftersom vi vill vara en inkluderande rörelse, att handskas med konflikter. Det har varit jättesvårt, speciellt för att jag inte signed up to be an admin.
När jag skickade ut sms:et med idén visste jag inte vad det skulle bli. StreetGäris blev ju format av alla som var med. Och det är inte min styrka att vara en admin, det var skitsvårt. Folk krävde en massa saker och det var fett stressigt. I det hela lärde man sig sjukt mycket och vi var också fett många som hjälpte varandra. Så det var så fint, jag var aldrig ensam. Vi var så många som backade varandra.
■ Du har jobbat mycket med gemensamma projekt, där man låter till exempel de boende vara delaktiga. Varför är det viktigt för dig att jobba med konst på ett inkluderande sätt?
– Jag har varit mer intresserad av att jobba inkluderande än av att ”bli konstnär”. Jag tycker den processen är så viktig och intressant. Jag tror det är för att jag också haft the privilege att ha mycket hemifrån – alltså kultur. Jag har haft litteratur och musik nära, och jag har alltid velat att det ska vara allas. Att konsten och kulturen ska vara folklig.
–Jag tror också det måste va för att jag såg det min pappa jobbade med. Han hade ju bokförlag, och min morbror producerade konserter för folk. De har jobbat med konst för att öppna upp en scen för andra, inkludera andra. De har jobbat med berättelser som inte hörs. Så har det blivit the purpose for me också. Det blev en naturlig väg att gå i stället för att tänka ”nu ska jag gå den här konstskolan för att fokusera på mitt målande”. Det var roligare för mig att jobba med att ”alla ska få måla”. Måla tillsammans. Det var roligare att måla tillsammans än att måla själv.
■ I andra intervjuer säger du att det som har hjälpt dig i ditt arbete eller varit viktigt är att du har bott i närområdet, där du jobbat. Vad är fördelen med det?
– Jag tror det är jätteviktigt att vara lokalt förankrad om man jobbar med demokratifrågor. Jag tror det är en otrolig styrka att jobba i ett område och att vara därifrån också. Det behöver ju inte vara så i alla fallen – ibland bor man inte i det område man jobbar i, men det funkar fett bra också. Basically handlar det om lokal förankring, för ibland kan det bli farligt också med alibitänket – att ”nu har vi en person som är härifrån, check”. Istället är det så att you have to do your work, och ha örat mot marken.
– Jag kan inte bara sitta på min stol i Folkets Husby och ba: ”Ja, men jag är ju härifrån. Jag har ju varit engagerad i frågor här.” Det skulle inte främja huset eller de plattformarna eller resurserna som jag sitter på alls. Man måste hela tiden jobba aktivt med att möta människor, med att möjliggöra engagemang och förvalta engagemang. Försöka nå ut till fler, kunna backa och ge plats till andra.
Jag tror att det är ett ständigt arbete man får göra. Hela tiden. Jag tror det är viktigt att påminna sig själv och varandra om det, om man jobbar i ett område där många är engagerade. Att hela tiden jobba aktivt för att vara lokalt förankrad och att jobba med folk. Det är en styrka att vara från ett område, men det är ingenting man bara kan luta sig tillbaka mot heller.
■ Om man inte är lokalt förankrad, hur blir det då? Vad är svårigheten med att inte vara lokalt förankrad och jobba med demokratifrågor?
– Jag tänker att det skapar en otrolig distans mellan de som sitter på makt och personerna som påverkas av det – de boende, basically. Idag har vi ett jättelågt förtroende i Järva. Boende har lågt förtroende för myndigheter och myndigheter har ett jättelågt förtroende för de boende. Det skapar en negativ cirkel där man distanserar sig från varandra.
Även om man inte är från ett område kan man vara lokalt förankrad. Jag tror det bara är att ta sig ut och prata med människor. Vara på platser som är dynamiska, där folk rör sig, där föreningar är och så vidare. Det krävs att du rör dig från din stol.
Ailin och jag pratar en stund om det hon säger, om att bara sitta på sin stol. Det är någonting jag känner igen från kommunen där jag jobbade tidigare. Kommunhuset var mitt i centrum men just de som satt på makt gick inte ut, förutom för att köpa lunch. Hur blev det så att man aldrig pratade med de boende när man var där? Ailin förklarar att det blir en skillnad mellan kommunal mötesplats och en medborgardriven mötespunkt som Folkets Husby. Där får föreningar och boende i området forma verksamheten utifrån de boendes behov. Vi fortsätter att prata om exkluderande institutioner, inom konstsfären.
■ Det du sa om att inte känna till Konstfack och Mejan eller vad som räknas som kultur var intressant, för det är kopplat till en av mina frågor. Vilken kultur- eller konstinstitution skulle du vilja skaka om och förändra? Eller tror du skulle må bra av förändring?
– Vilken rolig fråga! Definitivt all finkultur, och alla konstinstitutioner som finns i Sverige tror jag skulle må bra av förändring. De institutionerna är några av de mest segregerade och homogena som vi har i Sverige. Om vi kollar på de andra utbildningsinstitutionerna så kan man se en mycket bredare representation och många fler sorters kroppar och perspektiv som tar plats. Medan de konstnärliga högskolorna och journalisthögskolorna – Musikhögskolan, Dramatiska högskolan och så vidare – är så homogena. Både lärarna och eleverna. Institutioner mår inte bra av det i längden heller tror jag. För att svara på din fråga: Alla typer av liknande institutioner. Vi behöver omdefiniera vad kultur är och vilka den är för. Det är jag intresserad av i alla fall.
■ Hur skulle du göra det?
–De större konstinstitutionerna, de har ju problem med att nå ut till andra än de som söker dit. Det är ofta personer med samma typ av bakgrund eller personer vars föräldrar har gått där, eller kusin eller whatever. Man måste först erkänna det som ett problem. Jag tror det är jättemycket som måste förändras i de strukturerna – både att erkänna att man har det problemet och se över läroplan och vad man har för typ av undervisning och referensramar, och så jobba aktivt med att inkludera. Jag tror det är ett jättestort problem i Sverige, medan andra länder är jättemycket mer framåt i just den här typen av institutioner.
–I musikhögskolorna är det 5 av 1 000 elever som är från en förort. Det är så skevt när man jämför med vad popkulturen genomsyras av och vilka som syns där. Det är så skevt. Det blir ju en sån stor distans mellan vad som anses vara finkultur och vad som anses bara vara underhållning.
– Förra året gick jag på Grafikskolan, som är en konstskola. Det var första gången jag gick en konstutbildning. Och det var faktiskt skitläskigt, bara att gå in i ett sånt rum. Det är väl också en sak som är skevt, att jag i fyra år jobbat med att ”konsten ska vara för alla”, ”alla kan!” och ”konsten är folklig lalala”. Och så går jag in och ifrågasätter mig själv: ”Vad gör jag här?” ”Är jag en konstnär?” Det är ju också så att det sitter fett mycket i ens huvud för att världen ser ut som den gör. Det blir så mycket internaliserat också. Man blir ju jävligt udda.
– Jag var den enda blatten från orten i min klass, basically, och det är fett onice också. Jag vet att jag fick en kommentar en gång när jag skulle presentera det jag hade gjort – ”det här ser ut som ett omslag för Labyrints album” – och blev fett offended och tänkte: ”Va? Asså okej, ni räknar min konst som ett vanligt hiphopomslag, som ett random orten-omslag.” Okej om det hade varit det, det är inget fel, men det var inte alls nånting som hade med Labyrint eller hiphop att göra.
■ Det är som att de automatiskt gjorde en koppling mellan tjejen från orten och en hiphopartist från orten för att det passade deras fördomar, tänker jag.
– Ja, men exakt. Och det är fett svårt att vara ensam i ett sånt rum också, trots att man är medveten och har jobbat med de här frågorna blir det jobbigt.
■ Vad tycker du är konstens viktigaste uppgift?
–Jag tror inte konst hela tiden behöver vara politisk. Jag brinner ju för att förändra och tror att konsten kan vara ett verktyg för det, men jag tror det är viktigt att tillåta konsten att bara få vara abstrakt och weird, ett space för filosofi och frigörelse också. Jag tror det blir så att jag pratar om det första för att jag vill skapa kaos – jag vill bryta normer och barriärer som finns i samhället. Men det är klart att jag också älskar konceptet att konsten bara ska få vara. Jag tror det är jätteviktigt. Samtidigt som konsten ska få bryta normer och strukturer.
–Det är ju intressant att i diktaturer, om vi säger Iran, så är ju konstnärer och journalister oftast de som först blir antingen dödsdömda eller tvingas fly. Just för att konsten är ett sånt farligt verktyg, tror jag, det är så powerful. Det är ett tillåtande medium där man kan tänka högt och fritt och ifrågasätta normer och strukturer.
–Jag tror bara att jag blivit trött på det som finns i Sverige, för att det varit så homogent. Jag känner att konsten de senaste åren har inte varit till för att – nu tänker jag majoritetssverige – skaka om på riktigt. Det har varit så homogent, för en viss grupp. Det blir ju fett tråkigt, inte för att vara den som är den men också för att vara den. Vi behöver öppna upp och skaka om. Vi måste ifrågasätta konsten som finns, alltså de rum som finns idag och det utbud som finns.
■ Du har ju vunnit ett pris nyligen, grattis till det!
– Tack så mycket!
■ Det var Årets kultur profil, på Förortsgalan. Är det här det första priset som du vunnit?
– Som jag har vunnit personligen, ja. Det har ju varit lite StreetGäris-grejer, men ja, mitt första personliga.
■ Och hur kändes det att vinna?
–Oj, det var jätteweird. Jag hade noll aning. Det var ju unga som arrangerade det här, från området, och i min kategori var det två yngre som också var nominerade. Så jag tänkte att det var en grej för de unga – eller för de yngre, för jag är ju också ung. Men jag vet inte, jag tänkte inte så mycket på om jag skulle vinna. Jag kommer ihåg att min kusin och min syrra frågade en halvtimme innan – ”har du förberett ett tal?” Och jag sa: ”Nej, jag är så tacksam att bara bli nominerad, det var jättefint.” Jag hade inte tänkt så jättemycket mer än det.
–När de sa mitt namn började jag skaka. Jag har aldrig skakat i hela mitt liv, men det var ju typ tusen pers där. Det var jättefint att få det priset, och motiveringen var jättejättefin. Den handlade lite om det som vi pratade om, att jag har öppnat dörrar för andra också, genom kulturen. Och det var så värdefullt att få höra det. Det har varit så viktigt för mig, och det är fint att det är uppskattat. Det blir ju bara en ännu större drivkraft.
■ Jag kan tänka mig att gå upp på scen inför tusen pers och inte vara beredd måste ha varit…
–Jaa, jag sa kvar på min plats och min syrra sa: ”Ailin, gå upp, gå upp.” ”Va?” sa jag. Dessutom var det första kategorin. De bara startade galan, och sen: ”Årets kultur profil”. Det var fett läskigt. Men det var ju på hemmaplan, så det var värsta kärleken också, verkligen.
■ Jag har en fråga som är lite av en jobbintervjufråga, jag vet – och sorry för det – men jag är ändå nyfiken: Vad vill du göra i framtiden, eller var skulle du vilja vara om fem, tio, femton år? Har du nånting som är en dröm eller ett mål eller så för framtiden?
– Personligen eller för konsten?
■ Nånstans mitt emellan. Eller så svarar du på båda eller en, om du tycker nån av dem är roligare att prata om.
– Jag ba ”jag ska lämna Sverige och bo på en strand…”
■ Men det är ju allas!
–Ja, allas dröm i slutändan. Jag är faktiskt jättetacksam och nöjd där jag är idag. Jag känner mig hemma, i det jag jobbar med och det jag gör vid sidan av. Så jag hoppas väl att man har lyckats skaka om. Om jag tänker visioner, och det jag vill jobba för genom både min personliga konst och via Folkets Husby, så är det att lyckas skaka om vårt land till det bättre.
–Vi lever ju i en fett skum tid, där man känner en jättestor hopplöshet men också jättemycket kärlek och hopp. Jag fick en liknande fråga, där jag fick skriva själv, och då skrev jag att det är väldigt viktigt för mig att ha en väldigt hippie cheery hoppfull bild av framtiden. För det hjälper mig att hitta kraft och energi. Jag tror och hoppas på en positiv samhällsutveckling, för om jag inte tror på det så kommer jag inte palla, alltså på riktigt. Och man hittar styrkan i communityt, i varandra.
–På nåt sätt så är det coolt, för jag var ju med och ockuperade Husby Träff, som det hette då – för typ sex år sen. Nu jobbar man i strukturen, där man ockuperade, och ser hur de yngre kommer in. Nånting som inte var självklart för mig när jag var 18 är självklart för dem nu, och det är fett coolt att se. Att förändringen sker – den sker sakta, men den sker. Alla vi som stod utanför och inte hade nån, inte ens nån fritidsledare som lyssnade på oss – alla mina vänner är fritidsledare eller jobbar för kommunen. Det är fett coolt om man backar lite och ser vilken kraft som finns ändå. Vi har lyckats skaka om på nåt sätt. Men högst upp är det ju fortfarande fett knas. Och det är väl också där förändringen ska ske. Jag hoppas vi kommer kunna förändra på alla nivåer.
■ Om Mejan ringer och vill att du ska börja jobba hos dem, tar du det jobbet då?
–Hundra procent! Jag tror faktiskt på att man kan förändra inom strukturen. Det finns institutioner som vi kan bygga om och göra bättre.
■ Hoppas de ringer snart helt enkelt, de skulle nog behöva det.
– De skulle ba ”den här gärin har inte ens utbildat sig inom vår institution, vem fan e hon?”
Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!
26-åriga Ailin Moaf Mirlashari har varit engagerad i olika ideella sammanhang sen hon var 16. År 2013 startade hon StreetGäris, ett nätverk för kvinnor och icke-binära, som började med ett sms till några vänner och växte till 8000 medlemmar. Nu jobbar hon på Folkets Husby och använder sig av konsten som ett verktyg för engagemang och demokratifrågor i Stockholmsförorterna. För det arbetet vann hon priset Årets kulturprofil på Förortsgalan i februari 2019.
Jag ringer upp Ailin vid nio på kvällen, och vi börjar med att prata om hur intervjun varit cursed. Efter omflyttade möten, förkylningar och ändrade scheman har vi båda äntligen hittat en lucka i kalendern för att göra en intervju. På Folkets Husby jobbar Ailin som processledare för lokal demokrati och ungas organisering. Hon har precis slutat för dagen, så jag frågar hur det kommer sig att hon jobbar så sent den här gången, Ailin svarar att vissa kvällar blir senare än andra.
– Idag hade vi en grej som heter ”Mat och prat”, där en förening arrangerar en kväll och är värdar. Tanken är att man ska lära känna andra föreningar i huset samt medlemmar och boende i området, i Husby. Det var fett mysigt, men det började vid middagstid. Så det blev till nio, och så måste man städa och sådär.
Direkt efter gymnasiet började Ailin studera till socionom. Hon berättar att engagemanget och utbildningen fördes samman.
– Jag är 26 och har sen jag var 16 varit väldigt aktiv i olika ideella sammanhang. Alltså gud, det är jättelänge! Och sen, direkt efter gymnasiet, pluggade jag också till socionom. Så mitt ideella engagemang gick hand i hand med det jag pluggade. Sen är jag uppväxt i norrort: jag är född i Husby, sen flyttade vi till Sollentuna och sen tillbaka till Kista när jag var 13 – och då blev jag väldigt engagerad i området.
Det blev min bas, Järva. Min pappa jobbade på Rinkeby Folkets hus, så jag hade väldigt stark connection till civilsamhället. Jag pluggade till socionom och började samtidigt jobba lite i området, med kultur och konst som verktyg i demokratifrågor.
– Det här blev värsta recapen, säger Ailin med ett skratt och fortsätter. Idag jobbar jag på Folkets Husby och det känns som jag har kommit hem. För det är ju min bas, och det är så kul att få jobba med kultur, samhällsfrågor och engagemang på samma gång.
■ Vad är det du gör som processledare på Folkets Husby?
–Det är en väldigt bred titel, men jag jobbar basically med olika verksamheter. Folkets Husby är ju ett medborgardrivet hus, så det är medlemmar och boende i området som sätter agendan. Vi hjälper genom att möjliggöra engagemanget som finns och att stötta, coacha, driva verksamheter och utbilda.
Vi jobbar jättemycket med folkbildning och kultur, och sen har vi en ungdomsdel – en del för unga vuxna mellan 18 och 30 – där många föreningsaktiva unga driver projekt och gör massa saker. Vi stöttar dem. Vi är mycket ute i verksamheterna.
■ Var skulle du säga att din resa började? Vad har varit viktiga punkter i ditt liv som fått igång ditt ideella arbete och ditt engagemang?
–Startpunkten måste ha varit mina föräldrar. Jag och min syrra växte upp med våra föräldrars berättelser, om revolutionen i Iran och så vidare. Det inspirerade oss och mig till att vilja vara med och förändra samhället. Det började vid matbordet.
– Pappa jobbade på ABF i Skärholmen och Rinkeby, och på så sätt kom jag med i hans demokratiprojekt med unga i området. Han sa ”ja men var med”, och så var jag med. Och det ena ledde till det andra. Min morbror jobbade också med kultur, han är konsertproducent och sångare. Han jobbade i området, i Akalla där han bodde då.
Jag hade pappa och morbror som förebilder och hängde mycket i de rum de var i. Det inspirerade mig och min syrra, och vi gjorde mycket tillsammans. Det var så det började. Sen blev jag engagerad lokalt i Husby när jag var typ 17. Min pappa rekommenderade mig att göra en grej för en ungdomsförening, Megafonen. Och så fastnade jag där, och så blev jag kvar. Där startade min egen resa, utan föräldrarna.
■ Och konsten, hur kom du in på den vägen?
– Jag har alltid varit intresserad av konst, kultur och musik, det fick jag hemifrån. Min mamma gick bort när jag var 10 och en grej vi brukade göra tillsammans var att måla. Sen blev det min grej för att jag brukade göra det tillsammans med henne och det var så värdefull tid. När hon gick bort fortsatte jag att teckna och måla för mig själv.
I gymnasiet – vid sidan av all demokrati och aktivism – kände jag att ”ey, det här är min grej”. Det stod faktiskt mellan att plugga till socionom eller att plugga grafisk design. Sen valde jag socionom. I min aktivism blev jag den som höll på med foto, film, rita och såna saker. Sakta men säkert började folk säga ”hon är ortens Picasso” i Husby och sen claimade jag det.
– Efter det fick jag ett jobb på Förorten i centrum, som jobbar med muralmålningar. Då blev det ännu mer ”shit, hon är den som jobbar med konst och förändring”. Men jag kom ju aldrig in i finrummen, om man säger så. Eller det beror ju på vad man definierar som finrum.
Jag kände egentligen inte ens till Konstfack och Mejan (Kungliga Konsthögskolan) och alla de där institutionerna när jag var yngre – inte förrän jag började jobba på Tensta konsthall. Det var väldigt synd, men konstigt också. Alltså, jag har haft nära till kulturen, genom både min morbror och min pappa, men det har varit en annan typ av kultur och konst.
– Så jag började att göra konst vid sidan av [det ideella engagemanget]. Sen har det bara utvecklats, och nu är jag med i ett konstkollektiv och jobbar efter jobbet med det.
■ För mig känns det som nyss, men det är sex år sen du startade StreetGäris. Nu ska du kliva tillbaka, och då undrar jag vad du tycker har varit mest givande med StreetGäris-resan?
– Det formade mig till den person jag är idag, i min roll som processledare. Jag var aktivist innan StreetGäris, men jag tror inte att jag var riktigt bekväm i mig själv. Jag såg inte mig själv som en ledare eller blablabla. Jag tänker inte ledare hierarkiskt, utan mer som Angela Davis säger – att man ska ha ”leaderfull organizations”. Att alla ska vara ledare, att alla ska känna att man kan ta plats.
Jag känner att StreetGäris fick mig att våga ta den platsen, hitta min egen röst och sätta grunden för allt det här, för min intersektionella analys. Ingen av oss visste, vi visste ingenting av det här i början. Det var som en aktivistskola som man skolades in i. Hur svårt det än var, så var det ju det finaste syskonskapet ever. Det har betytt jättemycket.
■ Och vad har varit den största utmaningen?
–Jag tror att det har varit en stor utmaning att förändras som människa. Om man är aktivist måste man göra om, göra rätt hela tiden. Ha örat mot marken, backa, lära sig lyssna, gå in i sig själv, ifrågasätta sig själv. Det vill säga det här med att synliggöra privilegier – det har varit jättemycket self-reflection. Det har också varit svårt för oss, eftersom vi vill vara en inkluderande rörelse, att handskas med konflikter. Det har varit jättesvårt, speciellt för att jag inte signed up to be an admin.
När jag skickade ut sms:et med idén visste jag inte vad det skulle bli. StreetGäris blev ju format av alla som var med. Och det är inte min styrka att vara en admin, det var skitsvårt. Folk krävde en massa saker och det var fett stressigt. I det hela lärde man sig sjukt mycket och vi var också fett många som hjälpte varandra. Så det var så fint, jag var aldrig ensam. Vi var så många som backade varandra.
■ Du har jobbat mycket med gemensamma projekt, där man låter till exempel de boende vara delaktiga. Varför är det viktigt för dig att jobba med konst på ett inkluderande sätt?
– Jag har varit mer intresserad av att jobba inkluderande än av att ”bli konstnär”. Jag tycker den processen är så viktig och intressant. Jag tror det är för att jag också haft the privilege att ha mycket hemifrån – alltså kultur. Jag har haft litteratur och musik nära, och jag har alltid velat att det ska vara allas. Att konsten och kulturen ska vara folklig.
–Jag tror också det måste va för att jag såg det min pappa jobbade med. Han hade ju bokförlag, och min morbror producerade konserter för folk. De har jobbat med konst för att öppna upp en scen för andra, inkludera andra. De har jobbat med berättelser som inte hörs. Så har det blivit the purpose for me också. Det blev en naturlig väg att gå i stället för att tänka ”nu ska jag gå den här konstskolan för att fokusera på mitt målande”. Det var roligare för mig att jobba med att ”alla ska få måla”. Måla tillsammans. Det var roligare att måla tillsammans än att måla själv.
■ I andra intervjuer säger du att det som har hjälpt dig i ditt arbete eller varit viktigt är att du har bott i närområdet, där du jobbat. Vad är fördelen med det?
– Jag tror det är jätteviktigt att vara lokalt förankrad om man jobbar med demokratifrågor. Jag tror det är en otrolig styrka att jobba i ett område och att vara därifrån också. Det behöver ju inte vara så i alla fallen – ibland bor man inte i det område man jobbar i, men det funkar fett bra också. Basically handlar det om lokal förankring, för ibland kan det bli farligt också med alibitänket – att ”nu har vi en person som är härifrån, check”. Istället är det så att you have to do your work, och ha örat mot marken.
– Jag kan inte bara sitta på min stol i Folkets Husby och ba: ”Ja, men jag är ju härifrån. Jag har ju varit engagerad i frågor här.” Det skulle inte främja huset eller de plattformarna eller resurserna som jag sitter på alls. Man måste hela tiden jobba aktivt med att möta människor, med att möjliggöra engagemang och förvalta engagemang. Försöka nå ut till fler, kunna backa och ge plats till andra.
Jag tror att det är ett ständigt arbete man får göra. Hela tiden. Jag tror det är viktigt att påminna sig själv och varandra om det, om man jobbar i ett område där många är engagerade. Att hela tiden jobba aktivt för att vara lokalt förankrad och att jobba med folk. Det är en styrka att vara från ett område, men det är ingenting man bara kan luta sig tillbaka mot heller.
■ Om man inte är lokalt förankrad, hur blir det då? Vad är svårigheten med att inte vara lokalt förankrad och jobba med demokratifrågor?
– Jag tänker att det skapar en otrolig distans mellan de som sitter på makt och personerna som påverkas av det – de boende, basically. Idag har vi ett jättelågt förtroende i Järva. Boende har lågt förtroende för myndigheter och myndigheter har ett jättelågt förtroende för de boende. Det skapar en negativ cirkel där man distanserar sig från varandra.
Även om man inte är från ett område kan man vara lokalt förankrad. Jag tror det bara är att ta sig ut och prata med människor. Vara på platser som är dynamiska, där folk rör sig, där föreningar är och så vidare. Det krävs att du rör dig från din stol.
Ailin och jag pratar en stund om det hon säger, om att bara sitta på sin stol. Det är någonting jag känner igen från kommunen där jag jobbade tidigare. Kommunhuset var mitt i centrum men just de som satt på makt gick inte ut, förutom för att köpa lunch. Hur blev det så att man aldrig pratade med de boende när man var där? Ailin förklarar att det blir en skillnad mellan kommunal mötesplats och en medborgardriven mötespunkt som Folkets Husby. Där får föreningar och boende i området forma verksamheten utifrån de boendes behov. Vi fortsätter att prata om exkluderande institutioner, inom konstsfären.
■ Det du sa om att inte känna till Konstfack och Mejan eller vad som räknas som kultur var intressant, för det är kopplat till en av mina frågor. Vilken kultur- eller konstinstitution skulle du vilja skaka om och förändra? Eller tror du skulle må bra av förändring?
– Vilken rolig fråga! Definitivt all finkultur, och alla konstinstitutioner som finns i Sverige tror jag skulle må bra av förändring. De institutionerna är några av de mest segregerade och homogena som vi har i Sverige. Om vi kollar på de andra utbildningsinstitutionerna så kan man se en mycket bredare representation och många fler sorters kroppar och perspektiv som tar plats. Medan de konstnärliga högskolorna och journalisthögskolorna – Musikhögskolan, Dramatiska högskolan och så vidare – är så homogena. Både lärarna och eleverna. Institutioner mår inte bra av det i längden heller tror jag. För att svara på din fråga: Alla typer av liknande institutioner. Vi behöver omdefiniera vad kultur är och vilka den är för. Det är jag intresserad av i alla fall.
■ Hur skulle du göra det?
–De större konstinstitutionerna, de har ju problem med att nå ut till andra än de som söker dit. Det är ofta personer med samma typ av bakgrund eller personer vars föräldrar har gått där, eller kusin eller whatever. Man måste först erkänna det som ett problem. Jag tror det är jättemycket som måste förändras i de strukturerna – både att erkänna att man har det problemet och se över läroplan och vad man har för typ av undervisning och referensramar, och så jobba aktivt med att inkludera. Jag tror det är ett jättestort problem i Sverige, medan andra länder är jättemycket mer framåt i just den här typen av institutioner.
–I musikhögskolorna är det 5 av 1 000 elever som är från en förort. Det är så skevt när man jämför med vad popkulturen genomsyras av och vilka som syns där. Det är så skevt. Det blir ju en sån stor distans mellan vad som anses vara finkultur och vad som anses bara vara underhållning.
– Förra året gick jag på Grafikskolan, som är en konstskola. Det var första gången jag gick en konstutbildning. Och det var faktiskt skitläskigt, bara att gå in i ett sånt rum. Det är väl också en sak som är skevt, att jag i fyra år jobbat med att ”konsten ska vara för alla”, ”alla kan!” och ”konsten är folklig lalala”. Och så går jag in och ifrågasätter mig själv: ”Vad gör jag här?” ”Är jag en konstnär?” Det är ju också så att det sitter fett mycket i ens huvud för att världen ser ut som den gör. Det blir så mycket internaliserat också. Man blir ju jävligt udda.
– Jag var den enda blatten från orten i min klass, basically, och det är fett onice också. Jag vet att jag fick en kommentar en gång när jag skulle presentera det jag hade gjort – ”det här ser ut som ett omslag för Labyrints album” – och blev fett offended och tänkte: ”Va? Asså okej, ni räknar min konst som ett vanligt hiphopomslag, som ett random orten-omslag.” Okej om det hade varit det, det är inget fel, men det var inte alls nånting som hade med Labyrint eller hiphop att göra.
■ Det är som att de automatiskt gjorde en koppling mellan tjejen från orten och en hiphopartist från orten för att det passade deras fördomar, tänker jag.
– Ja, men exakt. Och det är fett svårt att vara ensam i ett sånt rum också, trots att man är medveten och har jobbat med de här frågorna blir det jobbigt.
■ Vad tycker du är konstens viktigaste uppgift?
–Jag tror inte konst hela tiden behöver vara politisk. Jag brinner ju för att förändra och tror att konsten kan vara ett verktyg för det, men jag tror det är viktigt att tillåta konsten att bara få vara abstrakt och weird, ett space för filosofi och frigörelse också. Jag tror det blir så att jag pratar om det första för att jag vill skapa kaos – jag vill bryta normer och barriärer som finns i samhället. Men det är klart att jag också älskar konceptet att konsten bara ska få vara. Jag tror det är jätteviktigt. Samtidigt som konsten ska få bryta normer och strukturer.
–Det är ju intressant att i diktaturer, om vi säger Iran, så är ju konstnärer och journalister oftast de som först blir antingen dödsdömda eller tvingas fly. Just för att konsten är ett sånt farligt verktyg, tror jag, det är så powerful. Det är ett tillåtande medium där man kan tänka högt och fritt och ifrågasätta normer och strukturer.
–Jag tror bara att jag blivit trött på det som finns i Sverige, för att det varit så homogent. Jag känner att konsten de senaste åren har inte varit till för att – nu tänker jag majoritetssverige – skaka om på riktigt. Det har varit så homogent, för en viss grupp. Det blir ju fett tråkigt, inte för att vara den som är den men också för att vara den. Vi behöver öppna upp och skaka om. Vi måste ifrågasätta konsten som finns, alltså de rum som finns idag och det utbud som finns.
■ Du har ju vunnit ett pris nyligen, grattis till det!
– Tack så mycket!
■ Det var Årets kultur profil, på Förortsgalan. Är det här det första priset som du vunnit?
– Som jag har vunnit personligen, ja. Det har ju varit lite StreetGäris-grejer, men ja, mitt första personliga.
■ Och hur kändes det att vinna?
–Oj, det var jätteweird. Jag hade noll aning. Det var ju unga som arrangerade det här, från området, och i min kategori var det två yngre som också var nominerade. Så jag tänkte att det var en grej för de unga – eller för de yngre, för jag är ju också ung. Men jag vet inte, jag tänkte inte så mycket på om jag skulle vinna. Jag kommer ihåg att min kusin och min syrra frågade en halvtimme innan – ”har du förberett ett tal?” Och jag sa: ”Nej, jag är så tacksam att bara bli nominerad, det var jättefint.” Jag hade inte tänkt så jättemycket mer än det.
–När de sa mitt namn började jag skaka. Jag har aldrig skakat i hela mitt liv, men det var ju typ tusen pers där. Det var jättefint att få det priset, och motiveringen var jättejättefin. Den handlade lite om det som vi pratade om, att jag har öppnat dörrar för andra också, genom kulturen. Och det var så värdefullt att få höra det. Det har varit så viktigt för mig, och det är fint att det är uppskattat. Det blir ju bara en ännu större drivkraft.
■ Jag kan tänka mig att gå upp på scen inför tusen pers och inte vara beredd måste ha varit…
–Jaa, jag sa kvar på min plats och min syrra sa: ”Ailin, gå upp, gå upp.” ”Va?” sa jag. Dessutom var det första kategorin. De bara startade galan, och sen: ”Årets kultur profil”. Det var fett läskigt. Men det var ju på hemmaplan, så det var värsta kärleken också, verkligen.
■ Jag har en fråga som är lite av en jobbintervjufråga, jag vet – och sorry för det – men jag är ändå nyfiken: Vad vill du göra i framtiden, eller var skulle du vilja vara om fem, tio, femton år? Har du nånting som är en dröm eller ett mål eller så för framtiden?
– Personligen eller för konsten?
■ Nånstans mitt emellan. Eller så svarar du på båda eller en, om du tycker nån av dem är roligare att prata om.
– Jag ba ”jag ska lämna Sverige och bo på en strand…”
■ Men det är ju allas!
–Ja, allas dröm i slutändan. Jag är faktiskt jättetacksam och nöjd där jag är idag. Jag känner mig hemma, i det jag jobbar med och det jag gör vid sidan av. Så jag hoppas väl att man har lyckats skaka om. Om jag tänker visioner, och det jag vill jobba för genom både min personliga konst och via Folkets Husby, så är det att lyckas skaka om vårt land till det bättre.
–Vi lever ju i en fett skum tid, där man känner en jättestor hopplöshet men också jättemycket kärlek och hopp. Jag fick en liknande fråga, där jag fick skriva själv, och då skrev jag att det är väldigt viktigt för mig att ha en väldigt hippie cheery hoppfull bild av framtiden. För det hjälper mig att hitta kraft och energi. Jag tror och hoppas på en positiv samhällsutveckling, för om jag inte tror på det så kommer jag inte palla, alltså på riktigt. Och man hittar styrkan i communityt, i varandra.
–På nåt sätt så är det coolt, för jag var ju med och ockuperade Husby Träff, som det hette då – för typ sex år sen. Nu jobbar man i strukturen, där man ockuperade, och ser hur de yngre kommer in. Nånting som inte var självklart för mig när jag var 18 är självklart för dem nu, och det är fett coolt att se. Att förändringen sker – den sker sakta, men den sker. Alla vi som stod utanför och inte hade nån, inte ens nån fritidsledare som lyssnade på oss – alla mina vänner är fritidsledare eller jobbar för kommunen. Det är fett coolt om man backar lite och ser vilken kraft som finns ändå. Vi har lyckats skaka om på nåt sätt. Men högst upp är det ju fortfarande fett knas. Och det är väl också där förändringen ska ske. Jag hoppas vi kommer kunna förändra på alla nivåer.
■ Om Mejan ringer och vill att du ska börja jobba hos dem, tar du det jobbet då?
–Hundra procent! Jag tror faktiskt på att man kan förändra inom strukturen. Det finns institutioner som vi kan bygga om och göra bättre.
■ Hoppas de ringer snart helt enkelt, de skulle nog behöva det.
– De skulle ba ”den här gärin har inte ens utbildat sig inom vår institution, vem fan e hon?”
Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!