dikten “Sparfven” av Carl Ludvig Östergren
.
Nu tindra julljus, kära gäster väntas,
av barnen ren på förstudörren gläntas,
när bjällerklangen hörs från frusna sjön.
Men, vännen min, förrän du granen tänder,
strö kornet ut, strö ut med fulla händer
åt sparvarna, som hoppa kring på snön !
.
När våren nalkas oss med tusen under,
med blom och sorl och doft i gröna lunder,
vi hälsa glatt en vingad sångarsläkt.
När då på skiftrik vinge solljus glittrar
och hela skogen jublar blott och kvittrar,
vem minns väl sparven i hans simpla dräkt ?
.
Men, när sen sommarns prakt är skördad vorden
och höstlig storm far bister över norden,
till söderns vårar granna sångarn far;
I torftig trakt hans kärlek fann ej fäste,
han överger åt storm och snö sitt näste,
men stackars sparven stannar tåligt kvar.
.
Hans kärlek slår ej ut i sång och flamma,
men vår och vinter är den städs densamma,
där nöjd han bygger under takets skygd.
Strö därför kornet givmilt utan prakt och snille
om trofasthet mot hem och fosterbygd !
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.